Är konsumentskyddet bristfälligt? 27

6.2.1 Inledning

I förevarande kapitel utreds om konsumentskyddet på snabblånemarknaden är bristfälligt. Huruvida det finns en kausalitet mellan överskuldsättning och snabblån utreds således. För utredningen analyseras konsumenternas egna ansvarsområde, Kronofogdemyndighetens statistik, snabblånets egenskaper samt gällande lagstiftning i AnmL och KkrL.

6.2.2 Konsumenternas egna ansvarsområde

Snabblångivarna har en skyldighet att på diverse sätt förhindra att konsumenter inte drab- bas av överskuldsättning. Dock är det fortfarande konsumenten som tar det avgörande ini- tiativet att ingå ett kreditavtal och därmed skuldsätta sig. Det faktum att konsumenten själv agerar måste innebära att konsumenten också har ett ansvar för sitt egna agerande. Det skapas ett ansvarsområde eller tillika toleransområde för konsumenten. Allt agerande från snabblångivares sida som faller inom konsumentens egna ansvarsområde ska inte förhind- ras genom konsumentskyddande reglering. Däremot ska agerande från snabblångivare som faller utanför konsumentens egna ansvarsområde regleras och bringa ett skydd för konsu- menterna. Här ska snabblångivares handlande anses vara så pass ingripande för konsumen- terna att dessa inte ska anses tolerera detta och hållas ansvariga. För att bringa klarhet kan ett exempel ges. Köplagen (1990:931) ger den köpande parten rätt till en reklamationstid om två år medan konsumentköplagen (1990:932) ger köparen (konsumenten) en reklamat- ionstid om tre år.146 _{En tvåårig reklamationstid faller således utanför för vad som kan anses} vara konsumentens egna ansvarsområde och ytterligare konsumentskyddande reglering i form av en utökning av reklamationstiden har således införts. Frågan är om snabblångivar-

na i dagsläget agerar på ett sätt som faller utanför konsumenternas egna ansvarsområde och om konsumentskyddet därmed är bristfälligt.

6.2.3 Kronofogdemyndighetens statistik

Regeringen har som motivering till införandet av den nya lagen anfört att Kronofogde- myndighetens statistik (se bilaga) påvisar att snabblån bidrar till överskuldsättning hos kon- sumenterna och att konsumentskyddet på så sätt är bristfälligt. Regeringen anser således att kausalitet mellan snabblån och överskuldsättning föreligger. Det finns ingen definition på vad överskuldsättning är, utan flertalet faktorer påverkar bedömningen huruvida överskuld- sättning föreligger. Ett betalningsföreläggande torde dock utgöra en indikation på att kon- sumenten är överskuldsatt, då konsumenten i fråga inte förmått att betala sin skuld till kre- ditgivaren. Frågan är således om slutsatsen att kausalitet finns mellan snabblån och överskuldsättning kan dras av statistiken från Kronofogdemyndigheten. Statistiken grundas som sagt på antalet ansökningar om betalningsförelägganden hos Kronofogdemyndigheten. Statistiken har dock inte tagit hänsyn till det totala antalet tagna snabblån under samma pe- riod och inte heller antalet snabblångivare på kreditmarknaden. Antalet snabblångivare har ökat sedan år 2006 och antalet tagna snabblån har med största sannolikhet också ökat. Sta- tistiken måste ses mot bakgrund av hur många snabblån som tas på kreditmarknaden. Vid en anblick på antalet ansökningar på årsbasis är det procentuellt sett faktiskt möjligt att an- talet ansökningar om betalningsföreläggande till Kronofogdemyndigheten på grund av snabblån minskat med hänsyn till antalet tagna snabblån, även om statistiken visar att anta- let ansökningar har ökat numerärt. Ponera att antalet betalningsförelägganden ökat från 20 000 till 50 000 stycken från år 1 till år 2. Därmed har överskuldsättningen ökat numerärt sett. Ponera även att antalet tagna snabblån det första året uppgick till 100 000 stycken och det andra året till 1 000 000 stycken. Procentuellt sett har då antalet betalningsföreläggan- den det andra året minskat även om statistiken visar på en numerär ökning av antalet betal- ningsförelägganden. Statistiken kan på så sätt anses vilseledande. Att hänsyn inte tagits till antalet snabblångivare och tagna snabblån är dock naturligt, då information om detta sak- nas. Detta på grund av att det är ovisst om hur många snabblångivare som finns på den svenska kreditmarknaden men även det faktum att kreditavtalen inte är offentliga avtal. Trots att statistiken från Kronofogdemyndigheten inte tagit hänsyn till antalet tagna snabb- lån är det oundvikligt att notera att ett starkt mönster påvisas. Ansökningar om betalnings- föreläggande med grund i snabblån ökade från att kreditformen började tillhandahållas tills strax innan att ingripande åtgärder i form av utökade skyldigheter i KkrL för snabblångi-

