Vi kan se ojämlikheten i populärmusiken som ett symtom på ojämlikheten i samhället. Ökad jämlikhet skulle kunna skapa en större frihet för både män och kvinnor. Om kvinnor får ta större plats eller lämnas mer utrymme skulle representationen och synligheten öka, och fler typer av förebilder skulle kunna finnas (Borgström Källén, 2014, sid 23). Då behöver inte män ta avstånd från det intimiserande förhållningssätt som främst kopplas till kvinnor (Kvarnhall, 2015, sid 302). Men trögheten i processen tyder på att attraktionskraften mot likhet och anpassning är starkare än längtan efter förändring (Borgström Källén, 2020, sid 59).
Informanterna förhåller sig till detta och navigerar utifrån det landskapet. Sebastian vill inte identifiera sig med bilden av rockmannen och har därför valt att inte framträda på scen.
Helena menar att det inte finns något forum där hon kan spela och undrar vem som i så fall skulle lyssna, hon frågar sig samtidigt om det kanske är männen som borde sluta spela och inte kvinnorna som borde fortsätta. Anna beskriver osaklig kritik kring bland annat klädsel och uttal, en utsatthet som är svår att inte koppla till kön. Ylva förklarar att hon inte har tid eller ork men att hon saknar musiken. Andrea berättar att hon får blickar när hon är ute på konsert, blickar som hon läser som ”vad gör den gamla tanten här?” Leonard, Rutger och Erik som fortfarande uppträder på scen beskriver en på många sätt positiv förändring med åldern, med undantag för ett minskat medialt intresse. Berättelserna bekräftar bilden av den
ojämställda populärmusikvärden som forskningen beskriver.
Synlighet för män respektive kvinnor
Synligheten, blicken, verkar för de kvinnliga informanterna vara kopplad till granskning och bedömning, medan den för de manliga informanterna snarare handlar om erkännande.
Willmott beskriver osynliggörandet av äldre och främst kvinnor, samt hur kvinnan ställs som objekt vid sidan av mannen (Willmott, 2020, sid 20). Björck lyfter platstagandet, att man kan välja mellan att bli ”osynlig eller bitch” och att osynliggörandet fungerar uteslutande (Björck, 2011, sid 56, 197). ”Feministiska forskare har hävdat att den blick med vilken kvinnor
granskas, och med vilken de lär sig granska sig själva, är rotad i ett patriarkalt värdesystem”
(Björck, 2011, sid 191). Blicken kan för unga kvinnor vara premierande, ”va coolt det är en tjej som spelar trummor”, men den kan också innebära ett krävande synliggörande vilket kan bli belastande (Björck, 2011, sid 198).
Leonard och Rutger relaterar det minskade intresse från media till sin ålder, vilket kan ses som ett uttryck för det Edström beskriver, nämligen hur synligheten i media är kopplad till ålder. 2014 var kvinnor som mest synliga mellan 15 och 29 års ålder medan män var mest synliga mellan 30 och 44 års ålder. Medierepresentationen av personer över 60 år var mycket låg för såväl män som kvinnor, men särskilt för kvinnor (Edström, 2018, sid 84). Leonard och Rutger berättar att de genom rapporter från streamingtjänster har fått kännedom om åldrarna hos de som lyssnar på deras musik, och har konstaterat att de flesta är män i deras egen ålder.
Detta kan kopplas till Kvarnhalls forskning, som visar att merparten av pojkarna i hans studie lyssnade på musik skapad av män (Kvarnhall, 2015, sid 188).
Kvinnorna slutar spela
Ingen av de kvinnliga informanterna spelar på en scen idag. De säger att det är deras fria val och att det finns olika orsaker till det. Ingen av kvinnorna hänvisar till något system eller någon struktur utan berättar att de slutade spela av personliga skäl, och att de inte har hittat något forum för att fortsätta eller ta upp det igen, trots att samtliga saknar musiken. Något de har gemensamt är att de inte ser sig som offer, utan tar ett individuellt ansvar. Samma sak, att den kvinnliga musikern inte ser sig som offer, beskrivs av Marie Selander i inledningen till boken ”Inte riktigt lika viktig” (Selander, 2015, sid 8). Att kvinnorna har valt bort
musicerandet på scenen tolkar jag som att deras handlingsutrymme (agency) har minskat över tid. (Björck 2011, sid 192). Den normerande blicken har för kvinnorna varit bedömande, och
kan ha bidragit till en belastning som medverkat till att de slutat spela (Björck 2011, sid 87;
Borgström Källén). Att kvinnor slutar spela leder till färre förebilder och att den tysta, manliga reproduktionen fortsätter, och att ojämlikheten upprätthålls (Kvarnhall, 2015 sid 314).
