4.3 JÄMFÖRELSE MILITÄR EFFEKTIVITET
4.3.5 Återkoppling till forskningsproblem och forskningssyfte
Forskningsproblemets dynamik mellan autonomi och effektivitet har genomgående präglat studien. Det samband och den samvariation som framträder efter analysen bidrar med en pusselbit till fältet civil-militära relationer, vars relevans stärks av att undersökningen studerat fallen Danmark och Sverige. Analysramverket har underlättat systematisering och rangordning av det empiriska materialet.
Studien har undersökt skillnader och samvariation avseende institutionell autonomi och militär effektivitet hos styrkebidragen länderna avdelat för operationer i Afghanistan 2001-2012. Studien konstaterar att Danmark uppvisat en högre grad av institutionell autonomi och i flera avseenden en högre grad av militär effektivitet, vilket indikerar en samvariation. Därmed har studiens forskningsfrågor besvarats och studiens syfte är uppfyllt.
5 DISKUSSION AV RESULTATEN OCH REFLEKTION, SAMT FORTSATT
FORSKNING
5.1 SAMMANFATTNING AV DISKUSSIONEN
I föregående kapitel redovisas hur förekomsten av olika fenomen kan kopplas till relativa, men likväl centrala, begrepp som autonomi och effektiviteten. Systematiseringen bidrar också med förståelse hur dess två begrepp samvarierar med varandra. Bilden är tydlig över att den danska insatsen i Afghanistan präglats av en högre grad av autonomi vilket kan ha bidragit till att de kunnat uppvisa en högre grad av effektivitet inom ramen för insatsen. Priset har dock varit dyrköpt såväl mänskligt som avseende nationell försvarsförmåga. Sveriges bidrag har varit av en mer försiktig, och understundom ambivalent, karaktär men med betydlig färre förluster och en bibehållen, om än kraftigt beskuren, förmågebredd. Utöver att befästa analysens bidrag kommer detta avslutande kapitel också diskutera varianter av möjliga förklaringar till orsakssambandet, vilket krävt en högre grad av referenser till forskningsfältet än vad som är brukligt i en diskussion. Att detta varit önskvärt, och nödvändigt, ska inte tas för intäkt att betrakta diskussionen som osjälvständig, utan i linje med ambitionen att kunna föra diskussionen i ett större sammanhang (van Evera, 1997: 103). Slutligen motiveras hur fortsatt forskning skulle kunna bedrivas såväl i relation till forskningsproblemet som de aktuella fallen.
Sida 42 av 52 5.2 DISKUSSION
Undersökningens kausala samband komplext, vilket inte är unikt för krigsvetenskap utan ofta kännetecknar samhällsvetenskaperna. Därför bör vi öppna upp för alternativa, eller kompletterande, förklaringsmodeller. En uppenbar kritik skulle kunna utgöras av att det danska Nato-medlemskapet drivit, eller i varje fall möjliggjort, den aktivistiska linjen.
Ett för studien intressant fynd är hur Danmark i större omfattning, i alla studiens kategorier överlämnat en högre grad av autonomi till det insatta förbandet. Vi kan självfallet spekulera i orsakerna bakom detta, men oavsett ligger det i linje med Danmarks vilja att utgöra en relevant och trovärdig partner inom ramen för Nato-samarbetet och direkt i linje med den transatlantiska länken (Danish MoD, 2004: 1).
Danmark till skillnad från Sverige under det senaste kvartsseklet, drivit en säkerhetspolitisk handlingslinje där de genom militära samverkansstrategier närmast varit en mönsterstat i relation till Nato och den transatlantiska länken. Edström, Gyllensporre och Westberg förklarar detta med att kategorisera Danmark och Sverige som pragmatiskt respektive idealistiskt. Här menas att pragmatikern behandlar det militära maktmedlet som ett instrument bland övriga. Med liten tvekan att nyttja detsamma. Ansatsen blir praktisk och tydlig. Idealisten däremot förlitar sig i högre grad på diplomati och drar sig för att nyttja militära insatser utomlands (Edström et al, 2019: 192). Det ligger i linje med hur resultatet för militär effektivitet tolkats i den här undersökningen och är en orsaksförklaring till skillnaderna.
