Vår undersökning har väckt många nya intressanta frågor. Vi funderar över om det finns andra variabler än ett barns mognad och erfarenhet som påverkar förmågan att skilja på fantasi och verklighet. En fråga som dök upp under arbetets gång var om det finns någon genusskillnad när barnet tolkar sagan. Uppfattar och tolkar pojkar och flickor sagor på olika vis? När vi intervjuade barnen ställde vi oss frågan om föräldrarnas utbildningsnivå och sociala kapital kan vara avgörande för om barnen får höra sagor i hemmet, och om detta påverkar vilka berättelser barnet får höra. Barns livsvillkor har förändrats sedan Montessori utvecklade sin pedagogiska metod. Vi tycker att det hade varit intressant att få fördjupa oss i om, och i så fall vilken, betydelse dessa förändringar har haft för barns förmåga att skilja på fantasi och verklighet? Spelar barns medievanor någon roll i denna specifika fråga? Vi har också många obesvarade frågor som rör betydelsen av det sociala samspelet har mellan barnet och sagoberättaren.
Sammanfattning
Vårt examensarbete visar att barnens förståelse av skillnaden mellan fantasi och verklighet ökar med utveckling och mognad. Detta anser forskare/teoretiker (t.ex. Taylor & Carlson, 1997, Fraiberg, 1975 & Märak, 1994) till en viss del kan bero på vilka språkkunskaper barnet har. Deras fantasi utvecklas i takt med deras ordförståelse och påverkas av vilka erfarenheter de får av sin omvärld. I vår textanalys kan vi se att det finns många delade meningar om fantasins betydelse och om den är bra för barns utveckling eller har negativ inverkan.
de flesta att vi bör vänta med att berätta tills barnen är 4-5 år. Barn översköljs dagligen av en rad olika sinnesintryck och upplevelser. Realistiska berättelser om vardagliga händelser kan hjälpa barnet att känna igen sig och relatera till.
En annan sak vi också får tänka på när vi tolkar Montessoris påstående är att barnlitteratur har ändrats sedan Montessori var verksam. Hon levde i en annan kultur och samhällsstruktur vilket gör det svårt för oss att veta exakt hur hon resonerade när hon utvecklade sina tankar. Det som är tillgängligt för barn i dag fanns inte på hennes tid. Sagan har numera en annan betydelse än förr, då den ofta användes i uppfostrings- eller utbildningssyfte (ofta på ett grymt eller kontrollerande sätt). Vi tror att hon skulle vara mer vänligt inställd till dagens barnböcker som t.ex. Emma går till tandläkaren (Wolde, 1997).
En del faktaböcker skrivs numera så att de liknar skönlitteratur för att barnet lättare och på ett mer underhållande vis ska ta emot budskapet i boken. Ett exempel på en sådan bok är ”Vi vill ha en lekplats” av Kurusa. I denna bok berättas hur barnen i San José de la Urbina i Venezuela arbetar för att få en lekplats (Kurusa, 1982).
Montessoriförskolan har en väl anpassad miljö som ger barnet möjligheter att skaffa sig konkreta erfarenheter i sin omgivning. Denna erfarenhet stimulerar den intellektuella utveckling och förmågan att tänka abstrakt. I den litteratur vi läst under vårt examensarbete påpekas det att sagoläsning är ett bra redskap för att stimulera barnets språkutveckling. Vi anser att sagan kan hjälpa barnet sätta ord på sin tillvaro, känslor och sin fantasi. Barnlitteratur kan ge barnet inspiration, nya perspektiv och rika upplevelser.
Montessori menade att vi ska behandla barnet med respekt och tålamod. Dessutom ska vi ha tillit till barnets inre möjligheter. Detta är nödvändiga förutsättningar om vi ska kunna uppnå en ändamålsenlig pedagogisk relation med barnet (Montessori Jr, 1992). Jerlang (1994) instämmer, han påminner oss om att pedagogernas viktigaste mål i förskolan är att ansvara för barnets totala utveckling. Man får inte utveckla ett område på bekostnad av ett annat. Han menar att vi ska hjälpa barnen genom att stärka den skapande fantasin.
”Förskolepedagoger bör undervisa barnen i att använda kulturellt viktiga tekniker och material, så att de får möjlighet att förverkliga sig och använda sin fria fantasi på egna villkor. Barn behöver gott om utrymme, gott om tid och massor av smittande glädje” (Jerlang, s. 168, 1994).
Detta examensarbete har varit ett utmärkt tillfälle för oss att fördjupa oss i Montessoris idéer och tankegångar. Vi har försökt att hålla oss objektiva och försökt att väga in både starka men även svaga sidor i hennes teori som gäller förskolebarns svårigheter att skilja på vad som är sant eller falskt. Det vi har funnit är att många andra forskare/författare/teoretiker resonerar på samma vis som hon. Detta har stärkt vår tron/övertygelse om montessoripedagogiken. Hon kom ifrån ett annat århundrade, men hennes åsikter är lika relevanta och nytänkande idag som de var då, anser vi. Montessori påpekade hela tiden att det är barnen som ska styra vår verksamhet. Hon ville inte att pedagogiken skulle var stillastående utan utvecklas i takt med barnets behov. Detta anser vi är positiva riktlinjer för oss som pedagoger. Förskolans arbete får inte vara statiskt. Vi har en viktig uppgift att utvecklas och anpassa oss efter barnens behov vare det sig är idag, i morgon eller 30 år ifrån nu.
Vår slutsats av detta arbete är att det krävs en stor medvetenhet och lyhördhet hos pedagogen som arbetar i förskolan. Undersökningen visar att det är många olika faktorer att ta hänsyn till när det gäller barns förmåga att skilja på fantasi och verklighet. Vi vet inte vad Montessori hade ansett om sagoberättande för dagens barn i förskoleåldern med tanken på den mångfald av barnlitteratur som finns idag. Om vi väljer barnlitteratur med omsorg och med hänsyn till barnet tror vi inte att sagor är skadliga för barnet utan tvärtom, stimulerar barnets utveckling inom en rad olika områden. Det enda vi med säkerhet kan påstå är att det är en utmaning för oss som arbetar med förskolebarn att hitta sagor och berättelser som är lagom utmanande för barngruppen. Barn är alla olika individer och det som är svårt och skrämmande för ett barn, kan vara en lagom utmaning för ett annat. Montessori hade en stor tilltro till barnet och menade att vuxnas uppgift är att hjälpa varje barn att utveckla sina medfödda möjligheter.
”Vårt arbete som vuxna består inte i att undervisa, utan i att hjälpa barnet i dess utveckling” (Montessori, s. 36, 1949/1987).