I Siden-Foularder|

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.

Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.

All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.

01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM

20 ⁽751⁾ LÖRDAGEN DEN 18 MAJ 1901 14:de Årg.

'FOR • KVINNAN OCH • HEnriET

PRENUMERATIONSPRIS PR ÅR: UTGIFNINGSTID : REDAKTÖR OCH UTGIFVARE: BYRÅ OCH EXPEDITION:

Idun ... ... kr. 6: — Iduns praktupplaga ___ __ » 8: — Iduns Modetidn. med pl. » 5: — Iduns Modetidn. utanpl. » 3: —

HVARJE LÖRDAG. FRITHIOF HELLBERG

TRÄFFAS SÄKRAST KL. 2—3.

KLARA S. KYRKOGATA 16, 1 TR.

ÖPPEN KL. 10---- 5.

lösnummerpris: 10 öre.

Redaktionssekr. : JOHAN NORDLING. ALLM. TEL. 61 47. RIKS 1646.

KOM MISSIONÄRER

ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÅ ALL­

DELES SÄRSKILDT FÖRMÅNL. VILLKOR.

Stockholm

Iddns Kungl. Hofeoktryckeiii.

GUNNAR WENNERBERG.

PORTRÄTT FÖR IDUN AF HOFFOTOGRAFEN A. BLOMRERG.

G

ET GIFVES NAMN, som för svenska sinnen ha en särskild anslående klang.

Ett sådant namn är Gunnar Wenner­

bergs. Mången behöfver blott böra det nämnas, för att en hel rad af glada, värmande minnen skall dyka upp. Så är fallet med mig, och dessa minnen sträcka sig

tillbaka ända till min tidiga ungdom.

Ännu minnes jag så väl den dag, då jag som skolpojke i Karlstad första gån­

gen såg Gunnar Wen- nerbergs porträtt i ett boklåd sfönster. Det var en stor litografi med namnet under.

Så brådt jag än hade till skolan, måste jag stanna för att beun­

dra det genialiska an­

siktet ocb det stora yfviga håret, som satt som en krona på huf- vudet. Detta var så­

ledes Gunnar Wen­

nerberg i Uppsala, han som skrifvit »Glun- tarne», de nyutkom­

na sånger jag så ofta hört talas om, och

»Stå stark, du ljusets riddarvakt», som jag hört gymnasisterna sjunga.

Nu, när jag ock­

så sett, hur präktig han såg ut, blef han nästan mitt ungdoms- ideal. Under min gym- nasiitid sjöngo vi med lif och lust hans vack­

ra fosterländska kö­

rer, och ett par bland oss äfven en och an­

nan af hans populä­

raste » Gluntar », om också ej med någon vidare talang. De Wennerbergska körer, vi sjöngo, voro, om jag undantager »Stå stark», dock ej de­

samma, som sedan i hela vårt land blifvit de populäraste. Det var nämligen, jämte den nämnda, tvänne numera ej mycket hörda, hans »Trummarsch» och »Frihet bor i Nor­

den». Vi sjöngo dem med ungdomlig käck­

het, och morskast voro vi i tredje reprisen af

»Stå stark» — »men kommer någon våra fjäll för nära».

I Uppsala, när jag kom dit, var det »iför oss, Svea» och »O Gud, som styr er folkens öden,» samt naturligtvis »Stå stark», som sjön- gos mest och ständigt höllo sig uppe på pro­

grammet; och det är också dessa präktiga körer, som fortfarande sjungas och verka lika mäktigt som alltid. De stunder, då jag fick vara med och stämma in i dessa körer i te­

norstämman under gamle Arpis anförande vid konserterna på Carolinasalen, skola alltid stå kvar i mitt minne som oförgätliga högtids­

stunder. Det var något obeskrifiigt i' den hän­

förelse, som under dessa sånger eldade både anförare och sångare. Och huru åhörarnes hjärtan vibrerade vid de ungdomliga foster­

ländska tonerna, det må de nu grånade åhö­

rare och åhörarinnor, som då voro med, själfva vittna om. Så är det väl ock ännu, när helst dessa härliga körer sjungas, som de skola sjun­

gas: samma eld i sångarnes hjärtan, samma dallring i åhörarnes, samma hänförelse hos alla. Och hvem tände denna eld och denna hänförelse? Gunnar Wennerberg. Hvem har som han kunnat i toner tolka den foster­

ländska känslan, och hvem har som han kunnat få den att glöda och flamma?

Och hvilka gripande minnen från särskilda stunder i min ungdom framträda icke för mig gamle f. d. uppsalasångare vid tanken på dessa sånger.

Jag tänker här framför allt på det stora ögonblick, då Wennerbergs »Hör oss Svea»

vid den svenska studentsångens första upp­

trädande i Paris 1867 vann sin största tri­

umf; då denna härliga sång med dess inle­

dande väldiga bas-solo dånade genom den franska salen och framkallade, när den sista tonen förklingat, en bifallsstorm, hvars make jag aldrig bevittnat och aldrig kommer att bevittna. Hvad var det, som här tände hän­

förelsens eld hos gamle Arpi och lians sångare?

Det var Gunnar Wennerbergs af kraft och inspiration svällande fosterländska toner.