Sverige uppvisar inte samma tydlighet och transparens. Det framträder i analysen av en vertikala koherens av Afghanistan-insatsen i relation till säkerhetspolitiken i stort. Även om det inte är avsikten med det här arbetet kan konstateras att vissa fenomen ter sig svårförklarliga ur ett rationellt perspektiv. Tydligast här är valet att inte söka traktatsbundna försvarsförpliktelser trots en egen begränsad militär förmåga. Här menar Westberg att förklaringar kan finnas i mer konstruktivistiska forskningsansatser (Westberg, 2016: 439). En alternativ förklaring kan vara
strategisk kultur, vilken beskriver en kontext som bidrar att förklara olika vägval (Gray, 1999:
59). Strategisk kultur kan här begripas som normer och trossatser vilka reglerar vilka, på vilket sätt och med vilken legitimitet det militära maktmedlet nyttjas (Ångström och Honig, 2012: 671). Även ur detta perspektiv åskådliggör analysen skillnader, kanske framförallt avseende hur säkerhetspolitiska mål kommuniceras och hur åtgärder kan spåras till dessa. Här lyfter Neumann och Heikka det dynamiska förhållandet mellan strategisk diskurs och strategiska praktiker, vilket är att betrakta som transnationellt (Neumann och Heikka, 2005: 95). Fenomenet kan kläs i andra variabler med tydlig koppling till dessa två fall såsom dels statens historia och geografi, dels normer och idéer samt erfarenheter från tidigare konflikter (Howlett och Glenn, 2005: 129). Strategisk kultur som mellanliggande variabel kunde ha ingått i analysramverket men att finna dessa förklaringar har inte varit studiens mål, men såväl empirin som den följande analysen ger vägledning som kan stötta kommande forskning.
Avseende undersökningens huvudproblem nämligen relationen mellan autonomi och effektivitet visar ändå analysen en samvariation. Främst får kopplingen mellan operativ och rättslig autonomi i relation till komplexa operationer och kostnader det mest uppenbara sambandet. Det är inte övermaga att påstå att en korrelation är identifierad, men fenomenen
Sida 43 av 52 skulle måhända vinna på att ytterligare kunna isoleras för att de kausala förhållandena ska kunna vidläggas fullt ut.
En annan förklaring till agerande är att Danmark helt enkelt förstod att Afghanistankonflikten var att betrakta som ett krig, där det militära maktmedlet stod för den omedelbara lösningen (Ångström och Honig, 2012: 676).
Kritik kan framföras att onödigt mycket uppmärksamhet riktas mot en tidsperiod med militära utmaningar som i stor utsträckning är väsensskilda mot de vi är satta att möta idag. Det kan dock bemötas att de fall som studeras utgör just en intressant anomali i sig för två småstater, vars invanda beteende är att använda det militära maktmedlet existentiellt snarare än som i dessa fall, instrumentellt (Jeppson och Tjøstheim, 2005: 24). Ses till förändringarna de båda länderna genomgått är tendensen tydlig, även om den kanske sker tidsförskjutet. Danmarks aktiva linje har långt ifrån gällt över tid. Vid en återblick till Kalla Kriget skulle Danmark snarare vara att betrakta som ”klassens problembarn”, med till exempel förbud om basering av kärnvapen på danskt territorium och begränsad tillgänglighet till strategisk nyckelterräng såsom Grönland, ofta det Nato-land som hade lägst försvarsutgifter i relation till BNP per capita och med väpnade styrkor som efter andra världskriget och sågs som en fredlig ”hemma-armé” (Lunde Saxi, 2010: 22, 28, 119). Danmark har fortsatt uppvisat motvilja och ointresse för deltagande i EU:s krisinsatser och hedrar den nationella överenskommelse som nåddes efter folkomröstningen 1992. Men det är tydligt att motviljan för EU-insatser inte bottnar i en motvilja att delta med militär styrka vid krisinsatser (Matlary, 2013: 63).
Att Sverige öppet skulle understryka den transatlantiska länken, bygga nära relationer med Nato samt uttala den unilaterala solidaritetsförklaringen är fjärran från 1980-talets höga röst i fjärran i konflikter (Edström et al, 2019: 192).
