Ett sätt att visa att skogen sköts utifrån vissa krav är att certifiera skogen. Ett globalt system för detta är FSC – Forest Stewardship Council, som grundades i Canada år 1993, och som främjar ett hållbart skogsbruk på ekonomiska, ekologiska och sociala grunder. FSC-standarden i Sverige fastställdes år 1998 och bakom FSC-standarden står bland annat de större
1 Bengt Ek, ”Paradigmskifte”, Skogen, 1996:3, s. 4.
2 de Jong, Johnny, Larsson-Stern, Marie & Liedholm, Hans, Grönare skog, 1. uppl., Skogsstyr., Jönköping, 1999
3 Bengt Ek, Skogen, 1996:3, s. 4.
skogsföretagen, Svenska kyrkan, miljörörelsen och fackföreningsrörelsen.1 För att bli certifierad krävs en grön skogsbruksplan och uppfyllda krav som ställs utifrån standarden – varav ett är att sätta av minst fem procent av sin skog för naturvård – med belöningen att det ges en premie på certifierad råvara av skogsföretagen.2 Ett slags ekonomiskt styrmedel för en ökad naturhänsyn med andra ord. Dock finns kritik att denna standard för skogsbrukandet tillbaka till den detaljstyrda tiden innan 1993-års skogsvårdslag med sina 200 krav som ska hållas reda på. Kritikerna menar även att lagen är åtkomlig via de demokratiska processerna medan certifieringen styrs av privata föreningar.3
I tidskriften Skogen uttryckte Bengt Ek år 1997 att miljöcertifiering av skogsbruket hade varit den mest engagerande frågan sedan debatten om ackordet i skogen4 och att naturvården var på ”allas läppar” under 1980-talet och i ”hela skogsfolkets hjärta” under nittiotalet, vilket har gjort att en leda och mättnad hade börjat breda ut sig, och han ställde sig därför frågan: "När kan vi få den här debatten bakom oss, och koncentrera oss på produktionen?"5
Artdatabankens årliga konferens Flora- och faunavård, som enligt Bengt Ek, var årets tyngsta konferens med fokus på vetenskaplig naturvård, användes för att illustrera mättnaden på att prata naturvård. Konferensen var full av fakta, nyheter och konkreta idéer men trots att deltagandet var uppe i 250 personer gick det enligt ledarskribenten att endast identifiera fem tjänstemän från det praktiska skogsbruket. Han förtydligade dock: ”att [naturvårds]arbetet inte skulle avstanna utan att skogsbrukets miljöfrågor troligen skulle fortgå så länge det fanns akut hotade arter”. Däremot blev naturvården allt tydligare en fråga om virkesproduktion. Och även om representanterna från näringsliv och naturvård inte hade fått till en överenskommelse vad gällde en frivillig certifiering fanns det punkter där det rådde enighet om vad som
påverkade produktionen:
Miljöhänsynen är inte bara en fråga om att avstå avverkning och planera bättre. Produktion och miljö är inte längre två skilda mål. De två utmaningarna blir allt tydligare sammanflätade. Miljöhänsynen har blivit en lika viktig strategisk fråga för fastighetens produktion som trädslagsval eller avverkningsplanering. /---/ Lika naturligt som det är idag att väga fröträdsställning mot plantering kan det bli att väga olika former av hänsyn mot varandra.6
Med denna insikt gick det enligt Bengt Ek för skogsodlaren att på allvar börja lägga in naturvården som en produktionsfråga vilket skulle kunna ge lika stora effekter på produktion och ekonomi som andra skötselbeslut.
Skogen återkom i ämnet fyra år senare när FSC skulle omförhandlas och en reporter upplyste
tidskriften om att Naturvårdsverket hade slagit fast att svenskt skogsbruk inte var uthålligt. Bengt Ek instämde i att verksamheten inte var helt kretsloppsanpassad eftersom det inte skulle kunna ske så länge skogsarbetaren tog sig till jobbet i bensinbil och så länge en enda stock kördes ut med skotare som gick på diesel. Han konstaterade vidare att detta även gällde Naturvårdsverkets arbete i Stockholm och att ”[f]ull uthållighet är en utopi.” och ”[a]lla miljöinsatser hamnar någonstans på uthållighetens glåmiga gråskala”.7 Detta ansågs vara viktigt att ha i åtanke när FSC-kraven skulle ses över och Bengt Ek hänvisade till Anders
1 Jansson, Ulf, Wastenson, Leif & Aspenberg, 2011, s. 157.
2 Wetterberg, Gunnar, Träd. En vandring i den svenska skogen, (Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2018), s. 334.
