Vi kan läsa att Montessori (1979/1989) vid ett seminarium i London 1946 ombads att förklara sin kritiska inställning till sagor. Hon svarade att hon älskade sagor, hon skulle vilja samla ihop dem till en bok för vuxna, men hon ansåg inte att de var lämpliga att läsa för barn. Hon förklarade att detta inte bara var hennes åsikt utan fakta som baserades på barnobservationer som hon och många andra pedagoger utfört vid många olika tillfällen. Hon lade märke till att om barnen fick välja, gick de från sagostunden och letade efter andra saker att göra. Hon ansåg att barnet har en inre drivkraft som styr dem att gör saker som är viktigt för deras utveckling. Därigenom blev sagor helt meningslösa.
Montessori (1918/1991) har hävdat att fantasi är bra. Men hon tyckte att ordet är begränsat så hon gjorde uppdelningen fantasi och föreställningsförmågan. Av de två ansåg hon att det är föreställningsförmågan som är den positiva kraften, den som hjälper barnet att utveckla sin kreativitet och sitt intellekt. Fantasi däremot, menade hon, är uppbyggt på ett svagt intellekt som har svårt att skilja mellan det som är påhittat/falskt och det som är verkligt/sant.
På förskolan har vi många gånger upplevt att barn uppskattar verkliga berättelser precis som Pramling Samuelsson & Asplund Carlsson (2005) hävdar. Ett exempel på detta är en historia om en pedagog som hade fått en klocka i julklapp av sin mormor redan i oktober. Eftersom hon inte kunde vänta tills december, öppnade hon paketet och började använda klockan. Hon berättade för barngruppen om vad hon hade gjort och att
hennes son (som var välkänd för barngruppen) var så förskräckt att han bad om att få sin gamla mormors telefonnummer. Han ville ringa till henne så att hon kunde skälla ut hans mamma! En pojke i barngruppen älskade denna berättelse så mycket att han bad om att få höra den varje gång han fick syn på klockan. Han tröttnade aldrig på att höra den. Detta visar att det är inte bara påhittade/fantasi sagor barn är förtjusta i. De tycker också om att höra verkliga berättelser, få lära känna någon på ett personligt plan och få insikt om hur andra tänker och känner. Här kan vi också tänka oss att pojken kände igen sig i berättelsen. Han hade säkert också stor lust att öppna sina paket tidigare än på julafton!
För att bygga upp småbarns kreativa föreställningsförmåga måste man ge det verkliga aktiviteter, problem och bestämmelser. Eftersom barnets föreställningsförmåga är begränsad till erfarenheterna i verkligheten ska pedagogen sätta barnet i relation till sin omgivning. På så sätt kan barnet få ett förråd av intryck och erfarenheter genom sin observation.
”If then, the true basis of the imagination is reality, and its perception is related to exactness of observation, it is necessary to prepare children to perceive the things in their environment exactly in order to secure for them the material required by the imagination” (Montessori, s. 196, 1918/1991).
Montessori påstod att även Leonardo da Vincis fantastiska uppfinningar baserades på verkligheten. När han ville bygga en skräckinjagande drake, studerade han först reptiler och insekter för inspiration. Han satte sedan samman kroppsdelar från olika djur för att på så vis skapa ett fantasidjur. När det var klar visade han upp sitt monster för sin tjänare. Resultatet blev så realistiskt att tjänaren blev rädd (Standing, 1984).
Montessori är inte ensam med sina tankar. Både Bruun (1978), Flavell (enligt Taylor & Carlson, 1997) och Hellsing (1999) har liknande åsikter. Alla menar de att barn har svårt att förstå att fantasi inte är verklighet. Då ska man vara försiktigt med det man berätta för dem. Fraiberg (1975) instämmer i detta resonemang. Även om barnen har ett gott ordförråd så förstår de inte riktigt ordens betydelse. På grund av detta drar de fel slutsatser.
Flavell och Lillard (enligt Taylor & Carlsson, 1997) anser att barnet kan vara omedveten om osanningen i sitt påstående. Vi har erfarenhet av att deras åsikter
har svårt att hålla isär fantasi och verklighet. Ett exempel av detta är en femårig flicka på förskolan kom hem från en resa till Sydafrika. Hon berättade om alla vilda djur hon sett i hotellets trädgård. Apor, papegojor och tigrar vandrade in och ut hela dagen. Hon berättade med inlevelse och var så övertygande att alla trodde på henne. En av fröknarna frågade om det verkligen fanns tigrar där och hon svarade ”ja, det fanns det” och berättade detaljrikt om dessa. När föräldrar hörde detta, skrattade de. Där fanns inga tigrar, men apor och papegojor fanns det gott om.
Nyare forskningsrön (både Flavell m fl, 1993 och Märak, 1994) visar att barn kan förstå mycket mer än tidigare forskningsresultat visat.
”The picture of preschoolers emerging from this chapter is that they can and do make more inferences about the unobservable, the covert, and the mental than developmental psychologists once thought” (Flavell m fl, s130, 1993).
Men även om barnens förmågor utvecklas under hela småbarnsperioden, är deras förståelse av verkligheten och vad som är falskt/på låtsas/fantasi begränsad. En undersökning (Märak, 1994) visade också att barnen inte är emotionellt beredda att klara av sagor som inte slutar lyckligt.
En slutsats vi kan dra av vår textanalys är att Montessoris (1949/1987) åsikter, när det gäller barns förmåga att skilja på realitet och fantasi, stämmer överens med många andra forskare/teoretikers erfarenheter, t.ex. Bruun (1978) och Flavell m fl (1993). Därför anser vi att Montessoris påstående är relevanta. Hon observerade samma saker som vi ser i vårt dagliga arbete på förskolan. Detta betyder att barnen idag har samma problem att skilja mellan fantasi och verkligheten som barnen på hennes tid. Vår enkät visar att en stor majoritet av montessoripedagogerna är medvetna om Montessoris pedagogiska tankar när det gäller barns förmåga att skilja på fantasi och verklighet. Många tar hänsyn till dessa idéer när de väljer böcker eller sagor som ska användas i verksamheten. En del pedagoger har lite annan uppfattning om vilka böcker som är lämpliga att läsa för förskolebarn. Detta visar att frågan inte är självklar och i flera enkätsvar kan vi läsa att diskussioner om detta ämne förs bland pedagogerna. Montessoris tankar är då en utmärkt utgångspunkt att starta diskussionerna på.
”the important thing is that we, as practising critics and teachers, raise to consciousness our own presuppositions when we interpret literature” (Lesnik-Oberstein, s. 6, 2004).
Montessori (1949/1987) ger oss tydliga råd om hur vi kan hjälper barnet. Hon bad oss att följa det genom att ta hänsyn till var det befinner sig i mognad och utveckling. Hon påpekade att vi vinner ingenting med att ljuga eller skrämma barnet, istället försvårar vi dess förmåga att förverkliga sig själv. Hon påpekade att all fantasi bygger på verklighet. Det bästa sättet för barnet att lära sig om fantasi är att ha en klar idé om av vad som är verklighet och hur saker och ting fungerar, för att skapa egna erfarenheter. Donaldson (1979) menar att barns lärande och tänkande kan förklaras utifrån ett socialt sammanhang. Kunskap nås med hjälp av språket som instrument för att frigöra sig från ett sammanhang och se och förstå begrepp och relationer. Utgångspunkten för denna process hittar vi i konkreta situationer. Barn besjälar sin omvärld och lever i nuets verklighet.