Sida 1 av 52
Självständigt arbete (30 hp)
Författare Program/Kurs
major Magnus Lilliehöök HOP 18-20
Handledare Antal ord: 19 887
Docent Tomas Ries Beteckning Kurskod
Självständigt arbete mastersuppsats, krigsvetenskap
2HO013
SJÄLVSTÄNDIGA, MEN VAR PRISET RÄTT?– EN JÄMFÖRANDE FALLSTUDIE AV DANMARKS OCH SVERIGES MILITÄRA INSATSER I AFGHANISTAN.
Abstract: Independent, but was the cost right? – Comparing Denmark´s and Sweden´s military
operations in Afghanistan
The historic tension between military experts and political sovereignty over the armed forces continues to dog the field of civil-military relations. History has shown us that some politicians are more than willing to interfere in military operation as well as military officers are willing to act on the political scene. This study combines theories of traditional War Science with those of Political Administration studies and by doing so it tackles the phenomenon from different angles providing new insights. Being able to provide this approach is useful for future studies within the field.
By comparing Denmark´s and Sweden´s contribution to multinational military operations in Afghanistan, following the terrorist attack on September the 11th 2001, this study highlights the institutional autonomy of the forces contributed in relation to military effectiveness over both a short and long term perspective. By doing so the method applied identifies interesting empirical variations as well as changes over time in the two countries examined. This study provides valuable insights into the practises of military power in a world characterized by significant changes in security threats which constitutes another important purpose of this study.
The area of research is complex and causality is somewhat elusive, however this study clearly shows a co-variation and that Sweden has been more reluctant to release autonomy to its troops than Denmark. It also addresses the extensive cost both in human and capability terms when working in complex environments, and with the aim to reach ambitious security political goals in the endeavour to be militarily effective.
Nyckelord:
Civil-militära relationer, strategi, förvaltningspolitik, autonomi, militär effektivitet, försvarstransformation.
Sida 2 av 52 INNEHÅLL
1 INLEDNING ... 4
1.1 PROBLEMFORMULERING,SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ... 4
1.1.1 Forskningsfrågor ... 5
1.2 MATERIAL OCH AVGRÄNSNINGAR ... 5
1.3 VAL AV FALL ... 6 1.4 BEGREPPSDEFINITION ... 7 1.5 DISPOSITION ... 7 2 FORSKNINGSÖVERSIKT ... 8 2.1 TIDIGARE FORSKNING ... 8 2.2 UPPSATSENS FORSKNINGBIDRAG ... 11 3 FORSKNINGSDESIGN ... 12 3.1 TEORI ... 12
3.1.1 Introduktion till uppsatsens teori ... 12
3.1.2 Institutionell autonomi ... 12
3.1.3 Militär effektivitet ... 13
3.1.4 Teoriernas relation till forskningsproblemet och kategorisering ... 15
3.2 METOD ... 16
3.2.1 Vetenskapsteoretiska utgångspunkter ... 16
3.2.2 Studiens kategorier och begreppsrelation ... 17
3.2.3 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet ... 18
3.2.4 Kvalitativ textanalys och intervjuer ... 20
3.2.5 Sammanfattning metod (val och utveckling) ... 20
3.3 OPERATIONALISERING ... 21
3.3.1 Indikatorer ... 21
3.3.2 Analysramverk institutionell autonomi ... 23
3.3.3 Analysramverk militär effektivitet ... 24
4 ANALYS OCH RESULTAT ... 25
4.1 BESLUTSPROCEDURER ... 25
4.1.1 Beslutsprocedurer i Danmark ... 25
4.1.2 Beslutsprocedurer i Sverige ... 26
Sida 3 av 52
4.2.1 Organisation ... 27
4.2.2 Operativ autonomi ... 29
4.2.3 Rättslig autonomi ... 30
4.2.4 Resultat institutionell autonomi ... 33
4.3 JÄMFÖRELSE MILITÄR EFFEKTIVITET ... 34
4.3.1 Komplexitet ... 34
4.3.2 Säkerhetspolitisk koherens ... 35
4.3.3 Kostnader ... 38
4.3.4 Resultat militär effektivitet ... 40
4.3.5 Återkoppling till forskningsproblem och forskningssyfte ... 41
5 DISKUSSION AV RESULTATEN OCH REFLEKTION, SAMT FORTSATT FORSKNING ... 41 5.1 SAMMANFATTNING AV DISKUSSIONEN ... 41 5.2 DISKUSSION ... 42 5.3 REFLEKTION ... 43 5.4 FORTSATT FORSKNING... 44 6 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ... 45
Figur- och tabellförteckning Figur 1: Beslutsprocedurer i Danmark avseende deltagande med militär styrka vid internationella operationer. ... 26
Figur 2: Beslutsprocedurer i Sverige avseende deltagande med militär styrka vid internationella operationer. . ... 26
Tabell 1: Studiens begrepp/perspektiv och kategorier. ... 16
Tabell 2: Operationalisering av begreppet institutionell autonomi. ... 23
Tabell 3: Operationalisering av begreppet militär effektivitet. ... 24
Tabell 4: Analysresultat institutionell autonomi. ... 33
Tabell 5: Säkerhetspolitiska målsättningar i Sverige och Danmark 2004 och 2009. ... 36
Sida 4 av 52 1 INLEDNING
Terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 utgör, efter Berlin-murens fall, den största strategiska chocken i västvärlden under det senaste halvseklet. En strategisk chock avser händelser som varken förutsetts eller förväntats av statsmakterna och vilka ger omfattande konsekvenser vid handen (Gray, 2014: 197). Även småstater som Danmark och Sverige kom påtagligt att justera sina strategiska vägval till följd av detta. Danmark valde att delta i den internationella koalitionen som avsatte den irakiska diktaturen, följt av ett ökat engagemang i ett av de tyngsta talibanfästena i Afghanistan. Sverige som ställde sig mer njugga till Irak-operationen fokuserade istället sitt bidrag till de inledningsvis betydligt lugnare norra delarna av Afghanistan. Det föreligger således en intressant empirisk variation i hur de väpnade styrkorna i Danmark och Sverige användes vid internationella krishanteringsoperationer under 2000-talets första årtionde, vilket innebar en utomordentligt stark påverkan på försvarstransformationernas genomförande och utfall. Danmark och Sverige är visserligen inte unika i det skifte av fokus som västeuropeiska försvarsmakter genomgick från det egna territoriet till internationella åtaganden, likväl är skiftena paradoxala (Matlary, 2013: 17). Genom att analysera i vilken grad denna variation påverkats av den politiska styrningen avseende militära institutioners autonomi kan en tentativ förklaringsfaktor identifieras. Spänningsfältet mellan militärens autonomi och hur effektivt de väpnade styrkorna kan nyttjas utgör ett fundament (Huntington, 1957), men är också upphov till omfattande vetenskaplig debatt i forskningsfältet civil-militära relationer. Fallen i denna undersökning medger att studera detta i en modern, och för Sverige relevant, kontext.
