Samhälle, kultur och identitet
Examensarbete i fördjupningsämnet (Religionskunskap)
15 högskolepoäng, avancerad nivå
Kristendom i läroböcker
En diskurs om läromedel
Christianity in Textbooks
A Discourse on Teaching Materials
Axel Flodfält
Examen och poäng: Ämneslärarexamen, 300 hp
Datum för seminarium: 3/6–2021 Examinator: Sanja Nilsson Handledare: Martin Lund
Förord
Tiden för arbetet med denna uppsats har varit relativt kort och delvis därför också mödosam, men ändå berikat mig både vad gäller kunskap och mitt sätt att tänka kring diskurs och kristendomens påverkan på det svenska samhället. Mitt intresse för och nyfikenhet på ämnet har under arbetets gång ständigt lett till nya frågeställningar och spekulationer kring
läromedels avgörande betydelse i undervisningen, vilket gjort att en del av de, för essensens skull, nödvändiga avgränsningar i viss mån smärtat. Dock leder dessa frågor och min nyfikenhet till ett fortsatt intresse för och utveckling av mitt arbete i framtiden.
Ett särskilt tack till Universitetslektor Martin Lund, min handledare och inspiratör, för hans engagemang, brinnande intresse och förmåga att entusiasmera. Hans omfattande kunskaper i ämnet har varit värdefulla för hur arbetet har fortskridit.
Abstract
This study focuses on an analysis of textbooks in religious studies for the upper secondary school in Sweden. In the Swedish curriculum Christianity has a special importance even though school should be non-confessional in Sweden. Since Sweden today does not have a central authority that reviews textbooks, it is instead up to the individual schools to analyze and review their teaching materials and the authors of textbooks need to base their textbooks on their own interpretation of the curriculum. The study aims to explain whether we can find a typical Swedish textbook discourse and if so how it relates to the curriculum's wording about Christianity’s special importance. Furthermore, what potential impact the author’s interpretation of this special importance could have on the equivalence in Swedish religious studies in upper secondary school and how it potentially could lead to a discourse of
Christian exceptionalism. The analysis of the textbooks is based on Fairclough's critical discourse analysis both as a theory and as a method of analysis. The findings indicate that there is a Swedish textbook discourse that values western traditions over eastern traditions of Christianity and often equates Protestantism with the Church of Sweden.
Keywords: Christianity, Christian exceptionalism, critical discourse analysis, curriculum, discourse, modality, order of discourse, textbooks, textbook analysis, the subject of religion, upper secondary school.
Innehållsförteckning
Förord 2
Abstract 3
Innehållsförteckning 4
1. Inledning 6
2. Bakgrund 7
2.1 Avsaknad av läromedelsenhet 7
2.2 Läroplansformulering 8
2.3 Likvärdig undervisning 9
3. Syfte och frågeställningar 10
4. Teori och metod 11
4.1 Diskursbegreppet 11
4.3 Faircloughs tredimensionella modell 13
4.4 Avgränsningar 13
4.5 Metod 14
4.6 Material och urval 15
4.7 Forskningsetiska överväganden 16
5. Tidigare Forskning 17
6. Resultat och analys 21
6.1 Religion 1 21
6.2 Religion 1 för gymnasiet 23
6.3 Under samma himmel 25
6.4 Söka svar 28
6.5 Återkommande och övergripande teman 31
6.5.1 Öst kontra väst 31
6.5.2 Kristen eller protestantisk exceptionalism 34
6.5.3 Det kristna Sverige 38
7. Slutsats och diskussion 41
8. Referenser 46
8.1 Läroböcker 48
1. Inledning
Mitt examensarbete kommer att fokusera på hur kristendom framställs i läromedel för religionskunskap i gymnasieskolan och hur denna framställning potentiellt kan påverka likvärdigheten i utbildningen. Sedan 1990-talet har vi i Sverige inte någon central granskning av läromedel som används ute i skolorna, utan det är i stället upp till rektorerna för de olika skolorna att granska läromedel och ansvara för deras kvalitet. Ofta delegeras ansvaret för denna granskning till de individuella lärarna, vilket många lärare anser att de dessvärre inte har utrymme till då de redan känner en enorm tidspress gällande all annan planering av sin verksamhet, såsom planering av undervisning och utvärdering av densamma
(Skolinspektionen, 2020, s. 1).
Därutöver har kristendom än idag en särställning inom religionskunskapsundervisningen på den svenska gymnasieskolan. Detta kan vi se bl.a genom hur läroplanen för religionskunskap 1 är formulerad. Även under min egen VFU (verksamhetsförlagd utbildning) kunde jag se hur olika religionslärare lade extra fokus på just kristendom, med sina elever. Rent anekdotiskt, var kapitlet om kristendom även under min egen gymnasietid utförligare och mer nyanserat än de kapitel som handlade om de andra världsreligionerna och själva sidantalet var större.
Den särställning som kristendomen har, har väckt en del frågor hos mig, om hur vi kan skapa lika förutsättningar för alla elever när redskapen och informationen kan se så olika ut på en och samma skola. Vidare slogs jag av hur pass stark kristendomslära fortfarande är inom den icke-konfessionella skolan. Därför kommer detta examensarbete att vara en läromedelsanalys av hur de kapitel, som rör kristendom, är upplagda i olika läromedel. Detta för att få en bild både av hur kristendom framställs i svenska läromedel och vilken eventuell påverkan det kan ha på utbildningen.
2. Bakgrund
2.1 Avsaknad av läromedelsenhet
Idag har vi i Sverige ingen central enhet, som granskar läromedel för den svenska skolan.
Istället har detta ansvar lagts över på den enskilda skolan och de enskilda lärarna i samband med de skolreformer som genomfördes under 1990-talet (Skolinspektionen, 2020). Med dessa reformer, såsom kommunaliseringen av skolan, upphörde statens huvudansvar att granska läromedel för skolorna. Detta innebär att varje skola idag ansvarar för sin egna kvalitetssäkring och därmed även val av läromedel. Anekdotiska bevis, från min egen praktik, verkar bekräfta bilden av att lärare anser att de inte hinner med denna arbetsuppgift och även anser att det ständigt tillkommer fler arbetsuppgifter, som främst rör dokumentation och i mindre utsträckning gäller undervisningen i sig. Detta ökar risken för att mindre tid läggs på en lärares kärnuppdrag, dvs. att planera och undervisa elever. Om man frågar lärarna själva säger de flesta att, om de måste välja var de lägger sin tid, så fokuserar de hellre på själva undervisningen och planeringen av densamma.
Idag har även utbudet av läromedel ökat markant (Skolinspektionen, 2020, s. 1) vilket kan göra området ytterst svårnavigerat för lärare som känner att de ej har den tid till
kvalitetsgranskning de hade behövt. Denna avsaknad av en gemensam strategi kan innebära att de läromedel som används inte har kvalitetssäkrats tillräckligt, vilket kan resultera i att
“elever inte får tillgång till läromedel av hög och jämn kvalitet, vilket i sin tur kan påverka deras kunskapsutveckling och förstärka olikvärdiga förutsättningar.”(Skolinspektionen, 2020, s. 1).I Sverige skall all utbildning vara likvärdig för alla elever, vilket är inskrivet i skollagen 1 kap. 9 § (SFS:2010:800).Undermåliga läromedel måste dock inte betyda att själva undervisningen är undermålig. En lärare kan självklart kompensera sina lektioner om de har bristfälliga läromedel. Dock kan läromedlen ge en indikation på hur likvärdigheten ser ut i Sveriges skolor, där olika läromedel kan ge eleverna olika förutsättningar då de utgår från olika information och upplägg. Utöver det, påverkar även den information och bild av olika religioner och livsåskådningar som dessa läromedel ger, varför fokus i detta examensarbete ligger på den bild några utvalda läromedel ger av kristendom. Som nämndes ovan har kristendom en särskild ställning i den svenska skolan och framförallt i
religionskunskapsundervisningen (Skolverket, 2011a, s. 138).
