Årlig uppföljning

Den årliga uppföljningsrapporten ska lämnas till regeringen i mitten av april varje år. Den innehåller bland annat

1. information om hur det går i utvecklingskommunerna. Myndig- heten ställer ungefär samma frågor varje år. Kommunerna lämnar in sina underlag senast i mitten av februari.

2. information om länsstyrelsens insatser på området. Särskilda reger- ingsuppdrag brukar dock redovisas separat.

3. en sammanställning av hur sektorsmyndigheter arbetat och analys av vad som sker på området. Dessa myndigheters datum för rapport till länsstyrelsen har beslutats av Regeringskansliet.

Tidsplanen är ansträngd och ger länsstyrelsen begränsad tid för analys då den faktiska tiden som står till förfogande mellan inläm- nande av rapporter till länsstyrelsen och avrapportering till reger- ingen är kort. Länsstyrelsen menar att det är en utmaning att den i sin rapportering ska lyfta vad andra myndigheter gör. Det innebär också ett dubbelarbete då myndigheterna även rapporterar direkt till regeringen.

4.6

Utredningens iakttagelser

4.6.1 Otydligt uppdrag

Som beskrivits är uppföljningsmyndigheternas uppdrag utspritt i en rad olika styrdokument – minoritetslagen, Sametingets instruktion och uppföljningsmyndigheternas regleringsbrev. För att förstå vad som ingår i uppdraget behöver man dessutom gå till förarbetena till minoritetslagen, vilka är närmare tio år gamla. Det framgår exempel- vis inte vilka uppföljningsverksamhetens målgrupper är. Uppdragets otydlighet framgår också tydligt vid en jämförelse med andra myn- digheters uppdrag som avser liknande centrala samordnande och uppföljande funktioner inom tvärsektoriella områden, exempelvis Myndigheten för delaktighet och Jämställdhetsmyndigheten. Även tjänstepersoner vid uppföljningsmyndigheterna upplever brist på tyd- lighet i uppdraget. Sammantaget bedömer utredningen att uppfölj-

De nuvarande uppföljningsmyndigheterna uppdrag och förutsättningar SOU 2020:27

Utredningen bedömer att otydligheten inte enbart får betydelse för hur uppföljningsmyndigheterna väljer att tolka sitt uppdrag och vad de väljer att prioritera. I praktiken har myndigheterna prioriterat dels arbetet med den årliga rapporten till regeringen, dels stöd till kommuner i förvaltningsområde. Uppdraget ger även uppföljnings- myndigheterna ett svagt mandat i förhållande till andra myndigheter. Att uppdraget är otydligt gör det därtill svårare för utomstående att förhålla sig till uppdraget och veta vad de kan förvänta sig av upp- följningsuppmyndigheterna. Detta kan ha bidragit till att skada för- troendet för myndigheterna hos de nationella minoriteterna (se avsnitt 5.2.3 och 5.2.4). Det otydliga uppdraget får även antas ha bidragit till att samordningen och samverkan mellan statliga myn- digheter har varit begränsad (se avsnitt 7.3.2). Ett otydligt uppdrag gör det även svårare för regeringen, uppföljningsmyndigheterna och de nationella minoriteterna att föra en diskussion om prioriteringar och behov av resurser.

Att uppföljningsmyndigheternas uppdrag i huvudsak funnits i regleringsbreven och inte i instruktionen kan därtill ha bidragit till en kortsiktighet i arbetet (se avsnitt 4.2).

Ett argument för att hålla uppdragsformuleringarna generella och öppna kan vara att man vill ge uppföljningsmyndigheterna hand- lingsutrymme och möjlighet att själva definiera sitt uppdrag. Upp- följningsmyndigheterna har emellertid inte använt sig av den möjlig- heten. Utredningen anser inte heller att det finns någon motsättning mellan att ge myndigheterna handlingsutrymme och att formulera ett tydligare uppdrag.

