SCENEN ÄR DIN? En intervjustudie om åtta göteborgsmusikers relation till scenen över tid. INSTITUTIONEN FÖR KULTURVETENSKAPER.

KULTURVETENSKAPER

SCENEN ÄR DIN?

En intervjustudie om åtta göteborgsmusikers relation till scenen över tid.

Jessica Winnberg

Kandidatuppsats: 15 hp

Program och/eller kurs: MV 1311 Fördjupningskurs

Nivå: Grundnivå

Termin/år: HT 2021

Handledare: Jan Eriksson

Examinator: Netta Hibsher

Titel: Scenen är din? En intervjustudie om åtta göteborgsmusikers relation till scenen över tid.

Författare: Jessica Winnberg Termin och år: HT 2021

Institution: Kulturvetenskapliga institutionen Handledare: Jan Eriksson

Examinator: Netta Hibsher

Nyckelord: populärmusik, kön, ålder

The stage is yours? Interviews about eight Gothenburg based musicians’ relationships to the stage over time. The purpose of the study was to explore factors behind the gender

segregation visible in the world of popular music, and if inequality increases with age. The study was based on eight interviews with musicians, four women and four men, who were active in the nineties. Out of the participants, all women have stopped playing in bands while all the men still are active, and three of four men still performs live on stage. This is in line with earlier research suggesting that gender segregation is reinforced with age. The

participants´ experiences of this age-gender intersection is analyzed using theoretical concepts such as ageism and the normative gaze that affects men and women in different ways. The results suggest that the women experienced the gaze in a scrutinizing way that created a demand for prestation, which made continued performing challenging. For the men, the gaze was experienced as recognition, that decreased with age, but still did not discourage musical practice.

Keywords: popular music, gender, ageism

Tack till alla informanter som delat med er av era upplevelser och minnen.

Tack till Charlie, att se världen från ett hunds perspektiv är inspirerande. Hos er i hundvärlden är det matriarkat där det är den äldsta tiken som bestämmer. Ditt sätt att möta världen öppnar upp mina tankebanor och inspirerar till normbrott.

Tack till Jonas, Vincent och Beata för våra samtal och ert engagemang och uppriktighet.

Tack till min handledare Jan Eriksson.

I NNEHÅLLSFÖRTECKNING

1.INLEDNING 4

1.1INTRODUKTION 4

1.2BAKGRUND TILL VAL AV ÄMNE 5

1.3SYFTE, FRÅGESTÄLLNINGAR OCH AVGRÄNSNINGAR 6

1.4TIDIGARE FORSKNING 7

1.5TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER 10

1.6MATERIAL OCH METOD 13

2.RESULTATREDOVISNING 16

2.1 RELATIONEN TILL SCENEN SOM UNG 19

2.2 POINT OF NO RETURN 20

2.2.1 ^VÄGVAL, MUSIK VS ANDRA HÖGSKOLESTUDIER 21 2.2.2 KVINNORNA – SLUTADE SPELA I BAND OCH SLUTADE TA PLATS PÅ SCENEN 22 2.2.3 ^MÄNNEN – FORTSATTE SPELA I BAND OCH TA PLATS PÅ SCENEN 23

2.3 KÖNSPERSPEKTIV 24

2.3.1 KVINNORNA – ATT BLI BEDÖMD 24

2.3.2 MÄNNEN – ATT FÅ SYN PÅ SIG SJÄLV 26

2.4 ÅLDERSPERSPEKTIVET 27

2.4.1 ^ÅLDERISM 27

2.4.2 ÅLDER OCH GENRE 28

2.4.3 NORMKREATIVITET 29

3. ANALYS OCH SLUTDISKUSSION 31

4.KÄLLOR, MATERIAL OCH LITTERATURLISTA 35

4.1TRYCKTA KÄLLOR 35

4.2 OTRYCKTA KÄLLOR 36

4.3 INTERVJUGUIDE 37

1. I NLEDNING

1.1 I

Hösten 2021 släppte ABBA nya låtar efter 40 år. Alla medlemmarna är över 70 år gamla och har inte återförenats förrän nu. De spelar in nya låtar och skall uppträda som ”Abbatarer” och ge en konsert i London med digitala kroppar. De skall återskapa en bild av hur ABBA såg ut under sin storhetstid. Slippa se och uppleva åldrandet, vara i det krispiga unga med hjälp av ny teknik. Benny Andersson blev intervjuad av Per Sinding Larsen i SVT. I intervjun berättar Benny att han inför återföreningen hade funderat på̊ om Anni-Frid och Agneta fortfarande kunde sjunga. Skulle motsatsen vara sannolik? Föreställ dig att Agneta eller Anni-Frid uttalar sig i SVT om deras osäkerhet om Björn och Benny fortfarande kan spela. ABBA ringar in fältet för min uppsats: åldrandet, genusperspektivet och populärmusiken (SVT, 2021).

Hur åldras en frontfigur, en popikon eller en rockstjärna? Räkna upp några som fortfarande är verksamma trots att de inte är unga längre, några som i kraft av sitt kändisskap får åldras. Jag ser framför mig en man i nitar och läder eller jeans och t-shirt, smal, cool och fårad på rätt sätt. Jag tänker på Iggy Pop och Thåström, rörelsemönstret kvar med spattiga ryckiga rörelser, attityden, energin, mystiken. Visst finns det kvinnor också men de är färre, de som är kända, mytomspunna och coola känner vi till. Jag tänker på Patti Smith och Madonna. Men hur är det att åldras i pop- och rockvärlden om man inte är världskänd? Vilket utrymme finns det för att åldras och är det skillnader mellan att åldras som kvinna och att åldras som man? Var man än är i Sverige så finns det gott om manliga musiker i 50-årsåldern, som spelar på lokala syltor, att få tag på ett band med gubbar är inga problem. Men var är tanterna?

Den här uppsatsen bygger på samtal med åtta musiker från Göteborg som var verksamma under 90-talet. Intervjuerna handlar om deras upplevelser av och relation till scenen och platsen runt scenen som unga och äldre. De som deltagit är fyra män och fyra kvinnor mellan 49 och 57 år. Berättelserna blir som trådar i en väv av personliga upplevelser och tillsammans skapar de en bild av hur området på och omkring scenen kunde se ut på 90-talet och fram till idag, vilka upplevelser som påverkat dem, och hur bemötanden, händelser och minnen tillsammans visar på likheter och olikheter.

1.2 B

Min musikaliska bakgrund är som skolad jazzsångerska och på 90-talet arbetade jag som frilansande sångerska, var programledare på radioprogrammet ”Jazz och sånt” på P4 Göteborg och arrangör för klubbarna Divan på Pustervik, Artdur på Nefertiti och Sommarhäng på Stora teatern i Göteborg.

I min uppsats ”Replokalen – en plats öppen för alla?” (Winnberg, 2021) undersökte jag replokalen som rum utifrån ett genusperspektiv. Jag var nyfiken på vilka som hade tillträde till rummet och vilka upplevelser kvinnor respektive män hade i relation till rummet. Även den uppsatsen byggde på intervjuer med musiker, lika många kvinnor som män. Samtalen handlade om platstagande, vem som har tillträde till rummet och vad som krävs för att man skall känna sig välkommen. Om att ta plats eller lämna plats. Hur påverkas man av normer och vad krävs för att bryta mot dem? Jag fick mersmak och ville gräva djupare i

undersökandet av rum och tillträde till rum. Det var därför jag valde att undersöka scenen.