5.3 REFLEKTION
Avseenden analysramverkets kategori om kostnader infaller sig en uppenbar kritik att vinster inte behandlas. Självklart finns anledning att anta att varken Danmarks eller Sveriges agerande skett på fullständigt altruistiska bevekelsegrunder. Snarare har de utgjort en medveten
triumfvagnsstrategi, där de i olika grad understött USA och dess nära allierades fälttåg i
följderna av den 11 september (Edström et al, 2018: 34–38). Danmarks vägval har inneburit stora kostnader, men även stora vinster. För att balansera detta kan det var värt att nämna den speciella status de fått i sin relation till USA. Några exempel där Danmark fått stöd var vid bland annat Danmarks ledande roll i arbetet med Illulissat-deklarationen för staterna angränsande Arktis, utökad luftbevakning över de baltiska staterna samt utlämning av Guantánamo-fångar. Danmark reste sig från en i mängden av europeiska allierade till de absolut närmsta (Henriksen och Ringmose, 2012: 175–177). Även för svenskt vidkommande har perioden inte saknat vinster. Sveriges status i relation till Nato är radikalt förändrat och det är ingen slump att så kallad ”guldstatus” tilldelats Sverige. De bilaterala samarbeten som följt med USA och Storbritannien kan också ses i ljuset av detta. En relation som särskilt förtjänar att nämnas är Sveriges långtgående försvarssamarbete med Finland. Att länderna verkade tillsammans i Afghanistan kan ha bidragit till detta. Frånvaron av vinstresonemang i analysen ska inte tas för intäkt att detta är att anse som oväsentligt, tvärtom. Snarare är det en nödvändig
Sida 44 av 52 avgränsning i relation till undersökningens huvudproblem nämligen relationen mellan autonomi och effektivitet.
En annan kritik kan riktas mot de stora skillnader som fanns mellan fallen. Danmark är medlem i Nato, utövade inget ledningsansvar för återuppbyggnad, miljöerna som länderna verkade i var olika och så vidare. Emellertid är just dessa skillnader en del av de intressanta variationerna och redovisas öppet under hela undersökningen. Här kan det ändå instämmas att de nordiska länder inte alltid är fullt så lika som det ibland ges sken av.
Vid flera tillfällen i detta arbete problematiserar jag studiens operationalisering och svårigheten att mäta dessa fenomen. Förhoppningen är att redovisningen ändå är att se som relevant och på intet sätt tas som uttryck för en kritik mot de viktiga insatser danska och svenska officerare och soldater utför i samband med internationella operationer.
Resultatet är svårt att mäta utifrån en fastställd skala, utan får brytas ned till andra detaljer. Många av oss som var på plats anser ändå att vi gjorde skillnad. Flera av våra officerare och soldater har trots allt getts stridserfarenhet, vilket är till gagn även för vårt nationella försvar. - Christer Tistam, överste, chef fortsättningsstyrka 18 och
befälhavare PRT Mazar-e-Sharif 2009-2010 (Tistam, 2020).
5.4 FORTSATT FORSKNING
Spänningar mellan hur graden av autonomi hos militära chefer påverkar hur effektivt det militära maktmedlet används kommer tveklöst vara av fortsatt intresse för civil-militära relationer.
De skillnader som studien uppenbarar är intressant ur många perspektiv och det föreligger en såväl inom- som utomvetenskaplig relevans att utreda vad skillnaderna grundas på och några uppslag berördes redan ovan i diskussionsdelen. Här skulle studien kunna nå djupare med att fokusera på färre variabler.
En annan vinkel är att applicera det teoretiska ramverket på ett annat fall. Exempelvis Operation
Unified Protector, vilket var den operation som följde resolutionerna i FN:s säkerhetsråd för
att framtvinga fred under inbördeskriget i Libyen 2011-2012. För svenskt vidkommande skulle det även vara intressant att undersöka tendensen som skett över tid där Sverige inte längre ställer sig främmande att delta i högriskoperationer med tydligt uppdrag att bekämpa terrororganisationer (Task Force Takuba, 2020: 1).
Sida 45 av 52
6 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING
Agrell, Wilhelm (2010), Fredens illusioner, det svenska nationella försvarets nedgång och
fall 1988-2009. Stockholm: Atlantis
Agrell, Wilhelm (2013), Ett krig här och nu: Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan. Stockholm: Atlantis.
Alvehus, Johan (2018), Problemformulering. Lund: Studentlitteratur.
Alvesson, Mats, Gabriel, Yiannis & Paulsen, Roland (2017), Return to meaning: a social
science with something to say. Oxford: Oxford University Press.
Auerswald, David P. & Saideman, Stephen M., (2014), NATO in Afghanistan –Fighting
Together, Fighting Alone. Princeton: Princeton University Press.
Ball, Nicole, Emmott, Sue, Greenwood, Maja, Mushed, Najib & Uribe, Pablo (2016),
Afghanistan Lessons identified 2001–2014 Part 2 – Development Cooperation in Afghanistan,
Köpenhamn: DIIS.