Äfven ett minne af »Stå stark, du ljusets riddarvakt,» från samma dagar i Paris kan jag ieke låta bli att omnämna, ehuru det mera är ett minne för mig personligen än för någon annan. Jag hade just anländt från min »pen­

sion» i Orléans för att förena mig med pari­

serkören. Jag satt ensam med gamle »Måns Månsson» (Måns Hultin) i det stora fula maga­

sinet, där man inlogerat oss sångare, och hade ännu icke träffat någon annan af kören än nämnde sångarbroder, emedan alla de an­

dra voro borta på en utfärd; och Måns hade just under ett långt samtal uttryckt sin miss­

belåtenhet med hela sångarfärden och sin misströstan öfver den blifvande täflingen, och vi sutto båda tysta och en smula vemodiga — då med ens tonerna af »Stå stark, du ljusets riddarvakt,» började ljuda liksom från maga­

sinets grundvalar. De kommo allt närmare, de stego allt högre, blefvo allt starkare, allt

IDUN 1901 318 — mera klingande, till dess sångarne, ett tiotal

af våra bästa, tågade genom de öppnade dub- beldörrarne in i magasinssalen. Vid dessa oväntade toner af Wenn erbergs svenska stu­

dentmarsch mi dt i vemodet och svagheten var allt som förvandladt. Friska känslor af ung­

domligt mod och hopp återkommo, och jag kände nu, att segern skulle bli vår. Det var åter de Wennerbergska tonerna, som brusat genom hjärtat.

Det skulle föra mig för långt att tala äfven om någon af de många högtidsstunder, som den tredje af de nämnda stora Wennerbergskörerna beredt mig — jag menar »O Gud, som styrer folkens öden», den för mig käraste af dem alla och den, som alltid väldigast gripit mig.

Sista gången jag var med och sjöng den var en vårafton på 1860-talet i Carolinasalen, då Carl XV satt i främsta åhörareraden och Henrik Ibsen ett stycke bakom honom, och båda lyssnade med spänning, den förre med synbar rörelse.

Som ett slutord kan jag utan all af prut­

ning säga om dessa körer, att de helt visst under ett 50-tal af år bidragit till att hålla den fosterländska känslan varm hos ungdomen vid våra universitet, ja, hos all sjungande och sångälskande ungdom landet rundt. Det klappar ett varmt hjärta i dessa stolta körer, både i ord och toner, och därför älskas de ock af ungdomen, äfven af den ungdom, hvars hår redan längesedan grånat.

Och »Gluntarne» — för att nu öfvergå till dem —- hur många minnen från min student- och ungdomstid äro icke med dem förknip­

pade! Hur ofta har jag ej sjungit de då för mig käraste bland dem både i student- och familjekretsar på 50- och 60-talet. Mina gamla medsångare bland basarne, såsom exempelvis vännen G—1, andra att förtiga, torde nog minnas det. Och hur gärna gnolar jag icke ännu på gamla dagar på en och annan af de vackraste, såsom de oförgängliga »Hvad det är skönt ändå», »Ack, i Arkadien», »Här är gudagodt att vara», »Farväl, magister», m. fl.

Gluntarnes popularitet är dock en annan och mera begränsad än de fosterländska körer­

nas: dessa senares måste ju af naturliga skäl vara mycket vidsträcktare. Men Gluntarnes är inom en viss krets, nämligen yngre och äldre studentgenerationers, icke mindre inten­

siv. Att senterandet af dem dock är af myc­

ket olika grad och art äfven bland denna stora krets af nuvarande och f. d. »academici», är mycket naturligt. Olika sinnen och lifsåskåd- ningar, olika musikalisk och poetisk begåfning, olika förmåga af humoristisk uppfattning, ja, till och med olika ställning till den nu så brännande nykterhetsfrågan, kunna här vara bestämmande. Men visst är, att denna genia­

liska Wennerbergska skapelse i sina bästa num-

Den friskaste och angenäma­

ste är F. Pauli’s ELECTA-EAU DE COLOGNE. Stockholm 1897 erhöll F. Pauli’s Electa Eau de Co­

logne högsta utmärkelsen och guld­

medalj. Äfven prisbelönt London, Chicago, Paris m. fl.

Hårets affallande. En läkare, som sedan flere år i Stockholm behandlar specielt hudsjukdomar, skrif- ver följande: >Af alla i handeln förekommande medel, afsedda för behandling af de parasitära hudsjukdomar (seborrhé, mjäll o. d.) på hvilka hårets affallande i de flesta fall beror, känner jag intet, som vid anställda prof visat sig så verksamt och i så hög grad förtjänar användas som Azymölstimulus — —>. Vid London- utställningen 1899 erhöll P. Pauli’s Azymölstimulus guldmedalj såsom det bästa hårvatten.

mer åt tusenden beredt stunder af musikalisk och poetisk njutning, af glad vederkvickelse, af drömmande natursvärmeri — åtminstone un­

der en viss period af deras ungdomstid, innan lifvets strider och lifvets allvar, och, jag tilläg­

ger, innan de djupare lifs- och evighetsfrågorna dragit mången bland dem allt längre och allt mera berättigadt ifrån den lätta, sorglösa och lekfulla ungdomsvärld, där dessa Gluntar röra sig och hafva sin varelse.

Till dem, som en allvarligare syn på tingen och på lifvet och dess mål allt mer aflägsnat från Gluntarnes idékrets med dess studenti­

kosa epikureism, hör äfven undertecknad ; men det vill jag säga, att, för att göra detta Wen- . nerbergs genialiska ungdomsverk i ord och toner full rättvisa (och denna påminnelse riktar jag till mig själf och många andra, som stå un­

gefär på min ståndpunkt), måste man komma ihåg först och främst, att Gluntarne är en lika mycket ironisk som humoristisk skildring af ett stycke studentlif på 1840-talet med hela dess naiva bekymmerslöshet, dess tokroligheter och dess bacchanaliska ögonblicksfröjder, men ock af dess älskvärda drag, dess ungdomliga vän- skapsyttringar och poetiska svärmeri; och vi­