3 Ibid.
4 År 1975 ersattes ackordet i större delen av landet med en månadslön men där 15% var en ackordbaserad del. (Sv. Nationalatalas, 2011, s. 138)
5 Bengt Ek, ”Ledan breder ut sig”, Skogen, 1997:5
6 Ibid.
Lindhe, som arbetade på Världsnaturfonden när FSC infördes i Sverige, som hade konstaterat att kraven endast skulle leda fram till ”den högsta ambitionen i naturvården som skogsbruket, miljörörelsen och de andra parterna kunde enas om.” Bengt Ek citerade även Per Larsson från Världsnaturfonden, som hade betonat att:
certifieringens krav åtminstone inte ensamma kan skapa ett uthålligt skogsbruk. Det behövs till exempel statliga reservat konstaterar Per Larsson och menar att vi måste förbättra skogsbruket så långt som möjligt i rikting mot det ideala.1
Bengt Ek var dock säker på att miljörörelsen skulle komma att försöka förhandla fram sina positioner så mycket de bara kunde medan skogsbrukets företrädare menade att man tidigare hade kunnat hålla sams om ambitionsnivån och att den borde ligga kvar ungefär där.2
När tidskriften Sveriges natur uppmärksammade FSC var det i samband med en kraftig kritik mot det statliga skogsbruket. I början av år 1999 konstaterades det att det statliga skogsbruket var den enda riktigt stora aktören som hade ställt sig utanför FSC-systemet.3 Två år senare återkom ledaren i SNF:s tidskrift till samma tema, denna gång i samband med ett återtagande av aktier och därmed ett överförande av AssiDomäns skogar till helstatliga Sveaskog.
Sveriges natur påminde om att miljöministern upprepade gånger hade lovat att ”staten ska vara ett föredöme som skogsägare, en hejare på ekologiskt uthålligt skogsbruk.”4 och att de aktuella direktiven till Skogsförvaltningsutredningen inskärpte just detta. Ett argument var dessutom att affären skulle öka möjligheten att skydda skogar med stora naturvärden men i SNF:s ledare uttrycktes både förhoppningar och farhågor angående Sveaskogsaffären:
För samtidigt som regeringen upprepar sitt mantra om det statliga skogsbruket som miljöföredöme påpekar man ideligen att statens skogar ska skötas på marknadsmässiga villkor. Som om det vore självklart att de målen går att kombinera. Som om inte långsiktiga hänsyn - till miljö, rennäring, friluftsliv och regional utveckling - måste få kosta minskad avkastning på kort sikt. Som om det går att både fälla ett träd och låta det stå.5
I ledarens avslutning framgick att SNF ansåg att avkastningskraven och direktiven för Sveaskog måste sätta den långsiktiga samhällsnyttan främst, att kunskapen måste öka för att undvika att skogar avverkas av misstag, att det skulle vara möjligt att sätta av skog som reservat utan att staten återigen tvingades köpa skog av sig själv samt att
naturvårdsmyndigheterna skulle ha ersättningsskogar för att byta med privata skogsägare när deras skog satts av som reservat.6
Resonemanget fortsatte senare när Sveriges natur konstaterade att anslagen till naturreservat hade ökat men det täckte inte det långsiktiga skyddsbehovet och dessutom var skyddet av levande skogar endast en sida av myntet då det miljöanpassade skogsbruket var lika viktigt. SNF menade att FSC-certifieringen hade ökat naturvårdshänsynen de senaste fem åren men att en revision av standarden var viktig då efterlevnaden hade brustit och skadat systemets potential samt gjort många rejält besvikna. SNF tillade att detta även gällde skogsägarnas eget certifieringssystem PEFC i samband med att ledarskribenten riktade sig till kyrkan där ”flera stift [håller] fast vid halvmesyren PEFC. Dessa stift bör inte nöja sig med en sådan moralisk
