Inledningsvis nämndes för- och nackdelar med att digitalisera ett material och göra det sökbart. Med hjälp av mer avancerade sökprogram och utvecklade analysmetoder skulle det ha gått att förbättra träffsäkerheten men det gjordes inte i denna undersökning då endast Adobe Acrobat Pro användes. Självfallet så har en del sökresultat fallit bort och det är svårt att veta omfattningen. Bortfallen står troligtvis i proportion till materialets kvalitet. Det här är förstås en nackdel med metoden men med tanke på det material som ändå fångades in och den samsyn som återspeglades inom vardera tidskriften under de analyserade åren så anser jag att träffsäkerheten var tillräckligt hög för mitt material för denna studie.
Som väntat så blev Skogens källmaterial mer omfattande. Däremot blev även tyngdpunkten i studien lagd på Skogen trots att Sveriges natur kompletterades med sekundära källor. Det kan för övrigt vara på plats att förtydliga att debatten som till synes pågick i studien mellan
Skogen och Sveriges natur inte gick åt båda håll – Skogen baserade helt klart sitt ledarmaterial
till viss del på SNF:s tyckanden och handlanden medan Sveriges natur riktade den absolut största delen av den skogliga kritiken mot framförallt de statliga skogsbolagen och inte mot de privata skogsägarna – som Skogen får anses företräda.
Att göra fortsatt studier om tidskriften Skogens opinionsbildning vad gäller det hållbara
skogsbruket för att täcka tiden innan och efter denna undersökning vore nog bara intressant
om överraskningar är icke önskvärda. Jag vågar nog påstå att Skogens ståndpunkt alltid har varit, och kommer kanske att alltid förbli, densamma. Vad gäller SNF:s opinionsbildning så har den, som nämndes i inledningen, studerats ingående av Anshelm (2004) fram till och med år 2002. Däremot vore det intressant att studera tidskrifternas åsikter om det hållbara
skogsbruket sida vid sida av hur skogsbruket faktiskt har sett ut och bedrivits, även om det
skulle bli mer av en skogshistorisk studie.
För att återkoppla till den första frågeställningen som berörde tidskrifternas definition av begreppet hållbart skogsbruk och om den förändrades under den studerade perioden så delas resultatet upp i samma tioårsperioder som studien bygger på för att där se huvuddragen i resonemangen som fördes. Det blir förstås en kronologisk förenkling då det inte fanns sådana tydliga brytpunkter.
Båda Skogen och Sveriges natur var under 1977–1986 i grunden överens om att skogen var en förnyelsebar resurs och att virkesproduktionen var fullständigt nödvändig för Sveriges
långsiktiga ekonomi och samhällets välfärd samt att själva uthålligheten låg i att inte ta ut mer virke ur skogen än vad som växte till samt att metoder som försämrade den långsiktiga
produktionsförmågan inte skulle användas. Båda tidskrifterna menade att skogen skulle brukas på ett sådant sätt att det gynnade samhället och kommande generationer. Skillnaden i deras ståndpunkter visade sig dock tydligt när det gällde kemikalieanvändningen. Skogen ansåg att de ekologiska skälen att använda kemisk lövslybekämpning var lika tvingande som de ekonomiska. Sveriges natur var däremot för ett totalförbud som de menade skulle leda skogsbruket mot en större ekologisk grundsyn. Skogen ansåg för övrigt att en kemikalie var ofarlig till dess motsatsen var bevisad medan Sveriges natur ansåg att det var bättre att avstå så länge absolut säker kunskap saknades. Så vad gäller den starka hållbarheten där
naturkapitalet inte får minska över tiden och den svaga hållbarheten där det handlar om att sköta resurser så att en hållbar avkastning garanteras så står båda tidskrifterna relativt nära varandra en bit ut på den svaga sidan – detta förutsatt att vi inkluderar ekologi, ekonomi och det sociala i naturkapitalet.
Under åren 1987–1996 blev naturskyddet det dominerande ämnet. Sveriges natur menade att naturskyddet skulle anpassas för att kunna kombineras med rennäring, turism och skogsbruk. De uppmärksammade nödvändigheten av att bevara den biologiska mångfalden och
förespråkade en naturvårdsgräns vid den fjällnära skogen där det inte skulle vara tillåtet med storskaligt kalhyggesbruk, främmande trädslag eller vägbyggen. De krävde även att den skyddade andelen skog skulle utgå från ett biologiskt genomtänkt perspektiv och ökas från knappt tre procent till 15–20 procent samt skärpta hänsynsreglerna och gamla och döda träd skulle sparas. Skogsbruket skulle heller aldrig låta hyggen bli helt kala och de ville ha ett förbud mot kraftig markberedning, en begränsning eller ett totalstopp för skogsgödsling samt att försiktighetsprincipen skulle gälla vid införandet av nya skogsbruksmetoder. SNF menade även att naturskyddsarbetet inte skulle styras av nyttomotiv, utan av en äkta omtanke om naturens rikedom. Arter skulle värnas för sin egen skull och inte för att det ekonomiska värdet.
