De kvinnliga informanterna beskriver en känsla av att inte att vara relevanta, att inte tro sig ha en publik och att det saknas ett forum eller en plattform för äldre kvinnor.
Ylva: Ylva: Om man tänker att man var ett band som var poppis liksom hade en publik när man var 25 så är det ju inte alls säkert att man har en publik när man är 50…man kan inte räkna med att man har en naturlig publik om man inte är Patti Smith och åldras på scen.
Helena: För mig är det nåt som är, vad skall jag säga. Det är en helt annan sak med folk som har hållit på hela tiden och man är som rockmusiker och man bara kör och så är man X och plötsligt så skall man börja spela igen, nej det skulle kännas jättekonstigt.
Helena: Vem som skulle titta på det eller lyssna på det men det är en annan sak. … det finns inget tydligt forum. Om jag och några kompisar skulle starta ett band idag, vad skulle vi ha för forum, vad skulle det finnas för sammanhang för oss, var skulle vi spela? Vem skulle lyssna på oss?
Andrea: Ja det är jättestor skillnad att stå på en scen när man har ett material som är åldersadekvat.
När man spelar 20 år senare kanske texterna är lika aktuella. Ja och det påverkar ganska mycket den där självklarheten av att stå på en scen och ha någonting att säga.
Helena: Men ofta är det ju så att om det är ett band med lite äldre människor och det är en ung person med, så får man ju ofta känslan att den här unga människan är med, gubben som spelade bas från början vill inte vara med längre eller är han död eller någonting. Så nu får dom ta in en annan. Som är den här unga personen liksom. Den känslan får man ju ofta. Det är en ersättare.
Andrea: Jag känner mig ändå fri att komma och gå som jag vill, jag känner mig inte utestängd. Jag tänker att om jag tycker om ett band eller är nyfiken på någonting då får jag va med, på ett personligt plan. Sen kanske folk tittar – vad gör den där gamla damen där. Men det tål jag.
Andrea beskriver folk som tittar till på henne när hon är på konsert och får en känsla av att bli betraktad som avvikande på grund av ålder. I nästa stycke beskriver männen sin upplevelse av åldrandet.
Sebastian: Normen kring den är en ung man och kanske förhoppningsvis lite eventuellt tillhör unga kvinnor. Men den tillhör ungdomen och jag tycker att precis som vi sa att det finns så många gränslösa män som har stått på scen och hävdat sin rätt trots att de kanske inte har jättemycket att erbjuda mer än sin fräckhet eller boldness på engelska, och det känner jag mig inte bekväm med.
Leonard: Det är ju inte så mycket lokala recensioner längre. Det var det ju mer förut. Mina rapporter som kommer från Spotify med ålder så ser man ju tydligt dom som lyssnar på mig är i samma ålder och gubbar. Det är nästan bara män och dom är i 45-50-årsåldern. Så det vet man ju om.
Rutger: När jag släppte skiva för 15 år sedan, då var den recenserad i 26 tidningar, idag är det två.
Leonard: För att jag är gubbe och jag har varit där så mycket och jag känner ju dom också. Ja då är det såklart ännu enklare. Sen tror jag att andra scener, det kan nog vara att nu kommer dom här gubbarna kanske, det kan man nog känna ibland faktiskt. Det kanske var när vi spelade på Nalen för en massa år sedan, då var det lite yngre band som spelade där dom tittade lite på en att man är en dinosaurie kanske.
Leonard: Oceanen kom när jag var lite äldre ändå där har jag ju varit och sett spelningar där men jag känner ju inte riktigt hemma i att min dotters kompisar arrar grejer där. Då känner man ju att man är lite gubbe.
Männens beskrivningar handlar om minskad synlighet i media och medvetenheten om man har jämnåriga lyssnare på streamingtjänster, samt insikten om att vissa scener har en yngre publik vilket gör att man inte känner sig lika hemma där och inte är lika bekväm med att fråga om spelningar.
2.4.2 ÅLDER OCH GENRE
Flera av informanterna nämner att de inte tycker att det verkar vara lika svårt att åldras i genrer som jazz, blues och folkmusik. Ett jazzband med musiker i olika åldrar känns inte avvikande eller uppseendeväckande. Att se äldre människor spela blues eller folkmusik upplevs inte heller
som något konstigt. Men att föreställa sig ett rockband med bara unga killar och en gubbe väcker tankarna kring vad gubben gör i bandet, är det någons pappa? Om bandet består av bara gubbar och en yngre man så kommer tanken att någon har hoppat av eller kanske avlidit, och att den yngre musikern är en ersättare.
Sebastian: Jag upplever att det är mycket män i jazzkretsen den typen av jazz som jag lyssnar till. Där kan man se att unga och äldre spelar ihop. Det känns inte konstigt, där sitter en jättegammal trummis och en trombonist som ser ut att vara 21. Eller någonting. Men om man skulle se samma grej till exempel på en technoscen, oj där är han jättegammal farbror och så står det två unga killar bredvid och så skulle man tänka så här, är det deras farsa eller? Det kanske är ännu mer om man tänker på pop liksom, lite skönare snabb pop, att man skulle tänka den snubben är 60 bast och sen är det några andra som är 25. Fan va konstigt. Det är så jävla speciellt.
Erik: Det är ju jävligt löjligt att det är genrebaserat, jävligt märklig grej. Men så känns det som att det är. Som min kollega som är 65 han åker fortfarande omkring och spelar på jazzfestivaler. Det skulle man inte, det finns i alla fall inte lika många, det finns säkert småutrymmen för även popmusiker att göra det men inte alls i samma utsträckning. Så det är ju lite konstigt kanske.
Här nämner informanterna genre som en parameter för normen, och att det framstår som mer naturligt när äldre spelar tillsammans med yngre inom till exempel jazz och folkmusik.
2.4.3”NORMKREATIVITET”
Här har jag lånat ordet normkreativitet av Sebastian som använde det i ett av sina intervjusvar.
Jag tolkar det som en uppmaning att tänka nytt, fritt och bryta mot normen. I slutet av intervjuerna ställde jag en extrafråga om vilken bandkonstellation som skulle vara mest överraskande utifrån kön och ålder. Vad är det mest oväntade man skulle kunna se på en scen om man tänker kring kön och ålder? Vad skulle man bli överraskad av? Det blev olika svar och ett fritt spånande om vad som var vanligt och ovanligt.
Leonard: Ja det skulle ju vara om det var en gubbe eller en tant som spelade med ungdomar. Eller tvärtom en ung tjej på micken och fyra gubbar, fast det har vi ju sett några gånger. En ung kille med fyra tanter. Det hade varit oväntat. Kurt Olsson och damorkestern.
Erik: Vad skulle det va, det är en bra fråga. Det var en okänd frontman och en massa kända
människor bakom. Frontpersonen behöver inte vara en man utan en frontperson, frontfigur. Det hade ju varit ganska otippat.
Den spontana extrafrågan visade sig vara en rolig dörröppnare för att tänka nytt. Samtalet kring det oväntade och det normbrytande bandet skapade skratt, lust och fantasi och ett område att vidare utforska.