1 Ibid.
2 Ibid.
3 Osignerad ledare, ”Statligt skogsbruk på villovägar”, Sveriges natur, 1999:2, s. 10-11.
4 Osignerad ledare, ”Sluta schabbla med våra skogar!”, Sveriges natur, 2001:6, s. 10-11.
5 Ibid.
nitlott, utan istället ta nya tag.”. Det var enligt Sveriges natur möjligt att skärpa PEFC omedelbart då det enda som behövdes var en vilja att göra förändringarna.1
Opinionsundersökningar om skogen, enligt tidskrifterna
I samband med en attitydundersökning som gjordes under år 2004 reagerade Skogen starkt på uppgiften att drygt hälften av Sveriges befolkning trodde att skogsnäringen avverkade mer än tillväxten. Ledarskribent Bengt Ek ställde sig frågan om gemene man förstod resonemanget och konstaterade att virkesförrådets åldersmässiga förändringar och deras betydelse för en långsiktig avverkning låg utanför de flesta svenskars begreppsvärld. Han utgick dock från att de flesta svenskar trodde att skogsnäringen tog ett rimligt ansvar när det gäller den
ekonomiska hushållningen i skogen vilket han menade kunde ha att göra med att
skogsnäringen hade varit mycket flitig på att försöka förmedla att: ”vi är skötsamma för att vi avverkar mindre än tillväxten”.2 Detta menades hänga kvar sedan länge tillbaks då den svenska skogen exploaterades men att virkesförrådet hade byggts upp igen och därmed även landets skogsindustri. Bengt Ek fortsatte med att presentera fyra påståenden:
För det första kan virkesförrådet inte byggas till himlen. Någon gång tar det stopp. Självklart av rent växtfysiologiska skäl men också av ekonomiska. Och för naturvården är det inte heller en vinst att få så ölmagade virkesförråd som till exempel de tyska. För det andra betyder inte några goda års
"överavverkning" att virkesförrådet skövlas på sikt. Eller att avverkningarna åren därefter genast måste minska i motsvarande grad. För det tredje kräver inte alls normal god ekonomi att vi skjuter upp så mycket konsumtion som möjligt till i morgon. Men den klassiska pedagogiska utmaningen är att förklara en fjärde punkt. Med väl växande ungskogar kan avverkningsmöjligheterna öka på sikt, även om vi "överavverkar" med ett uttag som är större än tillväxten just idag. Detta kommer allmänheten aldrig att sätta sig in i. Men opinionen är inget tillräckligt skäl för att underavverka.3
För Skogen var en tillfällig överavverkning helt i sin ordning då de utgick från ett
hundraårsperspektiv där hållbarhetstanken gällde virkesproduktionen. Detta var något som ansågs vara väldigt svårt för det övriga i samhället att ta sig till. Bengt Ek hänvisade till professor Göran Ståhls uttalande om att avverkningen skulle kunna vara större än tillväxten under många år utan att skogsbruket skulle förlora sin långsiktighet. Han tyckte att industrin skulle vara den faktor som satte taket för expansionen av råvara på hemmamarknaden och i och med att naturvården (och andra intressen) ansågs ta mer och mer skog i anspråk vilket gjorde det angeläget att vara öppen för överavverkning. Han sammanfattade:
Om det innebär att vi ett antal år avverkar mer än tillväxten i de skogar som lämnas för virkesproduktion, så är det ingen katastrof. Inte för industrin. Inte för industrins anställda. Inte för samhället i stort. Inte för skalbaggarna. Och inte för skogsägarna.4
Som avslutning tillade han att det var dags att sluta intala ”stadsborna” att skogsnäringen var så bra då den ökade tillväxten varje år och byggde upp virkesförrådet – ”Förr eller senare slår det tillbaka. Man kan inte underavverka i evighet.”5