1.1 PROBLEMFORMULERING, SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING
Politisk kontroll av det militära maktmedlet utgör en naturlig dynamik mellan militärens autonomi och hur effektivt de väpnade styrkorna löser sina uppdrag. I civil-militära relationer benämns detta som väktares dilemma, det vill säga hur säkerställs att militären är tillräckligt stark och effektiv i sitt uppdrag utan att den väljer att inkräkta på den politiska sfären (McMahon och Slantchev, 2015: 297).
Forskningsproblemet relateras till den dynamik som identifieras i forskningsfältet civil-militära relationer. I boken The Soldier and the State, vilket utan överdrift är en av fältets mer centrala verk, introducerar Samuel Huntington en idealbild över hur civil kontroll över det militära maktmedlet ska garanteras och officerskårens lojalitet mot den politiska ledningen säkerställs. En bärande idé är att militären ges en omfattande autonomi över sitt verksamhetsområde, vilket skulle garantera att militären effektivt kan lösa sina uppgifter (Huntington, 1957: 83).
Här kan då antas att en låg grad av autonomi riskerar påverka militärens effektivitet negativt. Dynamiken är inte unik för krigsvetenskapen och forskning kring civil-militära relationer utan återkommer i studier av statlig förvaltning. Jacobsson, Pierre och Sundström uttrycker det som att autonomi ofta är nödvändig för att uppnå effektivitet, emellertid kräver legitimiteten en kontroll över de självständiga myndigheterna (Jacobsson, Pierre och Sundström, 2015: 15).
Sida 5 av 52 Ett motiv för en problemställning är att ett påstående om undersökningens möjliga resultat bidrar till studiens inriktning (Booth, Colomb, Williams, Bizup och Fitzgerald, 2016: 122). Därför uttrycker studien anspråk på att en relation mellan institutionell autonomi och effektivt användande av militära förband kommer åskådliggöras. Emellertid är rådande orsakssamband snarare att betrakta som implicita varvid studiens bidrag främst är att åskådliggöra detta genom en systematisering (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, Towns och Wägnerud, 2017: 212).
Forskningsområdet är betydligt bredare än problembeskrivningen. Denna studie begränsas till politisk styrning då Danmarks och Sveriges väpnade styrkor deltar i expeditionära insatser. Då fallen omfattar demokratiska småstater i en europeisk kontext bidrar studien till forskningsfältet civil-militära relationer, ett område starkt präglat av amerikansk forskning och de förhållanden som råder i USA (Ledberg, 2019: 13; Ångström, 2013: 225). Relationen mellan politiken och militären är i behov av ytterligare studier menar Risa A. Brooks då den är föremål för en debatt om hur dessa sfärer ska förhålla sig till varandra. Hon lyfter en central diskussion huruvida en ökad integrering är svaret eller om det krävs en tydligare arbetsfördelning (Brooks, 2019:387). Studiens syfte är att undersöka skillnader och samvariation avseende institutionell autonomi och militär effektivitet i de styrkebidrag som Danmark och Sverige avdelade för operationer i Afghanistan 2001–2012.
1.1.1 Forskningsfrågor
Hur, och i vilken omfattning, har den politiska styrningen av det militära maktmedlet, i Sverige och Danmark, avlämnat institutionell autonomi till styrkebidrag vid internationella
krishanteringsoperationer?
Hur kan begreppet militär effektivitet relateras till ländernas insatser i Afghanistan?
Hur uttrycks vertikal koherens mellan de nationella säkerhetsstrategier, i Sverige och Danmark, avseende deltagande i undersökta operationer?
Vilka kostnader kan härledas till militär effektivitet som en följd av Sveriges och Danmarks deltagande med expeditionära förmågor ur de väpnade styrkorna i Afghanistan?