2.2 Läroplansformulering
I läroplanen för gymnasieskolan står det i avsnittet om skolans värdegrund och uppgifter att skolan ska förvaltas “I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism” (Skolverket, 2011a, s. 5). I meningen därefter står det även att
“Undervisningen ska vara icke-konfessionell.” Kristen tradition nämns här i anslutning till den etik som skolan ämnar fostra sina elever i, dock står det även att skolan skall vara icke-konfessionell (Skolverket, 2011a, s. 6). Detta ger en något motsägelsefull bild, där skolan å ena sidan ska vara icke-konfessionell men samtidigt fostra kristna värderingar i enlighet med den västerländska humanismen. Denna dubbla bild bekräftas av Berglund (2014) som skriver att svenskar gärna ser på den svenska skolan och även samhället i stort som objektiva och neutrala när det kommer till religionskunskap. Men som Berglund (2014, s. 181) nämner så kan denna bild av objektivitet och neutralitet te sig djupt rotad i
lutheranism från ett utifrånperspektiv. Detta syns inte enbart i själva undervisningen utan även i hur hela skolåret är utformat, med lov och ledigheter anpassade efter kristna högtider som påsk, jul.
Dock är avsnittet om skolans värdegrund och uppgifter inte det enda stället i lgy 11 som kristendom nämns i någon slags särställning. I ämnesplanen för religionskunskap (Skolverket, 2011a, s. 138) står det i ämnets syfte att “Kunskaper om samt förståelse för kristendomen och dess traditioner har särskild betydelse då denna tradition förvaltat den värdegrund som ligger till grund för det svenska samhället.”. Som vi kan se ovan ska den svenska skolan vara icke-konfessionell, men ändå är den kristna traditionen av särskild betydelse och har en särställning i religionskunskapsundervisningen. Även i ämnets förmågor nämns kristendom specifikt medan andra religiösa praktiker endast benämns som ”andra religioner och livsåskådningar” (Skolverket, 2011a, s. 138). Samma typ av formulering kan vi se i det centrala innehållet för religionskunskap 1, där kristendom återigen nämns specifikt i både förmåga 1 och förmåga 7, medan andra religiösa åskådningar ännu en gång benämns under samlingsbegreppet ”övriga" världsreligioner och livsåskådningar. Det jag kommer att fokusera på i detta examensarbete är framförallt den formulering som framförs i ämnets syfte för religionskunskap i gymnasieskolan. Detta är av betydelse då hela religionskunskapsämnet har som syfte att undervisa utifrån kristendomens särskilda och privilegierade ställning i Sverige.
2.3 Likvärdig undervisning
Begreppet likvärdighet är svårdefinierat då det är ytterst mångfacetterat. Utgångspunkten för tolkningen av detta begrepp, i detta examensarbete, är tagen från styrdokumenten samt skollagen för den svenska skolan. Utifrån skollagen kan man dela upp likvärdighetsbegreppet i framförallt två definitioner. Den första avser lika tillgång till utbildning, vilket beskrivs i1 kap. 8 § som att alla, oberoende av socioekonomisk status, geografisk hemvist, ska ha en likvärdig tillgång till utbildning i Sverige (SFS:2010:800).Den andra aspekten är lika kvalitet på utbildningen, vilket nämnsi 1 kap. 9 § där det står att “Utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas” (SFS:2010:800).
En likvärdig utbildning betyder dock inte att alla elever ska behandlas exakt likadant, utan snarare att varje individ ska ha möjlighet till en högkvalitativ utbildning där varje elev ska ha möjlighet att nå sin fulla potential, oavsett yttre omständigheter. Skolverket (2011a, s. 6) nämner i lgy11 att “En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika. Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar, behov och kunskapsnivå.”I detta examensarbete är det den andra aspekten av likvärdighet som jag kommer att undersöka, d.v.s. lika kvalitet på utbildning oberoende av vilken skola eller klass en elev går i. Att jag väljer att definiera begreppet på just detta sätt har sin grund i själva undersökningens syfte och utformning, där jag kommer att jämföra olika läromedel och på så sätt se om de kan ha en potentiell inverkan på
likvärdigheten i utbildningen.
3. Syfte och frågeställningar
Syftet med detta examensarbete är att via en läromedelsanalys undersöka olika läromedels kapitel om kristendom, med utgångspunkt i den särställning kristendom har i den svenska läroplanen. Målet är att genom att belysa likheter och skillnader i framställningen utröna huruvida det finns en svensk “skolboksdiskurs” om kristendom och vilka bilder av kristendom som är vanligast återkommande. Genom denna undersökning vill jag belysa vilken potentiell inverkan läromedel kan ha på likvärdigheten i den svenska
religionskunskapsundervisningen, i dubbel bemärkelse. Å ena sidan kan likheter och skillnader påverka likvärdigheten i bemärkelsen att elever kan få olika uppfattningar om kristendomen. Å andra sidan kan läroplanens formulering leda till läromedel som förmedlar en diskurs om kristen exceptionalism. Då både läroplanen och skollagen säger att skolans undervisning ska vara icke-konfessionell är det ytterst intressant vilket resultat kristendomens särställning i läroplanen kan få för utbildningen. För att uppfylla syftet och nå detta mål har jag utgått från följande frågeställningar:
● Vilka likheter och skillnader finns det i framställningen av kristendom i utvalda svenska läromedel?
● Finns det en svensk “skolboksdiskurs” om kristendom och hur förhåller den sig i så fall till läroplanens formulering om kristendomens särskilda betydelse?
● Vilken potentiell inverkan kan läromedelsförfattares tolkning av läroplanens formulering ha på likvärdigheten i den svenska religionskunskapens undervisning?
4. Teori och metod
Detta kapitel kommer att belysa den teoretiska bakgrund och metod denna undersökning vilar på. I examensarbetet ämnar jag att göra en läromedelsanalys där jag vill undersöka huruvida det finns en svensk “skolboksdiskurs” samt undersöka hur kristendom framställs i svenska läromedel för religionskunskap. Undersökningen bygger därför teoretiskt på kritisk
diskursanalys. Denna inspiration kommer i första hand från Norman Fairclough.
4.1 Diskursbegreppet
För att kunna reda ut vad diskursanalys är, måste vi definiera vad en diskurs är för något.
Fairclough och Wodak förklarar diskurs övergripande som ”language use in speech and writing” (Fairclough & Wodak, 1997, s. 258). Diskurs kan även definieras som “ett bestämt sätt att tala om och förstå världen (eller ett utsnitt av världen)” (Winther Jørgensen & Phillips, 1999, s. 7), vilket visar diskursens betydelse för kunskap och förståelse. Med andra ord, genom den typ av språk eller ord vi använder, visar vi vår egen förståelse av världen eller ett specifikt fenomen. Därmed kan man definiera diskurs som en idé om hur språk är konstruerat och strukturerat i olika mönster, vilket syftar på det sätt man talar inom ett specifikt område eller fält, som exempelvis en medicinsk diskurs eller en politisk diskurs. Diskurs bidrar till att skapa den sociala världen. Ovan angivna definitioner av diskurs sammanfattar den definition av begreppet diskurs, som denna undersökning åsyftar. Diskursbegreppet handlar därmed om hur språket används för att konstruera kunskap på ett specifikt sätt inom ett särskilt område.
Då jag i denna uppsats avser att undersöka hur läroböcker framställer kristendom, hur läromedelsförfattare konstruerar olika former av kristendom genom vilken information de väljer att ta med eller utesluta samt om det eventuellt finns en specifik “skolboksdiskurs”, lämpar sig kritisk diskursanalys väl som teoretisk utgångspunkt för mitt arbete.
Ytterligare två begrepp som används ofta i denna undersökning är modalitet och
diskursordning. Modalitet är en term som används för att klargöra textens mönster, genom hur mycket affinitet (instämmande) en mening uppvisar (Fairclough 1992, s. 236). Ju högre affinitet en mening har desto mer instämmande har författarna till sin mening/text.
Användandet av en objektiv (hög affinitet) modalitet innebär att det som står skrivet uppfattas
som en objektiv sanning och visar på att man befäster den rådande diskursordningen (Fairclough 1992, s. 158-160). Med diskursordning menas summan av de diskurser som används inom ett specifikt område eller social institution, i denna undersökning avses den diskursordning som råder inom skolans värld (Fairclough 1992, s. 238.)
