I din hand håller du ett läromedel från Gleerups.
Gleerups författare är lärare med erfarenhet från klassrummet.
Lärare och elever hjälper till att utveckla våra läromedel genom värdefulla synpunkter på både innehåll och form.
Vi förankrar våra läromedel i skolan där de hör hemma.
Gleerups läromedel är alltid utvecklade i samarbete med dig!
Har du som användare frågor eller åsikter, kontakta oss gärna på telefon 040-20 98 00 eller via www.gleerups.se
litteraturen
innehållsförteckning
antiken ...6
SE MÄNNISKAN! ...8
Arvet från antiken ...10
De homeriska dikterna...13
Molnskockaren Zeus och andra gudar och gudinnor ...18
Grekisk mytologi ...21
Sapfo – vår första kärlekslyriker ...25
Kvinnor och män i Aten och Sparta ...28
Platon och Aristoteles ...29
Teater till vingudens ära ...35
Antikens Rom ...43
UPPGIFTER ...49
FÖRDJUPNING: Muntligt och skriftligt ...52
Medeltiden ...58
SE MÄNNISKAN! ...62
Det medeltida samhället ...64
Den mäktiga kyrkan ...66
Arabisk, persisk och japansk kulturblomstring ...74
Förälskade trubadurer ...78
Medeltida hjältedikt ...80
Humor på medeltida vis ...84
Villon – en senmedeltida trubadur ...85
Den italienska stadskulturen ...86
Marco Polo beskriver världen ...86
Med Dante till helvetet ...87
Petrarca – den första moderna människan? ...90
Boccaccios hundra historier ...91
Nordisk forn- och medeltid ...92
Den isländska litteraturen ...94
Arla i urtid fanns ingenting – fornnordiska myter ...98
Sverige blir en del av Europa ...102
Nu hugger man mot man... Landskapslagarna ...102
Birgitta – svenskt helgon med skarp tunga ...104
UPPGIFTER ...107
FÖRDJUPNING: Trubadurlyrik ...109
renässansen och franskklassicismen ...116
Renässanskulturen...119
SE MÄNNISKAN! ...120
Rabelais – skämt och allvar om jätten Gargantua ...122
Utopia och solstaten – perfekta världar? ...126
Don Quijote ...127
Shakespeare och den engelska folkteatern ....129
Klassicism vid Kung Ludvigs hov ...138
Svensk litteratur 1500–1700 ...141
Bröderna Magnus – författare i flykten ...143
Agneta Horns leverne – en 1600-tals- kvinnas dagbok ...144
Vad väljer Herkules? ...145
UPPGIFTER ...147
FÖRDJUPNING: Salongskulturen ...149
upplysningen ...154
SE MÄNNISKAN! ...158
Romanen om Robinson ...160
Jonathan Swift – skrev för att förarga världen ...162
Voltaire – den som skriver krigar ...164
Den ytterst farlige Diderot och hans uppslagsverk ...167
Rousseau – tillbaka till naturen ...169
Upplysningen och kvinnorna ...171
Upplysningstidens kulmen – den stora revolutionen ...172
Svensk 1700-talslitteratur ...173
Linné upptäcker Sverige ...174
Bellman underhåller 1700-talets Stockholm ..175
Kellgren – en svensk upplysningsman ...179
Lenngren med den giftiga pennan ...180
UPPGIFTER ...182
FÖRDJUPNING: 1700-talets romaner...184
från romantik till realism ...188
SE MÄNNISKAN! ...193
Den unge Werthers lidanden ...196
Romantisk lyrik – och den historiska romanen .198 Frankensteins monster och annan skräck ...203
Romantikens sagoberättare ...206
Stagnelius – romantik på svenska ...208
Vikingakult ...210
Realismen ...212
Den realistiska romanen ...213
Balzac bakom fasaderna i pengarnas Paris ...215
Jane Austen och systrarna Brontë ...217
Dickens – succéförfattare och samhällskritiker ...221
Industri och vetenskap – framtidstro och pessimism ...223
Amerikanska röster ...226
Flaubert och hans Madame Bovary...228
Dostojevskij och de stora livsfrågorna ...230
Ibsen och Tjechov – två dramatiker ...235
Émile Zola – författaren som vetenskapsman ...239
UPPGIFTER ...242
FÖRDJUPNING: Från klassicism till romantik...244
Modernismen ...248
Skandal i världskrigets skugga ...251
Modernisterna och publiken ...254
SE MÄNNISKAN! ...254
Franska föregångare ...256
Majakovskij – på hans själ växte inga gråa hår ...258
Alla är poeter ...260
Eliot och Lawrence – kritik av det moderna livet...264
Kafka – ensamhetens diktare ...266
Proust utforskar minnet ...268
Joyce, Woolf och den inre monologen ...270
Hemingway och den förlorade generationen ...272
Södergran – ville sjunga stjärnorna från himlen ..275
Lagerkvist – en troende utan tro ...276
Lindegren, Ekelöf och Aspenström: tre modernistiska poeter ...278
UPPGIFTER ...282
FÖRDJUPNING: Teatern blir absurd ...284
från almqvist till arbetarlitteraturen ...292
SE MÄNNISKAN! ...297
Den gåtfulle Almqvist ...300
Strindberg skriver för att slåss ...302
Fröding – tillvarons utlänning ...308
Nationalskalderna Heidenstam och Karlfeldt ...311
Selma Lagerlöf och kärlekens kraft ...314
Herr Söderberg flanerar ...318
Tre kvinnliga röster: Wägner, von Krusenstjerna och Boye ...320
Författare ur livets egen skola ...324
Lo-Johansson försvarar förtryckta och angriper sportfånar ...325
Moa Martinson – om kvinnors kamp för ett värdigt liv ...328
Moberg – bråkstake som skrev om svenska utvandrare...330
UPPGIFTER ...334
FÖRDJUPNING: Strindbergsfejden ...336
termer och begrepp – en ordlista ...344
register ...350
antiken
D en k ul tu r s om v äx te fr am u n de r a n tik en h
sta ar rkt ve på
er at e ft rk
rl vä n p de å e n r ad råd om
: li en atu tter
r, po lit ik , k on st, a rk ite kt ur , i dr ot t, sp rå k o sv
1
Ordet antik har flera betydelser. Det kan betyda uråldrig (alltså mycket gammal) i största allmänhet. Det kan mer specifikt syfta på en antikvitet – ett mer eller mindre värdefullt äldre föremål. Ordstammen dyker också upp i antikvariat, en butik med begagnade böcker. I den här boken syftar antiken på en epok (längre tidsperiod) i västerlandets historia. Tiden är cirka 800 f.Kr. till 500 e.Kr. och geografiskt rör vi oss i Medelhavsområdet med städerna Aten och Rom som viktiga centrum.
Den kultur som växte fram under antiken har starkt påverkat eftervärlden på en rad områden: litteratur, politik, konst, arkitektur, idrott, språk osv. Lite högtidligt brukar man tala om antiken som den västerländska civilisationens vagga. Under antiken föddes och utvecklades många fenomen och före- ställningar som präglar vår värld än idag.
Antikens Grekland bestod av flera mindre stater – som t.ex. Aten, Sparta och Thebe – med slavarbete som ekonomisk bas. Sjönationen Aten var under den klassiska perioden mellan cirka 500 och 300 f.Kr. en ekonomisk och kulturell stormakt i den här delen av världen. Konst, filosofi och teater blomstrade och i Aten utvecklades ett slags första demokrati, även om kvinnor, slavar och invandrare saknade rösträtt.
Från att ha varit en dammig håla blev Rom på några hundra år före år noll huvudstad i ett enormt rike som sträckte sig från England till Irak, från Rumänien till Marocko och från Egypten till Spanien. Romarna kallade med all rätt Medelhavet för mare nostrum, vårt hav.
När den germanske krigarhövdingen Odovakar år 476 e.Kr. lät avsätta den siste västromerske kejsaren och utropade sig till kung markerar händel- sen slutet på antiken och inledningen till nästa epok, medeltiden (se sid.