dare måste man i sammanhang härmed kom­

ma ihåg, att Gluntarnes författare naturligt­

vis ej här velat lämna några lifsbilder att efterfölja, icke göra dessa tafior till några ty­

piska bilder af ett äkta studentlif. Därtill låg författarens syn på lifvet redan i hans ung­

dom allt för djupt —■ och han skulle säkert vara den förste att beklaga, om någon ytlig ung student toge sig för att göra hans Glun­

tar till ett slags eggelse att föra ett alltför muntert och lättjefullt upsalalif och därvid tänkte: »så skall ett sant studentlif vara» — något som nog alltför ofta torde ha skett, till skada både för Gluntarna och för dessa glada studenter. Nej, Wennerberg betraktade helt enkelt det studentlif, som på hans tid fördes, med en humoristisk blick och med ett själf- ironiskt leende; han såg det som en tafla, och så målade han i ord och toner hvad han såg, och denna målning blef full af lif och realitet, full af dramatisk kraft och sanning;

och genom det flor af musik och poesi, hvari Wennerbergs snille höljde det hela, blef det i hög grad estetiskt fängslande, en verklig konstprodukt i sin art.

Slutligen måste vi ju ock påminna oss, att Gluntarne ej blott innehålla sådana burleskt drastiska nummer som »Nattmarschen», »Da­

gen därpå», »Impromtubalen» o. d. — utan äfven, för att genast öfvergå till motsatta po­

len, flere sköna stycken, fulla af den skäraste poesi, af de vackraste naturmålningar, ja, ett till och med prägladt af ett djupt allvarsdrag, af en stilla, aningsfull, upplyftande stämning.

Jag syftar här, som man kan förstå, på

»Slottsklockan».

Men skönast af alla Gluntarne är och för­

blir dock »En solnedgång i Eklundshofskogen», liksom den också är den populäraste och lika mycket sjunges och höres utanför student- världen som inom den. Det är en odödlig sång, som skall sjungas ännu, när alla de an­

dra ha glömts. Hur många sköna minnen har icke jag och säkert mången med mig be­

varat af denna vackra sång, sjungen just i solnedgången på någon förtjusande plats i na­

turen, i skog och mark, vid sjöstranden eller uppe på höjden af ett berg, eller, än bättre, kanske just i den skogsbacken vid Eklundshof, under de höga susande furorna, där Wenner­

berg själf mottog inspirationen till den. Då har man sjungit den på rätta stället. Hvilken stämning, och hvilken äkta svensk stämning ligger ej i denna sång! Det är ett natur­

svärmeri, som vi alla förstå. Huru tacksamma

böra vi ej vara, att Gunnar Wennerberg har skänkt oss den. Den skall för visso lefva, så länge svensk sång lefver.

För 23 år sedan, sommaren 1878, var jag närvarande vid en festlig musiksoaré hos den bekante musikförläggaren Härtel i Leipzig och gjorde där bekantskap med flere framstående musici och komponister, bland andra en ung professor R., kapellmästare i Amsterdam, för tillfället på besök i sin hemstad Leipzig, och hvars namn som kompositör är väl kändt i den musikaliska världen, åtminstone inom Tyskland och Holland. När han fick höra, att jag var svensk, började han genast tala om Gunnar Wennerberg, hvars kompositioner han högeligen beundrade. »Ja,» sade han till sist, »om jag skulle resa till Sverige, så skulle det egentligen blott vara för att få se och göra bekantskap med den genialiske man, som skapat »Gluntarne» och satt musiken till Da­

vids Psalmer.»

Här få vi således från kompetent och opar­

tiskt håll, af en utländsk musiker af rang, höra bekräftadt, att Wennerberg är som tonsättare beundransvärd, icke blott i sina Gluntar, utan äfven i sina andliga kompositioner, eller med andra ord icke blott på det humoristiska om­

rådet, utan äfven på det religiösa.

Att detta senare område icke ens var Wen­

nerberg främmande redan under hans student­

tid i början af 1840-talet, därom vittna J. A.

Josephsons dagboksanteckningar för 1842, där denne omtalar, att inom det af honom (Jo­

sephson) bildade sångsällskapet, som bär nam­

net »Lilla Sällskapet» och uteslutande ägnade sig åt »klassisk kyrkomusik», Gunnar Wen­

nerberg en gång mystiflerade alla, Josephson icke undantagen, genom att lämna till inöf- ning några gamla motetter och annan kyrko­

musik af Astorga, hvilka också ganska riktigt inöfvades af sällskapet och lifligt beundrades för sin klassiska skönhet, men sedan upptäck­

tes vara — komponerade af Wennerberg själf.

Detta skedde redan långt innan han börja­

de skrifva sina »Gluntar», åtminstone 4 à 5 år förut, och det bevisar således, att den and­

liga tondiktningen var hans första kärlek, lik­

som den ock blifvit hans sista. »Gammal kärlek rostar icke.» Hvad som började i knoppning hos 25-åringen står nu i rik blom­

ning hos 84-åringen. Men i denna utveck­

ling var det långa afbrott — eller rättare mellan dessa båda ändpunkter i hans musika­

liska lifshistoria låg en lång period, som upp­

togs af hans Gluntar och hans romans- och kvartettkompositioner. Men den gamla kärle­

ken återvaknade dock, och detta tidigt nog.

