Återkommande och övergripande teman

6.5.1 Öst kontra väst

Återkommande i alla fyra böcker är att fokus ligger på västkyrkliga traditioner och historia, dvs. den romersk-katolska kyrkan och de olika protestantiska kyrkorna. Nästan uteslutande, när de ortodoxa kyrkorna nämns, är det endast i jämförelse med den katolska kyrkan vilket vi tydligt kan se i Björlin & Jämterud (2013, s. 185). Där beskrivs kort de ortodoxa kyrkorna först efter den katolska kyrkans framväxt i Europa och Sverige. Den ortodoxa kyrkan jämförs med den katolska kyrkan: “Kyrkorna där, de ortodoxa kyrkorna, var inte som i väst

överordnade den politiska makten utan hade snarare smält samman med den politiska makten inom de områden där de verkade” (Björlin & Jämterud, 2013, s. 186). Detta framstår som en tydlig värdering av att de ortodoxa kyrkorna inte var som de västliga, vilket förmedlar en diskurs där västvärlden är överordnad öst och den östliga kyrkan måste jämföras med den västliga för att ha relevans.

Pääkkönen (2014, s. 28) kom fram till ett liknande resultat i sitt examensarbete, där han såg att de ortodoxa kyrkorna fick minst utrymme av de tre större kristna inriktningarna

(katolicismen, ortodoxin och protestantismen) i de svenska läromedel hen analyserade och att de kyrkorna gärna framställdes som något annorlunda och udda jämfört med katolicismen och protestantismen.

Arentzen (2016, s. 9) skriver i sin rapport att ca 4 procent av Sveriges befolkning tillhör någon av de ortodoxa eller östliga kyrkorna. Det är alltså en stor del av den svenska

befolkningen som på något sätt tillhör en av dessa kyrkor. Trots det nämns östkyrkorna endast i jämförelse med de västliga traditionerna, som om östkyrkorna inte har en egen relevans i en svensk kontext utanför en jämförelse med mer ”bekanta” kyrkor där de får spela rollen som

“det andra” och “det annorlunda”. Vidare skriver Arentzen (2016, s. 10) om ett samtal han hade med en studiekamrat, där hen benämnde lutherska kyrkor som “vanliga kristna” i en diskussion om katolicismen och ortodoxin. Som en del av majoritetskyrkan tog hen sig tolkningsföreträde och därmed rätten att bestämma vad som var “vanlig” kristendom och vad som därmed var det “ovanliga”, det andra. Detta tenderar att exotifiera och främmandegöra andra former av kristen tradition. Eller, som Arentzen skriver: “Att betraktas som en avart av det folk är vana vid innebär att man fråntas den egna identiteten” (2016, s. 10).

Vi kan se samma diskurs i Göth, Lycken Rüter & Wirström (2018), som börjar kapitlet med den romersk-katolska kyrkan och därefter tar upp de ortodoxa kyrkorna i avsnittet om kristna inriktningar. De ortodoxa kyrkorna får tillsammans två sidors utrymme medan katolska kyrkan och den protestantiska kyrkan omfattar tre sidor vardera. På sida 154 skriver de att

“Kristna i östra romarriket firade juldagen, Jesu födelse, vid ett annat tillfälle än man gjorde västerut, sjöng olika sånger osv.”, vilket stämmer eftersom västkyrkorna gjorde ändringar i sina kalendrar. Återigen är den östliga kristendomen presenterad som något annorlunda till fördel för den västliga läran, som anses vara det normala med vilket allt annat ska jämföras och där den östliga traditionen får stå som motpol till den västliga “vanliga” kristendomen.

Genom att, i läroböckerna, återkommande främmandegöra de ortodoxa kyrkorna förminskar författarna andra människors tro och får den att framstå som något ytterst annorlunda, något som främst verkar existera för att visa på skillnader mot den “rätta” västliga traditionen.