1.2 MATERIAL OCH AVGRÄNSNINGAR
Det primära undersökningsmaterialet utgörs av Sveriges Regerings inriktningspropositioner för det militära försvaret samt det Danska Folketingets försvarsavtal (vitböcker) från år 2000 och framåt, ett relevant urval av riksdags- och folketingsbeslut avseende deltagande med styrkebidrag i internationella krishanteringsoperationer samt de båda ländernas sammanfattande utvärderingar av insatser. Efter hand som undersökningen framskridit har det tillåtits ett mer explorativt urval av såväl primär- som sekundärkällor såsom intervjuer, medierapportering och avhandlingar. Detta får inte tas som intäkt för att forskningen använt ett fullständigt slumpmässigt ”snöbollsurval” (David och Sutton, 2016: 34). Tvärtom medverkar dessa källor till en större nyansrikedom i beskrivningen av det empiriska materialet vilket kommit att bidra till validitet och mättnad (David och Sutton, 2016: 107). Variationen medger
Sida 6 av 52 också att undersökningens såväl empiriskt som metodmässigt kan trianguleras och därmed angripas, och belysas från fler än en vinkel (Schmitter, 2008: 282).
Studien avgränsas till att omfatta perioden 2001 till 2012. Motivet är den sammanfattar en eskalering till det mest omfattande militära deltagande i operationerna i Afghanistan och hur denna period att utgöra ett viktigt bidrag i hur politiken utformade den svenska självbilden inte minst avseende användandet av det militära maktmedlet (Holmberg och Hallenberg, 2017: 2). Även om Danmark måhända redan påbörjat denna transformation tidigare, kanske så tidigt som med deltagandet med en dansk fregatt under det första Gulfkriget 1991 (Jakobsen och Møller, 2012: 108), så finns anledning att anta att motsvarande förändringar i någon utsträckning fanns representerade där också. Omvärldsförändringar i form av terrorattackerna den 11 september 2001 kommer på något sätt utgöra studiens startpunkt
Det teoretiska ramverket utgör ett kondensat av för undersökningen relevanta begrepp och kategorier, då arbetet avgränsats till endast deltagande med expeditionära förband vid krishanteringsoperationer har teorielement utgått, detta och studiens anspråk på generaliserbarhet motiveras närmare i kapitel tre.
1.3 VAL AV FALL
Det främsta kriteriet för urval av fall är relevans i relation till forskningsproblem, hänsyn ska också tas till att den variation och kontroll som krävs av att forskningsproblemet kan tillgodoses (George och Bennet, 2004: 83). Edström, Gyllensporre och Westberg har undersökt hur de nordiska länderna responderat på strategiska chocker under 2000-talet. Tillfällena de undersöker utgörs av attackerna den 11 september, Georgien-kriget 2008, islamiska staten och dess kalifat samt Ukraina 2014. Sverige och Danmark utmärker sig som de två länder som anpassat sig vid flest antal tillfällen, tre av fyra hos respektive land (Edström, Gyllensporre och Westberg, 2019: 183).
Utgångspunkten att Sverige och Danmark agerat mest likartat av de nordiska länderna gör de empiriska skillnaderna desto mer intressanta. Fallen som analyseras i kapitlet är ländernas deltagande vid insatserna i Afghanistan under perioden 2001 till 2012, vilka är en uppenbar konsekvens av den första av de ovan nyss nämnda fyra strategiska chockerna. De empiriska skillnaderna är på intet sätt isolerade till just dessa två fall utan har varit genomgående under tidsperioden. Danmark har deltagit i fler internationella krishanteringsoperationer, de har genomfört fler operationer i högintensiva konfliktområden och varit mer radikala i transformationen av sin förmågebredd till förmån för de förband som efterfrågats för genomförande av pågående operationer (Edström et al, 2019: 119, 192). Därför föreligger skäl att undersöka om detta kan relateras till en högre grad av militär effektivitet och även vilken påverkan som knyter an styrningen av den militära organisationen.
Att klassificera vad fallen utgör för fenomen av i relation till en ”klass av händelser” är ett krav som ställs på en om forskare (George och Bennet, 2005: 17). I en önskan att positionera
Sida 7 av 52 undersökningens fall, kan det sägas att de tillhör forskningsområdet civil-militära relationer och forskningsämnet är politisk kontroll av det militära maktmedlet. Närmare bestämt är det själva myndighetsstyrningen som avses och relationen till de praktiker som används idag. Kortfattat vill jag påstå att de utgör fall av politisk styrning, i de nordiska länderna, avseende militärt
deltagande i expeditionära operationer.
Som ett led i att underbygga sin forskning är det adekvat att formulera sig i termer av en forskningsgåta, eller research puzzle, vilket med variabler kan uttryckas som varför x trots y? (Gustafsson och Hagström, 2017: 6). Gåtan i den studie härrör från de empiriska skillnader, eller variationer, som åskådliggörs mellan fallen. Detta trots att Sverige och Danmark uppvisar många likheter såsom småstater, demokratier med parlamentariskt styre och grundlagsfästa månghundraåriga kungadömen i Nordeuropa, listan kan göras längre. Ländernas geografiska placering medför också att flera omvärldsfaktorer, i synnerhet externa hot, är att anta som likartade. Detta till trots har Danmark uppvisat en högre grad av aktivism i val av militära samverkansstrategier, insatsområden och våldsanvändning (Edström et al, 2019: 193). En annan aspekt som denna undersökning bidrar med är om agerandet följer en politisk logik som är koherent med de nationella säkerhetspolitiska mål de politiska ledningarna formulerat.
1.4 BEGREPPSDEFINITION
För detta arbete har vissa centrala begrepp identifierats. Dessa har tolkats i enlighet med nedanstående definitioner. Närmare beskrivning av begreppens teoretiska kopplingar beskrivs i uppsatsens teorikapitel.