4.2 Kritisk diskursanalys
Kritisk diskursanalys (Critical discourse analysis/CDA) uppstod under 1980-talet. CDA är såväl en teori som en metod med ambition att problematisera och empiriskt undersöka olika relationer mellan diskursiv praktik, det kulturella och sociala i specifika sociala sammanhang (Winther Jørgensen & Phillips, 1999, s. 66). Fairclough (1995, s. 9) skriver att ”analysis of texts should not be artificially isolated from analysis of institutional and discoursal practices within which texts are embedded”, vilket bekräftar betydelsen av en medvetenhet om sammanhang och relationer i diskursanalys. Inom CDA är språk något centralt, det ses som ett socialt fenomen som uttrycker mening, där mottagaren/läsaren ej bara är en passiv mottagare av språket utan en gemensam skapare av mening. Mening skapas i samspelet mellan en text och en mottagare. Texter bär alltså ingen inneboende essens i sig själv utan mening skapas endast i samspelet mellan text och läsare (Fairclough, 1992). Inom CDA är det inte grammatiken som är det väsentliga, utan det är snarare val av specifika ord som är av betydelse. Beroende på vilka ord som väljs i en text skapas olika mening. Det är framförallt själva strukturen i en text som är väsentlig, det vill säga hur de olika styckena delas in, val av rubriker och underrubriker samt vad det säger om själva texten.
Även maktstrukturer är centrala inom CDA. CDA menar att diskurs struktureras av dominans. Diskurser i sig är inte fria från dominerande strukturer, utan snarare skapade utifrån olika maktförhållanden (Fairclough, 1992, s. 63-64). Diskursiva praktiker bidrar till att skapa och reproducera ojämlika maktförhållanden mellan olika sociala grupper,
exempelvis mellan män och kvinnor. Därför är diskurser ej fria från sitt sociala sammanhang.
Diskurs både konstituerar den sociala världen och blir konstituerad av andra sociala praktiker (Fairclough, 1992, s. 97). Detta sker exempelvis genom skapande och konsumerande av olika texter, där en text kan bidra till att skapa förändring men också bidra till att upprätthålla rådande normer. Diskurser inte enbart formar och skapar sociala strukturer och processer utan speglar även dessa strukturer och processer. Diskurser kan därmed både skapa nya sociala
strukturer och andra sociala förhållanden, men är också beroende av de rådande sociala strukturerna och kan därför även befästa och spegla redan rådande strukturer.
4.3 Faircloughs tredimensionella modell
Faircloughs modell bygger på tre dimensioner: själva texten (dess egenskaper), diskursiva praktiker (produktion och konsumtion av texten) och den sociala praktiken (de rådande normerna och praktikerna i samhället) (Fairclough, 1992, s. 232-233). Man ska dock inte se dessa tre dimensioner som separerade från varandra. När man analyserar texter är det viktigt att även få med den diskursiva praktiken och i vilken social kontext som texten skrevs. När man gör textanalyser arbetar man med diskursiva praktiker och omvänt genom att analysera textens egenskaper och i vilket sammanhang den har producerats, dvs. ingen dimension existerar i ett vakuum utan de påverkar och påverkas av varandra. Däremot ska de åtskiljas analytiskt, då de utgör olika dimensioner. Analys av text fokuserar på de formella lingvistiska dragen i texten (inklusive grammatik, vokabulär, struktur) som kan konstruera diskurser.
Analysen av diskursiva praktiker fokuserar på hur författaren förhåller sig till och bygger på redan rådande diskurser och maktförhållanden. Vidare bygger den på hur mottagaren
använder sig av rådande diskurser för att förstå och tolka texten (Fairclough, 1992). Slutligen finns diskurs som social praktik, där själva diskursbegreppet utvidgas genom att man
inkluderar och relaterar till både andra diskurser och till icke-diskursiva områden för att på så sätt se om den diskursiva praktiken antingen reproducerar eller på något sätt omstrukturerar diskursordningen. Syftet här är att se om texten följer rådande normer eller om den genom sin diskursordning hjälper till att skapa social förändring. Förhållandet mellan texter och den sociala praktiken förmedlas av den diskursiva praktiken. Med andra ord är det genom hur vi använder språk i kommunikation och produktion av texter (diskursiva praktiker) som texter formar och formas av sociala praktiker.
4.4 Avgränsningar
Då denna undersökning fokuserar på kristendom och hur den framställs i läromedel har jag valt att avgränsa min analys till endast de kapitel som behandlar kristendom i de olika
läromedlen. Ytterligare en avgränsning som har gjorts är, att undersökningen endast fokuserar på nutida läromedel, dvs. de läromedel som är skrivna efter lgy11. Denna avgränsning görs med anledning av att det är den verklighet som eleverna möter varje dag.
4.5 Metod
Min studie är en kvalitativ textstudie, där läroböckers kapitel om kristendom analyseras och jämförs. Då de olika läroböckerna har lästs noggrant och jämförts med varandra och då jag velat undersöka huruvida det finns en potentiell “skolboksdiskurs” om kristendom och hur kristendom framställs i de olika läromedlen, blev valet av en kvalitativ textanalys naturlig. Då jag använder mig av CDA som teoretisk utgångspunkt i min undersökning kommer jag även att använda mig av CDA som metod i min analys av läroböckerna. CDA lämpar sig eftersom att språket är av stor vikt däri. Fokus ligger på vilken typ av språk som används, val av specifika ord, hur texterna i sig är strukturerade och olika diskursers relation till olika maktförhållanden, till exempel kristendomens särställning i den svenska
religionsundervisningen. Både CDAs fokus på språk i sig och språk som maktmedel lämpar sig väl för min undersökning, mot bakgrund av studiens syfte och frågeställningar, vilka relaterar till språk och makt. Mer specifikt utgår studien från Faircloughs tredimensionella modell av CDA.
Jag har gått tillväga som så att jag efter en noggrann läsning och granskning av varje lärobok först analyserat själva texterna, där jag har undersökt användandet av modalitet, val av ord, själva strukturen av texterna. Under analysens gång har jag fört anteckningar av vad jag har kunnat utröna i min analys i ett separat dokument, som exempelvis vilken form av modalitet som använts samt i vilka sammanhang osv. Efter textanalysen har jag undersökt de diskursiva praktikerna och därmed fört in anteckningar kring den dimensionen. För att undersöka
diskursiva praktiker har texternas struktur undersökts och satts in i den verklighet de existerar i, då läroböcker är en specifik textgenre som är avsedda för en viss marknad, i detta fall elever och lärare på svenska skolor. Slutligen har den tredje dimensionen undersökts för att se hur läroböckerna förhåller sig till rådande normer i det svenska samhället framförallt hur läroböckerna förhåller sig till kristendomens särställning. I analysen av sociala praktiker har fokus varit huruvida texterna har bekräftat den rådande sociala ordningen (kristendomens särställning) eller om de har omkullkastat och förnyat den diskursiva ordningen. Varje
lärobok har lästs för sig själv, men också satts in i ett större sammanhang där de kan relateras till varandra och till en större diskursiv praktik. Slutligen har läroböckerna relaterats till den sociala verklighet de har skrivits i, utifrån rådande normer och föreställningar som har färgat författarna och kan färga mottagarnas uppfattningar.
4.6 Material och urval
Jag har analyserat fyra olika läromedel för religionskunskapsämnet i gymnasieskolan. Alla fyra läroböcker används aktivt av lärare i olika skolor. Böckerna är utgivna av fyra olika förlag, två av böckerna är utgivna under olika år medan två av böckerna är utgivna 2012.
Därutöver är alla böcker skrivna av olika författare. Två av läroböckerna är gjorda för både religion 1 och 2, två endast för religion 1. Följande böcker har analyserats:
● Björlin, Ola & Jämterud, Ulf (2013). Under samma himmel: religionskunskap för gymnasieskolan. Sanoma utbildning AB.
● Eriksson, Leif & Mattsson Flennegård, Malin (2012). Söka svar: religionskunskap kurs 1 och 2. Liber.
● Göth, Lennart, Lycken Rüter, Katarina & Wirström, Veronica (2018). Religion 1 för gymnasiet. Natur och kultur.
● Thulin, Birgitta & Elm, Sten (2012). Religion 1. Interskol Förlag AB.
Urvalet av läromedel gjordes genom att jag kontaktade bekanta, som arbetar som
gymnasielärare i religionskunskap, alla på olika skolor. På så sätt fanns en möjlighet för ett brett urval. Jag kontaktade tio olika bekanta som arbetar som lärare på gymnasieskolan.
Utöver detta lade jag ut en förfrågan i en Facebookgrupp för religionslärare, där jag berättade om mitt examensarbete och vilken typ av läroböcker jag eftersökte. Ett krav jag hade var att läroböckerna aktivt används av lärare i klassrummet idag. Att alla läroböcker är aktuella underlättar mitt arbete, då jag inte behöver oroa mig för om de faktiskt används i
klassrummet. Dessutom är alla böcker skrivna utifrån lgy11 och den nya ämnesplan som kom med den nya läroplanen. Detta är av yttersta vikt, då jag relaterar mitt syfte och mina
frågeställningar till kristendomens särställning i just lgy11. Ett annat krav var att varje bok skulle komma från olika skolor. Flera lärare jag hade kontaktat erbjöd böcker jag redan hade
fått tag på, som exempelvis Björlin & Jämterud (2013), vilket var den lärobok som flest lärare jag hade kontakt med använde i sin undervisning.