Skogen å andra sidan såg fortfarande skogen som en förnyelsebar resurs men som inte bara
gav virke, det nämndes att den även hade sinnliga värden och var ett ekosystem med eget värde. De konstaterade att bedriva skogsbruk i grunden var att tillämpa ett ekologiskt livssätt där skogsproduktionen vävde in bevarandet av arter och andra naturvärden. Den skogliga etikens centrala beståndsdel var att lämna något bättre efter sig än vad som togs emot och att inte våldföra sig på naturvärden samt att upprätthålla oumbärliga ekologiska processer, livsuppehållande system samt genetisk mångfald. Skogsbruket skulle göra allt som låg inom möjligheternas gräns för att klara de arter som berördes av verksamheten även om detta inte kunde drivas till ekonomiskt absurda konsekvenser. Detta skulle till viss del åstadkommas genom att använda svenska skogsmaskiner som med modern teknik gjorde det möjligt att bedriva naturvänliga skogsbruk. Skogen själv ansåg för övrigt att det svenska skogsbruket var bäst i världen.
Under den sista delen, åren som täcker 1997 till och med 2006 var tidskriften Skogen tydlig med att mättnadsgränsen för att prata naturvård och hänsyn av alla dess slag var nådd.
Tidskriften ville istället koncentrera sig på produktionen och att naturvården inte var annat än en strategisk fråga som berörde fastighetens produktion. Vad gällde full uthållighet ansåg tidskriften att det var en utopi och ambitionen vad gällde naturvård borde vara på den nivå som skogsbruket, miljörörelsen och övriga parter kunde enas om. Sveriges natur å sin sida riktade in sig på de dubbla målen, miljö och produktion, och menade att den långsiktiga hänsynen till miljö, rennäring, friluftsliv och regional utveckling måste få innebära en minskad avkastning eftersom det var omöjligt att få både och – den ekonomiska tillväxten skulle inte vara ett mål i sig utan vara underordnad en hållbar utveckling. Vidare ansåg de att de avsatta naturreservaten inte var tillräckliga men påpekade att det var lika viktigt att
samtidigt ha ett miljöanpassat skogsbruk. Skogen å andra sidan förespråkade en ökad avverkning för att inte virkesförrådet skulle bli för stort då det varken var bra för ekonomin eller för naturvården. Detta krävde dock väl växande ungskogar men fanns bara dessa så kunde avverkningen vara större än tillväxten i många år utan att skogsbruket skulle förlora sin långsiktiga hållbarhet. Enligt Skogen var det tvunget att industrin skulle sätta taket för
expansionen av råvara och med tanke på att naturvården och andra intressen tog allt mer skog i anspråk så var det angeläget att vara öppen för överavverkning. Sveriges natur ville däremot visa att vårt samhälles välfärd inte baserades på kalhyggen och även om naturvården till en liten del minskade möjligheten till avverkning så gav orörda skogar utkomster, jobb och stora värden. Sveriges natur ansåg vidare att alternativ till kalhyggesbruket måste utvecklas och dessutom måste det ske en utveckling av nya näringar såsom ekoturism – och de menade att skogsproduktionen var viktig men att skogen helst skulle användas för naturvård och
rekreation. Människan var enligt SNF beroende av levande kultur och natur och
naturupplevelser hade en positiv inverkan på människans välbefinnande och det var av vikt att vi skulle ge kommande generationer möjligheten att bli förälskade i naturen för att öka
sannolikheten att de i sin tur skulle komma att prioritera skyddet av den biologiska
mångfalden i framtiden. Tidskriften Skogen visade sig vara av en annan åsikt när det gällde naturupplevelser. De menade att de flesta människor endast gick ut i skogen om det fanns skäl till det i form av svampplockning, jakt eller för att besiktiga egna bestånd – skogen i sig hade inget eget värde längre. Vidare ansåg Skogen att skogen borde utnyttjas bättre vad gällde contortatall, dikning och framförallt den effektiva gödslingen eftersom skogsindustrin annars inte kunde byggas ut och de menade att det vore synd då en låg ambitionsnivå skulle komma att drabba kommande generationer.
Så om båda tidskrifterna började med en relativ likartad ställning på skalan över stark och
svag hållbarhet så drog Skogen sig ännu längre ut på den svaga medan Sveriges natur tog
samma kliv fast mot den starka hållbarheten – där det är betydligt svårare att köpslå med naturen som valuta. Den samsyn som ändå fanns i början avtog allteftersom åren gick och får väl anses vara helt utbytt mot konflikt vid studiens slut.
En extrem reducering av resultatet skulle avslutningsvis kunna utröna en huvudaspekt i debatten om det hållbara skogsbruket under varje studerad tidsperiod; och i så fall
sammanfatta den andra frågeställningen med att det började med ett fokus på hållbar ekonomi (1977–1986), som gick över i hållbar ekologi (1987–1996) som i sin tur togs över av den