Politisk kontroll: Med detta avses att det politiska maktmedlet är underordnat ett civilt demokratiskt styre, oftast ett parlament (Born, 2006: 153).
Militär effektivitet: Är den nivå som militären kan uppfylla de mål politiken har formulerat för dem, och till en acceptabel kostnad (Reiter, 2017: 4), samt en militär förmåga som medger deltagande i komplexa operationer (Talmadge, 2015: 14, 34).
Institutionell autonomi: Är att betrakta som vilket inflytande de väpnade styrkorna ges i olika beslutsprocesser (Pion-Berlin, 1992: 83).
Vertikal koherens: Existerar om en stats säkerhetspolitiska målsättningar ligger i linje med statens övriga åtgärder (Gray, 2010: 28; Westberg, 2016: 26).
1.5 DISPOSITION
Inledningen följs närmast av en beskrivning av forskningsläget i relation till studiens problemformulering. För varje studie, så även denna, med ansatsen att bidra med en pusselbit till ett befintligt forskningsfält krävs en inte obetydlig beläsenhet (Alvehus, 2018: 51), således har en relevant författarnärvaro avseende forskningsläget varit en förutsättning. Strävan är att den med framgång motiverar den forskningslucka studien avser bidra att fylla. Efterföljande kapitel omfattar forskningsdesignen där såväl arbetets teoretiska koppling som metod beskrivs. Här presenteras studiens teoretiska begrepp militär effektivitet respektive autonomi närmare. Vidare motiveras val av metod samt att det förs ett resonemang kring studiens anspråk på
Sida 8 av 52 validitet, reliabilitet och generaliserbarhet samt metodvalets förtjänster och tillkortakommanden. Kapitlet avslutas med operationaliseringen av studiens analysramverk med en beskrivning av hur teoretiska begrepp, kategorier och mätbara indikatorer nyttjas i undersökningen av studiens empiriska material (David och Sutton, 2016: 30–31).
Genom analyskapitlet introduceras en sammanställning av studiens analytiska ramverk med de instrument som använts. Här framträder även studiens resultat och svar på forskningsfrågor. En diskussion avslutar uppsatsen och söker placera studiens resultat i relation till andra förklaringsfaktorer samt söker ge förslag på hur fortsatt forskning inom denna del av krigsvetenskapen kan bedrivas.
För att arbetet ska präglas av en konsekvent hantering av referenser nyttjas Harvardsystemet vars grundidé är att referenser placeras löpande i brödtexten. Uppsatsen avslutas med en fullständig käll- och litteraturförteckning (David och Sutton, 2016: 73–74).
2 FORSKNINGSÖVERSIKT
2.1 TIDIGARE FORSKNING
En av nationalstatens mest fundamentala skyldigheter är att svara för skyddet mot yttre fiender, detta ställer omfattande krav på den politiska ledningen, oavsett styrelseskick. Carl von Clausewitz formulerade här sin välkända treenighet där han beskriver krigföringens sammanhang utifrån politiken, folket och de väpnade styrkorna. Clausewitz menar att det råder ett tripolärt förhållande mellan dessa kraftfält, även om han understryker att de två övriga har en underordnad roll i relation till politiken, en politikens primat över folket och de väpnade styrkorna är satt att råda (Clausewitz, 1991: 42–43).
Det är ibland viktigt att påminnas om att Clausewitz militärteoretiska ramverk tillkom under en tidsperiod med förhållanden som ofta är väsensskilda från de som råder idag. Politiken var i detta läge ofta likställd med en enväldig monark eller annan styresordning med en regerande politisk elit. Att då dra slutsatsen att folket, eller folkviljan, under denna tidsperiod skulle vara att likställa med någon form av demokratiskt eller egalitärt system kan därför vara att anse som en något vidlyftig tolkning. Vidare kan diskuteras om Clausewitz treenighet förutsätter att kriget sker mellan statsaktörer för att anses som relevant (van Creveld, 1991: 63, 104). Mot detta påstående värjer sig bland andra Smith som anser detta vara en feltolkning. Alla krig är unika och måste förstås i den kontexten oavsett statsaktörer eller ej. Han varnar också för att en för omfattande underkategorisering urvattnar begreppet krig (Smith, 2005: 42–43).
Under 1900-talets första hälft kom det demokratiska styrelseskicket att normaliseras i västvärlden och i takt med detta normen om en civil kontroll av det militära maktmedlet. Idag kan det påstås att normen utvecklats till att omfatta även en parlamentarisk kontroll, om än i varierande utsträckning beroende på den parlamentariska tillämpningen (Born, 2006: 153). Med erfarenheter från andra världskriget började mer omfattande studier av de civil-militära relationerna. Under denna tid rådde Kalla krigets spänningar och studiernas allvar ska ses mot
Sida 9 av 52 ett överskuggande kärnvapenhot och den västliga civilisationens överlevnad. Samuel P. Huntington instämmer i Clausewitz beskrivning av treenigheten. I den för forskningsområdet välbekanta The Soldier and the State uttrycker han att politikens visdom och överordnade ställning ska anses som ett rådande sakförhållande (Huntington, 1957: 76). Som problemformuleringen antyder är dock Huntington tydlig med att en effektiv militärmakt kräver en omfattande grad av självstyre, autonomi, över det egna expertområdet. Därför förordade Huntington en hög grad av separation mellan politik och militär och en tydlig arbetsfördelning mellan de båda sfärerna (Huntington, 1957: 83–84).