Scenen som plats men också den sociala och kulturella miljön runt omkring, lokalen som scenen ligger i, klubben, arenan, konsertlokalen. Min egen upplevelse av att känna mig gammal på vissa platser, lokaler och scener gav incitament till att lägga till aspekten ålder och undersöka relationen till scenen över tid, då och nu. Vad är det som gör att jag känner mig gammal och fel på platser som varit som mitt vardagsrum tidigare? Blickar, frågor: ”Vad gör du här, letar du efter någon?” Du kanske gått fel, det är väl inte mogen publik ikväll? ”Om hörnet har du ett ställe för dig.” Ofta har det varit yngre killar som tillrättavisat mig, påpekat att jag inte passat in eller velat hjälpa mig till rätt ställe. Att gå på rockklubb verkar inte helt okomplicerat om man läses som en kulturtant. Det är ont om kvinnor i 50-årsåldern som uppträder på rockscener. Det är väldigt ovanligt att se äldre kvinnor på scen, förutom det fåtal som är kända och berömda. Män i samma ålder som spelar rock finns det gott om, både kända, berömda, halvkända, helt okända och amatörer. Att komma in på en lokal pub och se ett band med kvinnor i 50-årsåldern känns osannolikt medan att se män i samma ålder inte verkar uppseendeväckande. De kvinnor som började spela rock på 90-talet i Göteborg, har de slutat och i så fall varför? Upplever män och kvinnor åldrandet och relationen till scenen olika, är det mer okej att åldras som man på en scen än det är för kvinnor?

1.3 S

,

Min övergripande målsättning är att tydliggöra strukturer och göra oss medvetna om normer, stereotyper och fördomar, för att främja det fria valet att börja och fortsätta med

musikskapande oavsett kön och ålder.

Syftet med studien är att beskriva upplevelsen av tillgången till den fysiska scenen. Jag vill undersöka maktstrukturer kopplade till ålder och kön på populärmusikscenen och hur dessa kan påverka mäns och kvinnors möjligheter till fortsatt musicerande.

• Hur upplever informanterna att åldrandet påverkar tillgången till scenen för pop- och rockmusiker?

• Är det olika för män och kvinnor?

• Vilka normer och förväntningar påverkar möjligheten att ta plats på scenen?

• Finns det andra parametrar som påverkar vem som har tillgång till scenen?

Avgränsningar

Jag intervjuar musiker i Göteborg som är i 50-årsåldern, och som därför kan reflektera över om tillgängligheten och relationen till scenen har förändrats med åldern från 90-talet och fram till idag. Fokus för mina frågor är på ålder och kön. Jag har valt att inte lägga vikt vid ras, sexualitet eller klass, inte för att det är mindre viktigt utan för att jag behövde avgränsa mig.

Jag intervjuar inte unga musiker och inte heller skolade musiker inom folkmusik, jazz eller klassisk musik, det vill säga de genrer som var representerade på musikhögskolor på 90-talet.

Orsaken till detta är att jag tror att det finns andra arenor, scener och yrkesmöjligheter för de genrer som studeras på musikhögskola. Jag tror att genrer som pop och rock utmanar mer utifrån ålder eftersom unga musikkonsumenter styr utbudet mer. Jag har därför valt att undersöka om det är svårare att åldras inom populärmusik. Jag kommer inte att snäva in genren mer än så, då jag inte anser att en mer precis beskrivning av genre har någon större betydelse. Informanternas egna beskrivningar av vilka genrer de spelar har varit tillräcklig. I

min studie är det upplevelsen om tillträdet till rummet som är i fokus, genren är underordnad och definierad utifrån informanternas kategorisering. Jag har valt att fråga informanterna om de definierar sitt musikskapande som yrke eller hobby, för att ringa in sambandet mellan skolning, genre och yrkesutövning i relation till åldrande. Jag har valt att inte intervjua musiker med högre musikutbildning då jag tror att sårbarheten är ännu högre utan utbildning.

1.4 T

Det finns mycket forskning som rör populärmusik och genus, det finns också forskning kring synlighet och ålder, som är kopplad både till åldersdiskriminering i sig och till kön. Ett urval av dessa studier kommer att presenteras nedan. Fältet populärmusik, kön och åldrande är dock inte är så beforskat, vilket motiverar syftet med denna studie.

Populärmusik och genusforskning

Cecilia Björck (2011) har genom fem artiklar belyst olika aspekter av motstånd som kvinnor möter i populärmusikvärlden: frihet, ljud, kropp, territorium och rum. Första artikeln

beskriver motsättningen i frihetsbegreppet. Frihet från styrning av auktoriteter, vuxna och flickvänner/fruar, samt idén om en ”male freezone”, och reaktionen med en ”male-free zone”, något som också tas upp i femte artikeln om separatistiska rum för kvinnlig frihet och

möjlighet till populärmusikalisk utveckling. Den andra artikeln tar upp feminin rädsla för höga ljud och för att bli tystad eller överröstad. I artikeln om kropp diskuteras heterosexuell kroppsuppfattning och paradoxen att ta plats, visa vad man kan och samtidigt vara cool och avspänd. I fjärde artikeln, på temat territorium, beskrivs svårigheten att etablera en position genom att hävda musikalisk kunskap utan att upplevas besvärlig. I femte artikeln, som berör rummet, beskrivs behovet av avskildhet, ostördhet, integritet och ”ett eget rum” för att ha möjlighet att ägna sig åt själva musiken.

Carina Borgström Källén (2014, 2020) har undersökt åtta ensembler på estetiska

gymnasieskolor. Det var två pop-rockensembler, två låtskrivargrupper, två vokalensembler, en renässansensemble och en improvisationsensemble. Borgström Källén visade att

genusproblematik var närvarande i nästan alla situationer där elever musicerade tillsammans, men att problematiken såg olika ut beroende på genrepraktik, och att de könsstereotypa mönstren påverkade elevernas instrumentval. Flickor valde sång i pop-rockensemblerna och låtskrivargrupperna. I vokalensemblen deltog 26 flickor och tre pojkar. Lärarna i

vokalensemblen var kvinnor medan lärarna i övriga ensembler var män. Borgström Källén beskriver skillnaderna mellan pojkars och flickors musicerande utifrån skolning och genre.

Pojkarna i pop-rockensemblerna kom från en självlärd bakgrund medan flickorna hade musikstudier från kulturskolan. Borgström Källen lyfter hur könsroller många gånger förstärks genom populärmusiken och påverkar instrumentval, till exempel hur pojkar och flickor, män och kvinnor spelar och sjunger. Om en pojke sjunger fint och ”wailigt” läses han som homosexuell medan en flicka som spelar elgitarr troligen spelar understödjande och därmed inte bryter mot de normerande könsrollerna mer än när det gäller själva

instrumentvalet.

Monica Lindgren och Claes Ericsson beskriver i sitt kapitel ”Ränderna går aldrig ur” i boken Perspektiv på populärmusik och skola (2011) musikundervisningen i grundskolan, och hur de könsstereotypa mönster som redan finns populärmusiken reproduceras genom lärarens sätt att undervisa och förhålla sig till musiken. Lärarens makt som vuxen och som den person som bedömer och betygssätter, påverkar barnens uppfattning om vad som är rätt och fel. Vidare kan lärarens beskrivningar av genrer, förväntningar och reproduktion av stereotypa

rollfördelningar påverka barnens instrumentval och relation till musik senare i livet (Lindgren

& Ericsson, 2011, sid 29).

Viktor Kvarnhall har i sin avhandling ”Pojkars musik, reproduktionens tystnad. En explanatorisk studie av pojkars reproducerande förhållningssätt till populärmusik och populärmusicerande” (Kvarnhall, 2015) beskrivit populärmusikens mansdominans och könssegregering samt stereotypa instrumentval. Hans avhandling bygger på intervjuer med pojkar mellan elva och 13 år. Där musikforskning med genusperspektiv tidigare koncentrerat sig på att studera flickor och kvinnor, har Kvarnhall valt att fokusera på pojkar. Hans

utgångspunkt var att försöka förstå mansdominansen och mäns privilegier genom att studera pojkar och deras reproducerande av mansnormen inom populärmusiken. Kvarnhall

presenterar pojkars reproducerande förhållningssätt kring instrumentval och musiksmak. Han beskriver även pojkars distansering från feminina uttryck, som till exempel att de tar avstånd från musik som anses som tjejig, där Justin Bieber nämns som exempel.