Hur tidigt han vid sitt piano komponerade sin första »Davids Psalm», vet jag icke — om ock det är bekant, att hans psalm-kompositio­

ner började utkomma redan 1861 — men ett minns jag, som för mig har ett mera person­

ligt intresse, och det är, att jag en gang i bör­

jan af 1860-talet hörde honom själf sjunga hufvudpartiet till en af dem. Han hade af någon anledning kommit till Uppsala och var närvarande vid en repetition inom Filharmo­

niska sällskapet för en konsert, där ett par af hans då nykomponerade psalmer skulle sjungas. Repetitionen ägde rum på Västgöta nationssal och leddes af Josephson. Jag var medlem af sällskapet och stod i tenorernas led. Det var, så vidt jag kan minnas, första gången jag såg Gunnar Wennerberg, lifs lef- vande, och jag påminner mig ännu min och allas hänförelse, när han trädde in midt ibland oss, denne man, som vi alla älskade och be­

undrade såsom Gluntarnes och de fosterländ­

ska körernas tondiktare. Han var just sådan

SOMATOSE

... ...Ökar aptiten i högg-rad. Erhålles på apotek.

som jag föreställt mig honom af de många porträtt jag sett, samma strålande genialiska blick och vackra manliga drag, samma väldiga hår, samma resliga gestalt — blott några fåror mer i ansiktet. Men det var först när han började sjunga, som han riktigt tog mitt hjärta. Det var det i all sin enkelhet stor­

slagna och gripande solot till Kon. Davids 4:de psalm »Hör mig, när jag ropar,» och han sjöng det så, som jag aldrig sedan hört det sjungas. Hans röst hade visserligen hunnit förlora något af den klara timbre, som den förmodligen haft i hans ungdom, men han sjöng med en kraft, ett uttryck, en andakt, som grep mitt hjärta outsägligt — och jag såg tydligt, att alla närvarande, Josephson själf inräknad, mäktigt berördes af den djupa, sanna andaktskänsla, som besjälade hans sång.

Han skulle ej uppträda på konserten, han ville blott på Josephsons önskan vägleda den utsedda solisten i uppfattningen af den all­

varliga psalmkompositionens innebörd. En så­

dan kör, som den som här ledsagade hans solosång, har jag icke heller sedan hört i denna psalm — ja, det hela var i sanning härligt, och jag har sedan aldrig kunnat höra den psalmen, utan att minnet af Wennerbergs sköna sång framträdt och ökat intrycket däraf.

Och hvad har jag nu att tillägga öfver- hufvud om Wennerbergs vackra tonsättningar till Davids psalmer, d. v. s. om mina egna intryck och minnen af dem — ty detta är ju ett blad ur min minnesbok. Endast detta, att jag för min ringa del funnit dessa psalmer och särskildt vissa af dem så rika på den enkla och höga skönhet, som bör utmärka den äkta andliga sången, och så genomträngda af religiös stämning och känsla — att den stora popularitet de vunnit inom vida kretsar i vårt land och icke minst bland de stilla i landet af alla samhällslager i sanning ej synes mig förvånande. Jag har hört dem sjungas i konsertsalar och i kyrkor, i kapell och bönehus, i familjer och privata aftonkretsar — ibland förträffligt, ibland tarfligt nog, men alltid tyckt mig finna, att de just som andliga sånger gjort ett djupt intryck och jämte den sköna estetiska verkan de alltid göra, när de sjungas väl, framkallat en sann andaktsstämning. De äro ock därför en högeligen värdefull gåfva till det svenska folket af vår käre Gunnar Wennerberg och skola säkert länge fortfara att skänka tusenden bland detta folk stunder af skön uppbvggelse.

Men inom den andliga tondiktningen stan­

nade Wennerberg icke vid psalmerna, han har ju äfven komponerat två oratorier: »Jesu födelse» och nu i sena åldern »Jesu dom».

Att här yttra mig om dessa hans stora musik­

verk, kan dock så mycket mindre falla mig in, som jag icke ens hört dem. Blott det vill jag säga, efter andras utlåtanden, att de äro att betrakta som kronan på hans andliga tondiktning, liksom på hans tondiktning öfver hufvud. När man kallar Wennerberg »Glun- tarnes skald», måste man komma ihåg, att han dock efter Gluntarne komponerat mycket annat, och att hans musikaliska lifshistoria företer en rik utveckling, liksom hans inre lifshistoria öfverhufvud. Må vi icke glömma, att Gluntarnes tondiktare också är fosterlands- körernas, psalmernas och oratoriernas.

*

Då denna teckning af Gunnar Wennerberg endast är ett blad ur min minnesbok, torde det icke förvåna någon, att ofantligt mycket, som annars i en omfattande bild af hans per­

sonlighet och verksamhet på alla områden nöd­

vändigt skulle ha varit med, här ej beröres.

Ja, äfven ett och annat, som verkligen ingår

GUNNAR WENNERBERG ÅR 1861. PENNRITNING AF N. P. ÖDMAN.

i mitt lifs hågkomster, måste för utrymmets skull utelämnas. Så t. ex. hela romans- och visområdet, där dock så många vackra nummer höra till mina ungdomsminnen.

Ej heller har jag här kunnat tala om för­

fattaren Wennerberg, så mycket jag än beundrat vissa af hans skaldestycken, såsom t. ex. »Fi­

skaren på Kinnekulle», »Liden Harpepiges Klage», »Sof oroliga hjärta», »Så skiljas vi åt» och — den populäraste af alla ■— »Jätten», som dock ej låg för min röst.

Vidare — då han i full enlighet med sin muntra spådom i Gluntarne, »Och så statsråd till på köpet» etc., äfven suttit vid konungens rådsbord och gjort det med stor heder, borde väl ock något ha sagts om statsrådet Wenner­

berg, men då det enl. uppsatsens titel blott är »Gunnar Wennerberg», icke statsrådet eller embetsmannen, som faller inom ramen för denna skildring, så måste jag här inskränka mig till den förre, om jag ock bevarar äfven den se­

nare i vördnadsfull hågkomst.