4.7 Forskningsetiska överväganden
Vetenskapsrådet (2002) skriver om vikten av att vara en opartisk skribent i de fyra
huvudkraven inom forskning genom de forskningsetiska principerna. Dessa är informations-, samtyckes-, konfidentialitets- och nyttjandekraven. Då denna studie inte är baserad på
intervjuer, observationer, enkäter eller liknande, utan enbart är en litteraturstudie så lever min undersökning upp till de krav Vetenskapsrådet ställer på etisk forskning. Däremot är det viktigt att ha i åtanke att tolkning av texter samt vad författarna har menat innebär ett
maktutövande, speciellt vid användandet av en metod som kräver dessa former av tolkningar, såsom CDA. Därför är det viktigt att konstatera att målet med denna undersökning inte är att kritisera läroböckerna eller de individuella författarna och dess framställning av kristendom utan att kartlägga vilka diskurser som kan skönjas i deras texter.
5. Tidigare Forskning
I detta kapitel kommer jag att belysa tidigare forskning kring läromedelsanalys, likvärdighet och kristendomens särskilda betydelse i den svenska skolan.
Löfstedt (2011) skriver i sin bok, Religionsdidaktik - mångfald, livsfrågor och etik i skolan, om kristendomens särställning i den svenska gymnasieskolan. Löfstedt skriver att allt eftersom samhället förändras och allt eftersom dessa förändringar sker behöver skolans styrdokument skrivas om och uppdateras för att vara aktuella. Gy11 är ett exempel på detta, då gymnasieskolans läroplan och kursplaner skrevs om och omarbetades 2009/2010 för att passa en förändrad värld. När Skolverkets nya läroplaner lämnades över till regeringen var det framförallt religionskunskapsämnet som ledde till diskussioner i media. Det var
framförallt de meningar som rörde kristendom som uppmärksammades. Både media och regering menade att kristendom i den nya läroplanen var alltför osynlig och behövde skrivas fram tydligare. Detta trots att Skolverkets arbetsgrupp tydligt hade markerat kristendomens särställning (Löfstedt, 2011, s. 10-11). Fokus låg dock på att lyfta fram en religiös mångfald.
Det förslag som slutligen kom från regeringen och kom att bli lgy11 och lgr11 skilde sig inte markant från Skolverkets förslag, utan hade framförallt symboliska förändringar. Istället för att skriva religioner, eller världsreligioner skrevs det i stället kristendom och de andra världsreligionerna, där kristendom alltid nämndes specifikt och först i sammanhanget.
Wickström (2011) skriver ett kapitel om läromedel och Skolverkets, samt lärares
granskningar av dessa, om hur denna granskning har kommit att ändras genom åren. Efter 1991 års reform stod det plötsligt skolorna och lärarna fritt att välja läromedel till skillnad från tidigare, då detta var statligt reglerat. Wickström (2011, s. 163) nämner att texter alltid är problematiska. Det finns en föreställning om att det kan vara önskvärt att ta bort misshagliga texter och att låta en extern institution granska läromedel igen, så att lärare kan få någon slags
“kvalitetsstämpel” på sina läromedel. Här skriver Wickström (2011, s. 163) att den idéen bygger på att det ens är möjligt att “producera essentiellt goda texter”, d.v.s texter som har ett eget värde i sig själva utan tolkning av en potentiell läsare. Wickström tar, som en tanke, upp att denna idé bygger på en luthersk idégrund, där goda texter existerar och har en egen auktoritet. Istället menar han att dessa uppfattningar osynliggör att texter alltid är något som måste läsas och tolkas, att alternativa tolkningar av alla texter alltid är möjliga och ofta
önskvärda, då mening skapas av läsaren själv. Vidare skriver författaren att språk i text är värderande och kan därför inte ses som objektivt eller neutralt. Läroböcker ger endast en bild av hur verkligheten kan se ut och denna bild kan skilja sig markant från andra läromedel eller texter lärare använder i klassrummet. Därför är det av yttersta vikt att, som lärare, vara medveten om denna företeelse samt om att språk och ordval kan bekräfta en viss ideologisk världssyn. Wickström skriver vidare att en entydig bild av religion kan bli problematisk när den inte överensstämmer med den bild eleverna i klassrummet har av sig själva och sin religion.
Härenstam (2006) skriver i sin artikel, En granskning av hur religion/trosuppfattningar framställs i ett urval av läroböcker, om hur religion och trosuppfattningar framställs i ett urval av läromedel, där han granskat huruvida de följer läroplanen. I denna artikel kommer han fram till att det är svårt för läromedel att så objektivt och pluralistiskt som möjligt kunna presentera en religion/trosuppfattning. Han utvecklar sitt resonemang vidare genom att betona att det blir svårt, att med läromedlens få antal sidor, ge en rimlig presentation av en världsreligion.
Pääkkönen (2014) skriver i sitt examensarbete om hur kristendomen framställs i läromedel inom religionskunskap i den svenska högstadieskolan. Han undersöker maktstrukturer mellan de olika kristna inriktningarna och hur de framställs i olika läromedel. I sin undersökning finner Pääkkönen att ortodoxin är den, av de större inriktningarna, som får minst utrymme samt att den stundtals framställs som udda jämfört med katolicismen och den protestantiska läran. Katolicismen och den protestantiska tron får mest utrymme i hans urval av läromedel, vilket han menar kan bero på orientalism och att vi (i väst) är mer bekväma med vad vi själva känner igen, vilket i detta sammanhang är den västliga kyrkan (katolska kyrkan och de protestantiska kyrkorna). Jag finner det relevant att använda mig av detta examensarbete för att få med en undersökning om kristendom i just läromedel, då det saknas publicerad
forskning på ämnet.
Thurfjell (2019) skriver i sin bok, Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen, om hur det postkristna svenska samhället idag förhåller sig till religion och kristendom. I sin bok tar Thurfjell upp språkets betydelse i den svenska kulturen, att genom hur vi pratar om religion reproducerar vi våra egna tankar om vår egen religion (Thurfjell, 2019, s .464). Vidare undersöker Thurfjell i sin bok diskursiva förändringar i svensk
religionshistoria från kristendom till sekulär religionskritik och västerländsk esoterism. Detta utifrån tesen att vår uppfattning om tro har primärt dikterats av vårt språk och hur vi valt att prata om religion.
Englund (1999) gör en översikt över forskning om läromedel i sin artikel, Lärobokskunskap, styrning och elevinflytande, där han drar sammanfattande slutsatser om lärobokens funktioner i undervisningen. I sin artikel kommer författaren fram till att läroböcker ofta ligger till grund för hur lärare planerar sin undervisning, både när det gäller lektioner och examinationer.
Denna form av läroboksanvändning kan ha en negativ effekt när läromedlen antingen är undermåliga eller när enskilda läromedel får stå som enda representant för en
religion/trosuppfattning.
Kittelmann Flensner (2015) skriver i sin avhandling, Religious Education in Contemporary Pluralistic Sweden, om vad hon kallar en “Swedishness discourse” (svenskhetsdiskurs, egen översättning) där hon tar upp huruvida Sverige egentligen är sekulärt. I avhandlingen
presenterar hon intervjuer med svenska elever som diskuterar sekularitet, kristendom och Sverige. Kittelman Flensner kommer fram till att i klassrummet var det aldrig något negativt att vara svensk, utan tvärtom hade svensk kultur positiva konnotationer som individualism och tolerans, till skillnad från ”resten av världen”. Undervisningen om kristendom i sig var laddad med positivitet till själva religionen, där ord som frihet och demokrati ofta användes tillsammans med kristendom och dess utövare. Medan andra religioners utövare ofta beskrevs leva under auktoritärt styre.
Berglund (2014) skriver i sin artikel, Swedish religion education: Objective but Marinated in Lutheran Protestantism?, om hur Sverige kan uppfattas olika, beroende på om det är utifrån ett inifrånperspektiv eller utifrånperspektiv, där å ena sidan svenskar gärna ser Sverige som sekulärt och skiljt från religion, medan Sverige utifrån ett utifrånperspektiv å andra sidan kan ses som marinerat i protestantiskt lutheranism, där man tydligt kan se hur lutherska normer och värderingar fortfarande genomsyrar det svenska samhället. Det säger en del om det så kallade sekulära Sverige, som ändå har kristendom och kristen tro djupt kopplat till våra institutioner, framförallt skolan, vilket vi bl.a. kan se i hur skolåret är upplagt där lov och helgdagar är direkt kopplade till den kristna kalendern.