Eriksson & Mattsson Flennegård (2012, s. 278-279) skriver i sin bok om fyra kristna

förgrundsgestalter: Augustinus, Aquino, Luther och Calvin. Både Augustinus och Aquino har

framförallt påverkat den romersk-katolska läran och teologin, Aquino var dessutom katolsk munk. Både Luther och Calvin var två av grundarna till det som skulle komma att bli den lutherska kyrkan och reformerta kyrkan, två protestantiska kyrkor och läror. I boken tar författarna inte upp någon förgrundsgestalt alls till de ortodoxa kyrkorna eller koptiska kyrkan, till exempel. De presenterar fyra förgrundsgestalter som endast har kopplingar till den västliga kyrkan, vilket återigen bekräftar en diskurs om öst mot väst. Den västliga kyrkan presenteras mer utförligt och dess representanters utsagor tas oftare på ordet, till skillnad från den östliga tron, som antingen förbises eller jämförs med den västliga som “det annorlunda”.

Genom att döpa avsnittet till “Fyra kristna förgrundsgestalter” betonar författarna hur viktiga dessa fyra personer har varit för den kristna läran detta till trots att det inte finns endast en kristen lära. Genom att endast nämna personer som var betydelsefulla för den västliga kyrkan blir implikationen att de andra kyrkorna inte är lika relevanta för svensk räkning, då man skriver ”fyra kristna förgrundsgestalter” och inte ”fyra förgrundsgestalter inom den västkyrkliga”. Därmed har de gjort anspråk på att, de viktigaste intellektuella

förgrundsgestalterna funnits i den västliga sfären. De hade till exempel kunnat nämna Johannes Chrysostomos, som är en viktig förgrundsfigur för både ortodoxa och katolska kyrkor (och för en del lutherska), eller Dionysios Areopagita, som är betydelsefull i många ortodoxa kyrkor.

Eriksson & Mattsson Flennegårds (2012, s. 278-279) avsnitt om fyra kristna

förgrundsgestalter är ett ypperligt exempel på vad som kallas symbolic annihilation, d.v.s frånvaron eller underrepresentationen av en viss grupp (Merskin, 1998, s. 335), i detta fall de ortodoxa kristna. Här har författarna valt att inte presentera några ortodoxa förgrundsgestalter och därmed marginaliserat ortodox teologisk historia och teologiskt tänkande och även de ortodoxa kyrkornas intellektuella livskraft.

Slutligen skriver Englund (1999, s. 330-331) i sin artikel om hur läromedel ofta styr lärares planering av undervisning och examination. Detta kan skapa en problematik kring

undervisningen om ortodox kristendom, då den i de granskade läromedlen endast får komma till tals när den ska jämföras med andra kristna inriktningar. Risken finns att det i

undervisningen skapas en missvisande bild av den ortodoxa tron, där den endast nämns för att påvisa något annorlunda i kontrast till det “normala” kristna. Detta står i skarp kontrast till

vad Arentzen (2016, s. 132) skriver och visar på att ortodox kristendom är något ”normalt” i Sverige – då 4% av befolkningen tillhör en ortodox kyrka.

6.5.2 Kristen eller protestantisk exceptionalism

Thulin & Elm (2012, s. 78) skriver att “Kristendomen finns framförallt i den rika

industrialiserade världen,” vilket förmedlar ett budskap om kristen exceptionalism, då de associerar kristendom med rika och “utvecklade” länder, på bekostnad av en rättvisande bild.

Pew Research Center (2011) visar i sin rapport, på att av världens protestanter existerar endast 13% i Europa medan 37% finner vi i Subsahariska Afrika. Dels skapar de en implicit koppling mellan kristendom och rikedom, dels kopplar de samman kristendom med

industrialiseringen och det ökade välståndet i dessa länder. Med detta citat raderar författarna kolonialismens historia genom att implicit förena kristendom som tro och välstånd istället för att skriva ut att den rika industrialiserade världen, som må vara kristen i stor utsträckning, också har vunnit sin rikedom och utveckling på bekostnad av den ”underutvecklade världen”

(Mbembe, 2017, 54).