Problemställningen indikerar vidare att Huntingtons teorier är att betrakta som ett slags idealbild. Likväl har den inte undgått att kritiseras, kanske främst genom kontrasterande teorier i Morris Janowitz militärsociologiska verk The Professional Soldier. Han ifrågasätter sambandet mellan effektivitet och autonomi och snarare förordar en ökad integration mellan politiken och militärledningen i vad han själv benämner som konvergensteori (Janowitz, 1960: 418–421).
I mer sentida debatt problematiserar Elliot A. Cohen utifrån den amerikanskledda FN-koalitionen som befriade Kuwait 1991. I denna konflikt gavs den operative chefen, general Norman Schwarzkopf, ett stort spelutrymme inom ramen för fälttåget och dåvarande president George H.W. Bush undvek medvetet att ingripa. Relationen möjliggjordes måhända i detta fall att den militärstrategiska nivån skickligt hanterades av general Colin Powell (Cohen, 2002: 189). Cohen styrker sin tes med att krigföring, synnerhet i dagens konflikter, är av en mera hybrid karaktär. Detta förutsätter en samordning med andra politiska maktmedel såsom diplomati och ekonomi (Cohen, 2002: 7–10). Här föreligger en risk att det skapas ett tomrum mellan politiken och de militära operationerna (Strachan, 2005: 48).
I motsats till detta uppvisar H.R. McMaster problematiken med en politisk ledning som alltför långtgående ingriper i den militära sfären. McMasters fynd om hur USA:s tidigare president Lyndon B. Johnsson och dåvarande försvarsminister Robert McNamara utövade ett avgörande inflytande över operationerna i Vietnam med ett ödesdigert utslag som konsekvens:
The war in Vietnam was not lost in the field, nor was it lost
on the front pages of the New York Times or the college campuses. It was lost on Washington D.C.
-H.R. McMaster (McMaster, 1997: 333).
McMaster kritiserar hur långtgående den absoluta politiska ledningen deltog i och fattade avgörande beslut för den pågående operationen och begränsade de militära förbandens effektivitet. Vidare efterlyses att militären i detta fall tydligare skulle ha bevakat sin expertis och ifrågasatt för fälttåget militärt tveksamma åtgärder (McMaster, 1997: 328–330). En kontrast till detta ger Feaver när han beskriver hur president George W. Bush fick snäsa av generaler som gav råd om det folkliga stödet i relation till tidsplanen för den amerikanska truppförstärkningen i Irak 2007. Händelsen exemplifierar när den militära expertisen inkräktar
Sida 10 av 52 på politiska ställningstaganden snarare än militärstrategi (Feaver, 2011: 108). Ångström lyfter mer subtila inslag av en utökad militär sfär, som när andra myndigheter, till exempel biståndsorgan, måste anpassa sig till militär planeringsmetodik och därmed bidra till att de väpnade styrkorna får större påverkan i att ”sätta agendan” (Ångström, 2013: 230).
Cohen värjer sig dock mot McMasters beskrivning och menar att Vietnam-kriget är ett olämpligt fall med påstående att kriget var ”ovinnbart” för amerikanskt vidkommande (Cohen, 2002: 185). En annan bild ges av Summers som menar att USA vann krigföringen på taktisk nivå, men förlorade på den strategiska vilket implicit riktar ansvaret till den strategiska nivån i sin helhet (Summers, 1982: 128–129). De fälttåg som följde terrorattackerna efter 11 september, främst i Irak och Afghanistan, uppvisar istället en politisk ledning betydligt mer engagerad i pågående operationer än vad som rådde under det första Gulfkriget i början på 90-talet. Den amerikanska administrationen under George W. Bush, men även under Obama, tvekande inte att fatta direkt operativa beslut, kanske mest uppmärksammat med målvalsprocesser. I detta sammanhang har Desch efterlyst en renässans av den tydligare arbetsfördelning som upplevdes under början av 1990-talet. Desch menar att det är lika olyckligt när politiker blandar sig i taktiska beslut och militära operationer som när officerare lägger sig i politiska beslutsprocesser (Desch, 2007: 98–99). Förvisso med den kontrafaktiska historieskrivningens säkerhet, uttrycker han att den amerikanska krigföringen hade varit mer lyckosam om Bush läst Huntingtons Soldier and the State snarare än Cohens Supreme
Command (Desch. 2007: 107).
Quis custodiet ipsos custodes? (Vem skall vakta väktarna själva?). -Juvenalis (Winstedt, 1899: 202)
Den måhända största drivkraften bakom spänningsfälten som råder i den politiska kontrollen av det militära maktmedlet kallas ”väktarens dilemma” och åskådliggörs inte sällan med det kända citatet ovan. Orden tillskrivs poeten Juvenalis som verkade i Rom på 100-talet efter Kristi födelse. För staten råder en paradox att avlämna makt till en organisation för att säkerställa sin egen överlevnad, men samtidigt också riskera att densamma nyttjar förmågan till att överta styret (McMahon och Slantschev, 2017: 297). Framförallt blir detta problematiskt då statsmakterna har svårt att bedöma såväl externa som interna hot mot staten. Ett sätt att hantera problematiken är genom utnämningsmakten och tillsättande av militära chefer vilka är lojala mot regimen eller saknar en stark förankring i den militära organisationen (McMahon och Slantschev, 2017: 311). Istället menar Desch att det får vitt skilda konsekvenser för de civil-militära relationerna huruvida hotet är av extern eller intern karaktär. Hans tes är att högt yttre hot i kombination med ett lågt internt hot medger en hög civil kontroll över de väpnade styrkorna. Ett inverterat förhållande med lågt yttre hot och högt internt dito innebär därför en låg grad av civil kontroll (Desch, 1999: 11–17).