59). Ett nytt slags imperium – den kristna kyrkan – tar då över den kultu- rella makten i Europa. Antiken och kristendomen är två hörnstenar i den västerländska kulturen.
antiken
texter
I Svenska Timmar-antologin hittar du texter av bl.a. Homeros, Sapfo, Platon, Sofokles, Aristofanes och Horatius.
!
se människan!
En av konsthistoriens grövsta missar har med de antika skulpturerna att göra. När man under 1500-talets antikbesatta renässans (en epok som beskrivs på sid. 117) grävde fram stora mängder grekiska och romerska marmorskulpturer var de vita. De ursprungliga färgerna, som kunde vara ordentligt grälla, hade skavts av med tiden. Skulptörer som Michelangelo, Bernini och Canova försökte efterlikna de antika mästarna och arbetade därför i ”klassisk” vit marmor utan minsta gnutta färg. Ett par hundra år senare, på 1700-talet, skrev den världsberömde tyske konsthistorikern Winckelmann (som senare mördades på ett hotellrum i Trieste, fast det är en helt annan historia) en bok där han slog fast att de vita marmorskulptu- rerna från antiken uttrycker största tänkbara skönhet och harmoni. Man har beskrivit det som att den vita marmorn blev ”en pelare som bar upp västvärldens kulturella identitet”. Winckelmann blev inspiratör för en konst riktning som kallas nyklassicism eller nyantik. Men allt byggde alltså på ett missförstånd!
1100-750 f.Kr. 700 f.Kr. 600 f.Kr. 500 f.Kr. 400 f.Kr. 300 f.Kr.
1100-750 f.Kr.
Aten och Sparta grundas.
490 f.Kr. Aten bese- grar perserna i slaget vid Marathon.
700-talet f.Kr. Homeros skriver eller sammanställer Iliaden och Odysséen.
400-talet f.Kr.
Aischylos, Sofokles och Euripides tävlar i drama.
750 f.Kr.
Rom grundas.
600-talet f.Kr.
Sapfo författar
411 f.Kr. Atenarna skrattar gott åt Aristofanes krigs-
399 f.Kr. Sokrates tvingas ta gift. Platon
färgglada gudar
Forskarna känner sedan länge till att alla skulpturer under antiken var målade i starka färger, men dessa vetenskapliga rön släpptes inte fram av t.ex. museerna. Statyer i färg uppfattades helt enkelt som vulgära och prå- liga, så man valde att fortsätta att förfalska historien – en vit lögn!
Det var faktiskt en svensk konsthistoriker, Patrik Reuterswärd, som år 1960 blåste nytt liv i debatten. Idag är det framför allt två tyska forskare – Volkmar von Graeve och Vinzenz Brinkmann – som arbetat med att analysera fram rätt färger och se till att myten om den klassiska, vita marmorn korrigeras. Bilden här ovanför är hämtad från den uppmärksammade tyska utställningen Bunte Götter, (ung. ”Gudar i färg”) som invigdes i München år 2003.
200 f.Kr. 100 f.Kr. 100 e.Kr. 200 e.Kr. 300 e.Kr. 400 e.Kr. 500 e.Kr.
79 e.Kr. Vulkanen Vesuvius ödeläg-
395 e.Kr. Romarriket delas i en västlig och 320 f.Kr. Aristoteles
skriver en regelbok om diktkonsten.
100-talet f.Kr.
Vergilius, Horatius, Ovidius och Cicero.
168 f.Kr. Grekland införlivas i det
27 f.Kr.
Republiken Rom
313 e.Kr. Ediktet i Milano. Jakten på kristna upphör i Rom.
476 e.Kr. Den siste västromerske kejsaren avsätts.
Denna färglösa skulptur i ”antik” stil från 1793 föreställer guden Amor och prinsessan Psyche, två mytiska figurer som personifierar (representerar) kärleken och själen.
Upphovsman är den italienska nyklassicistiske skulptören Antonio Canova. Verket finns i Louvren. Under nyklassicismen mellan 1750 och 1820 inspirerades konstnärer och arki- tekter bl.a. av utgrävningarna i Pompeji år 1748 och av konsthistorikern Winckelmanns hyllningar av antiken.
arVet från antiken
”Redan de gamla grekerna…” Så var det vanligt att man inledde högtid- liga tal förr i världen, då kunskaper om antiken stod högre i kurs än idag.
Och visst är det sant att antikens greker var först med mycket. De gamla grekerna gick på teatern, funderade över kärlekens väsen, debatterade skatte politik, studerade astronomi, grammatik och matematik och hyllade sina idrottshjältar – ungefär som vi gör idag. Och redan de gamla grekerna klagade på ungdomen. Så här irriterad var filosofen Sokrates för nästan 2500 år sedan:
Unga män och kvinnor uppför sig sämre än någonsin tidigare. De föraktar varje auktoritet och hyser ingen respekt för åldern. De reser sig inte ens, om en äldre person träder in i ett rum, de är uppkäftiga mot sina föräldrar och andra, de stör varje hyfsat samtal mellan vettiga människor, de har dåliga matseder och har blivit till sina lärares skräck.
I den västerländska kulturen är antiken förknippad med det positivt lad- dade begreppet klassisk som står för något som är traditionellt och har ett bestående värde, oavsett om det har med antiken att göra eller inte. Man talar ju inte bara om klassisk, antik litteratur och klassisk grekiska; även en ganska modern klädstil eller till och med en maträtt (”en klassisk kladd- kaka”) kan beskrivas som klassisk. Arvet från Grekland och Rom var länge en självklar referens inom kultur och vetenskap. Under lång tid innebar bildning att man behärskade latin och helst också grekiska. De klassiska språken var centrala både för kristendomen och för vetenskapen.
Välutbildade personer förväntades känna till de största författarna och hänga med i mytologin.
I de västerländska språken lever antiken vidare. Den grekiska segergudin- nan Nikes namn syns idag på kläder och skor. En människas svaga punkt kallar vi ibland för akilleshäl efter hjälten Akilles i versberättelsen Iliaden. Ord som filosofi, biologi, medicin, fysik, kemi, musik, ekonomi är alla från början grekiska. Det språk som talades i Rom – latin – blev grunden för spanskan, franskan, italienskan, portugisiskan och rumänskan. Också svenskan är full av vanliga ord med latinskt ursprung: penna (som från början betydde ”fjäder”), brev, datum, fönster etc. Det sista ordet i föregående mening – en förkortning av et cetera – är rent latin och betyder ”och så vidare”.
Vi får dock inte glömma att de antika samhällena på många sätt var olika våra. Både antikens Grekland och det romerska riket var slavsamhäl- len med kvinnoförtryck och enorma klasskillnader. Kvinnorna hade ingen rösträtt i den atenska folkförsamlingen och förlorade troligen inflytande när ”demokratin” infördes. Slavarna hade inga mänskliga rättigheter utan uppfattades av de fria medborgarna snarast som djur. En grekisk filosof beskrev sin syn på slavarna med följande ord: ”Dessa individer är av natu- ren själv förutbestämda till slaveri, därför att för dem finns inte något bättre än att lyda.” Hur stor andel av befolkningen som var slavar varierar mellan olika statsbildningar och olika tidpunkter. I Aten under klassisk tid fanns det många fler slavar än fria medborgare. Man har räknat ut att det bara var cirka 10 procent av atenarna som hade rösträtt.
De offentliga idrottstävlingarna i det gamla Grekland var viktiga tillställningar. Som en lustighet kan berättas att Arrhachion från Figalia någon gång på 500-talet lyckades vinna i grenen pankration (blandning av ”ful” brottning och lika ”ful” boxning, typ dagens MMA/
Ultimate Fighting) – trots att han var död! Motståndaren ströp honom, vilket tilläts enligt reglerna. Några sekunder innan han dog lyckades dock Arrhachion bryta tårna på sin mot- ståndare, som därför gav upp men inte släppte strypgreppet. Rättvist nog hedrades liket som vinnare. På den här vasmålningen tävlar man i fackellopp, ett slags stafettlöpning.