Julie Osburne-Rothstein beskriver i sin artikel Woman Making Noise: The Girls Rock! (2012) bilden av mansdominansen i rockmusiken med en heroisk mansfigur som huvudfigur, och frågar sig: Var finns det plats för kvinnor? Hur hittar kvinnor sin röst i en så mansdominerad värld? Girls rock! Rhode Island Organization är en reaktion på mansdominansen och syftar till att skapa plats för kvinnor genom studier, möjlighet till scenutrymme och läger för kvinnor (Ladies Rock) respektive flickor (Girls Rock). Osburne-Rothstein lyfter på detta sätt fram separatistiska rum som en möjlighet för kvinnor att använda rockmusik som en väg mot empowerment.

I ovanstående studier beskrivs den könsstereotypa fostran som musikundervisningen i grundskola och gymnasieskola bidrar med, och hur denna tillsammans med normer i den omgivande populärmusikkulturen skapar förutsättningar och förebilder och gör att det ”fria valet” inte blir så fritt. En ung person som väljer att börja spela i band har denna bakgrund med sig, och den blir därför viktig för förståelsen av intervjumaterialet i denna studie.

Forskning om ålderism och synlighet

Maria Edström skriver i sin artikel Visibility patterns of gendered ageism in the media buzz: a study of the representation of gender and age over three decades (2018) om representationen av äldre personer i mediebruset. Hon beskriver osynligheten som åldrandet för med sig och att den drabbar både män och kvinnor, men kvinnor i högre grad. Unga vuxna är

överrepresenterade i media i jämförelse med både barn och äldre personer. Eftersom vi lever allt längre kommer befolkningen över 65 år att ha tredubblats fram till 2050, enligt WHO.

Samtidigt skapar media en stereotyp bild som förstärker fördomar om ålder och kön vilket enligt Edström kan bidra till diskriminering (Edström 2018, sid 78 och 89).

A. Willmott skriver i sin avhandling Oh ageism up yours! Female perspectives of ageing and punk identities across the lifecourse (2020) om punk och kvinnligt åldrande. Avhandlingen bygger på intervjuer och beskriver situationen för och kring äldre kvinnor inom punkkulturen.

I avsnittet ”Are women expected to retire from the view?” beskriver Willmott hur kvinnor generellt objektifieras i relation till ett manligt subjekt. Ålderismen blir sedan ytterligare en belastning då den objektifierade kvinnokroppen mister attraktiviteten för en manlig blick med åldern och därmed blir ointressant och osynlig (Willmott, 2020, sid 20-21).

Dessa två studier belyser det faktum att kvinnokroppens minskade attraktivitet i mäns ögon visar sig i minskande medial synlighet med åldern. Även för män minskar denna synlighet, men detta kopplas inte lika tydligt till kroppen och en objektifierande blick. Willmotts och Edströms texter är relevanta för min studie då den berör hur tillgången till scenen, som ju är en plats för synlighet, förändras med åldern.

1.5 T

Ett socialkonstruktionistiskt perspektiv utgår från att vi skapar vår värld genom språk och handlingar. Det socialkonstruktionistiska ramverket innefattar ett intersektionellt perspektiv med fokus på bland annat kön och ålder. Interaktionen mellan människor och en ständigt pågående process av repeterade handlingar skapar och upprätthåller mönster och könsroller.

Detta perspektiv används för att analysera musikernas berättelser och upplevelser av tillgång till scenen, samt förstå maktstrukturerna bakom den ojämlika representationen på

populärmusikscenerna beträffande ålder och kön (Björck, 2011, sid 25; Borgström Källén, 2014, sid 55). Jag har valt ett socialkonstruktionistiskt perspektiv då jag tror att könsrollerna inom populärmusiken konstrueras och inte är naturgivna, och att det vi ser som manliga och kvinnliga val handlar om ett reproducerande av en struktur som är möjlig att problematisera och förändra.

Intersektionalitet

Jag har valt att undersöka populärmusik utifrån ett intersektionellt perspektiv med fokus på ålder och kön. Ett intersektionellt perspektiv är ett sätt att analysera genom att ringa in, uppmärksamma korsningar eller sektioner utifrån ett maktperspektiv. Denna analys används för att synliggöra diskriminering och förtryck utifrån kategorier såsom kön, ålder, klass, etnicitet, sexualitet och funktionsvariationer (De los Reyes & Mulinari, 2005, sid 7;

Borgström Källén, 2014, sid 64).

Kön och genus

Simone de Beauvoir (1995, sid 162) menade att ”man föds inte till kvinna utan man blir kvinna.” att kön är något vi konstruerar i relation till andra. Judith Butler är en amerikansk filosof och genusteoretiker som menar att kön och genus inte är något som vi föds med eller ärver genom biologi och genetik utan som konstrueras. Handlingar som hur vi blir bemötta och hur vi blir klädda skapar könsroller. Genom upprepning upprätthåller, förstärker och cementerar vi könsmönster och genom till exempel yrkesval fortsätter vi att konstruera genus och kön. Vi socialiseras in i könsmönster och de förstärks av vår omgivning. Upprepandet skapar fasta könsroller som upplevs som en sanning, ”jag gör så, alltså är jag så” (SR, 2011, Borgström Källén, 2014, sid 37-39).

Performativitet

Ett annat viktigt begrepp är Judith Butlers ”performativitet” som bland annat innebär att språket inte bara beskriver verkligheten utan också skapar den. Begreppet performativitet kommer från engelskans perform och performing som syftar på att kön är något som vi skapar, iscensätter, konstruerar och gör. Att uppträda kvinnligt eller manligt är konstruktioner som upprätthåller föreställningarna om kön och könsroller. Genom ett upprepande befästs roller och stelnar till en upplevelse av ”naturligt” kön (Björck, 2011, sid 24; Borgström Källén, 2014, sid 50).

Heterosexuell matris

Den viktigaste, dominerande aspekten av det performativa görandet är den heterosexuella matrisen. Den heterosexuella matrisen befäster normen kring det heterosexuella paret genom ett teoretiskt ramverk, där mannen och kvinnan ställs som motsatser kroppsligt och

beteendemässigt. Butler vänder sig starkt emot att se kön utifrån de biologiska, genetiska och naturligt givna egenskaperna. Normen blir tvingande, och normbrott, som t.ex. att klä en pojke i rosa och en flicka i blått, eller att låta en flicka spela hockey och en pojke leka med dockor, upplevs avvikande och väcker starka reaktioner. Butler menar att kön alltid relaterar till heterosexuell norm och att detta leder till stora begränsningar när det gäller att konstruera kön och göra egna val fria från könsstereotypa förväntningar. Den starkt strukturella

heterosexuella normen styr många gånger våra handlingar utan att vi blir medvetna om det, då förväntan om vårt beteende kommer så starkt från omgivningen (Björck, 2011, sid 24;

Borgström Källén, 2014, sid 53).

Blicken

Ett viktigt begrepp är Michael Foucaults ”den normerande blicken”. Exempel på detta är den manliga blicken på kvinnan, som positionerar henne som ett objekt och skapar förväntningar på hur hon skall agera, på vad som ska rymmas inom ramen för det feminina. Det som anses avvikande blir synligt, som ”oj vilken cool kvinna som tar plats” eller ”oj vad hon tar plats och är besvärlig”. Blicken syftar till kontroll genom observation. Kvinnan blir iakttagen och granskad, eller iakttar sig själv och inordnar sig efter de givna normerna. I feministisk

forskning hävdas att mannens blick på kvinnokroppen och förväntningarna som följer utifrån ett patriarkalt system, kontrollerar och begränsar kvinnans utrymme och fria val genom positiv och negativ förstärkning. Förväntningen att bli bedömd är lika kontrollerande som den andres faktiska blick. Den som tilldelas en subjektsposition kan betrakta andra objekt. Det vill säga att kvinnan begränsar sig genom sin egen normerande blick på sig själv (Björck, 2011, sid 23; Borgström Källén, 2014, sid 62).

Agency

Agency syftar på en persons handlingskraft och frihet att göra sina egna val. Subjektets frihet, handlingskraft, handlingsmakt och handlingsutrymme påverkas, då val som ligger i linje med etablerade könsroller upplevs som mer rationella och naturliga: “For female subjects, then, choices matching feminine ideals may appear as more disposable and thereby “rational” and

“logical.” The same applies for male subjects and choices aligned with masculine ideals”

(Björck, 2011, sid 28, 192).