Detta resulterar i en antydan om att det finns ett särskilt förhållande mellan kristendom och rikedom/industrialisering. Det förmedlar en diskurs om eurocentrism, då man i detta avsnitt lyfter kristendomen genom att implicit marginalisera andra religioner/livsåskådningar från den “rika och industrialiserade” världen. Löfstedt (2011, s. 10-11) bekräftar bilden av en kristen exceptionalism eller särställning i den svenska skolan när hon beskriver hur regering och media skapade diskussioner om hur lite kristendom syntes i den nya läroplanen (lgy11 och lgr 11), trots att Skolverkets expertgrupp redan tydligt hade markerat kristendomens särställning. Detta var dock inte tillräckligt enligt media och regeringen, som ansåg att kristendomen skulle synas ännu mer i läroplanerna.

Något Thulin & Elm inte nämner i sammanhanget är att kristendom växer som mest i den globala södern (Pew Research Center, 2017). Utöver det finns det fler kristna i Afrika och Sydamerika än det finns i just Europa och USA. Pew Research Center pekar på att antalet kristna i Europa de facto minskar, då det dör fler kristna än nya kristna föds och döps in i den kristna gemenskapen. Mest växer kristendom i Afrika med en ökning om 64 miljoner

anhängare under åren 2010-2015 (Pew Research Center, 2017). Därmed är det Thulin & Elm

skriver kanske inte en ren lögn, men i alla fall en sanning med modifikation och en tydlig vinkling för att få kristendom att framstå i ”bättre” dager. Det blir en tydlig bias i deras bok, där de väljer att koppla kristendom till “den rika och industrialiserade världen”. Genom denna beskrivning visar författarna på de sociala normer som ligger till grund, där allt som är väst är lite bättre och lite rikare än andra delar av världen.

Som vi kan se ovan benämner Eriksson & Mattsson Flennegård (2012, s. 308) allt som inte är

“traditionellt svenskt församlingsliv”, deras egna ord, vilket kan antas vara Svenska kyrkan, som “invandrarkyrkor”. Valet av ord skapar här en tydlig negativ koppling till allt som inte är Svenska kyrkan. Ordet “invandrarkyrkor”, som författarna använder sig av, skapar en direkt koppling till att dessa kyrkor egentligen inte hör hemma i Sverige. Ordet invandrade eller migrant har starka negativa konnotationer i Sverige, vilket Lundström (2018), skriver om.

Lundström (2018 s. 273-274) skriver att ordet ”migrant” ofta förknippas med problem för samhället, så som kostnad, rasism och diskriminering, antal och till och med "invandrares blotta närvaro”.

Enligt Fairclough (1992, s. 185-186) är val av ord starkt präglat av rådande sociala normer och diskursiva praktiker. Ord i sig skapar mening och olika ord frammanar olika betydelser och mening beroende på kontext. I denna kontext blir det därför tydligt att det skapas en mening av att andra kyrkor och traditioner ses som främmande och kanske även icke önskvärda. Särskilt när det kommer i direkt anslutning till en mening som talar om “svensk tradition” och benämns som “vid sidan om” det som författarna anser som “traditionellt svenskt”. Det skapar alltså en jämförande aspekt där vi å ena sidan har det “traditionellt svenska” och å andra sidan “invandrarkyrkor”, som i denna kontext per definition inte riktigt tillhör Sverige och det svenska. Detta kan skapa en uteslutande effekt där elever som inte hör hemma i vad författarna kallar ”traditionellt svenskt församlingsliv” känner sig förminskade eller att de inte accepteras som svenska överhuvudtaget. En sådan effekt kan vara katastrofal för den svenska skolan och kan även bryta mot diskrimineringslagen (SFS:2008:567), som tar upp diskriminering mot religion eller annan trosuppfattning inom utbildningsväsendet.