En beskrivning av områden där disharmoni kan uppstå i civil-militära relationer fås av Feaver som sammanfattar dessa som militärt inflytande; civil-militära spänningar; militär följsamhet;
Sida 11 av 52 statskupper; delegation samt övervakning (Feaver, 1999: 217–221). Där de två sistnämnda ter sig särskilt väsentliga för detta arbete.
Forskningsöversikten uppenbarar dominansen från den amerikanska kontexten avseende studier kring civil-militära relationer. Ett inte oviktigt komplement utgörs av studier av icke-demokratier och statskupper. Just kupper är ett vanligt forskningsobjekt i fältet, kanske för att det så spektakulärt utmanar normen för politisk kontroll. Relevansen av kupper som föremål för forskning kan dock diskuteras då frekvensen av dessa reducerats, vidare kan en militärkupp vara ett symptom på såväl en militärmakt som givits för stort inflytande likväl som ett allt för begränsat (Feaver, 1999: 218). Avseende icke-demokratier föreligger en intressant diskussion huruvida statsskikt påverkar den militära effektiviteten hos väpnade styrkor. Reiter och Stam demonstrerar detta med att demokratier allt som oftast befunnit sig på den segrande sidan. En av orsakerna menar de är en väl genomarbetad och förankrad utrikes- och säkerhetspolitik men också ett materiellt och teknologiskt överläge och inte minst en högre grad av framgångsrika militära chefer (Reiter och Stam, 1998: 275).
Ett välkommet bidrag, för svenskt vidkommande, är Sofia Ledberg som belyser officersprofessionens autonomi i relation till politisk kontroll i en svensk kontext. Hon understryker att officerskårens, och därmed de väpnade styrkornas, legitimitet bygger på avlämnandet av en politisk legitimitet att leda och organisera storskaligt våld (Ledberg, 2019: 9). Ledberg exemplifierar vidare med tankeövningar vilka sanktioner som kan drabba officerare vilka anses överträda normen för vad respektive sfär har att ansvara (Ledberg, 2019: 165). En annan aspekt, som blir särskilt påfallande vid deltagande i internationell krishantering, är att den militära personalen tvingas bli politiska aktörer då deras agerande kan ge omfattande politiska implikationer, här är det måhända den strategiske korpralen (Krulak, 1999: 5), vilket utgör en talande allegori. Detta fenomen kan dock komma att påverka hur politiska beslutsfattare väljer att använda sig av det militära maktmedlet och påverka viljan att delta med styrkebidrag vid multinationella krishanteringsoperationer (Ruffa, Dandeker och Vennesson, 2013: 330).
Sammanfattningsvis har denna forskningsöversikt sökt beskriva svårigheterna med att finna en jämnvikt i de civil-militära relationerna där den politiska kontrollen av det militära maktmedlet och självständigheten hos de militära organisationen möjliggör ett så effektivt nyttjande av det militära maktmedlet som möjligt. Det är också inom ramen för detta studiens bidrag finns att finna.
2.2 UPPSATSENS FORSKNINGBIDRAG
Den inomvetenskapliga relevansen uppnås genom att forskningen belyser styrningen och kontrollen av det militära maktmedlet. Framförallt studeras civil-militära relationer i en svensk och dansk kontext. Forskningen omfattar demokratiska småstater och bidrar således till att kunna nyttja teorier kring styrning och kontroll av det militära maktmedlet i detta sammanhang avseende institutionell autonomi och militär effektivitet, teorier vilka redovisas närmare i kapitel tre.
Sida 12 av 52 Utomvetenskapligt belyses fenomen såsom dialog och myndighetsstyrning och därmed bidrar studien till en ökad kunskap om lyckosamma respektive tveksamma praktiker avseende den politiska styrningen. Strävan är att denna spänning gör forskningen relevant både inomvetenskapligt avseende civil-militära relationer, men också utanför vetenskapen för myndighetsledning och policyarbete (Alvehus, 2018: 31). Det sistnämnda innehåller studiens, om än begränsade, bidrag till Sveriges säkerhet. Sammanfattningsvis kommer bidraget med studien att påvisa hur institutionell autonomi och militär effektivitet förekommit och påverkats av deltagande i operationerna i Afghanistan under inledningen av innevarande århundrande.