Helena har inte hittat ett förhållningssätt där hon kan vara seriös med musiken i relation till sin profession, medan Rutger inte ser någon konflikt mellan sin profession och
musikutövandet. Samtliga informanter har utövat musik på semiprofessionell nivå, samtliga har sedermera skaffat sig andra yrken, och männen har fortsatt spela parallellt. Finns det en konflikt för kvinnorna i att utöva musik som hobby vid sidan av ett annat yrke? En tolkning är att den normerande blicken bedömer kvinnan så hårt, att om hon inte blir professionell så ser hon inte möjligheten till scenen eller till att vara amatörmusiker. Denna bedömning kommer både utifrån och inifrån, eftersom normen utgör en struktur som ingen är fri från (Björck 2011, sid 165). Blicken har en påverkan även på de åldrande männen men inte i den grad att de slutar musicera.
Kvinnor tipsas ofta om att ta sin plats, höja sin röst, och inte stanna i bakgrunden utan kliva fram i spotlighten. Men genom att göra det går kvinnan utanför normen, rör sig från en
feminin roll mot en maskulin, och riskerar att bli beskriven som ”cool tjej” och/eller besvärlig (Björck, 2011, sid 198). Anna beskriver den press hon upplevde för att ta det utrymme som förväntades av en frontfigur, samtidigt som hon fick kritik när hon tog utrymmet. Hon
startade bandet och skrev låtarna men blev trots detta ifrågasatt. Detta kan sägas avspegla hur den kvinnliga musikern behöver förhålla sig till dualiteten mellan ”empowering” och
objektifiering, samt till den maskulina blicken och den förväntan den frammanar (Osburne-Rothstein, 2012; Björck 2011, sid 69).
Egna reflektioner
Björck (2011) talar om en ”male-free zone” – ett separatistiskt rum där kvinnor skall få plats.
Men det räcker inte med att separatistiska rum skapas av och för kvinnor, då läggs ansvaret på kvinnor och för kvinnor utan att männen blir särskilt inblandade, de behöver inte förhålla sig,
förändra sig, få utmaningar eller chans till utveckling. Då kommer de manliga
uttrycksformerna och rollerna i populärmusiken att reproduceras, manliga normer förmedlas vidare till pojkar, och kretsloppet kommer att fortsätta. Om målet är jämlikhet och lika möjligheter krävs förändring från männen också. Om normen kring könsstereotypa roller i populärmusik bryts upp slipper männen passa in i den snäva ramen som skapas och
reproduceras av män samtidigt som kvinnorna slipper förhålla sig till en kodad miljö som blir så påfrestande att den väljs bort. Detta skulle också möjliggöra en friare tolkning för män i att välja musikaliska uttryck och instrument utanför det normativa.
Jag minns när jag som sång- och körlärare på kulturskolan hade körundervisning med lågstadiebarn. Grupperna i förskolan var ofta en tredjedel pojkar och två tredjedelar flickor, men någon gång i årskurs två så hände något. Alla pojkar slutade. Jag minns en grupp flickor som kom och var väldigt upprörda för att den sista pojken som var med i gruppen hade blivit så retad av de andra killarna att han var tvungen att sluta han också. Jag minns flickornas miner när de kom till lektionen och berättade. Hur ledsna de var för pojkens skull, som hade blivit retad av de andra killarna för att han ville delta i en aktivitet med dem. Hela scenariot är sorgligt för alla inblandade. Det är sorgligt för flickorna men också för pojkarna som inte har möjlighet att välja aktivitet. Det är en ofrihet som alla förlorar på (Kvarnhall, 2015, sid 296;
Borgström Källén, 2014, sid 149).
Det krävs normmedvetenhet och målmedvetenhet på bred front, samt en vilja att göra normbrytande konstnärliga val. Ett exempel på normkreativitet är Loney Dear, en manlig artist i 40-årsåldern som tillsammans med Merit Hemmingson gör turné under våren 2022.
”Merit Hemmingson är 80-årig matriark, kompositör och organist och sångare från Jämtland.
Hon har ägnat livet åt att utforska och konstruera sitt egna musikaliska landskap, som både böjer och utmanar genres på sätt som ofta skapat svallvågor.” (Pustervik 2021) Jag hoppas fler får möjlighet att se spännande musik med blandade åldrar och kön i framtiden.