Till sist kan jag icke låta bli att omtala ett par personliga sammanträffanden.

Det var i Köpenhamn sommaren 1861. En dubbelkvartett af Uppsalastutender, hvaraf äf­

ven jag var medlem, hade gifvit en konsert i Tivoli för fullsatt hus. Vid utträdet nr den stora salen öfverraskades vi af att finna, att vi bland våra åhörare haft ingen mer och ingen mindre än Gunnar Wennerberg. Han hade just hunnit slå sig ner på en soffa utanför konsertbyggnaden, och vid hans sida satt den bekante danske författaren Erik Bögh. De samspråkade lifiigt. Erik Bögh kände vi, han hade tagit hand om oss i Köpenhamn.

Vi trädde sålunda fram, och han presen­

terade oss nu för vår frejdade landsman, som på det hjärtligaste hälsade oss alla och tackade oss för vår sång — och sedan voro vi tillsammans med de båda celebra männen hela aftonen. Jag minns nu ej, om det var redan denna kväll eller först kvällen därpå (jag tror det senare), som vi alla voro bjudna hem till Erik Bögh i sällskap med Gunnar Wennerberg. Alltnog, en angenäm afton tillbragte vi tillsammans med dem båda i Erik Böghs hem; och att där blef musik och sång och stor trefnad behöfver jag ej säga, i all synnerhet som både Bögh och Wennerberg voro i sitt esse och öfverbjödo hvarandra i spirituella infall och lekande humor. Men en liten stund blef Wennerberg dock tvungen att sitta alldeles tyst och stilla, och det var när jag ritade af honom. Det var bara en liten blyertsprofil, och den tog ej lång tid —

j Nyheter a,f \

I Siden-Foularder|

och ^tunna Sidentyger

i inkomma dagligen hos i

K- ÿL kundberg,

STOCKHOLM.

....

men det bästa var, att det lilla konterfejet verkligen blef likt, och att han med egen hand tecknade sitt namn under det: »G. Wenner­

berg hos Erik Bögh.» Denna teckning har jag ännu kvar som ett litet minne af sam­

manträffandet i Köpenhamn, och det har här invid reproducerats.

Ännu ett möte med honom, ett af de sista, vill jag omnämna, emedan det lämnar en liten inblick i hans väsen och pekar hän mot den lifsgrund, som nu i många år varit hans, och hvarifrån han hämtat den frid och lifsglädje, som lik en mild kvällsrodnad förljufvar hans lefnads afton.

Det var en dag under Stockholmsutställ­

ningen 1897. Jag stod på terrassen utanför utställningens hufvudbyggnad och fick se en ensam, reslig gestalt närma sig. Jag kände snart igen honom: det var Gunnar Wennerberg, och jag gick vördnadsfullt fram och hälsade honom, och han stannade och språkade vänligt med mig. Jag uttryckte min glädje öfver att se honom så rask och kry, hvarpå han upp­

lyste mig, att han skulle fylla 80 år, om han lefde till den 2 oktober. »Är det möjligt!»

utbrast jag med oförställd förvåning, »och ändå så rak som en yngling.» Etärpå svarade han ingenting, han lyfte blott sitt finger mot him­

melen, lät äfven blicken föx en sekund följa med, och hans ögon fuktades — och så räckte han mig tyst handen och gick.

Och hvad såg jag i den blicken? Jag såg så tydligt, som ord kunna läsas i en människas blick :

Soli deo gloria.

Och då han nu i dessa dagar firats i Upp­

sala af nuvarande och f. d. studenter och hela fosterlandet har sina blickar fästa på honom med tacksamhet för hvad han gifvit det, så är jag viss, att det hela tiden är denna tanke, »Gud allena äran», som ligger djupast i hans innersta.

»NORDENS KVINNOFÖRBUND».

ALLA DE bland våra läsarinnor, som önska deltaga i den nordiska kvinnokorrespondensen, torde insända sina anmälningar till Iduns redaktion, Stockholm, med uppgift om fullständigt namn och adress, ålder, samhällsställning och intressen samt huruvida insändaren önskar korrespondera med en norska, danska, finska eller svenska. 20 öre i frimärken bifogas för brefkostnaderna. i den mån anmälningar ingå från grannländerna, skola vi sedan, med ledning af de lämnade uppgifterna, sammanpara de olika korrespondenterna och där­

efter i bref underrätta dem, när och under hvil- ken adress de kunna begynna korrespondensen.

Denna föres därpå som hvarje annan privat bref- växling.

IDUN 1901 320

...

§||l:1Ps^

uV,w'■%$ ■ ..i'1 b;*-~

Itlllpf

TILL GUNNAR WENNERBERG.

F

från allt hvad stort och fosterländskt vårt framtidshopp bevingar,

från yster ungdomshåg och hugfull allvarsstund, från solig Fyrisvåg och åldrig Odinslund ett tack till dig må länge ljuda och dagens buller tystnad bjuda!

Hvad skymningsro, hvad morgonglans i dina Gluntars gamman!

Hur skönt du där i vårlig krans knöt bild och toner samman!

KUNGLIG SALUT PÅ SKEPPSHOLMEN.

A. BLOMBERG FOTO.

DROTTNINGEN I HONNEF.

M

Resans mål är äfven denna gång det vackra Honnef am Rhein, där vår landsmoder under fem föregående vårar haft sin vistelseort och njutit en vederkvickande hvila.

Några bilder från den väna rhenstaden torde af denna anledning intressera Iduns läsekrets.

Villan, som bebos af drottningen, är belägen vid en tyst gata samt omgifves af en stor trädgård. I öster och norr utbreder sig den vackra bergssträckan Siebengebirge och utgör ett säkert skydd mot kalla vindar.