Avslutningsvis har vi Hunt (2009) som i sin bok, Contemporary Christianity and LGBT
Sexualities, skriver om sexualitet, då inom hbtq-rörelsen, och dess koppling till kristendom. I det första kapitlet får vi snabbt reda på hur kontroversiellt icke-heterosexualitet fortfarande är för många kristna kyrkor i framförallt USA. Vidare redogör författaren för hur olika grenar inom den kristna rörelsen ser på homosexualitet och andra icke-heterosexuella sexualiteter, där framförallt de konservativa tolkningarna får störst utrymme i texten. Det blir tydligt i läsningen att icke-heterosexualitet fortfarande är något som i många kyrkor är tabubelagt och även icke önskvärt, där homosexuella helst ska leva i celibat.
6. Resultat och analys
I detta avsnitt kommer resultat och analys av de valda läroböckerna att presenteras. Avsnittet är strukturerat som så att varje bok presenteras kort för sig själv, där vissa egenheter belyses, för att sedan utmynna i en större analys av återkommande teman som kan ses i böckerna.
Det är dock viktigt att ha i åtanke att läroböcker är en specifik textgenre som producerats under vissa omständigheter och krav. Läroböcker ska förhålla sig till läroplanen och de kursplaner som existerar. Läroböcker är också producerade för en viss publik, d.v.s elever i den svenska skolan och i denna undersökning specifikt elever som studerar religionskunskap i den svenska gymnasieskolan. Detta gör att texterna är väldigt formade av de krav och efter vilket ändamål de har skrivits. Eftersom läroböcker ska hålla en viss objektivitet i sitt innehåll innebär det också att det mesta i dessa texter skrivs med en objektiv modalitet. Det betyder dock inte att det ej är värt att analysera just modalitet, då att anta en objektiv modalitet och att skriva en objektiv och neutral text är två olika saker.
6.1 Religion 1
I Religion 1 av Thulin & Elm omfattar kapitlet om kristendom 19 sidor av totalt 167.
Kristendom är den religion som får flest sidor i boken. Därpå följer buddhismen med 12 sidor. Kapitlet är strukturerat enligt följande underrubriker:
● Den kristna kyrkans utveckling - s. 66
● Bibeln - den heliga skriften - s. 71
● Gud - Människan - s. 72
● Jesus förkunnelse - s. 77
● Kristendomen i vår tid - s. 78
● Att leva som kristen - s. 81
Thulins och Elms (2012) bok är den minst omfattande av de fyra böcker jag analyserat. På endast 19 sidor går de igenom kristendom. Varje avsnitt är knappt en sida med korta
meningar som beskriver ett flertal stora illustrationer och fotografier. Boken börjar historiskt med den kristna kyrkans utveckling från urkyrkan till de olika inriktningar vi kan se idag.
Detta sker i en historisk ordning med öst- och västkyrkan, schismen mellan dem och därefter den protestantiska kyrkans uppkomst. Den protestantiska läran kopplas till den ekonomiska utvecklingen i Nordeuropa och även upplysningen nämns direkt efter reformationen, vilket antyder att författarna ser en koppling mellan protestantismen och upplysningen. Sist beskrivs frikyrkor, vilka endast nämns i förbifarten på 135 ord sammanlagt. Inga frikyrkor nämns vid namn, förutom att katolska kyrkan tekniskt sett räknas som en frikyrka i Sverige då den står utanför den Svenska kyrkan.
Att frikyrkor inte nämns vid namn är av intresse, då det kan säga något om den diskurs som råder i boken, där fokus ofta ligger på de västliga traditionerna, katolicismen och
protestantismen. Trots att många av de frikyrkliga traditionerna tillhör en västlig tradition väljer författarna att inte nämna några av de mest förekommande frikyrkorna, detta till trots författarnas fokus på de västliga traditionerna i sin lärobok. Det kan vara så att författaren inte anser att de hör hemma i en svenskkyrklig kontext och då väljer att osynliggöra de
protestantiska frikyrkorna. Kan det vara så att den Svenska kyrkan måste stå som enskild representant för protestantismen som ligger bakom författarnas utelämnande av frikyrkor?
Med tanke på formuleringen i ämnesplanen om kristendom och dess värdegrunds betydelse i det svenska samhället ter det sig mycket sannolikt. Vidare anser jag det vara intressant att den enda kyrkliga tradition de faktiskt nämner är katolska kyrkan och inte exempelvis
pingstkyrkan, baptistsamfundet eller liknande eftersom katolska kyrkan i vardaglig kontext oftast inte benämns som frikyrka även om det är korrekt i Sverige då den står utanför den Svenska kyrkan.
I denna lärobok skrivs det också, nästan uteslutande, “kristendomen” istället för
“kristendom”, vilket rent grammatiskt implicerar att det finns en kristendom och inte flera.
Det indikerar att det finns en kristendom eller att det finns en form av kristendom som är rätt och implicit att andra “kristendomar” är felaktiga. Andra exempel på liknande fenomen ser vi på sida 76 (Thulin & Elm, 2012), där de skriver “enligt den kristna tron”. Återigen bestämd form av den enda kristna tron istället för att visa på en multitud av olika kristna trossatser eller tolkningar. Det kan också antydas att ”den kristna tron” har egen agens, d.v.s kristen tro kan agera och tycka på egen hand.
Thulin & Elms (2012) bok är som jag nämnt ovan den kortaste i antalet sidor av de jag analyserat. Trots det får författarna plats i boken att nämna de assyriska och koptiska
kyrkorna vilket de är ensamma om. De nämner även kristen fundamentalism och dess koppling till protestantismen, vilket ger en mer nyanserad bild än att endast låta protestantismen stå för upplysning och frihet som kommande böcker gör.
6.2 Religion 1 för gymnasiet
I Göth, Rüter & Wirströms bok Religion 1 för gymnasiet omfattar kapitlet om kristendom 39 sidor av totalt 298. Kapitlet om kristendom är det som fått flest sidor, varefter hinduismen följer på 37 sidor. Kapitlet är strukturerat enligt följande underrubriker:
● Jesus visar vem Gud är - s. 136
● Kristendomens texter - s. 143
● Inriktningar inom kristendomen - s. 148
● Att leva som kristen - s. 163
● Är Sverige ett kristet land? - s. 171
Göth, Lycken Rüther & Wirström (2018, s. 136) använder sig ofta, som många andra läroböcker, av en objektiv kategorisk modalitet. De skriver till exempel att “Jesus visar vem Gud är” som bokens första underrubrik, det är dessutom inte enda platsen i kapitlet som den frasen är skriven. Att kapitlet handlar om kristendom ger en viss kontext till påståendet och för många kristna är detta deras sanning. Men det är ingen definitiv sanning för majoriteten av världens befolkning. Som Fairclough (1992, s. 158-160) skriver så innebär användandet av objektiv modalitet att det som står skrivet presenteras som en objektiv sanning och visar på att man befäster den rådande diskursordningen. I detta fall insinuerar författarna att ett kristet synsätt på Jesus och Gud är den objektiva sanningen och den absolut rätta tolkningen.
Vidare, när jag granskar sida 150-153 (Göth, Lycken Rüther & Wirström, 2018), kan en antydan synas i hur författarna försöker distansera texten från tanken att det endast finns en enda objektiv sanning inom kristendom även om sättet de gör det fortfarande kan ses som ett exempel på objektiv modalitet. Detta gör de genom att de använder sig av ord som
“betrakta”, “kallas”, “kan” osv. Visserligen görs detta i en kontext av objektiv modalitet, men det minskar sanningsanspråket i deras påståenden om något betraktas istället för är. Ett
exempel på detta är när de skriver om påven och hur han av katoliker “betraktas som aposteln Petrus efterträdare” (Göth, Lycken Rüther & Wirström, 2018, s. 152). Detta är ett tydligt
exempel på objektiv modalitet där de använder ordet betrakta för att försöka visa på att av katoliker ses påven som Petrus efterträdare istället för att skriva att påven är Petrus
efterträdare.