Beckley, Michael (2010), ”Economic Development and Military Effectiveness”, The Journal
of Strategic Studies, 33: 1.
Blackburn, Laura & Owens, Gina P. (2015), ”The Effect of Self Efficacy and Meaning in Life on Post Stress Disorder and Depression Severity Among Veterans.”, Journal of Clinical
Psychology, 71: 3, 219–28.
Booth, Wayne, Colomb, Gregory, Williams, Joseph, Bizup, Joseph & Fitzgerald, William. (2016), The Craft of Research. 4th edition. Chicago: The University of Chicago Press. Boréus, Kristina & Bergström, Göran, red. (2018), Textens mening och makt –metodbok i
samhällsvetenskaplig text och diskursanalys. Lund: Studentlitteratur.
Born, Hans (2006), ”Democratic Control of Armed Forces”, i Caforio, Giuseppe (red.)
Handbook of Sociology of the Military, Cham: Springer.
Bornholt-Andersen, Sten (2016), Afghanistan Lessons identified 2001–2014 Part 3 – Danish lessons from Stabilization and CIMIC Projects, Köpenhamn: DIIS.
Brooks, Risa A. (2019), ”Integrating the Civil–Military Relations Subfield” Annual Review of
Political Science 22, s. 379–398
Börjesson, Marcus, Wallénius, Claes & Enander, Ann (2013), Att hitta balansen En
intervjustudie av militära ledares syn på risk- och säkerhetsfrågor. Stockholm:
Försvarshögskolan.
Cohen, E.A. (2002), Supreme Command: Soldier, Statesman ande Leadership in Wartime. New York: NY Free Press.
Creveld, Martin van (1991), On Future War. London: Brassey’s.
David, Matthew & Sutton, Carole D.(2016), Samhällsvetenskaplig metod. Lund: Studentlitteratur.
Sida 46 av 52 Della Porta, Donatella & Keating, Michael, (red.), (2008), Approaches and Methodologies in
the Social Sciences: A Pluralist Perspective. Cambridge: Cambridge University Press.
Denscombe, Martyn (2009), Forskningshandboken – för småskaliga forskningsprojekt inom
samhällsvetenskaperna. Lund: Studentlitteratur.
Desch, Michael C. (1999), Civilian control of the military: the changing security
environment, Baltimore: John Hopkins University Press.
Desch, Michael C. (2007), ”Bush and the Generals” Foreign Affairs, 86: 3, 97–108. Desch, Michael C. (2008), Power and Military Effectiveness: The Fallacy of Democratic
Triumphalism, Baltimore: John Hopkins University Press
Edström, Håkan & Ydstebø, Palle, red (2011), Militærstrategi på norsk – en innføring, Oslo: Abstrakt forlag AS.
Edström, Håkan, Gyllensporre, Dennis (2014), Alike or Different? Scandinavian Approaches to
Military Interventions Stockholm: Santérus Academic Press.
Edström, Håkan, Gyllensporre, Dennis & Westberg, Jacob (2019), Military Strategy of Small
States. The Nordic Countries’ Responding to External Shocks of the 21st Century Abingdon:
Routledge.
Engdahl, Ola (2013) i Mujezinović Larsen, Kjetil, Guldahl Cooper, Camilla & Nystuen, Gro (red.), Searching for a “Principle of Humanity” in International Humanitarian Law.
Cambridge: Cambridge University Press.
Esaisson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarsson, Henrik, Towns, Ann & Wägnerud, Lena (2017),
Metodpraktikan – Konsten att studera samhälle, individ och marknad. Femte upplagan,
Stockholm: Wolters Kluwer.
Evera, Stephen van (1997), Guide to Methods for Students of Political Science, Ithaca och London: Cornell University Press.
Feaver, Peter D. (1999), ”Civil Military Relations”, Annual Review of Political Science, 2: 211–241.
Feaver, Peter D. (2011), ”The Right to Be Right: Civil Military Relations and the Iraqi Surge Decision”, Internal Security, 35:4.
Felter, Joseph (2017) i Reiter, Dan (red.), The Sword´s Edge – Tradeoffs in the Pursuit of
Military Effectiveness. Cambridge: Cambridge University Press.
Freedman, Lawrence (2013), Strategy: a history. Oxford: Oxford University Press.
Galula, David (2006), Counterinsurgency warfare: theory and practice. Westport: Praeger Security International.