Drachenfels, som brant nedstupar i Rhen, är väl med sin måleriska borgruin den vack­

raste af de sju bergstopparna. För oss har denna gamla borg äfven historiskt intresse:

den intogs nämligen under 30-åriga kriget af svenskarne och hölls en tid af dem besatt.

Vyen öfver Drachenfels är tagen från drott-

så yr och dock så blid, så värmd af ungdomsglöd, så ur vårt eget hjärta sprungen, af Nordens trast och lärka sjungen.

Och stämmes »Hör oss Svea» opp, och om »Stå stark» oss kallar, hur stolt vi fylkas tropp vid tropp, hur blågul fana svallar!

Då tystnar dagens gny och småsint klagolåt, då klingar högt i sky ett jublande framåt, och fosterlandets stora minnen till dådlust elda allas sinnen.

När se’n till mäktig Davidspsalm du tempelorgeln rörer,

hvad sakta sus från fridens palm, hvad klang af segerkörer!

Då lyftes lifvets pol, då vidgas andens rymd, då stiger upp en sol, af inga töcken skymd, och strålrik öfver tidens gränser en värld af evig klarhet glänser.

Må då från allt hvad äkta svenskt i sång och saga klingar,

från allt hvad stort och fosterländskt vårt framtidshopp bevingar,

från yster ungdomshåg och hugfull allvarsstund, från solig Fyrisvåg och åldrig Odinslund ett tack till dig än länge ljuda och dagens buller tystnad bjuda!

Lotten von Kræmer.

ningens trädgård.

Outtröttlig i sitt nit för lindrande af mänsk­

ligt lidande hvilar drottningens arbete härför icke ens under dessa korta veckor, anslagna åt lugnet. Vid det närbelägna sanatoriet Hohenhonnef t,ar hon under upprepade besök noggrann kännedom om de modernaste till- lämpningarna af hygienens lagar. Sanatoriet är det nyaste af nu befintliga större privat­

sanatorier, hvarför det också erbjuder ett ut­

märkt materiel för dylikt studium. Stora barr- och löfskogar med promenader för patienterna omgifva sanatoriet, a fotografien öfver Hohen­

honnef synes till vänster öfverläkarens och direktörens villor. I bakgrunden höjer sig Löwenburg, Siebengebirges högsta topp.

Interiören 'rån sanatoriets laboratorium visar insprutning af tuberkulin å ett försöks- marsvin.

Samtliga bilderna äro af löjtnant H. von Fieandt benäget ställda till Iduns förfogande.

SKANDINAVIENS ERKÄNDT FÖRNÄMSTA MODE- IO BLAD ÄR IDUNS MODETIDNING, som lör helt år kostar endast 5 kr. för planschupplagan, 3 kr. lör den vanliga upplagan.

twyij

TMfä_»ifiSÄSS

Ej se’n Karl Mikaels tid en sång i Norden ljöd

1. DROTTNING SOFIAS VILLA I HONNEF. 2. DRACHENFELS, UTSIKT FRÅN DROTTNINGENS TRÄDGÅRD.

3. HOHENHONNEFS SANATORIUM. 4. FRÅN SANATORIETS LABORATORIUM.

K-tPïP

KLÄDLOGEVISITER UNDER MELLAN­

AKTERNA.

ROSA GRUNBERG.

NAGRA ÖGONBLICKSBILDER FRÅN STOCKHOLMS-

TEATRARNE.

I.

VASATEATERN.

N'

net mellan publik och artister — fallit un­

der finalens crescendo, strömma åskådarne ut i korridorerna eller flocka sig kring f teaterkaféernas små­

bord för att gå illaåtpje- sen, om den misshagat dem, eller uttala sin tillfredsställelse, om de fått skratta eller gråta i tillräcklig omfattning.

Men artisterna? Hvart ta de vä­

gen, hvad göra |de under mellanakterna, medan scenens himlar, berg och skogar störta samman som vid Rag- narrök eller försvinna i teater etern som uppslukade af ett sky drag?

De hvila ut i sina klädloger eller i artistfoyern,'såvida icke rollen kräfver omklädning och ommaskering,

lena högst egenhän­

digt studerar Hyreslistan, e- medan hon äm­

nar flytta till hösten.

Ochnärlduns- kamerans linser då fixera dem i dörröppningar- ne, foga de sig

hygglig* i det oundvikliga, va­

re sig de höra till hjälteteno­

rernas eller di­

vornas familj.

Den här med­

delade lilla se­

rien klädlogein­

teriörer stam­

mar från Vasa- ju visserligen ej står främst i våra sceners rang­

ordning, men å hvilken vi af en

slump först kommit att rikta vår kameras uppmäksamhet.

EMIL STROMBERG.

teatern, som

EMMA MEISSNER.

Liknande bilder från de andra hufvudstadsteatrarna skola senare följa

ANNA BRANDT. AXEL RINGVALL. INGA BERENTZ. GERDA GRÖNBERG.

i hvilket senare fall de ej få en sekunds lugn, innan signalklockan på nytt ringer in dem på scenen.

Men i stunder af hvila kan man finna dem helt gemyt­

liga i sina klädloger ; där kunna de till och med för någ­

ra ögonblick erinra sig, att de hvar- ken äro gu­

dar eller fur­

star, utan helt vanliga människor, så att en prins Orloff- sky vänligt räcker ■ en sin hand, en Jupiter föreslår

en whiskygrogg med anled ning af det trefliga sam-

Birger schOcker. manträffandet och en He-

Fröken Bosa Grünberg och fru Emma Meissner äro Vasateaterns primadonnor, båda lika gärna sedda och hörda. Hvem minnes ej

den förras poetiska Mi­

mosa San eller den se- naresYum-Yum, Mol­

ly och Alésia m. fl.