1 Osignerad ledare, ”Insatserna i skogen räcker inte”, Sveriges natur, 2003:1, s. 10.-11
2 Bengt Ek, ”Underavverkning är ingen viktig hushållsprincip - Visst kan man överavverka”, Skogen, 2004:12, s. 4
3 Ibid.
4 Ibid
När Sveriges natur avhandlade ämnet samma år var tonen en annan:
Skogen kittlar och lockar - dess färgspel och slumpmässiga variationer ger människan vila. Doften av skvattram i ett fuktdråg, ljudet av tystnad och känslan i fötterna av obrutna fuktiga mossmattor över stenar och döda träd.1
Så inledde Sveriges natur sin ledarsida med rubriken ”Välfärden vilar inte på kalhyggen” och konstaterade samtidigt att det var väl belagt att våra sinnen hörde ihop med skogen. Den här gången riktade sig förövrigt ledarskribenten till de ”framstående personer som hävdar att naturvården hotar sysselsättningen i skogen”. Även SNF hänvisade, liksom Skogen ovan, till en opinionsundersökning2 där de påpekade att en ”överväldigande majoritet av svenskar ansåg att skogen främst ska användas för att värna om den biologiska mångfalden” samtidigt som ”gårdagens män” drev en kampanj om att vår välfärd vilade på kalhyggen. Den största myten, enligt SNF, var att skogen skulle vara tillräckligt skyddad och att naturvården hotade arbetstillfällen. Sveriges natur medgav att naturvården förvisso minskade antalet träd som kunde fällas, ”en aning”, men menade att även orörda skogar gav utkomster, jobb och stora värden samt att det var skogsnäringen själv som hade minskat antalet arbetstillfällen genom rationalisering Ett sätt att vända detta, enligt SNF, var om skogsnäringen tog sitt ansvar vad gällde naturvården då röjningsarbeten skulle ha genererat 1000-tals nya jobb.3
Nya jobb kan skapas genom press på bättre skötsel och produktion. Alternativ till kalhyggesbruket måste utvecklas. Lokal utveckling i nya näringar - såsom ekoturism - bör stimuleras. Miljömålet måste likställas med produktionsmålet i både lagstiftningen och praktiken. Höga naturvärden måste skyddas bättre och biologisk mångfald återskapas.4
SNF nämnde den kommande skogsutredningen och menade att det var hög tid för ett offensivt nytänkande men också att den hade stora möjligheter då svenska folket ansåg att
produktionen var viktig men inte styrande och att de helst såg att skogen användes för naturvård och rekreation. Sveriges natur menade vidare att majoriteten av politiker på alla nivåer och så även små och stora markägare hade samma inställning. Ledaren konstaterade slutligen, med samma anslag som den började, att
På sikt vinner den hållbara förvaltningen av skogslandskapet, det landskap som är allas vårt urhem, och där var och en kan se sig själv och tillvaron speglad i en riktigt mörk liten göl - skogens öga.5
Människans förhållande till naturen
År 2003 menade Sveriges natur att den stora utmaningen var att skapa hållbara livsstilar i hela landet. De konstaterade att 30% av befolkningen fanns i våra större städer, i städer som
”förflackas och utarmas” av exploateringen. Människan ansågs vara beroende av levande natur och kultur och människans behov gjorde att stadens livsrum behövde återerövras. SNF menade att kraften i naturen var enorm och underskattad och nämnde att ett antal studier visat att: ”naturupplevelser [har haft] en starkt positiv inverkan på människors välbefinnande” och
1 Osignerad ledare, ”Välfärden vilar inte på kalhyggen”, Sveriges natur, 2004:1, s. 10-11.
2 Oklart vilken opinionsundersökning.
3 Ibid.
4 Ibid.
”tillfrisknandet av sjuka påskyndas bara av att se vackra naturbilder”.1 Därför var tiden mogen att ombilda parker och grönområden till nationalparker och dessutom krävde SNF
ett långsiktigt skydd så att våra barn kan uppleva natur på gångavstånd hemifrån och att pensionärer och icke bilburna ges möjlighet till naturupplevelser i sin närmiljö.2
Detta var också viktigt eftersom Sveriges natur ansåg kommande generationer behövde få möjligheten att ”bli förälskad i naturen och dess magiska kraft” för om detta inte skulle ske så minskade sannolikheten skyddet av den biologiska mångfalden skulle prioriteras i framtiden.3
Skogens Bengt Ek hade gjort en egen iakttagelse när det gällde just stockholmarnas
förhållande och behov av skogen. Han konstaterade att närheten till skogen fanns där men trots detta så var det sällan någon där ute när han själv var där. ”Sjön suger, säger man, men stadsborna tycker att det är skogen som suger, i ordets mera trista, moderna betydelse.”.4