George, Alexander L. & Bennett, Andrew (2004), Case Studies and Theory Development in
Sida 47 av 52 Gerring, John (2007), Case Study Research. Principles and Practices. New York: Cambridge University Press.
Gray, Colin S. (1999),”Strategic Culture as Context: the First Generation of Theory Strikes Back” Review of International Studies, 25: 1.
Gray, Colin S. (2010), The Strategy Bridge: Theory for Practice, Oxford: Oxford University Press.
Gray, Colin S. (2014), Strategy and Defence Planning: Meeting the Challenge of Uncertainty, Oxford: Oxford University Press.
Gustafsson, Karl & Hagström, Linus (2018), ”What is the Point? Teaching Graduate Students How To Construct Political Science Research Puzzles”, Europeran Political Science, 4, 634– 648.
Gyllensporre, Dennis (2016) ”Den vetenskapliga analysen av svensk säkerhetspolitik. Dags för vitalisering och realism?”. Statsvetenskaplig tidskrift, 4:471–496.
Hellerup Nielsen, Janne, Andersen, Soeren Bo & Hogh, Annie (2015). ”Posttraumatic Stress Disorder among Danish Soldiers 2.5 Years after Military Deployment in Afghanistan: The Role of Personality Traits as Predisposing Risk Factors.” Journal of European Psychology
Students, 6: 1.
Henriksen, Anders & Jens Ringmose (2012), ”What did Denmark Gain? Iraq, Afghanistan and the Relationship with Washington”, Danish Foreign Policy Yearbook, edited by Nanna Hvidt and Hans Mouritzen, 157-181. Köpenhamn: DIIS.
Holmberg, Arita & Hallenberg, Jan (red) (2017), The Swedish presence in Afghanistan-
Security and Defence Transformation, London och New York: Routledge.
Holmström, Michael (2008), ”Flera förband ska läggas ned” Svenska Dagbladet, 2008-04-23. Holsti, Ole Rudolf (1969), Content analysis for the social sciences and humanities, Reading: Addison-Wesley Pub.
Howlett, Darryl & Glenn, John (2005), ”Epilogue: Nordic Strategic Culture”, Cooperation
and Conflict: Journal of the Nordic International Studies Association, 40: 1.
Huntington, Samuel (1957), The Soldier and The State: The Theory And Politics Of Civil-
Military Relations, Cambridge, MA: Harvard University Press.
Jacobsson, Bengt, Pierre, Jon & Sundström, Göran (2015), Governing the Embedded State:
The Organizational Dimension of Governance. Oxford: Oxford University Press.
Jakobsen, Peter Viggo (2006), Nordic approaches to peace operations, Abingdon: Routledge. Jakobsen, Peter Viggo & Dahl-Thruedsen, Peter (2011), ”Clear, hold, train: Denmark’s Military Operations in Helmand 2006-2010.” Danish Foreign Policy Yearbook 2011, Nanna Hvidt and Hans Mouritzen (red), 78–105. Köpenhamn: DIIS.
Sida 48 av 52 Jakobsen, Peter Viggo & Møller, Karsten Jacob (2012),”Good News: Libya and the Danish Way of War”, Danish Foreign Policy Yearbook 2012, Nanna Hvidt and Hans Mouritzen (red), 106–30. Köpenhamn: DIIS.
Jakobsen, Peter Viggo & Rynning, Sten (2019), ”Denmark: happy to fight, will travel”
International Affairs, 95: 4.
Janowitz, Morris (1960), The Professional Soldier, Glencoe, Illinois: Free Press. Jeppson, Tommy & Tjøstheim, Inge (2005), Militärstrategiskt tänkande i ett
småstatsperspektiv: en nordisk syn på militärstrategins roll, Stockholm: Försvarshögskolan.
Johnsson, Magnus (2017), Strategic Colonels. The Description of Swedish Force
Commanders in Afghanistan 2006-2013. Uppsala: Uppsala Universitet.
King, Anthony (2011), The Transformation of Europe´s Armed Forces – From the Rhine to
Afghanistan, Cambridge: Cambridge University Press.
Krulak, Charles C. (1999), ”The strategic corporal: Leadership in the three block war.”
Marines Magazine. Fort Meade: Marine Corps Production Directorate.
Ledberg, Sofia K. (2019), Officeren, staten och samhället: ett professionsperspektiv. Lund: Nordic Academic Press.
Lewin, Leif (1994), ”Om falukorv, sakinflytande och ideologisk livskraft.” Statsvetenskaplig
tidskrift, årgång 97 1994: 2.
