Vid krigsutbrottet 1914 innehöll varje brittisk division i expe ditionskåren en Assistant Provost Marshal tillsammans med 25 beridna militärpolii,er: Vid varje armekår fanns ytterligare sex militärpoliser. Någon definierad plan för hur dessa skulle an vändas i ett krigsområde fanns emellertid inte. Ganska snart upptäcktes dock vilken nytta militärpolisen kunde göra för att hålla vägar öppna, ansvara för skyltning, hindra plundring och ta hand om eftersläntrare. Under slaget vid Loos 1915 genom fördes för första gången militär trafikreglering i nutida bemär kelse. I de bakre områdena användes militärpolisen för att upp rätthålla ordning i förläggningsområden, hamnar och på järn vägsstationer. Militärpolisen svarade också för att ta hand om civila i nyligen befriade områden. Dess numerär som 1914 var omkring 500, växte till drygt 13 000 under 1918. Mellankrigstiden med mekaniseringen av den brittiska armen gjorde behovet av trafikreglering än större, och det innebar att 1939 var mili tärpolisens roll bättre preciserad .än 1914. Militärpolisförban den blev utrustade med lastbilar och motorcyklar, och fanns på arme-, kår- och divisionsnivå. Förbandet kom också att använ das i samband med i- och urlastning av trupp, men även för att söka efter desertörer, ofta i samverkan med den civila polisen.15 När USA förklarade Tyskland krig 1918 stod det klart att kri gets ökade komplexitet nu krävde en särskilt utbildad militär polis. En omfattande uppgift blev att hålla obehöriga personer borta från militära operationsområden. Militärpolisen kom också att kontrollera permissionssedlar, gripa rymmare, undersöka svartabörsaffärer, bedrägerier och stölder inom krigsmakten. General John J Pershing menade att för att klara av militärpolis tjänst krävdes en god intelligens, utbildning och fysisk förmåga. "En menig soldat i denna kår måste äga alla de kvaliteter som vanligtvis återfinns hos en underofficer", skrev han. Det dröjde dock till 1941 innan Military Police Corps formellt blev en inte grerad del av den amerikanska armen. Under det andra världs kriget kom kåren att nå upp i en personalstyrka på omkring 210 000 man och tjänstgjorde på alla fronter.17
Finland hade ingen egentlig krigspolis före 1939. Utbild ningen fick därför påbörjas hastigt vid krigsutbrottet och va- 99
rade i några veckor vid en "krigspolisutbildningscentral" i Jyväskylä. Först vid vinterkrigets slut kunde det första regle mentet utkomma. Den karelska armen kom efter hand att dis ponera ett par kompanier krigspoliser, medan armekårer tillde lades ett kompani och divisioner en pluton. Varje kompani be stod av en stab och fyra polisplutoner. Strävan var att kompani och plutonchefer skulle vara reservofficerare och polismän till yrket. I kompaniet ingick också tre brottsutredare och 1-2 hun dar. Förbandet var endast lätt beväpnat och dåligt utrustat med fordon. I samband med anfall ansågs krigspolisen oundgänglig för att bland annat svara för den inledande fånghanteringen, förhindra plundring och mordbrand, rensa byggnader, bevaka officiella verk och institutioner, samt rensa upp slagfältet. Vid tillbakaryckning tillkom uppgifterna att ordna evakuering och hålla vägar öppna. Under kriget kom krigspolisen att användas i hög grad för fångbevakning, men också till väg- och tåg kontroller. Vid besättandet av Petrozavodsk och Karhumäki upprättade den polisstationer och registrerade kvarvarande civilbefolkning. Endast vid enstaka tillfällen användes krigs polisen som stridande trupp. Någon uppgift att stilla uppror eller upplopp i själva Finland hade krigspolisen inte. Först un der fortsättningskriget kom mer stadga att bildas inom krigs polisen genom att civila polismän inkallades. Detta fick dock till följd att den civila polisverksamheten försvagades. Under kriget fick krigspolisen därför överta ansvaret för all polis verksamhet vid stationer och järnvägar.18
Sedan 1866 hade Tyskland förfogat över ett Feldgendarmerie,
vars främsta uppgifter var att kontrollera de egna soldaterna, övervaka civilbefolkningen i besatta områden, och svara för marschreglering. Rekryteringen skedde bland civila lantgendar mer med förstärkning av underofficerare och -befäl ur kavalle riet. Under första världskrigets gång utvidgades fältgendarm organisationen från 33 till 115 förband och i slutet av kriget uppsattes ett gendarmeriregemente. Med kadrar ur den civila ordningspolisen planlades från 1930-talet uppsättning av ett nytt fältgendarmeri i händelse av krigsutbrott med ansvar för polis frågorna inom Wehrmacht. En arme skulle tilldelas en eller flera
avdelningar, kårer och divisioner en pluton, och fält- och orts kommendanturer var sin grupp. Huvuduppgiften var trafik-
polistjänst vid förflyttningar till och inom stridsområdet, tra fikreglering i orter, vägkorsningar och vid enkelriktade vägar, samt att säkerställa underhållstrafiken. I övrigt kontrollerade fältgendarmeriet disciplinen, upprättade samlingsplats för fångar, och genomsökte byggnader som utnyttjats av fientliga förband. Det var också ansvariga för avväpningen av och upp sikten över civilbefolkningen på fientligt territorium. I bakre områden kunde fältgendarmeriet kontrollera tjänstledigheter, undersöka fientliga stupade, undanskaffa flygblad eller oskad liggöra blindgångare. Vid behov kunde även det civila luft skyddet förstärkas. Bland de tyska ordnings- och säkerhets förbanden återfanns också Landespolizei och Geheime Feldpolizei.
Den förstnämnda hade sitt ursprung i det kasernerade Scltutz polizei, organiserat i s k Hundertschaft. Det var en civil polis
organisation, som 1933 ombildades till Landespolizei för tjänst göring på landsbygden. Med början 1935 överfördes denna suc cessivt till armen. Vid krigsutbrottet 1939 uppsattes slutligen Geheime Feldpolizei bestående av polistjänstemän tilldelade Wehrmacht. Dess uppgift var främst att bedriva kontraspionage inom krigsmakten.19