vare trädde i kraft. Efter ikraftträdandet av skyldigheterna i KkrL minskade antalet ansök- ningar under en period om två år. Därefter ökade antalet ansökningar årligen tills en minskning skedde år 2013, strax innan ingripande åtgärder för snabblångivarna i form av bland annat tillståndsplikt och tillsyn av Finansinspektionen träder i kraft. Statistikens mönster kan tyda på att ingripande åtgärder har haft en effekt på överskuldsättningen hos konsumenterna och att viss kausalitet därmed möjligen finns mellan snabblån och överskuldsättning. En definitiv slutsats kan dock inte dras kring statistikens mönster, då minskningarna av ansökningarna kan bero på att snabblångivarna varit försiktiga och tillba- kadragna med sin marknadsföring i och med de nya skyldigheterna i KkrL men även i viss mån inför förändringarna med tillståndsplikt och tillsyn från Finansinspektionen. Den minskning av ansökningar som skedde år 2013 kan även anses som obetydlig med hänsyn till minskningens storlek och därmed är det också för tidigt att förutse en nedåtgående trend. Ännu har ingen halvårsrapport utförts av Kronofogdemyndigheten, varpå det är oklart om stagneringen har fortsatt under år 2014.

Oberoende av hur många snabblån som resulterar i ett betalningsföreläggande procentuellt sett, går det inte att undvika att antalet betalningsförelägganden med grund i snabblån fak- tiskt ökat och att fler konsumenter blivit överskuldsatta. Med ovan i beaktande finns vissa indikationer på att kausalitet föreligger mellan överskuldsättning och snabblån. Sambandet är dock inte tillräckligt starkt för att statistiken ska kunna användas som en avgörande fak- tor vid motiveringen till att gällande rätt är bristfällig och att en förändring är behövlig såsom regeringen anser. Frågan är om andra faktorer finns som kan påvisa ett samband som är tillräckligt starkt för att en förändring är motiverad.

6.2.4 Snabblånets egenskaper och samhällets utveckling

Det finns tre faktorer som i kombination med varandra talar för att samband finns mellan snabblån och överskuldsättning. Den första faktorn är snabblånets egenskaper i sig. Såsom beskrivet ovan i avsnitt 2 karakteriseras snabblånet av att det är kortfristiga lån på låga be- lopp som konsumenten erhåller inom en kort tidsperiod. Vidare är låneprocessen enkel jämfört med hur låneprocessen ser ut vid övriga kreditformer som exempelvis bolån och den effektiva räntan ligger på en hög nivå. Snabblånets egenskaper gör lånet anpassat för utgifter på låga belopp. Egenskaperna ses därmed som mer anpassade för finansiering av vardagliga hushållsutgifter jämfört med andra lån på högre belopp där låneprocessen sker på sedvanligt vis. Den andra faktorn utgörs således av att allmänhetens generella inställning till låntagande har förändrats. I dagsläget ses låntagande mer som ett sätt att finansiera ut-

gifter snarare än som en skuldsättning. Individer tar i större utsträckning lån för att finansi- era vardagliga hushållsutgifter. Den tredje faktorn är att samhället har utvecklats till att bli ett konsumtionssamhälle. Allmänhetens förändrade inställning till låntagande och ökade konsumtion av varor och tjänster i kombination med ett lån som kan erhållas snabbt, en- kelt, inom en kort tidsperiod och till ett lågt belopp ökar risken för överskuldsättning. Även det faktum att lånet är dyrt att erhålla har en betydelse. Visst samband mellan snabblån och överskuldsättning kan här påvisas.

6.2.5 Snabblångivares anmälningsplikt

I dagsläget gällande systemstabiliserande regler i AnmL kan anses bristfälliga och därmed bidra till överskuldsättning hos konsumenterna. Finansinspektionen anser att registreringen i AnmL bringar en falsk kvalitetsmärkning och utgör en brist i konsumentskyddet. Det är högst osannolikt att gemene konsument uppfattar skillnaden mellan en registrering respek- tive tillståndsplikt och tillsyn, då konsumenten inte har tillräckligt med kunskap för att inse skillnaden. Finansinspektionen medger som motivering till en förändring att de inte lyckats med sina försök att informera konsumenterna om skillnaderna med en registrering kontra tillståndsplikt och tillsyn. En informationsasymmetri har därmed uppstått mellan konsu- menterna och snabblångivarna. Rådande informationsasymmetri ger en trygghetskänsla hos konsumenten, då konsumenten tror att Finansinspektionen genom registreringen har en ingående kontroll och ingripandemöjligheter mot snabblångivarna. Registreringen ger såle- des snabblångivarna en falsk kvalitetsmärkning och medför att konsumenten skapar en eu- femism av lånet. Detta ökar risken för att konsumenter tar beslut på grunder som inte mot- svarar verkligheten. Konsumentskyddet är på så sätt bristfälligt, vilket vidare medför en ökad risk för överskuldsättning hos konsumenterna.