Lunde Saxi, Håkon (2010), Norwegian and Danish defence policy – A comparative
study of the post-Cold War era, Oslo: Norwegian Institute for Defence Studies.
Luttwak, Edward N. (1995), ”Toward Post-Heroic Warfare”, Foreign Affairs, 74:3, 109–122 Lykke Jr, Arthur F. (1989), “Defining Military Strategy = E + W + M”, Military Review 69:5. Mair, Peter (2008) i Della Porta, Donatella & Keating, Michael, (red.), Approaches and
Methodologies in the Social Sciences: A Pluralist Perspective. Cambridge: Cambridge
University Press.
Matlary, Janne Haaland (2013). European Union Security Dynamics, Basingstoke: Palgrave McMillan.
McMahon, R. Blake, & Branislav L. Slantchev (2015). ”The Guardianship Dilemma: Regime Security Through and From the Armed Forces.” American Political Science Review, 109: 2, 297–313.
McMaster, H.R. (1997), Deriliction of Duty: Lyndon Johnson, Robert McNamara, the Joint
Chiefs of Staff, and the lies that led to Vietnam. New York: HarperCollins.
Mujezinović Larsen, Kjetil (2012), The Human Rights Treaty Obligations of Peacekeepers, Cambridge: Cambridge University Press.
Neovius, Martin (2017). Uppföljning av svenska militära utlandsveteraner efter hemkomst
Sida 49 av 52 Neumann, Iver B & Heikka, Henrikki (2005), ”Grand Strategy, Strategic Culture, Practice. The Social Roots of Nordic Defence” Cooperation and Conflict, 40: 1.
Oswald, Bruce & Winkler, Herman (2014), ”The Copenhagen Process: principles and guidelines on the handeling of detainess in international military operations.” Nordic journal
of international law, 83: 2.
Pion-Berlin, David (1992), “Military Autonomy and Emerging Democracies in South America” Comparative Politics, 25: 1.
Reiter, Dan (red.) (2017), The Sword´s Edge – Tread-offs in the Pursuit of Military
Effectiveness. Cambridge: Cambridge University Press.
Reiter, Dan & Stam, Allan C., (1998), ”Democracy and Battlefield Military Effectiveness”,
Journal of Conflict Resolution, 42: 3, 259–277.
Riis Andersen, Louise (2016), Afghanistan Lessons identified 2001-2014 Part 1 -
International Lessons from Integrated Approaches in Afghanistan, Köpenhamn: DIIS.
Ruffa, Chiara, Dandeker, Christopher och Vennesson, Pascal (2013), ”Soldiers drawn into politics? The influence of tactics in civil-military relations” Small Wars & Insurgencies, 24: 2, 322–334.
Rynning, Sten (2012) NATO in Afghanistan: the liberal disconnect. Stanford: Stanford University Press.
Schmitter, Philippe (2008) i Della Porta, Donatella & Keating, Michael, (red.), Approaches
and Methodologies in the Social Sciences: A Pluralist Perspective. Cambridge: Cambridge
University Press.
Sil, Rudra & Katzenstein, Peter J., ”Analytical Eclectism in the Study of World Politics: Reconfiguring Problems and Mechanisms across Research Traditions.” Perspective and
Politics, 8: 2, 411–431.
Smith, Michael L.R. (2005) i Duyvesteyn, Isabelle & Ångström, Jan (red), 28-64, Rethinking
the nature of war, London och New York: Frank Cass.
Strachan, Hew. (2005), ”The lost meaning of strategy”. Survival, 47: 3, 33–54.
Summers, Harry G. (1982), On Strategy: A Critical Analysis of the Vietnam War, Presidio: Novato.
Talmadge, Caitlin (2015), The Dictator’s Army: battlefield effectiveness in authoritarian
regimes, Ithaca and London: Cornell University Press.
Thurén, Torsten & Werner, Jack (2019), Källkritik, Fjärde upplagan, Stockholm: Liber. Verhoest, Koen, Peters, Guy, Bouckhaert, Geert & Verschuere, Bram (2004), ”The Study of Organisational Autonomy: A Conceptual Review, Public Administration and Development. 24: 101–118.
Westberg, Jacob (2016), ”Det glömda arvet från svensk allianspolitik”, Kungl
Sida 50 av 52 Westberg, Jacob (2016), ”Säkerhet utan alliansfrihet. Svenska alliansstrategiers teori och