Det allmännas grundläggande ansvar

Minoritetslagen och språklagen anger vilka de nationella minorite- terna och minoritetsspråken är. De innehåller även bestämmelser som omfattar hela den statliga verksamheten och samtliga kommuner och regioner. Det rör sig om

– det så kallade grundläggande skyddet

– skyldigheten att samråda med minoriteterna och ge dem möjlig- het till inflytande och

– skyldigheten att informera om rättigheter och ansvar.

Språklagen innehåller därtill vissa bestämmelser som tar sikte på den enskildes tillgång till minoritetsspråk. Språklagen utgör en del av språk- politiken som i fråga om minoritetsspråken utgör ett med minori- tetspolitiken överlappande politikområde.2

Det grundläggande skyddet

Begreppet ”grundläggande skydd” används inte i lagtext, men där- emot i diskussionerna om minoritetspolitiken. Begreppet har an- vänts med olika innebörd. En innebörd är som en sammanfattande beteckning på myndigheters skyldighet enligt minoritetslagen att informera minoriteterna om deras rättigheter, att främja minorite- ternas språk och kultur och att samråda med dem (se exempelvis Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget, 2017, s. 106). I den senaste minoritetspolitiska propositionen används begreppet i mer avgränsad betydelse (prop. 2017/18:199, s. 31). I propositionen av- ses två lagbestämmelser:

2 _{Språkpolitiken har fyra överordnade mål, varav minoritetsspråken omfattas av ett: 1. Svenska}

språket ska vara huvudspråk i Sverige. 2. Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk. 3. Den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig. 4. Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna moders- målet och nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk.

SOU 2020:27 Nuvarande organisering av minoritetspolitiken

• Det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken (8 § språklagen).

• Det allmänna ska även i övrigt främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige. Barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt (4 § minoritetslagen). Innebörden av ”främja” är att det allmänna genom aktiva åtgär- der och handlingar ska stödja språkens och kulturens fortlevnad (prop. 2008/09:143, s. 126). Det grundläggande skyddet är inte en insats eller åtgärd med ett preciserat innehåll, i jämförelse med exem- pelvis rättigheterna i förvaltningsområde (se nästa avsnitt). Av för- arbetena framgår att syftet med bestämmelserna i stället är att öka statliga och kommunala myndigheters medvetenhet om de nationella minoriteterna och minoritetsspråken. Detta förväntas i sin tur ytterst leda till att initiativ tas till att aktivt främja minoriteternas språk och kultur inom den offentliga verksamheten (prop. 2008/09:158, s. 67).

För kommunernas och regionernas del har ansvaret förtydligats genom en bestämmelse, 5 b § minoritetslagen, om skyldighet för dem att anta mål och riktlinjer för sitt minoritetspolitiska arbete. Skyldigheten innebär att kommuner och regioner aktivt ska ta ställ- ning till hur det minoritetspolitiska arbetet ska bedrivas och att det ska framgå av någon form av styrdokument (prop. 2017/18:199, s. 94).

Grundskyddet är inte sanktionerat men kommuner och regioner är skyldiga att på begäran lämna uppgift till uppföljningsmyndig- heterna om de mål och riktlinjer som antagits.

Samråd och andra former av inflytande

Förvaltningsmyndigheter ska ge de nationella minoriteterna möjlig- het till inflytande i frågor som berör dem och så långt det är möjligt samråda med minoriteterna i sådana frågor, enligt 5 § minoritets- lagen.

Utredningen konstaterar att bestämmelsen är central för minori- tetspolitiken. Den är det främsta styrmedlet för att uppnå det mino- ritetspolitiska målet inom delområdet inflytande och delaktighet. Genom de nationella minoriteternas inflytande kan dessutom poten-

Nuvarande organisering av minoritetspolitiken SOU 2020:27

tiellt innehållet i och utformningen av alla andra minoritetspolitiska åtgärder påverkas.

Innebörden av ”samråd” har förtydligats genom ett nytt andra stycke i bestämmelsen. Samråd ska ske genom att förvaltningsmyn- digheten för en strukturerad dialog med de nationella minoriteterna i syfte att kunna beakta deras synpunkter och behov i myndighetens beslutsfattande (se prop. 2017/18:199, s. 40 för den närmare inne- börden av detta).

I regleringen finns inte något uttryckligt krav på att de synpunkter som framförs vid samråden måste beaktas i beslutsfattandet, men syftet är att så ska ske så långt det är möjligt. Det centrala för sam- rådsförfarandet bör vara att de nationella minoriteternas synpunk- ter verkligen ska kunna beaktas i myndigheternas beslutsfattande (prop. 2017/18:199, s. 93). Av bestämmelsen följer en skyldighet att ge de nationella minoriteterna möjlighet till inflytande även i andra former än genom samråd.

I 5 a § anges att förvaltningsmyndigheter särskilt ska främja barns och ungas möjligheter till inflytande och samråd i frågor som berör dem och anpassa formerna för detta till deras förutsättningar.

Informationsskyldigheten

Enligt 3 § minoritetslagen har kommuner och regioner samt statliga förvaltningsmyndigheter skyldighet att informera de nationella minori- teterna om deras rättigheter och det allmännas ansvar. Skyldigheten omfattar rättigheter och ansvar enligt minoritetslagen och föreskrif- ter som lagen hänvisar till, vilket för närvarande är dels språklagen, dels bestämmelser i skollagen, rättegångsbalken och förvaltnings- processlagen.

Informationsskyldigheten är i fråga om statliga myndigheter be- gränsad till de vars verksamhet är av betydelse för de nationella mino- riteterna eller minoritetsspråken.

Av förarbetena framgår att syftet främst är att göra de nationella minoriteterna medvetna om sina rättigheter så att de kan ta tillvara dem (prop. 2008/09:158, s. 64 f.). Skyldigheten att informera gäller emellertid inte enbart rättigheter utan även det allmännas ansvar. Syftet med bestämmelsen får således anses vara att över huvud taget

SOU 2020:27 Nuvarande organisering av minoritetspolitiken

göra de nationella minoriteterna medvetande om innehållet i minori- tetspolitiken.

Den enskildes tillgång till språk

I 14 och 15 §§ språklagen finns bestämmelser som rör den enskildes möjlighet till språk. I bestämmelserna anges i fråga om den som till- hör en nationell minoritet att det allmänna ansvarar för att han eller hon ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda minoritets- språket.

3.5.2 Förvaltningsområden för finska, meänkieli och samiska