Såsom Finansinspektionen menar, är ägar- och ledningskontrollen i AnmL också bristfällig och bidrar till ett försämrat konsumentskydd. Ägar- och ledningskontrollen sker efter att registrering skett av snabblångivarna och ingripande åtgärder kan endast därefter ske då be- slut därom fattats. Detta ökar risken för att personer som åsidosatt skyldigheter i närings- verksamhet och annars varit skyldiga till ekonomisk brottslighet förekommer i ägar- och ledningskretsen, då viss tid förflyter mellan registrering och ingripande från Finansinspekt- ionen. Detta leder till ett bristande konsumentskydd.

6.2.6 Snabblångivares överträdelser av skyldigheter i KkrL

Det faktum att vissa snabblångivare brustit i sina skyldigheter i KkrL såsom god kreditgiv- ningssed, reglerna kring avgifter och kreditprövningar ökar även risken för att överskuld- sättning uppstår. Den goda kreditgivningsseden i form av bland annat iakttagande av åter- hållsamhet och måttfullhet vid marknadsföringen av krediter syftar till att skydda konsu- menterna och vid bristande iakttagande ökar risken för att konsumenten tar beslut på fel- aktiga grunder. Besluten leder i sin tur till att risken för överskuldsättning ökar. Kravet på att avgifterna som snabblångivare belägger snabblånet ska motsvara de kostnader som snabblångivarna har för krediten syftar till att skydda konsumenten. Syftet uppnås genom att kravet förhindrar att konsumenten får det svårt att beräkna den verkliga kostnaden för krediten. Avgifterna fördyrar även krediten för konsumenterna. Vid brist av iakttagandet av kravet i fråga försämras således konsumentskyddet och ökar risken för överskuldsättning. Kreditprövningen syftar också till att förse konsumenter med ett skydd. Skyldigheten för- hindrar konsumenter som bedöms inte kunna fullgöra kreditavtalet från att ta lån. Vid bris- tande kreditprövning finns risk för att konsumenter som inte förmår att infria sina åtagan- den erhåller lån och därmed ökar även risken för att överskuldsättning uppstår. Konsu- mentverket har dock fått utökade sanktionsmöjligheter i form av en sanktionsavgift som ska utgå då kreditgivare utför undermåliga kreditprövningar. Det är emellertid för tidigt att påvisa några effekter av den nya sanktionsmöjligheten, då alldeles för kort tid förflutit se- dan införandet. Det är möjligt att den nya sanktionsmöjligheten minskar upphovet av brist- fälliga kreditprövningar och därmed utgör en åtgärd för minskandet av överskuldsättning hos konsumenterna.

6.2.7 Slutsats om konsumentskyddet är bristfälligt

Frågan är om snabblångivarnas agerande på kreditmarknaden faller utanför konsumenter- nas ansvarsområde och på så sätt medför ett bristfälligt konsumentskydd. Statistiken från Kronofogdemyndigheten har påvisat en indikation på att kausalitet föreligger mellan snabb- lån och överskuldsättning. Kausaliteten är dock inte tillräckligt stark för att motivera en förändring enbart på grund av statistiken. Emellertid är snabblånet som kreditform av så- dan karaktär att det föreligger en risk för överskuldsättning hos konsumenterna. Snabblå- nets egenskaper i kombination med bristande kreditprövningar, bristande iakttagande av reglerna om avgifter, handlingar i strid med god kreditgivningssed och allmänhetens syn på låntagande och konsumtion, resulterar i en ökad risk för överskuldsättning hos konsumen- ten. Det faktum att AnmL ger snabblångivarna en falsk kvalitetsmärkning samt är bristfällig

vad gäller ägar- och ledningskontrollen, resulterar i en negativ inverkan på konsumenternas skydd och medför en ökad risk för att överskuldsättning uppstår. Visserligen har konsu- menterna ansvaret för sin egna skuldsättning men man kan inte frångå det faktum att långi- varna på kreditmarknaden har ett ansvar för utlåning och hur den går till. Snabblångivarna har i detta hänseende överskridit vad som kan anses innefatta konsumenternas egna an- svarsområde och ytterligare reglering kan således motiveras. Med detta i beaktande kan konstateras att ovanstående faktorer i kombination med varandra påvisar en tillräckligt stark kausalitet mellan snabblån och överskuldsättning att en förändring behövs.