Fröken Griinberg är här återgifven som Germaine i » Corne- villes klockor» och fru Meissner som kammarjungfrun i

»Läderlappen». Och Emil Strömberg, den gladaste bland gla­

da operettkomici, är klädd som fängelse­

direktören i »Läder­

lappen». Han är just sysselsatt att lära sig festtalet, som han håller i handen, redo att bevista prins OrlofEskys fest. Fru A. Brandt, här lika med fru Eisenstein, har också smyckat sig till

äug. Svensson. samma symposion. Frök- oscar bergström.

IDUN 1901 322 — nam a Inga Berentz och Gerda Grönberg äro

tagna på kornet i sina respektive roller i

»Gycklarbandet», och hrr Å. Ringvall, B. Schlic­

ker och A. Svensson framställa respektive cir­

kusdirektören, atleten och officeren i samma

»luftiga» operett.

Hr Oscar Bergström, Vasateaterns konst­

närligaste sångare och den, som också fått den bästa dramatiska begåfningen, sitter som gamle Gaspard i »Cornevilles klockor» och drömmer om det legendrika slott, hvilket in­

nesluter hans penninghögar.

Samtliga fotografierna äro för Idun tagna af hr C. Dahlskog.

»SOM MAN ÄR KLÄDD ..»

D

de för ändamålet med toaletten och i öfver- ensstämmelse med sitt utseende. Det finnes väl också få saker, som, om man vill ägna sig åt det studiet en smula, säga en så mycket om nästan, som det sätt, hvarpå hon klär sig;

men den skönhetsglädje, som ligger i anblicken af en vackert och individuelt klädd dam, hör nu till de undantag, som sällan bestås oss arma dödliga. Kläder måste ju människan ha, låt oss då göra dem vackra i stället för fula. Jag skulle vilja framhålla några syn­

punkter, utan att komma med ett kategoriskt:

»det här är fult, det här är vackert», ty hvarje kvinna måste ju lämpa sig efter de former och färger vår Herre bestått henne. Hon måste studera sig själf och sedan välja.

Jag undrar, huru många kvinnor finnas, som ha klart för sig, att det existerar ett slags släktskap mellan bildhuggarens och sömmer­

skans yrke. För att lyckas måste hon ha mycket öga för den linjeskönhet, hvar figur på sitt sätt äger. Det duger ej vid valet af fason och vid profning att först och främst tänka på hvad som kläder ansiktet. Man skall ha harmoni från hjässan till fotabjället och lika mycket tänka på att framhålla sin kropps företräden som ansiktets; nacken, ryggen och profilbilden böra ha lika mycket intresse som det först­

nämnda. Att där skall finnas helhet i kom­

positionen först och främst, är en sak, som negligeras mer än lofligt. Man kan få se rikt garnerade lif till räta och släta kjolar eller tvärtom och kjolar, som till sin karaktär skulle lämpa sig för promenad, till lif för en supé­

dräkt eller vice- versa. Ett exempel på, hvad jag menar, äro de öfver allt förekommande eleganta, ljusa sidenblusarne till svarta ylle­

kjolar. Och hur ofta händer det inte, att ett garnityr eller en dekorering, sedd t. ex. midt framifrån, är rätt vacker, men sedd från sidorna brytes linjen och störes intrycket. Tänk bara på" de vida ryschen bak i nacken, som all­

mänt användes för ett par år sedan, när per­

soner med platta bakhufvuden och tjocka halsar betäckte kragen därmed.

Det har sagts, att kvinnan skulle ha finare färgsinne än mannen, och det kan ju vara sant kanske, i så fall må man känna sig glad öfver, att modet för herrar icke anbefaller färgrika dräkter, då redan fruntimmerna så ampert visa brist på öga. I stället för att vid valet af färg öfverväga, huruvida den går ihop med de toalettartiklar, som förut ägas, såsom t. ex. hatt, parasoll o. d., tänker en kvinna bara på, att den skall afsticka mot hvad hon förut haft, »för. att det skall synas, det är nytt,» och följden är den många gånger hårresande färgsammansättning, som man får bli vittne till. Icke mindre skärande kunna de

s. k. »hela promenaddräkterna» vara, där hatt, klädning, handskar o. d. äro valda i samma grundfärg, men där den ena nyansen slår ihjäl den andra. I allmänhet säges det, att blått och grönt kläder blonda blåögda kvinnor, brunögda rödt och gult, och i de allra flesta fall är det nog så, men hvad man skall utgå från vid valet af färger, är icke ögona:, utan hudfärgens och hårets grund­

toner, allteftersom hyn är grå, rosa med grön­

aktig skiftning eller gult med toner i violett, samt hårets större eller mindre färgstyrka där­

till, och bör man som regel antaga, att lifliga, höga färger passa en person, hvars utseende är färgfattigt och tvärt om. Då framhålles just det, som är individuelt, och en blek män­

niska gör ej det monotona intryck, som hon gör i bleka tyger, och den färgstarka dämpar de kraftiga motsättningarne en smula i lugna, enkla toner. Så gäller det också att finna, huruvida de varma eller kalla nyanserna äro att föredraga. Varma kallas alla de färger, som i sin sammansättning ha största procenten rödt eller gult, kalla alla, hvilkas öfvervägande intryck äro blå.