Detta bidrar till att skapa en tydlig maktdiskurs, där det svenska kyrkliga livet är normgivande i förhållande till det “andra” (Fairclough, 1992, s. 78-80). Den diskursiva ordningen tydliggör att det är den Svenska kyrkan som står högst i hierarkin och att

författarna är influerade av denna maktordning när de har skrivit läroboken. Detta kan vi bl.a

se från Skolverket (2011a, s. 138), där man i ämnesplanen skriver fram kristendomens särskilda betydelse i undervisningen och hur den har legat till grund för det svenska

samhällets värderingar. Men också Kittelman Flensner (2015, s. 204-205) pratar om detta i hennes ”svenskhetsdiskurs” där det blir tydligt att det svenska kyrkliga livet ofta ses som en självklar del av livet medan exempelvis muslimer ofta är ”farliga” och ”annorlunda”. Just här är det kristendomens särskilda betydelse men också dess tradition som förvaltat den svenska värdegrunden. Läroplanens formulering kan enkelt tolkas som att det här är Svenska kyrkan som ska premieras, då den har existerat och förvaltat svensk kristendom i århundraden.

Författarnas formuleringar i läroboken bekräftar denna tolkning då det är den svenska traditionen som står överst i diskursordningen med andra kristna kyrkor efter.

Med hjälp av Fairclough (1992, s.78-80) kan vi se hur produktionen av en text är beroende av rådande sociala praktiker och normer, varför texten kan konstitueras av den diskursordning och de maktstrukturer som råder. Detta gör att texten i sig återskapar de normer och

diskursordningar som råder i samhället i stort. I detta fall ser vi en diskursordning där Svenska kyrkan är normgivande.

I det sista avsnittet i Björlin & Jämteruds (2013) kapitel om kristendom återger de svar på frågor de ställt till två troende kristna i Sverige. Det är alltså en slags intervju som sedan skrivits ner i läroboken. De två personer som får representera kristendom i detta avsnitt tillhör båda en protestantisk tradition: den ena är medlem i pingstförsamlingen och den andra i Svenska kyrkan. Valet av två kristna med protestantisk tro förmedlar en diskurs som placerar protestantismen högst upp i hierarkin. Att aktivt välja två personer som har sin tro i

protestantisk tradition bidrar till att exkludera andra kristna traditioner, då dessa två får stå oemotsagda som representanter för hela den kristna tron. Det sänder en signal om att i Sverige är vi först och främst protestanter.

Med hjälp av Berglund (2014, s. 181) kan vi se hur denna tanke om ett kristet Sverige fortfarande genomsyrar vårt samhälle och skolgång. I sin artikel skriver hon om att vi i Sverige gärna ser vårt skolsystem och det svenska samhället som objektivt och neutralt. När Berglund fick frågor om den svenska religionskunskapsundervisningen, från en doktorand från Tjeckien, blev det genast tydligt för henne att det vi ser som objektivt och neutralt, från ett utifrånperspektiv ses som djupt lutherskt, framförallt i hur vi svenskar tänker kring och pratar om religion är djupt influerat av vårt lutherska arv. Hon tar även upp att skolans

lovdagar nästan uteslutande är kopplade till den kristna kalendern och dess högtider, som exempelvis jul, påsk och kristi himmelsfärd. Björlin & Jämterud (2013, s 194) har dessutom en rubrik som direkt pratar om Sverige som en “kristen nation”.

Kittelmann Flensner (2015, s. 204-205) bekräftar denna tanke om hur vi fortfarande är djupt influerade av kyrkans och kristendomens arv i Sverige. I sin avhandling skriver hon om hur deltagarna såg på invandrares tro som något mer religiöst än “svenskars tro”. Deltagarna pratade om invandrares tro och religion som något mer extremt och konstaterade att de är en annorlunda religion, en “invandrande” religion som om det vore fakta. Vidare sågs en högre grad av religiositet bland invandrare som något “icke-svenskt” och också som ett hot.