Andra exempel på objektiv modalitet ser vi i denna inledning av en mening “Enligt katolsk tro”, vilket dels antyder att det som skrivs är sant och objektivt, dels att det endast finns en katolsk tro samt att alla katoliker tror likadant. Det är dock samtidigt ett litet avståndstagande, då författarna skriver att det är något katoliker tror istället för att skriva att det är just så. Men samtidigt är påståendet inte nödvändigtvis sant, då många människor inom en och samma religion kan ha väldigt olika trosuppfattningar, vilket är sant även inom katolicismen. Det räcker att se till den senaste påven som ofta fått kritik av andra biskopar för att vara alltför radikal i frågor som exempelvis samkönade äktenskap, medan andra har tyckt att påven ej varit radikal nog.
Vi kan även se en antydan av “protestantisk exceptionalism” i Göth, Lycken Rüther &
Wirströms (2018, s. 157) text, där de kopplar samman den klassiska barockkompositören Bach med protestantismen. De skriver att “Musik fick stor betydelse inom många
protestantiska kyrkor” och i meningen direkt efter att “Det är ingen slump att en av de flitigaste kyrkomusikerna någonsin, Johann Sebastian Bach, verkade just inom den
protestantiska traditionen”. Dels använder de några väldigt värdeladdade ord som “flitigaste”
och “någonsin”, vilket skapar en positiv bild av Bach kopplat till protestantismen, då de skriver att det “är ingen slump” att han skrev musik inom de protestantiska kyrkorna. Detta skapar ett narrativ av en slags protestantisk exceptionalism, där det är självklart att de mest
“flitiga” personerna, och även en av de mest hyllade kompositörerna i västerländsk musikalisk tradition, knyts till den protestantiska läran.
Vi kan även se en antydan till eurocentrism i deras text (Göth, Lycken Rüther & Wirström, 2018, s. 158). De skriver hur det idag finns fler aktiva kristna utanför Europa, i stycket och meningarna efter skriver de “Kristendomen är inte heller en religion som främst omfattas av välbeställda människor. De flesta kristna idag är unga och fattiga” och även att “I andra delar av världen lever många människor i fattigdom och förtryck”. Författarna skriver “i andra delar av världen”, alltså då inte i “vår del av världen”, vilket kan ses som en antydan att det då inte finns fattigdom och förtryck bland “oss”. Dessutom genom att lägga dessa meningar direkt efter att ha berättat att det finns fler kristna utanför Europa, än inom Europa, antyder de
att länderna utanför Europa är fattiga och förtryckta. På så sätt får världen utanför Europa en negativ innebörd medan vi här i Europa implicit positioneras som rika, fria och lever ett bättre liv.
6.3 Under samma himmel
I Under samma himmel av Björlin & Jämterud omfattar kapitlet om kristendom 64 sidor av totalt 538. Kapitlet om kristendom är även det kapitel som har fått flest sidor av de religioner boken tar upp. Den religion som fått näst flest är islam på 36 sidor. Kapitlet är strukturerat med ett flertal underrubriker enligt nedan:
● Vem är kristen? - s. 153
● Kristen kultur och tradition i Sverige - s. 154
● Förhållandet judendom-kristendom - s. 157
● Helig skrift: Nya Testamentets olika böcker - s. 160
● Bibelsyner - s. 165
● Trosläran - s. 169
● Sakramenten - kyrkans heliga handlingar - s. 177
● Kyrkoåret - årligen återkommande högtider - s. 180
● Andra högtider - s. 181
● Kristendomen historiska utveckling i Europa - s. 182
● Sveriges utveckling som kristen nation - s. 194
● Kyrkorna idag - s. 202
● Frågor som kristna diskuterar idag - s. 208
● Samtal med Greta Fälth - s. 212
● Samtal med Olavi Blomfjord - s. 215
I denna uppdelning av kapitlet kan vi genom strukturen se vad författarna anser vara viktigt.
De har lagt stort fokus på kristendom i just Sverige och Europa, vilket skapar en eurocentrisk bild av kristendomen, som inte måste stämma överens med hur det de facto ser ut runt om världen. Kapitlet börjar med kristen kultur och tradition i Sverige, vilket sänder en tydlig signal till läsaren om vad som är mest väsentligt, kristendom i Sverige. I detta kapitel får vi se en svenskyrklig tradition representera kristendom i Sverige. Det är en bild som troligen inte alla elever känner igen, då alla elever inte kommer från en svensk bakgrund och kultur. Att
presentera kristendomen på detta sätt förminskar kristna som inte lever i en svenskkyrklig tradition i Sverige, då det finns en mångfald av olika “kristendomar” som utövas i Sverige.
Vidare börjar kapitlet med en presentation, på ca 1 sida, med frågan “vem är kristen?”
(Björlin & Jämterud, 2013, s. 153). Dels är en sida väldigt lite utrymme för att besvara den frågan, en fråga som alla kristna inte är eniga om svaret på, dels antyder författarna, med en sån fråga, att det faktiskt finns ett svar på denna fråga samt att de, som författare, besitter förmågan att besvara frågan för sina läsare.
I avsnittet “Vem är kristen?” skriver Björlin & Jämterud (2013, s. 154) att, “Trots de olika synsätten i dopfrågan så råder det ingen stor oenighet i synen på vem som är kristen”, vilket implicerar att författarna anser sig veta precis hur de olika samfunden tänker kring varandra och att de accepterar alla andra samfund som kristna. Att det skulle vara så stämmer inte, utan det råder än idag stora oenigheter om exempelvis dopet, vilket många anser är centralt för vem som får kalla sig kristen. Där det finns de som säger att endast troendedop (d.v.s. dop i vuxen ålder) är korrekt medan andra säger att barndop är korrekt. Utöver det finns det ett flertal olika kristna rörelser som har bestämda meningar om vem som får lov att kalla sig kristen, där andra kristna gemenskaper inte accepteras som kristna, som exempelvis Brunstad Christian Church. På deras hemsida “AktivKristendom” skriver de om vem som är kristen.
Enligt Brunstad Christian Church är det endast de personer som aktivt omvänt sig och accepterar Jesus som sin personliga frälsare som kan anses vara kristna, vidare gör denna kristna kyrka även skillnad på att vara kristen och att vara religiös. Där de betonar att vara som Kristus d.v.s fokus på handling och inte ord. Det är alltså ett väldigt uppseendeväckande påstående att skriva att det inte råder så stor oenighet i synen på vem som är kristen, då det än idag är en fråga man strider om mellan olika kyrkor.
Meningen är även ett exempel på en objektiv modalitet där författarna, med sitt påstående, hävdar en absolut sanning genom det sätt meningen är konstruerad. Enligt Fairclough (1992 s.158-160) implicerar användandet av objektiv modalitet oftast någon form av makt.
Författarna skriver meningen objektivt utan att uppmärksamma sin egen röst, vilket skapar en otydlighet kring om författarna beskriver sin egen ståndpunkt som universell eller om de agerar som representant för en annan individ eller grupp.
På sida 201, i samma kapitel, visar författarna en bild med statistik över kristna samfund i Sverige, men alla samfund som själva benämner sig som kristna finns ej med. Två tydliga
bortfall är Jehovas vittnen och Jesu kristi kyrka av sista dagars heliga. Båda dessa samfund kallar sig kristna, men finns inte med i bokens lista över kristna samfund trots att författarna påstår att det inte råder stor oenighet om vem som är kristen. Därmed utesluter författarna dessa två samfund från den kristna tron. Här har vi ett tydligt exempel på hur objektiv modalitet kan göra ett normativt urval och därmed ett maktutövande över minoritetsgrupper.
Genom detta gör författarna anspråk på att definiera vem som är kristen och utövar därmed sin makt genom att de tillhör de normgivande i samhället. Detta bidrar även till att dessa minoritetsgrupper får en stämpel som ”annorlunda” och därmed inte passar in i det svenska samhället. Här kan vi se ett tydligt exempel på författarnas egna bias och den rådande diskursen om vem som kan anses kristen i detta sammanhang. I detta fall då det är STS statistik som författarna använder sig av, lutar de sig därmed på statens makt att definiera vem och vad som är religiöst
Om vi tittar på s. 180, som har rubriken “Kyrkoåret - årligen återkommande högtider”, finns endast en bild som listar årligen återkommande högtider såsom advent, jul, påsk. Denna bild visar dessutom inga datum och gör därmed ingen skillnad mellan den ortodoxa kalendern eller den som Svenska kyrkan använder. Det är en kyrklig kalender med bilder på Jesus och andra religiösa personer och symboler. Det saknas dessutom en förklaring av dessa högtider, hur de kan firas eller vilken betydelse de kan ha för kristna; avsnittet visar endast att
högtiderna existerar. Detta ger en bild av att författarna förväntar sig att läsaren redan vet vad dessa högtider innebär, de utgår med andra ord från att konsumenterna av boken själva firar dessa högtider, förmodligen enligt svenskkyrkliga tradition och dessa högtider på så sätt inte behöver förklaras. Lärobokens presentation förutsätter med andra ord om inte ett homogent samhälle där alla firar samma högtider på samma sätt inom samma tro, d.v.s en kristen tro enligt den Svenska kyrkans modell, i alla fall en kunskap om hur den föreställda majoriteten firar. Exempelvis firar en muslim i svensk skola inte dessa högtider och har kanske inte någon som helst förkunskap om vad dessa är för något. Återigen visar författarna att boken är
skriven för en svensk kristen kontext, där läsarna förväntas redan ha kunskap om kristendom och därför implicit positioneras som i alla fall kulturellt kristna.