Bengt Ek hänvisade till professor Lars Kardell när han konstaterade att det inte var någon nyhet att folket hade flytt skogen och att det var dags att granska vanföreställningen att människor skulle ha en vilja att gå ut i skogen. Han menade att som skogsägare fanns det ingen anledning till oro när det pratades om att satsa på rekreation i skogen eftersom ”ingen satsning i världen får det svenska folket att välla ut i skogarna som lämlar.”.5 Om så skulle vara fallet så
måste [det] vara otrolig smala rimpor skog i stadskanten som kan få ett högt besökstryck av vägnötande, nedskräpande, hyggesfientliga hyreshusinnevånare.6
Däremot borde detta göra att det blev lättare att göra pengar på skogsbesöken eftersom stadsborna blev alltmer okunniga på ”hur man tar sig ut i spenaten” – de ansågs behöva skyltar och serveringar och sökte sig till ”iordningsställda actionsajter eller vandringar med ledare att hålla i handen /…/ De som bara går i den vanliga skogen utan att bidra med ett öre till BNP blir ju bara färre och färre”. Bengt Ek avslutade:
Och förresten. Det är ju faktiskt sant att det suger att gå i skogen om man inte har något särskilt att göra. Tänk att gå där bland pinnarna utan varken motorsåg, hagelbössa, svampkorg eller egna bestånd att se till. Det tycker stadsborna är trist och det tycker de flesta skogsbor som jag känner också. Stadsborna är nog som folk är mest.7
Hur det borde vara
I samband med riksdagsvalet år 2002 ägnade Sveriges natur sin ledarsida åt hur de tyckte att den kommande regeringsförklaringen i miljöavsnittet borde låta. Det slogs fast att: ”Sveriges utveckling skulle vara miljömässigt, ekonomiskt och socialt hållbar” och den ekonomiska tillväxten skulle inte vara ett mål i sig utan underordnad en hållbar utveckling. Den biologiska mångfalden måste bevaras och människors hälsa skyddas, försiktighetsprincipen och
1 Osignerad ledare, ”Stadens livsrum körs sönder” Sveriges natur, 2003:2, s. 10-11.
2 Ibid.
3 Ibid.
4 Bengt Ek, ”Skogen suger”, Skogen, 2005:8, s. 4.
5 Ibid.
6 Ibid.
principen att förorenaren betalar måste tillämpas och det var av central betydelse att
allmänheten skulle ha rätt att påverka den hållbara utvecklingen. Minst 500 000 hektar av den produktiva skogsmarken nedanför fjällskogen skulle skyddas och ingen naturskog skulle avverkas på statlig mark.1
Tidskriften Skogen hade ett annat sätt att se på saken. Bengt Ek skrev att det under
föreningens Skogens höstexkursion hade kommit fram att många skogsbrukare låg onödigt lågt i sin produktion på grund av ”den svenska modellen” som innebar att ha relativt få reservat men istället hålla igång den biologiska mångfalden i den brukande skogen. Detta gjorde att Norrlands skogar endast utnyttjades till hälften eftersom den överlägsna
contortatallen inte användes i den utsträckning som faktiskt var tillåtet, att våtmarker förblev odikade och framförallt att gödslingen, som ansågs vara den lönsammaste åtgärden, inte utfördes. Detta var enligt Skogen synd då det skulle ge mera välstånd till alla medborgare, inte bara till skogsägarna. Men det var också synd då det drabbade sysselsättningen på
landsbygden vilket ledde till att skogsindustrin inte kunde byggas ut då det saknades virke. Vidare ansågs det vara synd då en god ekonomi möjliggjorde utökade användningsområden av skogen och med en låg ambitionsnivå drabbades kommande generationer. En användning av biomassa ansågs dessutom bromsa klimatförändringen, som snart skulle bli det
dominerande problemet inom miljövården, och en allmänt försiktig inställning var inte det bästa för naturvården.2
Sveriges natur konstaterade att det blir en global utmaning när ekosystemen kommer att
behöva producera mer mat och biobränslen samtidigt som klimatförändringarna kommer att göra detta svårare. Därför måste det enligt SNF finnas en vilja att förstå och värdesätta
komplexa samband eftersom naturen kan gå i baklås om förändringen blir för omfattande eller hastiga:
I dag pratar ekologerna allt mer om resiliens - förmågan att klara förändring för vidareutveckling. Om ett system håller många arter är det sannolikt mer hållbart. Det borde därför vara lika självklart att
eftersträva en mångfald av ekotjänster som att inte lägga alla ägg i samma korg på aktiemarknaden.3
Sveriges natur menade att vi är beroende av livskraftiga och naturliga ekosystem men att detta
hade blivit mer och mer osynligt i våra liv.
1 Osignerad ledare, ”Så borde stadsministern låta”, Sveriges natur, 2002:4, s.10-11
2 Bengt Ek, ”Den svenska modellen skrämmer”, Skogen, 2005:9, s. 4.