Ålderism

Ålderism är det begrepp som beskriver åldersnormer som inbegriper stereotypa

föreställningar om ålder, samt åldersdiskriminering. Vi har delat in vissa delar av samhället efter ålder, såsom barn under 18, pensionärer över 65 och arbetsför ålder däremellan. Många delar av samhället är väldigt åldersseparerade, såsom fritidsaktiviteter som sorterar människor efter födelseår, klubbar där det krävs en viss ålder för att komma in och rabatter som gäller pensionärer över 65. Normen är arbetsför ålder, 18–65, och barn och äldre utgör därmed icke normativa grupper trots att barnkonventionen är lag och att människor över 65 är myndiga.

Lars Andersson beskriver i sin bok Ålderism (2008) negativ ålderism som

åldersdiskriminering, och positiv ålderism som särbehandling. Ålderism kan relatera till både kronologisk ålder och uppfattad ålder, och båda perspektiven kommer att vara intressanta för min studie.

1.6 M

Materialet har samlats in genom åtta halvstrukturerade livsvärldsintervjuer så som de beskrivs av Steinar Kvale (2009). Metodvalet syftade till att få in ett likvärdigt material och samtidigt ge informanterna möjlighet att brodera ut sina berättelser. Intervjuguiden är utformad med korta faktafrågor som start för att därefter gå över till mer resonerande frågor att samtala

kring. Intervjuerna var mellan 30 och 60 minuter långa, genomfördes på telefon och ljudet spelades in.

Materialet består av intervjuer med åtta informanter mellan 49 och 57 år, fyra män och fyra kvinnor, som samtliga var verksamma som musiker i Göteborg på 90-talet. Intentionen med detta urval var att att få en jämn representation mellan könen och kunna fånga upp

förändringar som skett över tid. Ingen av informanterna har högre musikutbildning, och ingen av dem definierar sig själv som en skolad musiker. Viss skolning förekommer dock, såsom privatlektioner, kulturskola och studier på grundnivå i musikvetenskap. Informanterna beskriver det som att de utövar, eller har utövat, musik på semiprofessionell nivå, och för vissa av dem har musiken periodvis varit en del av deras försörjning. Samtliga informanter definierar sig som antingen män eller kvinnor, och därför har ingen vidare analys gjorts angående andra könsidentiteter.

Informanterna rekryterades från mitt kontaktnät av vänner och bekanta. Jag kontaktade nio möjliga informanter via Messenger eller sms med följande text: ”Jag heter Jessica Winnberg och jag skriver uppsats i musikvetenskap och undersöker musikers relation till scenen över tid och jag undrar om jag får intervjua dig? Det tar ca 30 minuter på telefon och man är

anonym.” Av de tillfrågade samtyckte åtta till att delta och en svarade inte.

Deltagarna i studien informerades om att materialet skulle användas för en uppsats i

musikvetenskap. Intervjuerna inleddes med att samtycke till ljudinspelning inhämtades, och samtliga accepterade detta. De fick även information om vad intervjumaterialet skulle användas till. Deras berättelser anonymiserades och informanterna meddelades om att skulle få sina citat för påsikt och godkännande innan inlämningen. Samtliga har godkänt sina citat.

Intervjupersonerna har anonymiserats och fått nya namn. Jag har valt att inte nämna deras exakta ålder, bandnamn, orter där de är uppväxta, arbetsplatser, etcetera.

Metodreflektion och trovärdighet

För att underlätta för mig själv och minska pressen på informanterna valde jag att göra

telefonintervjuer. Tanken var att informanterna skulle slippa bli påminda om kön, likheter och

olikheter kring kropp. Det vill säga, för att undvika inflytande från mina omedvetna nickanden, bekräftanden och reaktioner i mimik som skulle kunna påverka berättelsens innehåll eller vad som informanten väljer att berätta eller inte berätta (Ahrne & Svensson 2015, sid 24).

Jag kommer inte att påstå att jag beskriver en objektiv bild eller en sanning. Vi är alla en del av en struktur, ett samhälle där blicken och förväntan påverkar oss alla. Detta gäller även min blick på mig själv, mitt syfte, min agenda och mina förväntningar om resultatet i intervjun.

Min blick på informanten, informantens blick på mig, förväntan på mitt beteende och informantens blick på sig själv (Björck, 2011, sid 23; Borgström Källén, 2014, sid 62).

Att berätta en livshistoria är att berätta någon annans historia samtidigt som man är en del av historieberättandet själv. Hur kan jag få informanterna att berätta sin sanning och inte vad de tror att jag vill höra, och hur skall jag lyssna, höra och förstå deras berättelse utan att väga in mina egna åsikter och tolkningar (Ahrne & Svensson, 2015, sid 55)? Med detta sagt så kommer jag inte att hävda någon generaliserbarhet eller yrka på sanningar utifrån dessa åtta intervjuer, men däremot presentera historierna och mitt tillvägagångssätt så transparent jag kan (Ahrne & Svensson, 2015, sid 66).

I mitt skrivande, val av metod och sätt att presentera informanternas historier har jag

inspirerats av Cecilia Ferm Almqvists artikel ”How to become a guitar playing human being in the situation of ensemble courses – independent of sex” (2019). Den är baserad på

existentiell filosofi och Simone de Beauvoirs feministiska teori. Ferm Almqvist leder undersökande samtal med två kvinnliga gitarrister kring deras upplevelser av

populärmusikensembler på gymnasiet. Artikeln vill skapa en känsla av samtal och dialog genom att efterlikna en radiosändning. Det är ett samtal mellan två kvinnliga gitarrister som i dialog med texter av Simone de Beauvoir berättar om platstagande i ensemblespel. Sättet som Ferm Almqvist skapar en dialog mellan Simone de Beauvoir och informanterna i form av ett radioprogram, var för mig inspirerande. Jag ville skapa känslan av att mina informanter pratar med varandra, att ett samtal uppstår och att jag får sitta i mitten och lyssna.

2. RESULTATREDOVISNING

Resultatet i undersökningen handlar om hur informanterna upplevt platsen på och runt scenen.

Om det har varit någon förändring från att de var unga på 90-talet fram till nu. Om de känt sig välkomna, om de haft tillgång till rummet och om relationen och upplevelsen förändrats över tid. Har det funnits hierarkier, oskrivna regler, förväntningar och maktförhållanden? Har rummet inkluderat eller exkluderat utifrån kön, ålder, musikstil eller någonting annat?

Intervjupersonerna har delat med sig av sina upplevelser och berättat om tillgången till scenen och om de hinder de mött som unga och senare i livet. De har fått resonera kring kön och ålder och hur det påverkat deras tillgång till scenen.

Informanterna har beskrivit det sociala samspelet och bemötandet från musikerkollegor, publik, media och arrangörer, och om det har ändrats över tid kopplat till åldrandet.

Informanterna beskrev sina musikaliska genrer som synt, postpunk, punkpop, indie, pop, rock, grunge, kraut och hårdrock. På frågan om musik var en hobby eller ett yrke blev svaren olika. Några såg musiken som en hobby medan andra beskrev att de under en period haft musiken som ett yrke och att de betraktade sig som semiprofessionella musiker. Någon beskrev musiken som ett liv, en livsstil, ett behov och att närvaron av musik inte var kopplad till vare sig hobby, yrke eller försörjning. Ingen av informanterna har någon högre utbildning i musik, även om viss skolning förekommer, såsom instrumentlektioner på kulturskolan, eller grundkursen i musikvetenskap. Detta var också min intention då jag föreställde mig att sårbarheten för åldrande och fortsatt musicerande på semiprofessionell nivå skulle vara större för en musiker som inte hade högre skolning i musik.

Resultatet kommer att presenteras i fyra teman. Informanternas röster kommer att höras genom deras citat som binds samman med korta kommentarer från mig. Tanken med att låta informanternas citat bli så många och få så stor plats är att deras röster skapar en ny dialog.