Bilden förstärks när författarna skriver om schismen mellan den östliga och västliga kyrkan under 1000-talet på sida 189. Den beskrivs först efter att de har presenterat den västliga traditionen under tidig medeltid i Europa. Den västliga traditionen får betydligt större utrymme än den östliga. Vidare jämförs den östliga traditionen med den västliga traditionen,
som beskrivs som dominerade i Västeuropa och som den tradition som kom till Sverige.
Detta ger en bild av att den västliga kyrkan var viktigare och mer korrekt, då den ofta får stå på egna ben, medan den östliga endast står i jämförelse med den västliga traditionen. Denna diskurs bekräftas om och om igen i läroboken, där den västliga traditionen (katolska kyrkan och de protestantiska kyrkorna) får mer utrymme än de ortodoxa kyrkorna. När ortodoxa kyrkan väl får utrymme är det uteslutande i ett jämförande perspektiv som ”det andra” eller ” det annorlunda”, medan katolska kyrkan och de protestantiska kyrkorna får lov att vara egna inriktningar inom kristendom utan att jämföras mot andra. Genom denna åtskillnad och genom att låta de ortodoxa kyrkorna stå i motsats till de västliga, lägger författarna in en värdering om att öst är annorlunda och förmodligen inte lika betydelsefull för kristendom.
I boken framställs ofta den protestantiska tron som något gott och bra för Europa. På sidorna 189-192 skriver författarna om reformationens uppkomst och betydelse för nordvästra
Europa. Efter att kort ha presenterat reformationens uppkomst, på de två första sidorna, skrivs det i samma avsnitt om upplysningen och rationalism, där man använder ord som
“förnuftstron”. Om en person är förnuftig innebär det att hen har förstånd eller klokhet, vilket är väldigt positivt laddade ord, medan motsatsen till förnuft är oförnuft eller dumhet vilket har negativa kvaliteter. Först och främst är det intressant att upplysningen och
naturvetenskapliga genombrott beskrivs under ett avsnitt om reformationen och den
protestantiska läran. Strukturen gör att upplysningen kopplas samman med den protestantiska läran och de länder som adopterade den protestantiska tron. Detta visar en bild av att övriga världen inte var delaktig i dessa så kallade naturvetenskapliga genombrott och framförallt inte de nationer som var katoliker eller ortodoxa, vilket blir märkligt när vi vet hur viktiga till exempel franska tänkare och filosofer var för upplysningen.
6.4 Söka svar
I denna lärobok omfattar kapitlet om kristendom 47 sidor av totalt 424. Kristendom är den religion som får mest utrymme i boken följt av islam med en omfattning om 37 sidor.
Kapitlet är strukturerat enligt följande underrubriker:
● Kristendom - försoningens religion - s. 272
● Jesus - s. 274
● Världen sedd med kristna ögon - s. 280
● Gud: Fader, Sonen och den helige Anden - s. 284
● Vad är en människa? - s. 288
● Människans livssituation - s. 289
● En vandring mot målet - s. 298
● Frikyrkor - s. 302
● Kristna i Sverige - s. 308
Eriksson & Mattsson Flennegård (2012, s. 284) tar upp de kristnas trosbekännelse och beskriver att det finns ett flertal olika trosbekännelser för kristna, men att de alla uttrycker samma syn på Gud, vilket inte stämmer med tanke på filioquetilläget (enligt vilket anden sägs komma från både fadern och sonen) som bidrog till den största schismen i kyrklig historia.
Därefter skriver de vilken trosbekännelse katoliker, ortodoxa och Svenska kyrkan använder sig av. Vidare skriver de att katolska och ortodoxa kyrkan använder sig av den nicenska trosbekännelsen “som utformades vid kyrkomötet i Nicea år 325”, medan Svenska kyrkan
“använder en av de äldsta trosbekännelserna, den apostoliska, från 300-talet.”. Det intressanta här är hur de beskriver de båda trosbekännelserna.
I texten skriver de att den nicenska trosbekännelsen är från år 325 men den apostoliska, som Svenska kyrkan använder, är istället “en av de äldsta från 300-talet”. Här ser vi väldigt
medvetna ordval och beskrivningar av de två olika trosbekännelserna. Den nicenska är från år 325 medan den apostoliska är från 300-talet. Detta sätt att skriva får det att framstå som att den apostoliska trosbekännelsen är mycket äldre än den nicenska. När den enligt författarna kan vara som mest 25 år äldre, vilket då borde betyda att den nicenska också är “en av de äldsta” vilket författarna ej skriver. Att den apostoliska trosbekännelsens uppkomst inte nämns alls lägger en viss mystik över densamma, då den inte beskrivs som skapad av människor till skillnad från den nicenska. Detta kan förmedla en diskurs om en slags
“protestantisk exceptionalism” där det protestantiska, och därmed det svenska, sättet att göra saker upplevs som mer autentiskt, utifrån författarnas beskrivning.
På sida 274 kan vi, även där, se ett intressant exempel på hur författarna har valt att beskriva kristendom och i detta fall Jesus specifikt. De skriver att “Företrädare för alla världsreligioner är överens om den betydelse Jesus har och om den religiösa storhet hans liv uppvisar.” Här skriver de tydligt ut att Jesus är, och var, speciell och unik även för de människor som inte är
kristna. Här har vi ett av de tydligaste exemplen på just kristen exceptionalism, dessutom slätar de över viktiga och stora skillnader i synen på Jesus. Det finns till exempel islamiska traditioner om att Jesus var en av deras profeter, men inte Guds son utan endast en människa.
Eller inom judisk tradition där Jesus för många varit en symbol för de århundraden av förtryck, förföljelser och pogromer det judiska folket fått genomleva av kristna för en falsk anklagelse att det var judarna som dödade Jesus, vilket de fått stå till svars för sen
kristendomens skapande (MJL, u.å). Dessutom skriver de att alla är överens (min
markering), varför hela meningen är ett starkt exempel på kategorisk objektiv modalitet, där författarna förstärker en kristen exceptionalism genom att påstå att Jesus är så exceptionell att även andra religiösa ledare anser detsamma, vilket inte tillskrivs andra religioners profeter.
Vidare kan vi se hur författarna gör en jämförelse mellan judendom och kristendom (Eriksson
& Mattsson Flennegård, 2012, s. 280-283), där de tar upp likheter som skapelsemyter, att skapelsen är god, men också skillnader som att kristna tror på att skapelsen fortfarande sker till skillnad från judar samt synen på helvetet och djävulen. Det intressanta är dock hur de, i meningen direkt efter att de berättat att både judar och kristna tror på skapelsemyten, skriver att “De flesta kristna tror också på den naturvetenskapliga teorin om hur jorden blev till” men inte nämner judarna här. Därmed kan man dra slutsatsen att de menar att kristna, till skillnad från judar, också kan tro på naturvetenskapliga teorier och förklaringar. Som i resten av boken finns det ingen referens till varifrån denna information kommer, likväl skriver författarna ut det som att det vore en objektiv sanning. Det är dock inte sant, då det finns personer som Einstein, som själv var jude och en framstående fysiker. Denna
meningsbyggnad reproducerar återigen en diskurs om att kristna är speciella och kanske även lite bättre än andra, då de kan tro på både skapelsemyten och Big Bang.
