Den krigspolis, som enligt 1914 års reglemente skulle bestå av polisutbildad personal, var avsedd att bemanna krigsbefatt ningar i polisavdelningar vid högre staber samt polisgrupper vid infanteriregementena. All civil polispersonal utom den som avsågs just för polisväsendet vid krigsmakten kunde enligt uppskovskungörelsen komma att omfattas av uppskov från in kallelse vid mobilisering.20 Trots det innebar krigsmaktens be hov av personal med polisutbildning en åderlåtning av den ci vila poliskompetensen. Detta kom att skapa en intressekonflikt mellan de civila polismyndigheterna och krigsmakten.
Vid uppsättandet av statspolisen övertog denna delvis de uppgifter krigspolisen hade enligt 1914 års reglemente. Detta medgav enligt försvarsstaben en minskning av krigspolis organisationen till förmån för den civila polisen. Jämfört med 1936 års krigsorganisation som omfattade 246 krigspoliser, fö reslogs våren 1939 från försvarsstaben en minskning till 86, och
något senare till 52 krigspoliser. Detta skulle genomföras genom indragning av armekårstabernas polisavdelning och en kraftig reducering av antalet poliser i övrigt i armekårs-, fördelnings och brigadstaber samt infanteriregementenas självständiga polis grupper.21
Likväl uppstod svårigheter att täcka personalbehovet. Över ståthållarämbetet menade att det skulle innebära en oaccepta bel uttunning av Stockholmspolisen om 28 % av kriminalöver konstaplarna och 21 % av kriminalkonstaplarna "berövades poliskåren". Detta aktualiserades under slutet av 1939 då den förstärkta försvarsberedskapen medförde inkallandet av poli ser till högre staber. För försvarsstaben syntes det ofrånkomligt med en ytterligare minskning av krigspolisorganisationen och ett nytt förslag lades fram i januari 1940. Det innebar att uttag ningen av poliser skulle fördelas mellan Överståthållarämbetet och andra myndigheter, samt att krigspolisbefattningarna in drages från fördelnings- och kavalleribrigadstaberna. Antalet krigspoliser skulle härefter utgöra 35. Därutöver hade redan ti digare infanteriregementenas självständiga grupper fastställts att uttagas ur regementenas egen personal. I mars 1940 bekräf tades slutligen den föreslagna organisationen.22
Den 18 mars 1940 hemställde försvarsstaben till Konungen om att 1914 års krigspolisreglemente skulle upphävas, då det var avfattat för en "numerärt mångdubbelt större polisstyrka". Det ansågs därjämte i många delar inte längre vara tillämpligt, bland annat med tanke på den sedan 1938 inrättade allmänna säkerhetstjänsten. Bifogat hemställan fanns ett förslag till ett nytt krigspolisreglemente. 23 Med ett viktigt undantag kom förslaget
månaden efter att utgivas som 1940 års krigspolisreglemente, vilket fastslog att krigspolisen vid armen skulle omfatta:
polispersonal som särskilt tilldelats högkvarteret och armekårstab,
stabspolis, samt
vid infanteriregementena uppsatta självständiga polisgrupper.24
Stabspolispersonal skulle tillhandahållas vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap, medan den självständiga polis gruppen bestod av "fast anställd eller värnpliktig personal vid truppförbandet". Vid mobilisering ingick fortfarande fästnings polisen i krigspolisen.
Undantaget från försvarsstabens förslag var att som 6 § hade föreslagits att krigspolisman under tjänsteutövning skulle äga "polismans skydd och befogenhet".25 1914 års reglemente hade motsvarande formulering där krigspolisman skulle åtnjuta "det
skydd, som tillförsäkras offentlig myndighet enligt allmänna
strafflagen och skiltvakt enligt strafflagen för krigsmakten".26
Detta privilegium var borttaget i det fastslagna reglementet . Krigspolisens allmänna uppgift definierades nu till "att inom anvisat verksamhetsområde upprätthålla ordningen samt för hindra och uppdaga brott" och tjänsten skulle fullgöras som kriminaltjänst eller ordningstjänst.27 Krigspolisens särskilda upp
gifter "utöver vad behörig chef (befälhavare) anbefaller11 angavs till att:
a) efterspana och omhändertaga rymmare och personer som blivit skilda från sina förband;
b) föranstalta om åtgärder till förhindrande av sanitära olägen heter;
c) biträda vid identifiering och on1händertagande av döda; d) biträda vid bevakning av anhållna och häktade; samt e) biträda vid tjänsten å upplysningsplats.28
Härmed hade några av de mer personalkrävande uppgifterna försvunnit, såsom att biträda vid upprätthållandet av ordningen, att insamla underrättelser om fienden och att hindra övergrepp på civilbefolkningen.
Sammanfattning
1914 års krigspolisreglemente gav förutsättningar för uppsät tandet av en ansenlig krigspolisorganisation, vilket emellertid aldrig utnyttjades. Det politiska klimatet i Sverige under 1920- talet medgav ingen förstärkning även om det från militärt håll kunde påvisas ett behov. Vådan av att anlita polisiärt outbildad trupp vid upprätthållande av ordning och säkerhet lät tyvärr visa sig framförallt genom Ådalshändelsen.
Utländska erfarenheter visade ett behov av militära förband för övervakning av ordning och säkerhet inom krigsmakten. Dessa hade dessutom med framgång utövat trafikreglering och givit understöd till civilbefolkningen i krigsdrabbade områden.
Ett resultat av Ådalshändelsen blev att användandet av mili tär trupp för civil ordningshållning ytterligare reglerades, men några åtgärder för att förstärka poliskompetensen inom krigs makten vidtogs inte. I stället skedde en reducering av krigspolis organisationen för att inte undandra de civila polismyndighete rna nyckelpersonal i hän!,ielse av mobilisering. Krigspolisen kom därför att från och mecl juni 1940 innehålla civilt polisutbildad personal endast i högkvarter och armekårsstaber, medan infan teriregementenas självständiga polisgrupper normalt bestod av icke polisutbildad personal uttagen direkt ur truppförbandet.
Någon resurs inom den svenska krigsmakten med polisiär kompetens för att lösa personellt krävande uppgifter såsom ordningshållning inom större områden eller avstyrande av upp lopp fanns därmed inte. Krigspolisen tillerkändes inte heller längre något juridiskt skydd under sin tjänsteutövning från och med 1940 års krigspolisreglemente.