Dramatik, epik och lyrik
Redan de gamla grekerna lyssnade på spännande historier och vackra sånger och skrev dessutom ned dem. (Grekerna utvecklade det feniciska alfabetet genom att lägga till bokstäver för vokalljuden. Det var smart.) Det var i Aten som teaterkonsten utvecklades, både tragedin (sorgespelet) och komedin (lustspelet). Och det är grekerna som har gett oss namnen på litte raturens tre huvudgenrer: dramatik (skådespel), epik (berättelser) och lyrik (verskonst).
Vilka berättelser var då populärast för två och ett halvt tusen år sedan?
Skulle vi kunnat väcka några av Atens unga gymnasister till liv och be dem berätta en spännande historia för oss, är chansen stor att vi skulle fått höra om slaget vid Troja och om den sluge seglaren Odysseus. Det var berättel- ser som ”alla” kände till.
De hoMeriska Dikterna
Två av världslitteraturens äldsta storverk skrevs på grekisk dialekt av en diktare som hette HOMEROS. Om honom känner man inte till mycket (om han ens funnits – se mer nedan!), men hans två långa episka (berät- tande) dikter – krigsskildringen Iliaden och äventyrsberättelsen Odysséen – har hittills överlevt sin författare med omkring 2 700 år. Det är onekligen imponerande. Kommer något av allt som skrivs idag att läsas om hundra generationer?
Man kan förstås också undra om så gamla diktverk kan vara något att läsa för moderna människor. Nja, det finns delar av Iliaden och Odysséen som är rejält långtråkiga och till och med obegripliga. Å andra sidan inne- håller de homeriska eposen (versberättelserna) många episoder (avsnitt) som är rörande eller roliga. Vi känner krigets fasa när den trojanske hjälten Hektor ska ut i striden och tar farväl av sin fru Andromake som förtvivlat utbrister ”Du är min härlige make! Förbarma dig! Stanna på muren! Gör ej din gosse till faderslös och din hustru till änka!” Vi skrattar åt historien om hur Odysseus listigt lurar det enögda odjuret Polyfemos och förstår hans glädje när han efter tjugo års frånvaro äntligen får omfamna sin hustru Penelope. Vad gäller berättar- och språkglädje är de båda verken i en klass för sig. Därför har de fortsatt att locka till läsning.
Att just de två verken Iliaden och Odysséen bevarats så väl är ingen slump. De var oerhört populära under antiken (både i Grekland och i Rom) och var en viktig del av undervisningen i skolorna. Grekerna – som älskade både att tävla och festa – arrangerade Homerosfestivaler där den som högläste snyggast tog hem förstapriset.
krigsskildringen iliaden
Iliaden – det äldsta bevarade litterära verket i vår del av världen – är histo- rien om några dagar i ett tio år långt och mycket blodigt krig mellan gre- kerna (akajerna) och invånarna i Troja (också kallat Ilion, därav namnet på verket) i nuvarande nordvästra Turkiet.
Bakgrunden till kriget är som följer: den trojanske prinsen Paris (beto- ning på första stavelsen) ombeds av gudinnorna Hera, Atena och Afrodite att avgöra vem av de tre som är vackrast. Paris låter Afrodite vinna denna antika skönhetstävling på elitnivå och får som belöning hjälp med att röva bort världens skönaste kvinna, Helena (också här betoning på första stavel-
sen), från hovet i Sparta till Troja. Helenas man Menelaos blir förstås ursin- nig och beger sig över havet till Troja tillsammans med sin bror
Agamemnon, den tappre kämpen Akilles, den sluge Odysseus från Ithaka och deras trupper. Kriget är ett faktum.
Iliaden handlar bara om en liten del, femtio dagar, av kriget. Handlingen börjar med att (peliden=Peleus son) Akilles surar, eftersom Agamemnon har stulit hans favoritslavinna. Superhjälten Akilles vägrar att slåss och troja- nerna ser ut att vinna kriget. Så här lyder den allra första raden i Iliaden:
μῆνιν ἄειδε θεὰ Πηληϊάδεω Ἀχιλῆος οὐλομένην, ἣ μυρί’ Ἀχαιοῖς ἄλγε’ ἔθηκεν
Med latinska bokstäver:
Mēnin aeide thea, Pēlēiadeō Achilēos oulomenēn, hē myri’ Achaiois alge’ ethēken Översatt:
Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akilles olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner
De grekiska berättelserna har inspirerat konstnärer under mer än två tusen år. På den här skissen i olja från 1630-talet av holländaren Peter Paul Rubens ser vi hur Paris dödar Akilles med en förgiftad hälpil. Ovanför Paris syns guden Apollon ivrigt heja på; han stödde troja- nerna i kriget. Mannen som håller den döende Akilles tros föreställa Odysseus. Den som vill se bilden i verkligheten får bege sig till Museum Boijmans Van Beuningen i Rotterdam.
När Akilles vän (och möjligen älskare) Patroklos stupar blir det dock full fart på den grekiske kämpen. Han rusar ut i striden och dödar raskt Paris bror Hektor, trojanernas härförare, och släpar liket flera varv runt Trojas murar.
Med en latinsk fras brukar man säga att Iliaden börjar in medias res, i händelsernas mitt. Berättartekniken är avancerad och bygger på både tillbaka blickar och framtidsvisioner. Verket slutar med att skildra hur ett vapenstillestånd ingås så att Hektor kan begravas. I Iliaden finns inga segrare – kriget drabbar alla lika.
Homeros berättar inte om den berömda trojanska hästen; enligt legenden vinner grekerna till sist kriget genom att smuggla en trähäst full av soldater in i Troja. Idag används uttrycken trojan eller trojansk häst om smarta datavirus som smugglar in sig själva tillsammans med ett oskyldigt värdprogram. Inte heller är det i Iliaden utan i andra antika verk om kriget som vi får veta att både Akilles och Paris så småningom
dödas i striden. (Akilles träffas av en förgiftad pil i hälen. Enligt myten hade hans mamma dop- pat honom som spädbarn i den underjordiska floden Styx och därmed gjort honom osårbar.
Eftersom hon höll honom i ena foten blev den kroppsdelen hans odoppade svaga punkt – hans akilleshäl.)
På 1800-talet började arkeo- loger leta efter Troja – och hit- tade så småningom nio stycken städer lagrade ovanpå varandra!
Tolkningarna av fynden – där- ibland det som kom att kallas Priamos skatt (efter Paris pappa, kungen av Troja) med 8700 guldpärlor – har växlat. Vilket
”stadslager” var det som skild-
rades av Homeros: Troja II, VI eller VIIA? Så sent som år 2001 utbröt ett vetenskapligt praktgräl mellan två ledande arkeologer om Trojas betydelse.
Städer kommer och går – men vreden mellan människor består.
Trojansk häst som användes i den amerikanska storfilmen Troy från 2003. Efter inspelningen skänkte Brad Pitt (som spelar Akilles) hästen till den turkiska staden Çanakkale nära antikens Troja.
odysseus tioåriga irrfärder
Ingen av de greker som var med i Troja hade en så besvärlig och äventyrlig hemfärd som Odysseus från Ithaka. I tio år irrade han runt på hav och på land. Grekerna älskade att höra om Odysseus upplevelser...
I lotofagernas land hittar hans män en frukt som får dem att glömma hembygden; med våld för Odysseus dem tillbaka till skeppen. Därefter ham- nar de i grottan hos den enögde jätten Polyfemos som äter upp sex besätt- ningsmän. På nästa ställe förvandlas Odysseus följeslagare till svin av en troll- dryck som Apollons dotter Kirke ger dem. Odysseus tvingas tillbringa en kärleksnatt med gudadottern för att få tillbaka sina män och måste dessutom stiga ned i dödsriket Hades innan han kan fortsätta mot Ithaka.
Den sluge Odysseus undviker att lockas av skönsjungande sirener genom att binda fast sig i masten på båten och lyckas segla mitt emellan de två havsvidundren Scylla och Charybdis. Värre blir det när några av sjö- männen äter upp solgudens heliga oxar. Zeus blixtar dödar samtliga utom Odysseus, som i stället blir fast i sju år hos den kärlekstörstande nereiden (havsnymfen) Kalypso tills gudinnan Atena ingriper och ser till att han släpps fri.