3 FORSKNINGSDESIGN
3.1 TEORI
3.1.1 Introduktion till uppsatsens teori
Att finna en jämnvikt mellan de olika krafterna i civil-militära relationer ligger utanför denna undersöknings ambition och kan troligen endast utgöras av teoretiska idealmodeller. Men för att kunna närma sig dynamiken kommer denna studie utgå från två teoretiska fält. Avsikten är att angripa problemet ur andra vinklar och samtidigt finna rätt abstraktionsnivå. Därför nyttjas såväl krigsvetenskapliga som förvaltningspolitiska teorier. Avseende det sistnämnda kan det för en krigsvetare upplevas som att man lämnar sin trygghetszon. Erfarenheten visar att relevanta insikter kan nås genom korsbefruktning av olika forskningsfält (Alvehus, 2018: 43). Det teoretiska resonemanget utgår från Samuel Huntingtons idealbild om en objektiv kontroll av det militära maktmedlet. Genom tydlig arbetsfördelning och skilda sfärer mellan statsledning och militär menade Huntington att dels militären tillåts bli mer professionell, dels att den undviker att utmana den civila kontrollen över de väpnade styrkorna (Huntington, 1957: 83– 84). Likt många andra fenomen i samhällsvetenskaperna är orsakssambandet inte tydligt eller låter sig mätas, snarare är det att betrakta som implicit. Det innebär dock inte att de ska förkastas, snarare öppnar det upp för fler vinklar och perspektiv. Utifrån problemformuleringen utgår därför dels till den militära institutionens autonomi, dels till begreppet militär effektivitet. Förklaringskraften kommer främst ur att studien bedrivs teorikonsumerande, vilket innebär att det är redan existerande teorier som ligger grund för studiens analysramverk (Esaiasson et al, 2017: 42), emellertid är det inte övermaga att påstå att studien har teoriutvecklande inslag, inte minst i hur de två kategorierna sammanfogar tidigare teorier med en för fallen anpassad operationalisering samt att de öppnar för att pröva förklaringar i kommande forskning (Esaiasson, et al, 2017: 43)
3.1.2 Institutionell autonomi
Då studien fokuserar på institutionell makt och yttre kontrollmekanismer eftersträvas en definition av autonomi som relaterar till detta. David Pion-Berlin har studerat hur militärens autonomi förändrats i Sydamerika efter att de många militärdiktaturerna upphört och en parlamentarisk kontroll över de väpnade styrkorna kunnat etableras. Hans definition lämpar sig
Sida 13 av 52 väl för denna studie. Autonomi är att betrakta över vilket inflytande de väpnade styrkorna ges
i olika beslutsprocesser (Pion-Berlin, 1992: 83). Pion-Berlin formulerar elva variabler för att
mäta autonomi hos väpnade styrkor nämligen: personalbeslut; styrkenivå; utbildning och doktrin; försvarsreform; budget; försvarsmateriel; organisation; underrättelseinhämtning; inrikes säkerhet samt mänskliga rättigheter (Pion-Berlin, 1992: 87–89).
Verhoest, Peters, Bouckhaert och Verschuere presenterar en konceptuell studie över statliga myndigheter och organisationer i Nederländerna där de kategoriserar dessa efter graden av autonomi. En av deras slutsatser från studien är de spänningar som uppstår hos de organisationer som har en låg grad av autonomi, där de väpnade styrkorna naturligt hör (Verhoest et al, 2004: 111). Institutionell autonomi mättes i deras studie utifrån graden av självständighet i förvaltning; struktur; policy; budget; rättslig status och operativt arbete (Verhoest et al, 2004: 117). Som nämnts tidigare är orsakssambanden komplexa men empirisk hänvisas till nio studier där fem av dessa identifierar ett tydligt samband och ytterligare tre indikerar detta. Endast en av dessa studier innehöll ett nollsamband och inget fall kunde en negativ relation mellan prestation och autonomi fastställas (Verhoest et al, 2004: 103). Internationella operationer utgör en begränsad del av de militära organisationen men är intressant att studera ur flera aspekter. Med stöd av Pion-Berlin och Verhoest et al, definieras därför kategorierna för institutionell autonomi till i) organisatorisk autonomi, ii) operativ autonomi och rättslig autonomi (se tabell 1). Att just dessa kategorier är relevanta för den militära förmågan behöver motiveras. Här har fallen, expeditionära deltaganden med styrkebidrag, varit styrande. Såväl Verhoest som Pion-Berlins arbeten utgår från myndighetsnivån. Således är flera kategorier i deras arbeten att betrakta som obsoleta för aktuella fall. De tre valda kategorierna är de som har en tydlig koppling till när det militära maktmedlet används (Pion-Berlin, 1992: 93).
För att förstärka bilden av relationen mellan statlig kontroll och autonomi finns här också anledning att belysa förekommande praktiker avseende förvaltningspolitiska styrmetoder. Jacobsson. Pierre och Sundström har identifierat fyra kategorier. Den första är förväntan där statsmakterna genom en tydlig policy möjliggör för lägre nivåer att agera i linje med överliggande mål. Den andra är inbjuden auktoritet där det överlåts åt myndigheter att hantera vissa ämnesområden med en hög grad av frihet. Det tredje är åter-politisering då politiken återtar tidigare delegeringar det fjärde är modifiering där styret ”rättar till” myndigheter som inte hållit sig till huvudfåran (Jacobsson et al, 2015: 101). Det finns anledning att återkomma till dessa när ett resultat framträder.
3.1.3 Militär effektivitet
Begreppet militär effektivitet öppnar för talrika tolkningar med inbördes variationer. I dess enklaste form handlar det om seger på slagfältet (Desch, 2008: 44). Förklaringen är tilltalande i sin enkelhet, segrar man i strid är det svårt att hävda att man är militärt ineffektiv, likväl har många krigsvetare Pyrrhus ödesdigra seger vid slaget i Asculum i åtanke (Reiter, 2017: 6).
Sida 14 av 52 Även om Deschs definition inte ensam kan utgöra en förklaringsfaktor för våra fall, är den relevant då användandet av det militära maktmedlet på något sätt representerar effektivitetsbegreppet i dess yttersta form. Talmadge menar att stridsfältseffektivitet kräver grundlagd taktiskt förmåga hos förbanden men även en förmåga som möjliggör deltagande i komplexa operationer vilka bland annat kräver samordning mellan försvarsgrenar, andra nationer, samt förmåga att växla mellan högre och lägre intensitet i krigföringsnivåerna (Talmadge, 2015: 14, 34).