Deltagarna använde sig av ord som “hot” och att de känner sig “hotade” av invandringen och invandrares religiositet. Trots detta “hot” utgick både lärare och de flesta elever från att alla i klassen firade jul på något sätt, då det enligt dem inte var kopplat till religion utan snarare något rent kulturellt. Vidare skriver hon om hur elever, som inte beskrev sig själv som

kristna, ändå identifierade sig med kristendom på ett kulturellt plan, vilket tydligt visar på hur kristendomens särskilda betydelse genomsyrar den svenska

religionskunskapsundervisningen. Där det självklart är en protestantiskt ”modern” tro som får representeras och ses som självklar.

Det finns i böckerna en tydlig diskursordning om kristendom där den västliga traditionen (katolicismen och protestantismen) står över den östliga traditionen (de ortodoxa och österländska kyrkorna) i hierarkin. Men i denna diskursordning kan vi även se hur den protestantiska tron har en högre maktposition än den romersk-katolska tron och därmed står överst i hierarkin. Detta bekräftas av Thurfjell (2019, s. 464) som skriver om hur vi, genom vårt språk, reproducerar våra egna tankar kring religion och tro, beroende på hur vi pratar om dem. Som exempel nämner Thurfjell (2019, s. 465) om hur vi pratar om den katolska kyrkan i ett ”protestantiskt land”, vilket primärt tjänar att legitimera reformationen och därmed Sveriges egen historia och den protestantiska tron. I detta sker en urvalsprocess av vilka delar av historien vi väljer att återberätta.

Dock utgår denna bild från en uppfattning om att den protestantiska kyrkan är enhetlig, liberal och upplyst utifrån ett västerländskt perspektiv, d.v.s så som många ser den Svenska kyrkan. I verkligheten är den protestantiska tron oerhört splittrad mellan olika

denominationer (d.v.s kyrkosamfund). Det är med andra ord ingen enhetlig kyrka och tro.

Många protestantiska kyrkor är även konservativa och accepterar inte homosexuella (Aune, 2009 s. 39-40). De svenska läroböckernas syn på protestantismen bygger på ett slags svenskkyrklig hegemoni, där den Svenska kyrkans sätt att se på saker är den “korrekta” och

“upplysta” varianten som får representera alla protestantiska samfund. Detta resulterar ofta i en kristendom som representeras av en liberal svensk kyrka som är öppen för homosexuella och vilket ytterst kan resultera i ett osynliggörande och förminskande av de homosexuella som genom århundradena och än idag blivit förtryckta och diskriminerade p.g.a

protestantiska samfund och deras medlemmar.

6.5.3 Det kristna Sverige

I Björlin & Jämterud (2013, s.154-155) börjar kapitlet om kristendom med underrubriken

“Vem är kristen?” Författarna nämner att alla kristna inte är överens om vem som ska räknas som kristen och att det finns många tolkningar inom kristendom avseende teologi och liknande, men samtidigt slätar de över existerande skillnader med en problematisk

formulering som nämndes i 6.3. I avsnittet efter kommer underrubriken “Kristen kultur och tradition i Sverige”. Genom denna struktur blir det tydligt att svaret på frågan “vem är kristen?” på något sätt implicit sammankopplas med Sverige och svensk kristendom där splittringar och skillnader på ett internationellt plan inte spelar så stor roll i sammanhanget för författarna. Som Fairclough (1992, s. 77-78) skriver, kan strukturen på en text ge insikt om vilka sociala praktiker och normer som texten bygger på. I detta exempel kan vi tydligt se att svensk kristendom premieras och, genom strukturen på kapitlet, läggs fram på ett sätt som skapar en uppfattning om att den svenska kristendomen är “vanlig” eller allmängiltig.