Slutligen spolas hjälten naken och eländig upp på fajakernas ö och blir hjälpt av dessa att ta sig hem. På Ithaka väntar fru Penelope troget, trots att en skara ivriga friare håller på att äta henne ur huset. Odysseus klär ut sig till tiggare och ställer till blodbad på snyltgästerna med hjälp av sin son Telemachos. Vi förstår att Penelope inte har väntat förgäves: ”…sedan makarna njutit av älskogens ljuvliga glädje, njöt de också av samtal och växlade ord med varandra.” Odysseus hade onekligen en del att berätta.
Den homeriska frågan
I uppslagsverket Nationalencyklopedien presenteras Homeros som ”sannolikt en historisk person på 700-talet f.Kr.” Med andra ord: vi vet inte ens om Homeros har funnits. Den engelske författaren Aldous Huxley har fram- ställt den oklara situationen på följande fyndiga vis: ”The author of the Iliad is either Homer or, if not Homer, somebody else of the same name.”.
Fast saken är ännu mer komplicerad...
Redan under antiken fanns det de som tyckte att skillnaderna i innehåll och språk mellan Iliaden och Odysséen är så stora att det bör handla om två olika författare. I Iliaden är till exempel gudarna aktiva i handlingen, medan de intar en mycket mer passiv roll i Odysséen. Vardagen är mycket
mer dominerande i Odyssén. En förkla- ring till skillnaderna kunde förstås vara att de båda verken skrivits under olika perio- der av samma författares liv.
I slutet av 1700-talet gick man ett steg längre och lanserade idén om Homeros som redaktör snarare än författare. Man tänkte sig att han sammanfogat och bear- betat texter skrivna av en rad olika poe- ter. Det skulle förklara de många inkon- sekvenserna.
Man har också fört fram tanken att Homeros var ett författarkollektiv. Eller varför inte låta världslitteraturens första stora författare vara kvinna? Eftersom vi vet så lite är det fritt fram att spekulera.
Och vi vill spekulera, kanske främst för att de båda verken håller så hög kvalitet.
Vi vill gärna tro att det ligger ett stort geni bakom. Någon har apropå den så kallade homeriska frågan (vem var Homeros – och skrev han Iliaden och Odysséen?) talat om vår kulturs ano- nymitetsskräck. Vi måste veta vem som står bakom ett viktigt konstnärligt arbete.
Idag anser forskarna att Iliaden och Odysséen växt fram ur de historier som berättades vid festliga tillfällen hos förnäma furstar i Grekland. Det var vanligt att ett slags yrkessångare – rapsoder – åkte från plats till plats för att mot betalning underhålla med spännande äventyr. Det finns mycket som visar att Iliaden och Odysséen bygger på sådant muntligt berättande. Många uttryck återkommer hela tiden i texten, t.ex. ”den snabbfotade Akilles”,
”uggleögda Atena” och ”den mångförslagne Odysseus”. Dessa så kallade stående epitet (ung. återkommande beskrivningar) fungerar som minnes- ramsor som gjorde det lättare för rapsoden att komma ihåg texten. Cirka en tredjedel av Iliaden och Odysséen består av sådant ”begagnat” material.
Också det rytmiska versmåttet, den orimmade och sexfotade hexametern, underlättade säkert inlärningen. Här är de sex betonade versfötterna mar- kerade med versaler:
SjUng, o gudInna, om vrEden, som brAnn hos PelIden AkIlles Den blinde sångaren Homeros eller möjli-
gen någon annan med samma namn.
Vem var då Homeros? Kanske den som på ett mästerligt vis ställde samman och diktade vidare på populära muntliga berättelser eller sånger – och såg till att de skrevs ned.
Både Iliaden och Odysséen är ett slags västerländska urberättelser. Iliaden är den allra äldsta västerländska krigsskildringen, en genre (litteratursort) som inte är mindre aktuell idag än under antiken. Odysséen är den första av alla spännande reseberättelser som tar med oss till den ena exotiska platsen efter den andra. De båda verkens betydelse för senare tiders konst och litte- ratur kan knappast överskattas.
Molnskockaren Zeus och anDra guDar och guDinnor
Tron på de olika gudarna var en viktig del av livet under antiken, både den grekiska och den romerska. Det var vanligt att man ordnade fester till gudarnas ära. Så växte till exempel den atenska teatern fram ur Dionysosfesterna, och de olympiska spelen arrangerades från början till överguden Zeus ära. I det hårdföra Sparta hyllade man jaktgudinnan Artemis genom att i föräldrarnas närvaro prygla unga pojkar framför hennes tempel. Pojkarna fick inte skrika eller visa sig svaga: de som, i tysthet, dog av slagen begravdes som hjältar.
Till skillnad från dagens världsreligioner hade den grekiska religionen ingen helig skrift. Det fanns inte heller några doktriner – lärosatser – som man förväntades lära sig och följa. Det viktigaste var riterna (inte minst djuroffer) som man utförde tillsammans. Gudarna var ofta starkt lokalt för- ankrade.
Genom att studera de antika myterna kommer vi närmare den grekiska tankevärlden. Ett viktigt begrepp var det svåröversatta arete som betyder ungefär ”god egenskap” och kunde syfta på mod och styrka i olika samman- hang. Självkännedom uppmuntrades: på Apollontemplet i Delfi stod inskrip- tionen γνῶθι σεαυτόν (gnothi seauton) med betydelsen ”känn dig själv”.
Att överdriva sin egen förmåga kallades hybris – övermod – och den som begick denna ”synd” kunde straffas av rättvisans gudinna Nemesis.
Gästfriheten och måttfullheten (”lagom är bäst”) var viktiga som ideal.
I myterna, och i Homeros två epos, framstår gudarna som mänskliga och därmed ganska oheliga. De grälar, ställer till fest och är otrogna – även om
de förstås också är överjordiskt starka och framför allt odödliga. Jämfört med till exempel kristendomens berättelser saknar de grekiska myterna en tydlig polarisering mellan det goda och det onda. Det finns inte heller någon ska- pelseberättelse som betonar människans
underkastelse eller beroende av en eller flera gudar. En intressant teori är att det skulle vara avsaknaden av religiösa regler och mäktiga gudar som förklarar att gre- kerna utvecklade så självständiga tankar.
Under några få århundraden reste man en plattform för filosofi och vetenskap i Väster landet.
en kaotisk början
I begynnelsen, tänkte sig grekerna, rådde Kaos, oordning. Så småningom fram- trädde Uranos och Gaia (himlen och jorden) som födde Rea och Kronos, som i sin tur var föräldrar till de första gudarna:
Zeus, Hera, Hades och Poseidon. Kronos kastrerade sin far och skapade både mar- ken och kärleksgudinnan Afrodite av hans avskurna kön. Kronos åt dessutom upp sina barn, men Rea lyckades rädda Zeus, som gav pappa Kronos kräkmedel för att få tillbaka sina syskon. Kort sagt:
en ganska mustig skapelsemyt.
Utöver de tolv olympiska huvud- gudarna (som kallades så för att de tänktes bo på berget Olympos i mel- lersta Grek land) fanns en mängd smärre gudomligheter såsom erinyerna, cha- riterna, hor er na, moirerna, muserna och nymferna.
När romarna erövrade Grekland tog man över gudarna, fast man gav dem andra namn. Dionysos fick till exempel heta Bacchus och krigsguden Ares döptes om till Mars.
I början av 1820-talet – under den romantiska eran – gjorde spanjoren Francisco Goya den här bilden av tita- nen Kronos som tuggar i sig ett av sina barn. Han målade den direkt på väggen i sin matsal (hur påverkades aptiten?) – och tillsammans med 13 andra verk hör den till de så kallade svarta målningarna med mörka och våldsamma motiv. Den har tolkats som en kommentar till de inbördes strider som härjade Spanien. Senare överfördes målningen till duk och finns nu på Pradomuseet i Madrid.
De viktigaste antika gudarna
Zeus
Den främste av gudarna. Homeros kallar Zeus för ”han som skockar molnen” – dvs. styr vädret.