Författarna skriver att “Vid sidan om det traditionellt svenska kristna församlingslivet finns i dagens Sverige också en rad andra kristna kyrkor. Omkring 200 000 är medlemmar i s.k.
invandrarkyrkor dvs. katolska kyrkan, ortodoxa kyrkor och österländska kyrkor.” (Eriksson &
Mattsson Flennegård, 2012, s. 308), vilket kan antyda att allt som inte är tillhörande de protestantiska traditionerna därmed inte är svenskt. Författarna utvecklar inte vad de menar med “traditionellt svenska kristna församlingslivet” vilket lämnar läsaren att göra sin egen tolkning. Utifrån meningen därefter där de nämner olika kyrkliga rörelser som
“invandrarkyrkor” men ej nämner några protestantiska kyrkor som “invandrarkyrkor” är det en rimlig tolkning att de menar protestantiska kyrkor och dess tradition, där Svenska kyrkan
och olika frikyrkor kan räknas in. Genom att använda ordet “invandrarkyrkor”, istället för att skriva andra kristna kyrkor eller liknande, signalerar författarna till sina läsare att det som inte är Svenska kyrkan eller frikyrkor inte hör hemma i Sverige - inklusive katolska kyrkan, vars historia i Sverige sträcker sig tillbaka århundraden innan reformationen och svensk protestantism. För att förstärka denna diskurs används även ord som “traditionellt” som legitimerar protestantismen och därmed den Svenska kyrkans position som speciell och typiskt svensk, till skillnad från andra kyrkliga traditioner.
Slutligen så stämmer ej bokens siffror över hur många medlemmar som existerar i de andra kyrkorna. Bara inom ortodoxa och österländska kyrkor fanns det över 123 000 medlemmar och inom romersk-katolska kyrkan över 100 000 medlemmar (Myndigheten STS, 2012) år 2012, det år läroboken publicerades. Bara dessa två inriktningar har tillsammans över 200 000 medlemmar, vilket antyder hur vinklad boken är till protestantismens fördel både från författarnas sida men också genom förlaget som lät en så stor felaktighet gå igenom redaktionen.
6.5 Återkommande och övergripande teman
6.5.1 Öst kontra väst
Återkommande i alla fyra böcker är att fokus ligger på västkyrkliga traditioner och historia, dvs. den romersk-katolska kyrkan och de olika protestantiska kyrkorna. Nästan uteslutande, när de ortodoxa kyrkorna nämns, är det endast i jämförelse med den katolska kyrkan vilket vi tydligt kan se i Björlin & Jämterud (2013, s. 185). Där beskrivs kort de ortodoxa kyrkorna först efter den katolska kyrkans framväxt i Europa och Sverige. Den ortodoxa kyrkan jämförs med den katolska kyrkan: “Kyrkorna där, de ortodoxa kyrkorna, var inte som i väst
överordnade den politiska makten utan hade snarare smält samman med den politiska makten inom de områden där de verkade” (Björlin & Jämterud, 2013, s. 186). Detta framstår som en tydlig värdering av att de ortodoxa kyrkorna inte var som de västliga, vilket förmedlar en diskurs där västvärlden är överordnad öst och den östliga kyrkan måste jämföras med den västliga för att ha relevans.
Pääkkönen (2014, s. 28) kom fram till ett liknande resultat i sitt examensarbete, där han såg att de ortodoxa kyrkorna fick minst utrymme av de tre större kristna inriktningarna
(katolicismen, ortodoxin och protestantismen) i de svenska läromedel hen analyserade och att de kyrkorna gärna framställdes som något annorlunda och udda jämfört med katolicismen och protestantismen.
Arentzen (2016, s. 9) skriver i sin rapport att ca 4 procent av Sveriges befolkning tillhör någon av de ortodoxa eller östliga kyrkorna. Det är alltså en stor del av den svenska
befolkningen som på något sätt tillhör en av dessa kyrkor. Trots det nämns östkyrkorna endast i jämförelse med de västliga traditionerna, som om östkyrkorna inte har en egen relevans i en svensk kontext utanför en jämförelse med mer ”bekanta” kyrkor där de får spela rollen som
“det andra” och “det annorlunda”. Vidare skriver Arentzen (2016, s. 10) om ett samtal han hade med en studiekamrat, där hen benämnde lutherska kyrkor som “vanliga kristna” i en diskussion om katolicismen och ortodoxin. Som en del av majoritetskyrkan tog hen sig tolkningsföreträde och därmed rätten att bestämma vad som var “vanlig” kristendom och vad som därmed var det “ovanliga”, det andra. Detta tenderar att exotifiera och främmandegöra andra former av kristen tradition. Eller, som Arentzen skriver: “Att betraktas som en avart av det folk är vana vid innebär att man fråntas den egna identiteten” (2016, s. 10).
Vi kan se samma diskurs i Göth, Lycken Rüter & Wirström (2018), som börjar kapitlet med den romersk-katolska kyrkan och därefter tar upp de ortodoxa kyrkorna i avsnittet om kristna inriktningar. De ortodoxa kyrkorna får tillsammans två sidors utrymme medan katolska kyrkan och den protestantiska kyrkan omfattar tre sidor vardera. På sida 154 skriver de att
“Kristna i östra romarriket firade juldagen, Jesu födelse, vid ett annat tillfälle än man gjorde västerut, sjöng olika sånger osv.”, vilket stämmer eftersom västkyrkorna gjorde ändringar i sina kalendrar. Återigen är den östliga kristendomen presenterad som något annorlunda till fördel för den västliga läran, som anses vara det normala med vilket allt annat ska jämföras och där den östliga traditionen får stå som motpol till den västliga “vanliga” kristendomen.
Genom att, i läroböckerna, återkommande främmandegöra de ortodoxa kyrkorna förminskar författarna andra människors tro och får den att framstå som något ytterst annorlunda, något som främst verkar existera för att visa på skillnader mot den “rätta” västliga traditionen.
Eriksson & Mattsson Flennegård (2012, s. 278-279) skriver i sin bok om fyra kristna
förgrundsgestalter: Augustinus, Aquino, Luther och Calvin. Både Augustinus och Aquino har
framförallt påverkat den romersk-katolska läran och teologin, Aquino var dessutom katolsk munk. Både Luther och Calvin var två av grundarna till det som skulle komma att bli den lutherska kyrkan och reformerta kyrkan, två protestantiska kyrkor och läror. I boken tar författarna inte upp någon förgrundsgestalt alls till de ortodoxa kyrkorna eller koptiska kyrkan, till exempel. De presenterar fyra förgrundsgestalter som endast har kopplingar till den västliga kyrkan, vilket återigen bekräftar en diskurs om öst mot väst. Den västliga kyrkan presenteras mer utförligt och dess representanters utsagor tas oftare på ordet, till skillnad från den östliga tron, som antingen förbises eller jämförs med den västliga som “det annorlunda”.
Genom att döpa avsnittet till “Fyra kristna förgrundsgestalter” betonar författarna hur viktiga dessa fyra personer har varit för den kristna läran detta till trots att det inte finns endast en kristen lära. Genom att endast nämna personer som var betydelsefulla för den västliga kyrkan blir implikationen att de andra kyrkorna inte är lika relevanta för svensk räkning, då man skriver ”fyra kristna förgrundsgestalter” och inte ”fyra förgrundsgestalter inom den västkyrkliga”. Därmed har de gjort anspråk på att, de viktigaste intellektuella
förgrundsgestalterna funnits i den västliga sfären. De hade till exempel kunnat nämna Johannes Chrysostomos, som är en viktig förgrundsfigur för både ortodoxa och katolska kyrkor (och för en del lutherska), eller Dionysios Areopagita, som är betydelsefull i många ortodoxa kyrkor.
Eriksson & Mattsson Flennegårds (2012, s. 278-279) avsnitt om fyra kristna
förgrundsgestalter är ett ypperligt exempel på vad som kallas symbolic annihilation, d.v.s frånvaron eller underrepresentationen av en viss grupp (Merskin, 1998, s. 335), i detta fall de ortodoxa kristna. Här har författarna valt att inte presentera några ortodoxa förgrundsgestalter och därmed marginaliserat ortodox teologisk historia och teologiskt tänkande och även de ortodoxa kyrkornas intellektuella livskraft.
Slutligen skriver Englund (1999, s. 330-331) i sin artikel om hur läromedel ofta styr lärares planering av undervisning och examination. Detta kan skapa en problematik kring
undervisningen om ortodox kristendom, då den i de granskade läromedlen endast får komma till tals när den ska jämföras med andra kristna inriktningar. Risken finns att det i
undervisningen skapas en missvisande bild av den ortodoxa tron, där den endast nämns för att påvisa något annorlunda i kontrast till det “normala” kristna. Detta står i skarp kontrast till