Jag har identifierat följande teman och underteman:

2.1 Relationen till scenen som ung 2.2 Point of no return

2.2.1 Vägval, musik vs andra högskolestudier

2.2.2 Kvinnorna – slutade spela i band och ta plats på scenen 2.2.3 Männen – fortsatte spela i band och ta plats på scenen 2.3 Könsperspektiv

2.3.1 Kvinnorna - att bli bedömd 2.3.2 Männen – att få syn på sig själv 2.4 Åldersperspektivet

2.4.1 Ålderism

2.4.2 Ålder och genre 2.4.3 Normkreativitet

Informanter

Andrea är uppvuxen i en arbetarklassfamilj. Inspiration till musik kom från radions Pop i topp och Lilla Bommen. Hon spelade för första gången på en scen under gymnasiet och var en mycket aktiv arrangör på hemorten under många år. Andrea spelade keyboard i ett band med kvinnor i majoritet, där genren var indiepop. Andrea är ingen skolad musiker, idag är musik en hobby men under några år var det hennes huvudsakliga sysselsättning.

Anna är uppvuxen i en arbetarklassfamilj. Mamma spelade musik hemma, Beatles och Rolling Stones, och Anna lyssnade på Carola, ABBA och Madonna. Hon började spela piano som 6-åring och spelade på scen med band i 20-års åldern. Hon spelade elgitarr, keyboards och sjöng punkig popmusik. Förutom pianolektionerna är hon oskolad. Musiken har periodvis varit en heltidssysselsättning men inte alltid inkomstbringande.

Erik kommer från medelklassbakgrund. Hans förebilder i hemmet kom från grammofonen i form av Beatles och Cat Stevens. Erik spelade på scen för första gången som 13-åring på fritidsgården. Genren var hårdrock och Erik sjöng och spelade gitarr. På frågan om Erik är en skolad musiker svarar han nej, men att han tog lektioner i gitarr och tvärflöjt och att musik är hans hobby.

Helena är uppvuxen i en lägre medelklassfamilj. Hennes musikaliska inspiration kom från storebror och radion, psykedelisk rock, Deep Purple-liveskivan Made in Japan, och senare från Bonnie Tyler och Beatles. Helena började spela gitarr på mellanstadiet, lånade en ackordbok på biblioteket och började spela mer på gymnasiet i ett band inspirerat av

”flummig 60-talsrock”. Musiken är för Helena varken hobby eller yrke, hon beskriver den som sitt liv.

Leonard är uppvuxen i en medelklassmiljö, och musikinspirationen kom från mamma och morbror. Första gången Leonard framträdde var i mellanstadiet med kommunala musikskolan där han spelade blockflöjt och mandolin. Han spelar idag gitarr, bas och sjunger. Musiken kommer ur punk, pop och kraut. På frågan om han är skolad musiker säger han nej förutom kommunala musikskolan och grundkurs i musikvetenskap. Musik är hans hobby.

Rutger kommer från en akademikerfamilj. Utanför hemmet var inspirationen Ebba Grön, punk och uppror men Rutger spelade aldrig punk utan folkrock. I hemmet lyssnade man på klassisk musik och hans pappa var organist. Första framträdandet var vid 12 års ålder i kyrkan. Han spelade tvärflöjt, blockflöjt, gitarr, piano och sjöng. På frågan om han är skolad musiker svarar han nej, och att han aldrig sett sig som musiker. På frågan om musik varit yrke eller hobby blir svaret att den periodvis varit en del av hans yrke.

Sebastian kommer från arbetarklassbakgrund. Han inspirerades av ABBA, Sweet, popkultur och sin storasyster som var bra på gitarr. Han stod på scen första gången som 16-åring. Han började som gitarrist och spelade senare också bas. Sebastian spelade postpunk på 80-talet, pop på 90-talet och senare gränsöverskridande genrer som blandar beats och rocksättning. På frågan om Sebastian är en skolad musiker svarar han nej och att han klassades som

omusikalisk då han sökte folkhögskola. Musik är hans hobby.

Ylva är uppvuxen i en medelklassfamilj. Musikalisk inspiration fick hon hemifrån. Hon började sjunga i barnkör vid sju års ålder, därefter piano och vid 18 började hon spela i band där hon sjöng och skrev låtar vid pianot. Hon började som syntare och rörde sig sedan åt grunge, rock och punkpop. På frågan om skolning svarar Ylva att hon delvis är skolad och att musik har varit hennes yrke men att det nu är ett före detta yrke.

2.1

I intervjuerna började vi med frågor om vilken inspiration till musik informanterna hade haft och om första mötet med scenen. Inspirationskällorna kunde vara en skiva, en eller flera artister, ett radioprogram, ett storasyskon som spelade eller en förälder som lyssnade på musik. Här skiljer sig historierna en del, kvinnorna beskriver en självklar plats på scenen från start medan flera av männen beskriver en trevande start med osäkerhet kring teknik och sin roll på scenen.

Jessica: Hur var din relation till scenen som ung?

Andrea: Den var ganska okomplicerad, självklar.

Leonard: Man var ju mer osäker när man var yngre, hur skulle det gå till, teknik och allt sånt där.

Man kanske mer stod mer mössan i hand med tekniker och så, nu är det kanske lite mer jämställt, nu vet man ju lite mer.

Anna: Självklar. Jag var ju fortfarande rätt så nervös inför varje gång vi skulle spela, men när man väl stod där och körde igång. Så var det – jag vet precis vad jag skall göra.

Erik: Jag kände mig väldig awkward i början, jag visste inte hur man skulle bete sig riktigt. Jag tyckte det var jobbigt, eftersom jag inte spelade gitarr så var man ju helt, man hade ju inget sätt att göra av sina händer. Man var ju bara mitt på scenen och mitt med bara en mikrofon. Jag tyckte att det var väldigt utelämnande och så tittade alla på en och så var man tvungen att bete sig på något visst sätt, men jag visste inte hur det sättet skulle vara.

Helena: Ja då var jag i musiken. Jag är väldigt glad att jag höll på med musik innan det fanns alla sociala medier och skit. Att man faktiskt fick få vara i sig själv.

Sebastian: Jag upplevde den som spännande och utmanade. Då kände jag typ: Flytta på er det här är mitt ställe, jag kan göra vad jag vill här på scen. Det skall ni bara skita i. Ett övermod och exklusivitet att bara ta en scen och stå och spela. Det är ju väldigt oreflekterat.

I första mötet med scenen beskrivs en självklarhet av Anna, och Andrea och Sebastian och en känsla av osäkerhet av Erik och Leonard.

2.2

Gemensamt för alla informanterna är upplevelsen av att vid en tidpunkt så förändrades

livssituationen: Någon i bandet fick barn, försvann i familjebubblan, en annan började plugga, någon flyttade till en annan ort. Det unga, fria och otvungna gick över till något annat, ett val, ett förhållningssätt, en försörjningsplikt, en känsla av att bli vuxen eller fundera över

framtiden och kanske välja att studera något annat. En självmedvetenhet uppstod, en mindre förlåtande attityd av att inte vara ung och lovande, eller ett allvar och en förväntan som skapade andra krav på leverans.

Sebastian: Några saker som sammanfaller. Det ena är att man blir vuxen att man inte är så självklar som man kan vara när jag växte upp och spelade i band.

Andrea: Det har ju med prioriteringar att göra. På 90-talet var varje spelning lika värdefull allt annat sattes i andra hand. Fick vi ett gigg i Stockholm så åkte vi till Stockholm, spelade och åkte tillbaka.

Oavsett vad man fick för gage. Men sen kom en tid när alla började bilda familjer eller få barn och man behöver kanske ha en stadig inkomst. Ta hänsyn till andra. Då blir det svårare att få ihop ekonomi och prioriteringar och almanackor. Så för min del var det därför jag slutade i alla fall. Så jag hoppade av bandet först. För jag fick barn först. Sen så har jag prioriterat barnen först. Det har jag gjort.

Helena: Vi slutade av personliga skäl. Jag hade pluggat innan och jag tog uppehåll från det när vi fick skivkontrakt och sen ville jag börja plugga igen. Så då lämnade jag, jag bytte liv kan man säga.

Erik: Det som man hade velat fortsätta med är att man hade velat spela mycket mer. Förut hade man mycket mera tid. Men det beror ju mer på att man är ansvarig för sin egen och andras försörjning nuförtiden.

