Något alla informanter är överens om är att ett av de största skälen till att åka är att de tjänar bra med pengar. Däremot har Simon lagt märke till att de som är där bara för pengarnas skull inte verkar trivas lika bra. Emil menar att många åker dels för pengarna medan andra åker för äventyret, men att de som åker tillbaka fler gånger, vilket inte är så ovanligt, gör det främst för pengarna. Äventyret blir dock ofta inte så stort som de tjänstgörande har tänkt sig det hemma i Sverige innan de har åkt till Kosovo. Även Simon nämner förväntningar som han, och som han tror att andra också har, som inte infrias. Han säger bland annat så här:
Det finns ett par olika orsaker (till att man åker) För att göra en insats i världen är en men den är svår att uppnå tror jag. Man gör visserligen en insats men kanske inte i den omfattning man hade hoppats eller förväntat sig. (Simon)
Enligt Martin, som inte har fått lika omfattande utbildning om folkgrupper, etniska relationer med mera, så är svenskarna lite oförberedda på vad de kommer att möta i Kosovo. Han nämner bland annat att det ibland händer våldsamma incidenter som svenskarna blir lite ställda av. Han berättar han till exempel en incident med en pansarvagn som blir attackerad av en uppretad folkhop. När de svenska soldaterna då försöker åka därifrån i sitt fordon så startar inte pansarvagnen, vilket leder till att den sätts i brand och soldaterna får fly till fots genom den
uppretade folksamlingen. Som tur är så nöjer sig de inblandade med att bränna fordonet och låter soldaterna fly till ett annat fordon. Detta bidrog dock till en jobbig och tryckt stämning på den svenska campen och till att många tankar snurrade i huvudet på honom och hans kamrater, -Vad hade kunnat hända egentligen? I den utbildning som han har fått ingår inte någon slags förberedelse på eventuella risker som man utsätts för. Det enda han nämnt för mig är en första- hjälpen kurs. Själv säger Martin att det är upp till var och en att ta med i beräkningarna att något kan hända. Enligt honom är det helt enkelt något som de får ta ställning till samtidigt som de söker, det är ju ett uppdrag som de söker, och utför, på frivillig basis. Han menar också att de flesta vet att det kan hända jobbiga och otäcka saker men att när det väl händer så är det inte samma sak. ”Man måste nog vara förberedda annars kan man nog bli skitskraj!” som han uttrycker det. Samtidigt så säger han att det inte är något som de ständigt kan gå och tänka på. Jag anser att det blir ett sätt att klara av vardagen, risken och bedömningen av den, blir en del av dem och deras sätt att tänka när de befinner sig i Kosovo. Detta talar även en annan av informanterna om:
…givetvis så funderade jag över vad som skulle kunna hända men det oroade mig inte, då fungerar det inte där nere…(Simon)
Sociologen Anthony Giddens problematiserar det aktiva uppsökandet av risker i sin bok Modernitet och självidentitet.72 Så här skriver han om människans val att utsätta sig för fara:
Det är naturligtvis skillnad mellan de risker man frivilligt utsätter sig för och de risker som finns inbyggda i det sociala livets villkor eller i det livsstilsmönster som man är en del av.73
Giddens menar att inom vissa institutionaliserade riskmiljöer sätts det ramar där individen riskerar knappa resurser, till exempel inom vissa sportgrenar eller liknande (eller som i detta fall, NATO och FN soldater). Skillnaden mellan den uppsökta faran och den vardagliga faran (till exempel bilkörning och rökning) anser inte Giddens vara särskilt omfattande. Han menar att det inom vissa kontexter, och genom vissa livsstilsval, leder till ett passivt accepterande av vissa risker.
Om något skulle hända en soldat under deras tid i Kosovo finns det hjälp att få. På campen finns bland annat en präst och annan personal som de tjänstgörande kan ge förtroende men det viktigaste enligt informanterna är ändå kamratskapet som finns bland FN- och NATO soldaterna:
72 Anthony Giddens, Modernitet och självidentitet, (Lund 1996)
/…/det är ju kamratskapen, det är ju nånting som man inte upplever, någonstans annars, alla ställer ju upp på varandra där nere till hundra procent. (Martin)
Han påpekar även värdet av vad kamratskapet betyder:
Men när man snackar också, man sitter o snackar på kvällen med dom man bor ihop med, man snackar ju hela tiden om vad som har hänt, det är bara lite skitsnack, man rensar luften litegrann om det är nåt man tycker…och alla litar på varann, det måste vara tight i gruppen annars så går det inte. (Martin)
Efter tjänstgöringstiden är det även obligatoriska samtal inom försvarsmakten. Så här står det på hemsidan:
I hemkomstprogrammet efter utlandstjänsten ingår därför hemkomstsamtal. Hemkomstsamtalet behandlar eventuella allvarliga incidenter och frustrationer under missionstiden samt en del av problemen kring återkomsten till ett civilt liv i Sverige. På så sätt kan upplevelserna från utlandstjänsten leda till att man växer som människa och kan gå vidare i livet, med en positiv inställning och större insikt.74
Här påpekas också att det kan innebära problem att återgå till det civila livet i Sverige efter sin tjänstgöringstid. Detta är något som jag kommer att gå in på i nästa avsnitt.