4.6.2 Uppföljningsmyndigheternas tolkning av uppdraget

Utredningen bedömer att uppföljningsmyndigheternas tolkning av uppdraget varit relativt snäv och saknar en fördjupad analys av upp- draget och myndigheternas roll utifrån skrivningar i förarbeten och regleringsbrev. Skrivningarna i regleringsbreven har i stort sett varit desamma sedan myndigheterna fick uppdraget 2010. Myndigheterna förefaller i första hand ha fokuserat på dessa skrivningar.

Det har inte gått att få klarhet i vilka strategiska val uppföljnings- myndigheterna gjort eller hur arbetet med det minoritetspolitiska

SOU 2020:27 De nuvarande uppföljningsmyndigheterna uppdrag och förutsättningar

frågorna integrerats i respektive myndighets övergripande strate- giska arbete eller andra funktioners uppdrag.

Den gemensam aktivitetsplan som uppföljningsmyndigheterna upprättat innehåller bland annat en lista på aktiviteter som ska genomföras under året. Utredningen uppfattar aktivitetsplanen när- mast som en form av verksamhetsplanering och inte en gemensam uppdragsbeskrivning kopplat till målen för uppföljningsarbetet.

En stor del av medarbetarnas arbetstid ägnas åt framtagandet av den årliga uppföljningsrapporten, att besvara frågor från kommuner och regioner samt att arrangera samordnade samråd för statliga myn- digheter. Främjandeinsatserna förefaller i huvudsak bestå av fram- tagande av material av olika slag och genomförande av årliga konferen- ser som riktar sig till kommuner, regioner och nationella minoriteter.

4.6.3 Bristande resurser

Utredningen bedömer att de personella resurser som står till upp- följningsmyndigheternas förfogande för uppdraget har varit alltför begränsade i förhållande till regeringens ambitioner med verksam- heten. Personalen är dessutom uppdelad på två myndigheter. Resur- serna får anses vara för små för att i praktiken möjliggöra specialiser- ing hos personalen, exempelvis fördelat på uppföljning och analys respektive utåtriktade insatser. Trots att myndigheterna under ett flertal år har påtalat resursbristen har deras resurser inte ökat sedan uppdraget inrättades.

5

De nationella minoriteternas roll

inom uppföljning och främjande

av minoritetspolitiken

5.1

Inledning

Enligt direktiven ska utredningen använda ett rättighetsbaserat arbets- sätt i sitt arbete. Detta innebär bland annat att personer som tillhör de nationella minoriteterna ska kunna bidra med kunskap samt ges möjlighet till inflytande och delaktighet i relevanta delar av utred- ningens arbete.

Utredningen har därför utsett en referensgrupp med företrädare för de nationella minoriteterna som bistått under arbetet. Utred- ningen har genomfört fördjupade samtal med minoritetsorganisatio- ner kring problemställningar, erfarenheter av nuvarande uppföljning och minoriteternas roll i det fortsatta arbetet. Utredningen har även samrått med minoritetsorganisationer om förslagen som lämnas.

Av direktiven framgår också att huvudsyftet för den fortsatta uppföljningsverksamheten ska vara att bidra till att säkerställa efter- levnaden av de nationella minoriteternas rättigheter (utgångspunkt 1). Uppföljningsverksamheten bör därför präglas av ett arbetssätt som utgår från de nationella minoriteternas rättigheter och som ger dem möjlighet att utöva egenmakt.

I detta avsnitt beskrivs närmare hur begreppen egenmakt och rättighetsbaserat förhållningssätt kan tolkas i det fortsatta uppfölj- ningsarbetet. I avsnitt 5.2 redogörs för hur de nationella minoriteterna uppfattar den nuvarande uppföljningen och de utmaningar som finns i arbetet. I avsnitt 5.3 behandlas frågor som rör det samiska civilsam- hället. I avsnitt 5.4 redovisas utredningens iakttagelser.

De nationella minoriteternas roll inom uppföljning och främjande av minoritetspolitiken SOU 2020:27