Musiken fick en annan plats i livet, den var inte placerad i mitten utan fick trängas med andra behov eller prioriteringar. Det var inte lika okej, lockande eller charmigt att sova i studion eller att åka 50 mil för ett dåligt betalt gigg.

2.2.1 VÄGVAL MUSIK VS ANDRA HÖGSKOLESTUDIER

Rutger och Helena valde vid en tidpunkt att utbilda sig till andra yrken. Båda beskriver det som en punkt för ett medvetet val. Men hur de därefter valt att förhålla sig till musiken skiljer sig åt. Rutger har valt att ge plats år sin musik parallellt, med tjänstledigheter och perioder där musiken har fått ta mer eller mindre plats. Helena slutade spela och har svårt att se hur det skulle passa ihop med hennes nuvarande liv.

Rutger: Jag gjorde ett val i att plugga, men att jag skulle fortsätta det skulle inte inskränka på min musik, jag skulle hålla på med musik. I och med det har jag kvalat in musik som en hobby, men samtidigt har jag alltid sysslat med musik i nån form på yrkesmässig nivå.

Helena: Vi slutade av personliga skäl. Jag kände att jag blev lite trött på att hela tiden vara i den världen, där man skulle bli bedömd och man hela tiden skulle vara till förfogande för folk och stå på en scen. Jag hade pluggat innan och jag tog uppehåll från det när vi fick skivkontrakt, sen ville jag börja plugga igen. Så då lämnade jag, jag bytte liv kan man säga. Jag bara nej nu skiter jag i det här.

Antingen så fortsätter jag så här och gör den musiken jag vill utan att snegla för mycket på

kommersiella idéer, men då kommer jag att ha ett väldigt otryggt liv. Vad gör jag om 10-15 år när det inte är lika lätt att vara rockmusiker och åka runt, man är lite äldre.

Rutger: Den erfarenheten, konst bygger ju på erfarenhet så man har ju varit med om mer saker som kan prägla ens konstnärskap på ett annat sätt. Det märkte jag med den här skivan att det är ju musik och texter som spänner över hela mitt liv och upplevelser i livet liksom. Man riskerar ju att missa den konstnärliga erfarenheten. Folk har ju ofta gjort spektakulära genombrott med sin konst innan 30- årsåldern men den konst som blir kvar är ofta skapad av en mer mogen människa eller en mer åldrad människa

Helena: Jag tror att man har gjort det under en viss tid och man gjorde någonting då och man gjorde det på allvar. Skulle jag ställa mig nu så, X år och arbeta på X (…) då är det inte på allvar. Det är möjligt att det är det för andra, men jag skulle inte känna att det var på allvar.

Rutger pratar om det mogna konstnärskapet och hänvisar till stjärnor som Leonard Cohen och att det i andra länder finns ett större intresse för musiker som är äldre och erfarna. Helena saknar och längtar efter musiken men på frågan om hon skulle starta nytt band blir svaret

”vilka skall lyssna på det?” Helena beskriver att hon har svårt att få ihop bilden av att spela rock med sitt nuvarande yrke, att hon inte kan se hur hon skulle kunna göra det på allvar, det

är något med kombinationen som inte känns seriös eller trovärdig. Detta verkar inte vara fallet för Rutger, som istället tar upp fördjupningen som man får av erfarenheter i konsten och att uttrycket och energin blir annorlunda med åldern.

2.2.2 KVINNORNA - SLUTADE SPELA I BAND OCH TA PLATS PÅ SCEN

Samtliga fyra kvinnliga informanter har slutat spela musik eller spelar avsevärt mindre, utan något pågående bandprojekt igång. De uttrycker inte att de blivit berövade något utrymme utan de nämner att det berott på det personliga valet. De nämner inte orsaker som strukturell ojämlikhet utan istället att någon flyttade till en annan stad, en relation tog slut och det blev för smärtsamt. Någon blev sjuk, någon fick barn, någon annan tröttnade på att bli bedömd eller ville inte kompromissa med musiken eller bli kommersiell. Tillfälligheterna gjorde att de slutade. Ingen började igen.

Ylva: Det var en jättestor sorg att förlora hela musicerandet och att det inte blev någon fortsättning som jag kunde åldras med eller bara fortsätta med även om det inte hade blivit något professionellt av det utan bara för lust. Det sörjer jag nog faktiskt lite fortfarande, fast jag har accepterat att det ser ut så.

Andrea: Jag spelar inte alls lika mycket nu, då i början på 90-talet hade vi 200 spelningar på två år eller vad det var. Det var väldigt mycket då, nu är det ett gigg vart tredje år. Det är liksom ett annat liv.

Helena: Jag saknar att spela tillsammans med folk. Nu har jag inte gjort något musikaliskt på över 10 år, men jag gjorde lite med en kompis, spelade in lite och så. Det saknar jag jättemycket ibland.

Anna: Jag vet inte om Jante har tryckt ner mig till slut. Att jag inte kan stå där i eget namn och ta den platsen och bre ut mig med ett band och spela mina låtar.

Anna beskriver hur jantelagen tryckt ner henne men upplever ändå inte att hon blivit berövad något utrymme. Ylva berättar att hon inte slutade frivilligt och att hon saknar musiken. Helena har svårt att få ihop tiden eller har prioriterat bort musiken. Andrea refererar till ett annat liv.

Anna: Jag tror inte jag har blivit berövad något, jag har bara valt bort grejer. Det här med att man gick ut varje kväll på konserter, disco och drack väldigt mycket. Jag fixade ju inte det. Jag fick ju bara

en sån ångest så jag skippar det. Jag går inte på fest längre. Visst jag går på konserter fortfarande men jag står inte längst fram och moshar.

Ylva: Jag har inget riktigt bra svar på det. Dels handlar det mycket om att jag har väldigt lite utrymme för någonting annat än jobb. Så att jag hinner inte komma igång med så mycket. Men jag tänkte mycket på det i en viss fas, för det är ju inte så att jag inte längtar tillbaka till musiken.

Flera av kvinnorna beskriver sin relationer till scenen som unga som något självklart. Att vara i sitt rätta element. Beskrivningen av varför och hur de slutade spela är olika men ingen av kvinnorna skyller på någon annan eller ser sig själva som offer. På frågan om de har blivit berövade tillträde till musikaliska rum svarar alla nej. Trots att alla slutat ta plats på scenen.

Helena: Då tänker jag: Är det för få kvinnor som fortsätter eller är det för många gubbar som fortsätter? Borde dom ge sig? Är det något sunt i att känna, nu har jag gjort det här, det tillhörde den tiden.

Helena vänder på perspektivet genom att ifrågasätta om det är ett mål att fortsätta.

2.2.3MÄNNEN – FORTSATTE SPELA I BAND OCH TA PLATS PÅ SCEN

Männen upplevde också en förändring vid Point of no return. Det fanns andra behov och kompromisser, familjen krävde andra val och vanor, ekonomi och trygghet. Någon flyttade, någon bandmedlem byttes ut, någon fick barn och kom tillbaka senare. ”Vi är samma gäng som då, vi har spelat i olika konstellationer, har inte samma tid som förr.” ”Man bor ju inte i replokalen längre”. Trots att männen talar om tidsbrist och att de gör andra prioriteringar, är det mest rutinen och säkerheten som har varit en förändring. Det är inte så mycket som har fallit ifrån med åldern.

Jessica: Så åldrandet för dig har bara varit positivt?

Erik: Ja det kan man nog nästan säga i alla fall. Eller det känns ju att man, länge var man ju så ung och talangfull, det är man ju inte längre. Det kanske är lite tråkigt. Men å andra sidan så känner man sig mycket mer stabil i sig själv.

Leonard: Det har inte ändrats speciellt mycket faktiskt. Dock är det lite tjejer, det är ju så extremt grabbigt och det har hängt i lite grann, det gänget var ju nästan bara killar på den tiden sen det fanns några tjejer men det var ju faktiskt inte så jättemånga.