I detta avsnitt om kristen kultur och tradition i Sverige, väljer författarna att visa de lite mer

“vänliga” uttrycken för kristendom man kan se i Sverige, d.v.s saker som varför vi äter semlor, korset på Sveriges flagga, symbolen tre kronor osv. Över hälften av avsnittet läggs på att prata om fettisdagen och semlan. Genom att beskriva det kristna Sverige på detta sätt väljer författarna att visa en mjuk och ofarlig sida av kristendom, som på något sätt har spelat ut sin roll i Sverige och endast finns kvar som en förklaring på varför vi gör vissa saker, eller för att förklara sådant som kan ses som typiskt svenskt. Detta ger Sverige en slags postkristen form av nationalism som Thurfjell pratar om (2019), där det kristna arvet på något sätt ger stöd för en nationell stolthet i saker och ting som vi ser som ”typiskt svenska”. Det ger även en bild av ett land som inte låter religion styra samhällets institutioner eller samhällets normer

i stort, vilket inte riktigt stämmer. Som tidigare nämnts, styrs fortfarande skolåret av kristna lovdagar och kristendom har fortfarande en särställning i den svenska skolans undervisning (Skolverket, 2011a, s. 138).

Eriksson & Mattsson Flennegård (2012, s. 294-297) skriver ett avsnitt om “nya frågor och krav” på kristendom i vår samtid. De tar upp frågor som synen på homosexuellt giftermål, kvinnliga präster. I detta avsnitt ger de en bild av protestantism som exceptionellt liberal avseende dessa frågor. Det stämmer in på vissa trossamfund, som exempelvis Svenska kyrkan, som tillåter samkönade äktenskap och kvinnliga präster i sin församling, men långt ifrån alla protestantiska kyrkor är så pass liberala. Många av de så kallade protestantiska kyrkorna kan vara ganska konservativa, som exempelvis i USA där det ofta är protestantiska samfund som är emot abort och samkönade äktenskap (Hunt, 2009, s. 14-15).

Härenstam skriver att “Det är viktigt att markera, att det som väljs ut att representera en religion i en lärobok får avgörande följder för skolans och elevernas ställningstagande till denna religion eller de drag inom den som läroboken presenterar” (2006, s. 8). I detta fallet kan det resultera i att den protestantiska tron framställs som “upplyst” och “modern” och därmed bättre än övriga kristna inriktningar. Detta kan ge eleverna en missvisande bild av protestantismen och det kan framförallt få kristna av andra inriktningar, i klassrummet, att känna sig förminskade då denna framställning kanske inte stämmer överens med deras verklighet.

Genom att Eriksson & Mattsson Flennegård skriver på detta sätt, bidrar de till en bild av protestantisk exceptionalism där de antyder att alla andra protestantiska kyrkor är som den Svenska kyrkan, vilket inte stämmer. Detta skapar en falsk bild av de protestantiska kyrkorna som liberala, hbtq-vänliga och välkomnande för alla. Det ger också en bild av en enhetlig protestantisk kyrka, vilket inte heller är sant. Den protestantiska traditionen är oerhört splittrad mellan olika kyrkor, t.ex. lutherska kyrkor, baptister, metodister, evangeliker, kalvinister. Därutöver kan det skilja sig åt i teologi mellan olika metodistsamfund eller

Genom att Eriksson & Mattsson Flennegård skriver på detta sätt, bidrar de till en bild av protestantisk exceptionalism där de antyder att alla andra protestantiska kyrkor är som den Svenska kyrkan, vilket inte stämmer. Detta skapar en falsk bild av de protestantiska kyrkorna som liberala, hbtq-vänliga och välkomnande för alla. Det ger också en bild av en enhetlig protestantisk kyrka, vilket inte heller är sant. Den protestantiska traditionen är oerhört splittrad mellan olika kyrkor, t.ex. lutherska kyrkor, baptister, metodister, evangeliker, kalvinister. Därutöver kan det skilja sig åt i teologi mellan olika metodistsamfund eller