Grekerna sa inte att ”det åskar” utan att ”Zeus åskar”. Zeus är gift med sin syster Hera, men har ständigt kärleksförbindelser vid sidan om, gärna utklädd till svan eller tjur. (Så ska den sköna Helena i Iliaden ha fötts ur ett ägg som var resultatet av ett samlag mellan Zeus i svangestalt och en drottning vid namn Leda.) Symboler:
blixt och örn. Romerskt namn: Jupiter.
hera
Drottningen bland gudarna, syster och hustru till Zeus. Äktenskapets gudinna – men även svartsjukans. Hon ägnar mycket tid åt att häm- nas på makens älskarinnor och utomäktenskap- liga barn. Färdas i en vagn som dras av påfåglar.
Symboler: äpple och diadem. Romerskt namn:
Juno.
haDes
Det underjordiska dödsrikets gud. Bror till Zeus.
Gift med Persefone. Grekerna tänkte sig att färjkarlen Charon rodde de dödas själar över floden Styx till Hades för att dömas. De godas själar fick komma till Lycksalighetens ängar. För de onda gick det illa. Porten till underjorden vaktas av den trehövdade hunden Kerberos.
Romerskt namn: Pluto.
PoseiDon
Ytterligare en bror till Zeus. Havets och flo- dernas gud. ”Skakar jorden”, dvs. ligger bakom jordbävningar. I Odysséen är han motståndare till Odysseus. Symbol: treudden. Romerskt namn: Neptunus.
atena
Det ordnade krigets gudinna och staden Atens skyddsgudinna. Föddes ur Zeus huvud (han hade svalt hennes gravida mamma). Hjälper Odysseus i Odysséen. Symboler: uggla, oliv- träd. Romerskt namn: Minerva.
aPollon
Son till Zeus. Ljusets och solens, diktens och musikens gud. Apollon dyrkades framför allt i Delfi, där ett orakel (person som förmedlar meddelanden från en gud) var hans språkrör.
På en vägg i templet i Delfi står de berömda orden ”Känn dig själv”. Symboler: pil, båge, lyra. Romerskt namn: Apollo.
arteMis
Apollons tvillingsyster. Månens, men framför allt jaktens gudinna och de vilda djurens härska- rinna. Drar omkring i skogen tillsammans med naturgudomligheter som kallas nymfer. Skyddar sin oskuld väl: när jägaren Aktaion tjuvtittade på henne i badet lät hon honom slitas sönder av jakthundar. Symboler: pil, båge, lagerträd.
Romerskt namn: Diana.
ares
Det oordnade krigets, dvs. blodbadets, gud. Son till Zeus och Hera. Enligt myten bäddade han sin säng med hud från människor han dödat – som en antikens pyskopatiska seriemördare.
Märkligt nog har han dottern Harmonia med Afrodite. Symboler: sköld, lans. Romerskt namn:
Mars.
afroDite
Kärlekens och skönhetens gudinna. Föddes ur havet i närheten av Cypern. Hennes son Eros skjuter kärlekens pilar i människors hjärtan; där- för blir vi förälskade. (jfr ordet erotik) Symbol:
blommor, duva. Romerskt namn: Venus.
DionYsos
Vinets gud. I samband med vinskörden firades fester till hans ära. Särskilt kvinnorna sägs ha dyrkat Dionysos: de så kallade backanterna för- svann ut i skogen, slet sönder vilda djur, drack blod och åt rått kött. Symboler: dryckesbägare, vinranka, stav. Romerskt namn: Bacchus.
!
grekisk MYtologi
Ordet myt(os) är pur grekiska och betyder saga eller berättelse. De gamla grekerna fantiserade ihop oöverskådliga mängder av berättelser om gudar, halvgudar och vanliga dödliga människor. Det berättas att en grekisk för- fattare en gång försökte räkna efter hur många gudar han hört talas om och kom fram till den imponerande siffran trettiotusen!
De grekiska myterna är en skattkammare för den som gillar spännande historier. Här möter vi för första gången många av de teman som sedan återkommer i den västerländska kulturen: den äventyrsfyllda resan, den alltomstörtande passionen, det besinningslösa våldet. När dagens filmska- pare kokar ihop historier om svartsjuka och svek eller om ohyggliga mons- ter kan man ofta se kopplingar bakåt till den antika mytologin.
Följande tre berättelser hör till de mest kända av de grekiska myterna.
Myt nummer ett – orfeus och eurydike
Den übermusikaliske Orfeus ('orfevs) från Thrakien – dagens Bulgarien – var son till Apollon och musan Kalliope (musorna, nio till antalet, var sång- ens, musikens och poesins gudinnor). Det berättas om honom att han spe- lade och sjöng så underbart gripande att vilda djur blev tama och floderna stannade upp för att lyssna. Kanske var hans talang inte så förvånande med tanke på att hans pappa var musikens gud och hans mamma den episka diktningens musa, den gudinna som ska ha inspirerat Homeros till hans verk.
Orfeus var gift med nymfen Eurydike ('dike). En nymf var en vacker kvinna som också var ett slags naturväsen och inte alldeles pålitlig. Enligt myten jagades Eurydike en gång av en satyr (skogsgudom med hovar och luden kropp) som var ordentligt tänd på henne. Det bar sig inte bättre än att Eurydike under flykten blev biten av en orm och dog. Orfeus sörjde henne djupt och spelade så sorglig musik att gudarna började gråta – dess- utom uppmuntrade de honom att bege sig till dödsriket Hades för att för- söka få tillbaka sin hustru. Med hjälp av undersköna toner lyckades Orfeus övertala Hades och Persefone att släppa Eurydike från sig. Det fanns dock en hake: Orfeus fick absolut inte vända sig om och se på sin hustru förrän de var uppe i dagsljuset och de dödligas värld igen. Självklart kunde han inte hålla sig utan kastade till sist en snabb blick bakåt och fick då se Eurydike skrikande föras tillbaka till underjorden.
Bedrövad vandrade sedan Orfeus omkring i Thrakien och sjöng klago- sånger, elegier, om sin döda hustru. Han sägs ha tappat sin tro på gudarna och blev slutligen angripen av uppretade backanter, kvinnliga tillbedjare av Dionysos, som slet honom i stycken. Det berättas att hans avslitna huvud –
tillsammans med den spelande lyran – flöt ut i havet alltjämt sjungande den älskade Eurydikes namn.
Runt Orfeus utvecklades en religiös kult som betonade aske- tism (avhållsamhet) och själens odödlighet. De hemlighetsfulla orfikerna hör till världshistoriens första kända vegetarianer.
Filosofen Platon presenterade en allt annat än positiv tolkning av den här myten. Han fördömde Orfeus som feg eftersom han inte tog sitt liv för att få träffa sin avlidna hustru. Det var just för att hans kärlek inte var sann som han straffades så skoningslöst av gudarna, menade Platon.
Den tragiska myten har inspi- rerat många konstnärer, kompo- sitörer och diktare. Ovidius skri- ver om den i sina Metamorfoser (se sid. 47) och tysken Glucks Orfeus och Eurydike från 1762 brukar räknas som den första moderna operan. Orfeus i underjorden heter en populär 1800-talsoperett av Offenbach. Den är inte minst känd för sin hejiga cancan-musik.
Motivet ”levande person besöker de dödas rike” dyker upp på många ställen i litteraturhistorien. Några exempel är Iliaden, Aeneiden (se sidan 45) och Den gudomliga komedien (se sidan 87). Dessutom återfinns det t.ex. i andra kulturkretsars mytologier, som i den japanska berättelsen om Izanagi och Izamani.
Också motivet ”inte få titta bakåt” förekommer i andra sammanhang,
Orfeus avslitna huvud enligt den franske konst- nären Gustave Moreau. Målningen är från 1865 och är typisk för Moreaus praktfulla stil.
till exempel bröderna Grimms världsberömda saga om Hänsel und Gretel (Hans och Greta) och i den bibliska berättelsen om Lots hustru som vände sig om och blev till en saltstod under flykten från den syndiga staden Sodom (Första Moseboken, kap. 19).