För att nu tala om ändamålsenligheten, fordras det absolut af en kvinna, som vill anses väl klädd, att material, färg och form lämpa sig för den afsedda användningen; en dam, som går med sidengärnityr till tvätt- klädning, gula skor till sällskapsdräkt och sammet eller annat ömtåligt garnityr till sport-, res- eller hvardagsdräkt, måste man afgjordt anse som mycket tanklös, oordentlig eller utan finess. Hvar sak bör gälla för hvad den är, imitationer i enklare material af dyrare varor böra undvikas. Att en blus är ämnad för sport och arbete, men icke för sällskapslifvet, som ju bör vara hvilan och förströelsen efter mödorna, är en sak, som just icke beaktas, och när blusarne sys som vanliga klädningslif, har man nått kulmen af missförstående af hvad plagget från början varit gjordt för. Ett annat exempel på tanklöshet är knappgarni- tyret, knappar, som sättes där ingenting finnes, som behöfver knäppas i hop! Det sköna kan icke vara skildt från det förnuftiga och ända­

målsenliga. Det skattas nu mer än tillbörligt åt ett slafviskt efterapande, ty i stället för att framhålla det särskiljande, sträfva kvinnorna att alla svarfva sig efter samma ideal, hvaraf också följden blir alla dessa misslyckade kvinno­

gestalter. Observatör.

M ..i

LITET BREFPRAT FRÅN ITALIEN.

Rapallo i maj 1901.

ALLRA SÖTASTE NINNI1

Tro inte, att jag glömt mina heliga eder nere vid Centralstationen att skrifva till dig, då vi kommo ner till Italien; men du vet:

aldrig är ens tid så upptagen som på resor, då man ändå lämnat alla sina plikter, allt sitt arbete hemma. Litet bidrar väl också den där historien från vår förra italienska resa, då du i din välmenta lilla stolliga beskäftighet gick åstad och lämnade in mitt bref till Idun.

Å, du skulle ha sett, hur min otäcka Klas ryckte försmädligt med näsborrarna, då jag berättade honom, att jag blifvit »författarinna»

och en riktig sådan, som verkligen fått ett opus tryckt, och du skulle ha hört, hur han muttrade något om »fruntimmersbref» och

»gåspenna» — ja, han sade verkligen gås­

penna — I ! Så mycket du vet det, gå inte till Idun en gång till, ty då —!

Nu har jag sauverat mitt samvete genom att uttryckligen förbjuda dig det. Men .. .

Vi fruntimmer förstå ju alltid hvarandras

»men» ?

)- Jag vill bara påminna dig om den förtjusande hatten med lilaplymerna, som jag köpte för honoraret jag fick från Idun.

Alltså: vi äro i Rapallo. Jag bär på en svart misstanke, att du, lilla Ninni, inte är så alldeles säker på, hvar Rapallo ligger;

geografi har aldrig varit din starka sida (inte min heller förresten); jag minns så lifligt en lektion i skolan, då du lyckades vispa ihop Kristine­

hamn, Kristianstad och Kristiania till en sådan förskräcklig röra, att. . . nej, aktom oss för personligheter, om . . . jag menar: för den händelse. . . ja, basta, som italienarne säga.

Kort och go dt: Rapallo ligger tre mils järn­

vägsresa österut från Genua, vid sin egen golf, kantänka, Golf o di Rapallo, och hvilken golf!

Det finns många, som anse, att en promenad i vagn längs dess nyckfullt, men med full­

ändad blick för linjeskönhet söndersplittrade stränder, uppför dess olivklädda höjder, där hvita villor och kloster ligga i grupper här och där och glänsa som en handfull pärlor, strödda på en veckrik mantel af något skif­

tande grågrönt.. . hvar var jag nu? Jo, att en sådan färd fullt kan jämföras med den berömda, af Bædeker visst med tre stjärnor utmärkta turen utmed Sorrentohalföns stränder.

Alla sådana jämförelser äro egentligen dumma, men om jag hette Bædecker, skulle jag all­

deles afgjordt kosta på routen utmed Rapallo- bukten minst två stjärnor.

Aldrig kan jag glömma den första kvällen vi kommo dit. Det var just i solnedgången, och vi stodo där försjunkna i andakt inför det underbara hafvet, som klunkade alldeles under vårt hotellfönster och med långa, mjuka, silkesblanka dyningar, kantade med lätt hvitt skum, gledo upp öfver strandens kiselstenar, taktmässigt som en andedräkt, och ju mera solen skönk bakom bergen och den lilla stadens sorl tystnade, desto tydligare hörde vi det sköna, safirblåa, guldfjälliga vidundrets lungor arbeta, och till sist, då mörkret föll på och ljusen tändes i villorna på bergssluttningarna som lysmaskar i det gröna, blefvo andetagen så långa och lugna och drömmande, och jag slöt ögonen, där jag stod med hufvudet mot fönsterkarmen, och drog en suck af rysande vällust, öfver att vi nu verkligen voro här nere i detta sagoland, min längtans land . . . men så ringde hotellklockan till middag, förtroll­

ningen var bruten, och man måste göra litet toalett.

Ty vid table-d’hôten här om aftnarna ut­

veckla damerna en ganska onödig lyx. Engel­

skorna kläda sig i siden och djupt urringade (förstås med en aning af flor öfver) för att gå ner en trappa och sitta i en rätt enkel matsal och äta hafsvarg till fiskrätt och höns- innanmäte i alla möjliga former. Herrarna snobba med sportdräkt och rutiga vador till frukosten, redingote och hvita damasker till dinern — det ser ut, som om de hade man­

schetter både på armar och ben.

Hotellet, ja! Det finns två ämnen, som äro obligatoriska i italienska resebref, då det gäller att dra fram skuggsidor, och det är hotell­

väsendet och djurplågeriet, det klåsystem,

JVlussliner och Bomullstyger,