Leonard: Ja dom som har orkat eller som har drivet dom är kvar och det är dom flesta faktiskt. Men begränsat med tid har de såklart. Men dom har fortfarande sina förstärkare och kan komma med på en spelning när dom har tid och sådär.

Ylva: Många av dom som fanns samtidigt som oss, t.ex. band på samma skivbolag dom har… jag skall inte säga att alla har tagit upp det igen men många spelar ju igen i någon konstellation med gamla kompisar för att dom tycker att det är kul.

Ylva bekräftar med sin upplevelse att de män som spelade samtidigt som henne fortfarande spelar i någon form. För männen verkar upplevelsen av att bli äldre i relation till scenen mest positiv. Man känner sig säkrare, har tillgång till vad man behöver i teknik, instrument och lokaler, man kan arrangera spelningar själv och de som man spelade med är fortfarande verksamma - en uppåtgående kurva av positiv förstärkning. Till en början uttrycks en

osäkerhet i relation till scenen, hur man skall göra och hur man skall vara, men så upplevs det inte längre. För de åtta informanterna verkar det som att ”Point of no return” slår olika för männen och kvinnorna. För kvinnorna verkar det vara en avgörande punkt då de slutar.

Oavsett om kvinnan själv får barn eller om någon i bandet får barn eller flyttar så verkar det ha lett till ett slut. Männen får ändrade prioriteringar men inte så starkt att de slutar musicera eller inte ser en möjlighet att ta upp det igen.

2.3

2.3.1 KVINNORNA - ATT BLI BEDÖMD

Att bli bedömd är något som bara kvinnorna nämner som belastande, till exempel att bli synlig och få osaklig kritik i recensioner, få höra olika åsikter om sitt utseende, klädsel och relationer, och bli nedtryckt av personer i maktpositioner i media och på skivbolag.

Anna: Jag fick mycket skit i början i bandets karriär. Om vi fick en dålig recension så var det oftast om mig. Att mina texter, alltså du måste fått en etta i engelska i skolan, eller hennes uttal är crazy, hon

kan inte sjunga. Det var alltid någonting, eller att jag fått vara med i bandet för jag var ihop med basisten. När det var jag som startat bandet och skrev låtarna. Det var alltid något sånt.

Ylva: Många gånger var det en könsfråga, alltså vi har fått höra så många dumma kommentarer. Det kan ha varit från folk runt omkring, inte bara från dom som gör ljud eller arrangörer eller sådär, för dom har ju ändå tagit dit oss, det har varit avundsjuka från killar också.

Anna: Jag tror att jag ställde så pass höga krav på mig själv att vara en sån jävla grym frontperson.

Alltså på skivbolaget dom tyckte ju att, alltså X där tyckte att jag inte var en tillräckligt stark frontperson. Åh massa sårande, underminerande grejer plus att jag då borde ha varit en starkare frontperson så till vida att jag borde ha kört över dom andra också när de inte ville göra det som var min vision för bandet.

Helena: När folk skulle tycka hela tiden. Journalister, skivbolag, andra människor, man spelar in, hela tiden måste man förhålla sig till vad folk tycket om allt mellan himmel och jord så.

Anna: Ja det var någon recension på en turné och jag brukade spela i någon plyschdress som jag tyckte om, den var fin för den var röd och den var jätteskön att hoppa runt i, då blev jag kallad utseendefixerad i en recension. Att vi var ett jättekasst band och att sångerskan är utseendefixerad.

För att jag hade en plyschdress på mig. Killarna i mitt band dom står framför spegeln längre än vad jag gör innan vi går upp på scen. För att fixa sina jävla looks och sina slipsar eller nåt. Vad fan är det med dig din surgubbe. Vad har du för problem med kvinnor när du skriver så. Alltså mycket sånt. Men då kunde jag ändå säga amen fuck you och skriva en text om det. Nu har alla dom där elaka sakerna byggt bo i bakhuvudet på mig. Dom kanske har rätt, vad har jag här att göra egentligen. Usch!

Jessica: Du har inte blivit berövad scener och platser men förutsättningarna för dig och dina manliga kollegor, har inte varit lika?

Anna: Nej det har dom verkligen inte.

Annas upplevelse förändrades över tid. Hon började som så självklar, gick fram till folk och raggade medlemmar till sitt band på offentliga lokaler. Över tid så skapades något annat, med förväntningar från skivbolag och en press på att leverera mellansnack som en ståuppkomiker.

Upplevelser av orättvisa och olika förutsättningar i samhället för att lyckas vilket skapade trötthet, besvikelse och ledsenhet.

2.3.2MÄNNEN – ATT FÅ SYN PÅ SIG SJÄLV

Intervjuerna visar fyra män som är medvetna om den norm som de är en del av och som de på vissa sätt gynnas av och på vissa sätt begränsas av. De ser och benämner könssegregationen, till exempel att de själva spelar främst med män.

Sebastian: Så när självreflektionen kommer ikapp då för mig, då sammanfaller den med en tid en förändring i samhället, man blir mer medveten om normkritik. Jag tror det är synen på en mans självklara plats på en scen. Det har i alla fall förändrats hos mig. Det kanske bara är hos mig. Inte hos någon annan. Om man blir medveten om normkreativitet om normkritik eller så där då är det ju väldigt svårt att skyffla undan den medvetenheten just när man ställer sig på scen. Eller så är det för mig. Jag har svårt att bara, det gäller ju inte mig just, det gäller ju mig hela tiden. Jag skulle hellre se att mitt bands musik både var gjord och framförd av kanske kvinnor i min egen ålder, det är ju lite töntigt men det hade varit mer intressant, fast det egentligen är en fjantig idé. Vad skulle det göra för skillnad?

Leonard: Nu är det faktiskt bara män, det har det varit ganska länge. Jag har spelat lite grann med kvinnliga basister och så där i olika konstellationer men det har varit någon som har hållit på i ett par månader men inte blivit nåt. Men det jag håller på med är gubbarna från förr, dom flesta som man är vän med också. Där är det ju inga kvinnor med tyvärr.

Erik: Nej nu är det faktiskt bara män. Lite trökigt, men så är det.

Sebastian: Eftersom min tjej var med i bandet och spelade gitarr så kände jag det inte lika tydligt.

Men när man då senare i den nya konstellationen, kanske lite inkrökt musik som spelas av 50+ män, uttrycket i musiken är lite inkrökt och så är det också män, det är något med det som jag bara, det här känns inte fräscht.

Leonard: Det skulle nog verkligen vara en bra grej om det var olika kön också. Vi har pratat

jättelänge om det, tänk att få ha en tant med inte bara gubbar liksom eller två det gör ju jättemycket i atmosfären också när man repar och allting tror jag. Det blir på ett annat sätt att umgås på tror jag.

Sebastian: Det är lättare att vara en glad idiot. När man tittar i backspegeln och tänker fan va självklart det fanns liksom ingen reflektion kring det överhuvudtaget, det var väldigt killigt. Man var bara ett skönt killgäng, precis så som man tänker det, tjejer och fyllor. Helt oreflekterat bara. Fan va gött.

Sebastian står inte ut med den normativa bilden av den svulstiga rockmannen och har valt att inte ställa sig på en scen, samtidigt som han säger att han inte vill begränsa andra eller har någon åsikt om att andra gör det.

2.4

De kvinnliga informanterna beskriver en känsla av att inte att vara relevanta, att inte tro sig ha en publik och att det saknas ett forum eller en plattform för äldre kvinnor.

Ylva: Ylva: Om man tänker att man var ett band som var poppis liksom hade en publik när man var 25 så är det ju inte alls säkert att man har en publik när man är 50…man kan inte räkna med att man har en naturlig publik om man inte är Patti Smith och åldras på scen.

Helena: För mig är det nåt som är, vad skall jag säga. Det är en helt annan sak med folk som har hållit på hela tiden och man är som rockmusiker och man bara kör och så är man X och plötsligt så skall man börja spela igen, nej det skulle kännas jättekonstigt.

Helena: Vem som skulle titta på det eller lyssna på det men det är en annan sak. … det finns inget tydligt forum. Om jag och några kompisar skulle starta ett band idag, vad skulle vi ha för forum, vad skulle det finnas för sammanhang för oss, var skulle vi spela? Vem skulle lyssna på oss?