Myt nummer två – herakles tolv storverk
De grekiska sagornas superhjälte är Herakles (betoning på första stavelsen), kanske mer känd under sitt latinska namn Hercules. Redan som liten visade han prov på styrka när han slog ihjäl sin tjatiga musiklärare med en cittra. 18 år gammal dödade han ett lejon, vars skinn han sedan stolt hängde över sina axlar.
Herakles var en av guden Zeus många barn med vanliga dödliga kvin- nor. När Herakles var nyfödd tog Zeus honom upp till Olympos och pla- cerade honom vid sin hustru Heras bröst; de barn som fick en gudinnas bröstmjölk blev odödliga. Hera stötte dock ilsket undan den ”oäkta” babyn så att mjölken skvätte ut och bildade galaxen Vintergatan (som på engelska ju heter Milky Way).
Den svartsjuka Hera skickade dessutom vanvettets gudinna på Herakles, vilket gjorde att han mördade sina barn och sin fru. Straffet för detta illdåd kom från Apollons orakel i Delfi: Herakles fick tolv livsfarliga uppgifter att utföra.
Han ströp ett fruktat lejon, lyckades döda ett månghövdat vattenmonster, jagade ifatt Artemis heliga hind, bar ett vildsvin genom halva Grekland efter att ha besegrat några kentaurer (”hästmänniskor”), rengjorde Augias väldiga stall med hjälp av två floder, sköt ned de kopparkloförsedda fåglarna i Arkadien, fångade in en vild tjur på Kreta, bekämpade människoätande hästar, lurade av amasondrottningen hennes bälte, stal oxar från en sexbent jätte och hämtade hesperidernas gyllene äpplen. Slutligen släpade hjälten upp den skräckinja- gande hunden Kerberos ur dödsriket. Sedan var han klar med sitt herkules- arbete. (Fast snuskiga romare hittade på en trettonde utmaning och berättar hur Herakles under en natt gjorde 50 döttrar till kung Thespius med barn...)
I berättelsen om Herakles hittar vi många av de alltsedan antiken så populära hjältedragen. Herakles är inte bara fysiskt stor och stark utan också modig och (någorlunda) listig. Att hjälten prövas av ett antal svårig- heter eller utmaningar (gärna förknippade med en resa till okända trakter) är ju ett vanligt motiv t.ex. i sagor, filmer och dataspel. Det grekiska ordet heros (jfr engelska hero) betyder från början halvgud, dvs. barn till en (oftast manlig) gud och en dödlig (kvinna). Förklaringen till att individer som
Herakles var så mycket mer hjältemodiga än vanliga människor låg i deras till hälften gudomliga ursprung. Hjältar som Herakles, Perseus, Bellerofon och Theseus dyrkades av grekerna och kan uppfattas som ett slags medlare mellan den mänskliga och den gudomliga världen. Dessutom är ju histori- erna fortfarande underhållande. År 2006 kom den svenske författaren Theodor Kallifatides med boken Herakles, en återdiktning av berättelserna om vår grekiske Stålman.
Myt nummer tre – ikaros drabbas av hybris
Det värsta en grek kunde göra var att sätta sig upp mot gudarna och tro sig om att klara allt. Ett sådant övermod – hybris – straffade gudarna skonings- löst. Sagan om Daidalos och Ikaros visar hur det går för dem som har allt- för högtflygande planer.
Daidalos var en skicklig konstnär och uppfinnare från Aten. Efter att ha mördat sin systerson blev han tvungen att fly sin hemstad och hamnade hos kung Minos i Knossos på Kreta. Där byggde han bland annat den berömda labyrint där kungen förvarade odjuret Minotauros – hälften tjur, hälften människa. Vart nionde år tvingades Aten offra sju flickor och sju pojkar till monstret. Till sist lyckades dock den Atenske hjälten Theseus besegra Minotauros och ta sig ut ur labyrinten med hjälp av ett garnnystan han fått från Daidalos. Kung Minos blev natur- ligtvis vred och Daidalos insåg att det kunde vara dags att lämna Kreta – luftvägen. Han tillverkade två par vingar av fjädrar, vax och tråd. Det ena paret gjorde han till sonen Ikaros, som
Det kunde säkert ha varit svårt att ta sig ut ur det jättelika palatset i Knossos - med eller utan garnnystan.
skulle få flyga med sin far. Innan det bar iväg över havet förmanade Daidalos sin son:
– Du får inte flyga så lågt att vingarna blir blöta, du får inte flyga så högt att solen bränner dem. Var försiktig!
Folket på land häpnade när de såg de bägge komma svävande. Ikaros greps alltmer av glädjen att flyga. Högre, tänkte han, satte fart mot solen och flög allt närmare tills vaxet smälte. Med ett förtvivlat skrik föll Ikaros i vattnet och drunknade. Hans hybris straffades.
Myten om Ikaros har inspirerat många författare. Som ett slags antimyt skrev en gång den svenske poeten Werner Aspenström dikten ”Ikaros och gossen Gråsten”:
Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar önskar jag frambära min hyllning till fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd – såsom gossen Gråsten
Under den epok som kallas romantiken (cirka 1770-1830; se sid. 189) uppfattade man Daidalos som en klassisk konstnär – hantverkskunnig men kanske lite trist – medan Ikaros blev en bild av det självförbännande geniet som inte låter sig begränsas.
saPfo – Vår första kärlekslYriker
SAPFO hette en kvinna som på 600-talet f.Kr. bodde på ön Lesbos (nära dagens Turkiet) och undervisade välbärgade flickor i poesi, musik och dans.
Eftersom hon skrev passionerade oden, hyllningsdikter, till sina avgångsele- ver har man dragit slutsatsen att hon var homosexuell – så uppstod uttrycket lesbisk. Å andra sidan kunde man redan under antiken höra berättelsen om hur Sapfo kastade sig nerför en klippa på grund av olycklig kärlek till en skön gosse. Det sägs också att hon var gift med en man och hade barn med honom. Sanningen är som så ofta med antikens författare att vi vet ytterst lite. Vi kan inte heller utgå från att vårt sätt att definiera sexuell läggning kan tillämpas rakt av på de livsstilar som var aktuella för 2500 år sedan. Att Sapfo skildrar en kvinnas kärlek och lust till andra kvin- nor är dock uppenbart.
Viktigare än personen är trots allt verket. Sapfo räknas till de allra främ- sta lyrikerna under antiken. Ordet lyrik kommer av att man till en början
sjöng texterna till ackompanjemang av musikinstrumentet lyra. (Jämför också med engelskans lyric, låttext.) Vid sidan av den mer jagiska lyriken fanns bland annat körsånger som framfördes i samband med olika högtider.
Av alla antikens diktare är det Sapfo som kommer oss närmast. Hon skriver om längtan och sorg, men också om kärlekens glädje och om ömhet. Skrivsättet är direkt, utan krusiduller. Som läsare behöver man inga förklaringar. Sapfos kärleksdikter gör det lätt att tro att den älskan- des upplevelser inte har förändrats mycket de senaste årtusendena. Här följer en kort dikt om att vänta, kanske förgäves, på den man älskar (Plejaderna är namnet på en stjärnbild).
Plejaderna sjunkit och månen gått ned och midnatt är inne.
Vår mötestimme är liden, men ännu ligger jag ensam.
(Övers. Emil Zilliacus)
Om Homeros gått till historien som eminent krigs- och äventyrsberättare är det kärleken och begäret – ur ett kvinnligt perspektiv – som är Sapfos stora teman. Så här skriver hon själv om sitt ämne:
Vissa säger att det vackraste på jorden är en här av hästar
och andra att det är soldater till fots eller en flotta med krigsfartyg.
Men jag säger att vackrast är det du älskar.