Andrea: Ja det är jättestor skillnad att stå på en scen när man har ett material som är åldersadekvat.

När man spelar 20 år senare kanske texterna är lika aktuella. Ja och det påverkar ganska mycket den där självklarheten av att stå på en scen och ha någonting att säga.

Helena: Men ofta är det ju så att om det är ett band med lite äldre människor och det är en ung person med, så får man ju ofta känslan att den här unga människan är med, gubben som spelade bas från början vill inte vara med längre eller är han död eller någonting. Så nu får dom ta in en annan. Som är den här unga personen liksom. Den känslan får man ju ofta. Det är en ersättare.

Andrea: Jag känner mig ändå fri att komma och gå som jag vill, jag känner mig inte utestängd. Jag tänker att om jag tycker om ett band eller är nyfiken på någonting då får jag va med, på ett personligt plan. Sen kanske folk tittar – vad gör den där gamla damen där. Men det tål jag.

Andrea beskriver folk som tittar till på henne när hon är på konsert och får en känsla av att bli betraktad som avvikande på grund av ålder. I nästa stycke beskriver männen sin upplevelse av åldrandet.

Sebastian: Normen kring den är en ung man och kanske förhoppningsvis lite eventuellt tillhör unga kvinnor. Men den tillhör ungdomen och jag tycker att precis som vi sa att det finns så många gränslösa män som har stått på scen och hävdat sin rätt trots att de kanske inte har jättemycket att erbjuda mer än sin fräckhet eller boldness på engelska, och det känner jag mig inte bekväm med.

Leonard: Det är ju inte så mycket lokala recensioner längre. Det var det ju mer förut. Mina rapporter som kommer från Spotify med ålder så ser man ju tydligt dom som lyssnar på mig är i samma ålder och gubbar. Det är nästan bara män och dom är i 45-50-årsåldern. Så det vet man ju om.

Rutger: När jag släppte skiva för 15 år sedan, då var den recenserad i 26 tidningar, idag är det två.

Leonard: För att jag är gubbe och jag har varit där så mycket och jag känner ju dom också. Ja då är det såklart ännu enklare. Sen tror jag att andra scener, det kan nog vara att nu kommer dom här gubbarna kanske, det kan man nog känna ibland faktiskt. Det kanske var när vi spelade på Nalen för en massa år sedan, då var det lite yngre band som spelade där dom tittade lite på en att man är en dinosaurie kanske.

Leonard: Oceanen kom när jag var lite äldre ändå där har jag ju varit och sett spelningar där men jag känner ju inte riktigt hemma i att min dotters kompisar arrar grejer där. Då känner man ju att man är lite gubbe.

Männens beskrivningar handlar om minskad synlighet i media och medvetenheten om man har jämnåriga lyssnare på streamingtjänster, samt insikten om att vissa scener har en yngre publik vilket gör att man inte känner sig lika hemma där och inte är lika bekväm med att fråga om spelningar.

2.4.2 ÅLDER OCH GENRE

Flera av informanterna nämner att de inte tycker att det verkar vara lika svårt att åldras i genrer som jazz, blues och folkmusik. Ett jazzband med musiker i olika åldrar känns inte avvikande eller uppseendeväckande. Att se äldre människor spela blues eller folkmusik upplevs inte heller

som något konstigt. Men att föreställa sig ett rockband med bara unga killar och en gubbe väcker tankarna kring vad gubben gör i bandet, är det någons pappa? Om bandet består av bara gubbar och en yngre man så kommer tanken att någon har hoppat av eller kanske avlidit, och att den yngre musikern är en ersättare.

Sebastian: Jag upplever att det är mycket män i jazzkretsen den typen av jazz som jag lyssnar till. Där kan man se att unga och äldre spelar ihop. Det känns inte konstigt, där sitter en jättegammal trummis och en trombonist som ser ut att vara 21. Eller någonting. Men om man skulle se samma grej till exempel på en technoscen, oj där är han jättegammal farbror och så står det två unga killar bredvid och så skulle man tänka så här, är det deras farsa eller? Det kanske är ännu mer om man tänker på pop liksom, lite skönare snabb pop, att man skulle tänka den snubben är 60 bast och sen är det några andra som är 25. Fan va konstigt. Det är så jävla speciellt.

Erik: Det är ju jävligt löjligt att det är genrebaserat, jävligt märklig grej. Men så känns det som att det är. Som min kollega som är 65 han åker fortfarande omkring och spelar på jazzfestivaler. Det skulle man inte, det finns i alla fall inte lika många, det finns säkert småutrymmen för även popmusiker att göra det men inte alls i samma utsträckning. Så det är ju lite konstigt kanske.

Här nämner informanterna genre som en parameter för normen, och att det framstår som mer naturligt när äldre spelar tillsammans med yngre inom till exempel jazz och folkmusik.

2.4.3”NORMKREATIVITET”

Här har jag lånat ordet normkreativitet av Sebastian som använde det i ett av sina intervjusvar.

Jag tolkar det som en uppmaning att tänka nytt, fritt och bryta mot normen. I slutet av intervjuerna ställde jag en extrafråga om vilken bandkonstellation som skulle vara mest överraskande utifrån kön och ålder. Vad är det mest oväntade man skulle kunna se på en scen om man tänker kring kön och ålder? Vad skulle man bli överraskad av? Det blev olika svar och ett fritt spånande om vad som var vanligt och ovanligt.

Leonard: Ja det skulle ju vara om det var en gubbe eller en tant som spelade med ungdomar. Eller tvärtom en ung tjej på micken och fyra gubbar, fast det har vi ju sett några gånger. En ung kille med fyra tanter. Det hade varit oväntat. Kurt Olsson och damorkestern.

Erik: Vad skulle det va, det är en bra fråga. Det var en okänd frontman och en massa kända

människor bakom. Frontpersonen behöver inte vara en man utan en frontperson, frontfigur. Det hade ju varit ganska otippat.

Den spontana extrafrågan visade sig vara en rolig dörröppnare för att tänka nytt. Samtalet kring det oväntade och det normbrytande bandet skapade skratt, lust och fantasi och ett område att vidare utforska.

4. A NALYS OCH SLUTDISKUSSION

Vi kan se ojämlikheten i populärmusiken som ett symtom på ojämlikheten i samhället. Ökad jämlikhet skulle kunna skapa en större frihet för både män och kvinnor. Om kvinnor får ta större plats eller lämnas mer utrymme skulle representationen och synligheten öka, och fler typer av förebilder skulle kunna finnas (Borgström Källén, 2014, sid 23). Då behöver inte män ta avstånd från det intimiserande förhållningssätt som främst kopplas till kvinnor (Kvarnhall, 2015, sid 302). Men trögheten i processen tyder på att attraktionskraften mot likhet och anpassning är starkare än längtan efter förändring (Borgström Källén, 2020, sid 59).

Informanterna förhåller sig till detta och navigerar utifrån det landskapet. Sebastian vill inte identifiera sig med bilden av rockmannen och har därför valt att inte framträda på scen.

Helena menar att det inte finns något forum där hon kan spela och undrar vem som i så fall skulle lyssna, hon frågar sig samtidigt om det kanske är männen som borde sluta spela och inte kvinnorna som borde fortsätta. Anna beskriver osaklig kritik kring bland annat klädsel och uttal, en utsatthet som är svår att inte koppla till kön. Ylva förklarar att hon inte har tid eller ork men att hon saknar musiken. Andrea berättar att hon får blickar när hon är ute på konsert, blickar som hon läser som ”vad gör den gamla tanten här?” Leonard, Rutger och Erik som fortfarande uppträder på scen beskriver en på många sätt positiv förändring med åldern, med undantag för ett minskat medialt intresse. Berättelserna bekräftar bilden av den

ojämställda populärmusikvärden som forskningen beskriver.

Synlighet för män respektive kvinnor

Synligheten, blicken, verkar för de kvinnliga informanterna vara kopplad till granskning och bedömning, medan den för de manliga informanterna snarare handlar om erkännande.