Trots att Sapfo uppskattades varmt under antiken är det bara fyra (!) av hennes texter som överlevt hyfsat kompletta. Därutöver finns cirka 250 brottstycken som många gånger är ytterst svårtolkade. Mest berömt av Sapfos verk är fragment 31, som i Jesper Svenbros översättning börjar:
”Plötsligt framstår han som en gudars like”. Texten har kallats den första stora kärleksdikten i europeisk lyrik och en av västerlandets urtexter. Här skildras ett smärtsamt triangeldrama: diktjaget (Sapfo själv?) beskriver hur starkt attraherad hon är av en annan kvinna, som dessvärre bara har ögo- nen för sin manliga älskare:
allting suddas ut för min syn, jag hör hur öronen susar
kallsvett bryter fram
Under de senare åren har antikforskarna kunnat glädjas åt en hel del nya textfynd från dammiga papyrusrullar. Så kunde man i juni 2005 publicera en ”ny”, nästan komplett Sapfo-dikt, som gestaltar ett motiv som är väl- känt från senare författarskap: det mogna diktjaget vänder sig till de (än så länge!) vackra och unga och berättar om det oundvikliga åldrandet:
Ålderdomen har berövat mig min släta hud, och håret, som förut var svart, är nu grått.
Det har gjort mitt sinne tungt. Mina ben kan inte längre bära mig – jag som en gång kunde dansa lika lätt som ett rådjur.
Det suckar jag ofta över, men vad kan jag göra åt det?
Som människa kan man inte undvika att åldras.
Sapfo hade ett mycket högst anseende under sin samtid. Hennes ansikte avbildades på mynt (jfr Selma Lagerlöf på den svenska 20-kronorssedeln) och vasmålningar. Homeros och Sapfo omnämndes som ”författaren” och
”författarinnan” utan att man behövde säga ut deras namn. Filosofen Platon kallade Sapfo för den tionde musan. Hennes påverkan på senare författare har varit stor – inte minst under romartiden.
Under senare delen av antiken och under medeltiden förlorade Sapfos diktning sin ställning, och den förbjöds till och med av påven på 1000-talet.
När 1800-talets manliga konstnä- rer skildrade antikens intellektuella kvinnor valde de att sexualisera dem – som ett slags oskadlig- görande, kan man tänka. Att till exempel filosofen Platon skulle ges en liknande närmast porno- grafisk gestaltning var förstås otänkbart; han fick behålla man- teln på. Den prerafaelitiske konst- nären Charles Willam Mitchell skildrade den berömda matema- tikern (!) Hypatia i en pose som knappast betonar hennes intellektuella förmåga.
När man översatte texterna under det pryda och homofoba (homosex- rädda) 1800-talet censurerade man dem så att de tycktes skildra en kvinnas dragning till män och inte till kvinnor.
kVinnor och Män i aten och sParta
Poeten Sapfo tycks ha varit en självständig kvinna, och hennes skola visar ju att även flickor fick undervisning. Så var det nog inte på de flesta ställen i antikens Grekland. Kvinnan var i själva verket oftast helt beroende av sin man, och hennes främsta uppgift var att föda en eller flera arvingar åt honom. ”Vi har älskarinnor för våra nöjen och hustrur för att föda oss äkta barn”, skriver den berömde talaren Demosthe nes. Lagen i Aten krävde att makarna hade samlag minst tre gånger i månaden – folkmängden fick inte minska! Det var främst pojkar som önskades, och det hände att man satte ut en nyfödd flicka i en lerkruka
utanför staden.
Det var få flickor som undervisa- des i konsten att läsa och skriva, efter- som de inte skulle arbeta med annat än hushållet. När flickan fyllt fjorton år var det dags för hennes far att bestämma vem hon skulle gifta sig med. Mannen var vanligen dubbelt så gammal. Kvällen före bröllopet off- rade den unga flickan sina leksaker åt Artemis, som var både oskuldens och barnafödandets gudinna!
Kanske var kvinnolivet bättre i Sparta, en annan av de grekiska stads-
Enligt mytologin hade guden Apollon flera manliga älskare. Här ses han tillsammans med den döende Spartaprinsen Hyakintos.
Blomman hyacint har namn efter honom.
Den här lite kitschiga målningen gjordes faktiskt redan 1801 av fransmannen Jean Broc, elev till den mer kände nyklassicistiske konstnären Jean-Louis David.
staterna. Där behövde inte flickan gifta sig förrän hon var arton år, och hon fick en jämnårig till make. Dessutom slapp kvinnorna hushållsarbete – om de inte var slavar – och hade rätt att ärva egendom. I Sparta valde heller inte familjefadern ut lämplig äktenskapspartner. I stället släpptes ungdomar av bägge könen in i ett mörkt rum och det var bara att treva sig fram till den man ville ha...
En gnällig atenare klagade över de spartanska flickornas frihet: ”Tillsammans med unga män går de utanför hemmet med bara ben och fladdrande klädnad.”
sex à la grecque
Mycket har skrivits och sagts om sexualiteten under den grekiska antiken.
Mycket har dessutom inte skrivits och sagts: länge försökte man tränga undan det besvärande faktum att samkönade erotiska förbindelser var vanliga i antikens Grekland – inte minst mellan ynglingar och äldre, gifta män – och att många gudar och sagohjältar njöt tillsammans med älskare och älskarinnor av båda könen.
Precis som de länge fått oss att tror att de antika skulpturerna alltid varit klassiskt vita har forskare och översättare ”photoshoppat” vår bild av anti- ken. De alltför snuskiga detaljerna har stoppats undan i ett giftskåp som bara experter haft tillgång till. Idag är trenden den motsatta. År 2009 gav den svenske forskaren Dimitrios Iordanoglou ut boken Antiken by night där han ställer bland annat följande frågor: ”Var superhjälten Odysseus en mediehora? Hur gick tjejsnacket om dildos i Alexandria? Var filosofikejsa- ren Marcus Aurelius en tjackpundare?”. Iordanoglou vill förstås både roa och provocera men också väcka intresse för en annan sidan av antiken. För att arvet från antiken ska hållas levande måste man använda sig av det, tycks han mena. Och har därför också släppt en cover på Iliaden!
Platon och aristoteles
Hör filosofer hemma i en bok om litteratur? Kanske inte alldeles självklart – i alla fall inte de moderna filosofer som främst ägnar sig åt frågor som engagerar få utanför den egna kretsen. Men om filosoferna haft en mycket stor allmänkulturell påverkan blir svaret jakande. Om de haft inflytelserika tankar om litteratur och teater likaså. Detta gäller verkligen den klassiska grekiska filosofins två tungviktare: Platon (427–347 f.Kr.) och Aristoteles (384 –322 f.Kr.). Den förstnämnde är så central att man beskrivit Europas
långa filosofiska tradition som en rad fotnoter till Platons skrifter. Om Aristoteles har det sagts att ”det är tveksamt om någon människa någonsin vetat så mycket som han” (och det långt innan Internet fanns...).
De var de här två tänkarna som för snart 2 500 år för första gången på allvar tog itu med frågor som vi brottas med än idag: Vad är ett gott liv? Vad är kunskap? Hur ska samhället styras? Svaren de kom fram till skiljer sig från de flestas åsikter idag – inte minst Platons synnerligen odemokratiska sam- hällssyn är svårsmält – men deras stora nyfikenhet och briljanta argumentation inspirerar fortfarande.
Dialogen som form
Platons filosoferande har inte formen av vetenskapliga avhandlingar med prydliga källhänvisningar enligt Harvard-modellen. I stället använder han sig av dramatiserade samtal – dialoger. Samtalsledare är oftast filosofen Sokrates, som var Platons lärare. Vi vet inte var gränsen går mellan Sokrates och Platons idéer, men det är ju heller inte så viktigt.
Den frågvise Sokrates framträder i regel som mycket ödmjuk och till
Platon och Aristoteles. Under renässansen (se sid. 117) vaknade intresset för de antika mästarna, vilket Rafaels målning från 1509 vittnar om. Detalj ur väggmålning i ett av de 1400 rummen i det Apostoliska palatset i Vatikanen.
och med okunnig i början av dialogerna. Under samtalets gång närmar sig deltagarna ett filosofiskt problem från flera olika håll – gärna med utvikningar – och Sokrates logik blir alltmer knivskarp. Berättartekniken i Platons dialoger, en form av retardation (fördröjning), kan faktiskt påminna om deckarförfattarens sätt att hålla liv i spänningen... Många av samtalen är så levande att också icke-filosofer läst dem med stor behåll- ning. Idag pratar man om det sokratiska samtalet inom bl.a. psykoterapi och pedagogik. Tanken är att människor redan bär på sanningen i sitt inre och att terapeuten/läraren med hjälp av väl valda frågor hjälper dem att sätta ord på sina insikter.
På svenska har vi förmånen att kunna ta del av Platons dialoger i en färsk översättning av Jan Stolpe, som på tal om sitt mångåriga arbete med den gamle filosofen sagt följande:
Det spännande med Platon är att han är oss främmande och samtidigt nära.
Det är väldiga avstånd mellan oss. Han är jävligt konstig för oss på många sätt, men rätt vad det är glimtar det till med en väldig direktkontakt, och så finns det alla lägen däremellan. /.../ Platon sparkar ju ofta ut väggar på ett överraskande sätt.
Platon är varken särskilt systematisk eller exakt. Ofta tar han hjälp av ironi, dvs. han säger en sak men menar motsatsen. Han hänvisar ofta till de gamla gudamyterna och använder gärna liknelser i sin argumentation. En av de mest kända av dessa allegorier är grottliknelsen: I dialogen Staten beskriver Sokrates hur en grupp personer lever sina liv fastkedjade i en grotta, med ansiktena vända mot grottans innersta vägg. På väggen ser de skuggorna från föremål som passerar grottöppningen. Närmare verkligheten än dessa skuggor kommer människorna inte. På samma sätt är det med de objekt vi ser omkring oss, menar Platon/Sokrates. De föränderliga, materiella objek- ten är bara avspeglingar av de eviga former eller idéer som är den högsta och mest grundläggande verkligheten. Den här teorin brukar kallas idélä- ran. Högst av allt är Det godas idé.
Grottliknelsen handlar också om filosofens uppgift: att ta sig ut ur grot- tans skenvärld och upplysa sina före detta medfångar om hur verkligheten egentligen är beskaffad.
Tanken att det finns en ”högre” och ”sannare” värld än den vi ser med blotta ögat var Platon inte först med. Det är ju också en vanlig världsupp- fattning inom olika religioner. Men Platon har haft mycket stor betydelse för att befästa dessa tankar.
staten, faidros och författarna
Platon tillhörde den adliga eliten i Aten och var knappast någon vän av demo- kratin. I sin berömda dialog Staten förespråkar han ett totalitärt samhälle styrt av ... filosofer. Det är en skrämmande utopi (ideal-
stat) som presenteras: barnen skiljs från sina föräldrar så snart som möjligt och uppfostras av samhället. Endast barn till föräldrar med goda egenskaper får leva. Likheterna med 1900-talets fascistiska och nazistiska idéer har förstås påpekats av många, även om Platon ville att de allra klo- kaste snarare än de mest renrasiga eller starkaste skulle styra.
Konstnärer och författare har inte någon stark ställning i Platons idealsamhälle; eftersom konsten och litteraturen bygger på avbildning (mimesis) av den materiella världen som ju i sig är en avbildning av idévärlden. Målningen eller dikten blir därmed en skugga av en skugga.
Det är bara diktare som förmedlar det goda och det sanna som vinner Platons gillande.
I dialogen Faidros går Sokrates till och med till attack mot skriftspråket, som vid den här tiden började få en stark ställning. På ytan handlar samtalet faktiskt om hur äldre män ska övertala yngre män att ligga med dem, men
det hindrar inte Sokrates från att lägga ut texten om tal och skrift och reto- rik. Felet med skriften, menar filosofen, är att den inte är dialogisk, dvs. den fungerar inte på samma sätt som ett samtal.
Ja, Faidros, det finns en egendomlighet med skriften som den faktiskt har gemensam med måleriet: också dess gestalter står där som levande, men om man ställer en fråga till dem, iakttar de en högtidlig tystnad. Det är likadant med skrivna tal: du kan tycka att de talar som tänkande varelser, men om du vill fråga något för att förstå vad de säger, då meddelar skriften en enda sak, alltid densamma. När ett tal en gång är nedskrivet tumlar det runt överallt, både bland dem som förstår sig på det och bland dem som det inte angår; talet vet inte vem det ska och vem det inte ska vända sig till. Om det misshandlas eller smädas med orätt behöver det alltid hjälp av sin far: på egen hand kan det aldrig försvara eller hjälpa sig.
Det är ofta ett mödosamt arbete att tolka de gamla antika texterna, som inte sällan bara bevarats som fragment, av papyrus (växten papperssäv) eller pergament (skinn). Bilden visar en nyligen upphittad Sapfodikt om åldrande. (Handskrifts- samlingen på universitetet i Köln.)
Det paradoxala är förstås att vi aldrig hade känt till Sokrates filosofi om inte Platon låtit skriva ned hans många samtal. Det är alltså med hjälp av skriften som Sokrates kritik av skriften kunnat spridas! Ordet paradox är för övrigt grekiskt från början och betyder att något är just motsägelsefullt (fast kan vara sant ändå).
I det här sammanhanget kan det vara intressant att veta att tyst läsning inte var vanligt under antiken. Man läste högt, också om man var ensam. Det var först under medeltiden, runt år 1000, som tyst läsning kom att dominera.
aristoteles
Platons elev Aristoteles är inte alls lika rolig att läsa som sin lärare. Han skriver torrt och utredande och det är kanske inte så konstigt att Platon kallade honom Förnuftet. Om möjligt har Aristoteles haft ännu större påverkan på eftervärlden än Platon. I motsats till Platon hade han ett brin- nande intresse för naturvetenskap. Aristoteles biologiska system fick stå oemotsagt fram till 1800-talet. Hans logiska så kallade syllogismer – slut- ledningar – lär ingen rubba i första taget:
Premiss: Alla A är B Premiss: Alla B är C Slutsats: Alla A är C
Det är ingen slump att retorik och demokrati uppstod samtidigt i antikens Grekland, under 400-talet före Kristus. Nu när det gällde att samla flest röster snarare än ha störst armé, blev det viktigt att kunna tala och skriva överty- gande. I sin bok Retoriken talar Aristoteles om tre aspekter av konsten att övertyga: logos, ethos och pathos. Logos är själva orden, ethos är talarens trovärdighet/moral och pathos de känslor som talet väcker. Enligt Aristoteles ska ett bra tal innehålla alla tre komponenter.
Bilden föreställer den brittiske premiärministern Winston Churchill – en av 1900-talets främsta talare.
om diktkonsten
I motsats till Platon hade Aristoteles en i grunden positiv inställning till konst och litteratur. Särskilt högt värderade han tragedin. Han analyserade tragedins grundelement: intrig, karaktär, stil etc. och slog fast att det är intrigen som är det centrala. En pjäs ska ha en början, en mitt och en upp- lösning och dessa delar måste hänga ihop logiskt. (Man brukar skilja mel- lan fabeln – det som händer i kronologisk ordning – och intrigen – den ordning som händelserna presenteras i. Ett annat ord för fabel är handling.
En fabel kan också vara en moralisk berättelse med djur som huvudperso- ner.)
Tragedin ska, enligt Aristoteles, efterlikna verkliga handlingar och väcka medkänsla och rädsla. Detta leder till en känslomässig rening – katarsis – hos åskådarna. Exakt vad som menas med denna urladdning har diskuterats livligt genom åren.
Aristoteles bok om teatern, rätt och slätt kallad Om diktkonsten, har haft ett enormt inflytande. Hans dramaturgiska modell – se bilden – har legat till grund för en stor del av det västerländska berättandet, inte minst Hollywoods så kallade continuity-dramaturgi (continuity = det får inte finns några hopp eller luckor.) Under franskklassicismen (se sid. 138) upp- höjdes Aristoteles närmast till Gud – dessvärre lyckades man misstolka det mesta av hans teaterteorier. Antikreceptionen är full av sådant – tänk bara på de vita statyerna...
En variant av den aristoteliska dramaturgin.Vändpunkten – peripetin – är ett centralt begrepp. Som exempel brukar man ta upp det ögonblick då kung Oidipus inser vem han är och vad han gjort (se sid. 39). Epilog betyder helt enkelt avslutning.
Presentation Epilog
Konflikt
Upptrappning
Vändpunkt
Orosmoln