En intressant definition av militär effektivitet fås av Dan Reiter som uttrycker begreppet som den nivå som militären kan uppfylla de mål politiken har formulerat för dem, och till en acceptabel kostnad (Reiter, 2017: 4). Då Reiter studerat just moderna fälttåg lämpar sig denna särskilt väl. Definitionen behöver därför att sättas in ett sammanhang och inte bara ses som en leverans av politiska beställningar, särskilt i då statsmakterna av inrikespolitiska hänsyn väljer att ge enklare uppgifter för att framstå i bättre dager (Jakobsen, 2006: 123). Därför finns anledning att föra ett resonemang kring koherens i säkerhetsstrategin. I sitt första dictum, av sina total 22 dicta eller grundsatser för en lyckosam strategi, förklarar Colin S. Gray att säkerhetsstrategi omfattar alla statens maktmedel, inklusive det militära, och att det är politikens roll att utforma dessa. Han problematiserar över att dessa inte alltid samordnas vare sig mellan maktmedlen eller internt olika nivåer, vilket här lyfter relationen mellan politiken, militärstrategin, operationskonsten (taktiken), ett fenomen som Gray benämner den strategiska
bron (Gray, 2010: 28). Det är därför viktigt att styrningen harmoniseras mellan olika nivåer,
med andra ord att den är vertikalt koherent. Med detta avses att statsmakterna lyckas hantera den samordningsproblematik som föreligger och att statens övriga åtgärder ligger i linje med dess säkerhetspolitiska målsättning. Fenomenet är framträdande i forskning om strategi (Westberg, 2016: 26). Relationen i denna studie blir den vertikala koherensen för hur politikens målsättningar med säkerhetspolitiken avspeglas med deltagande styrkebidrag som verksamhet i insatsområdet. Båda perspektiven är viktiga för internationella styrkebidrag då de dels förväntas göra skillnad på plats, dels är ett led långsiktiga militära samverkansstrategier.
Den politiska avsikten är målet, kriget är medlet för att nå det och medlet kan aldrig ses isolerat från sitt mål
-Carl von Clausewitz (Clausewitz, 1991: 42).
En modell för att åskådliggöra detta har inspirerats av Edström och Ydstebø vilka värderat sammanhang för Norges insatser i relation till nationell strategi (Edström och Ydstebø, 2011: 375–376), detta utifrån mål, medel och metod. Ett rationellt förklaringsmönster som ofta tillskrivs den amerikanske arméöversten Arthur Lykke (Lykke, 1989). För det första utgår man från hur väl de tre beståndsdelarna balanserats mellan nivåerna. Det andra steget är utfallet av den vertikala interaktionen och för det tredje och sista steget hur koherent och hur omfattande har samspelet varit (Edström och Ydstebø, 2011: 377–384). I sammanhanget finns även anledning att reflektera över vilka miljöer som varit aktuella för operationer med svenskt eller danskt deltagande (Westberg, 2015: 24–26)
Sida 15 av 52 Reiter varnar för en för snäv tolkning av militär effektivitet. Han uppmanar oss att inte generalisera utifrån enstaka fenomen utan att militär effektivitet måste ses i ett strategiskt sammanhang utgående ifrån den nationella politiken. Genom att abstrahera fenomen till denna nivå minskas risken att såväl över- som underskatta vinsterna med de egna handlingslinjerna (Reiter, 2017: 11, 17).
En annan invändning är svårigheterna att mäta militär effektivitet, då i perspektivet upprorsbekämpning, här varnas för att mäta militär effektivitet med antalet soldater i insatsområdet eller antal bekämpade upprorsmän. Att på ett militärt effektivt sätt bekämpa väpnade uppror sker inte utan kostnader. Felter problematiserar över att en styrka som anpassas för att möta denna typ av asymmetriska hot riskerar göra det på bekostnad av sin konventionella militära förmåga (Felter, 2017: 155–156). Då militära förband deltar i fälttåg infinner sig ytterligare ett fenomen som kan antas inte i lika stor utsträckning skulle prägla en existentiell konflikt i det egna hemlandet nämligen förlustkänslighet. Edward Luttwak uttrycker att sentida konflikter skapat en post-heroisk tidsperiod. Denna påverkas av såväl inställningen i den militära organisationen, samhället i stort som hos den politiska ledningen (Luttwak, 1995: 121–122). Hemmaopinionens påverkan är avgörande och i nationer som deltar med styrkebidrag i expeditionära krig finns inte den acceptans för förluster som ett existentiellt hot innebär. Men även mer kulturella förändringar påverkar. Idag föder familjer betydligt färre barn i västerlandet än ett sekel tillbaka, varvid det kan antas att förluster blir än mer kännbara (Luttwak, 1995: 115).
Utifrån detta resonemang innehåller begreppet militär effektivitet de tre kategorierna: i) komplexitet ii) säkerhetspolitisk koherens samt iii) kostnader (se tabell 1). Kritik som kan riktas mot teorierna är att de inte i tillräcklig grad omhändertar det faktum att västliga demokratier har genomgått en stark ekonomisk utveckling och att förklaringsfaktor er finns i ekonomiskt välstånd (Beckley, 2010: 44). Även Peter Feaver kommer med en intressant invändning att likt teorier kring avskräckning är militär effektivitet svårt att värdera (Feaver, 1999: 230).
3.1.4 Teoriernas relation till forskningsproblemet och kategorisering
Strategi är som fenomen att betrakta som anpassningsbart och flytande, styrt snarare av startpunkten än av slutmålet (Freedman, 2013: ix). Genomgående, och medvetet, hänvisar detta arbete till utmaningen att hantera diffusa fenomen med egenskaper svåra att direkt observera. För att motverka detta används flera teoretiska utgångspunkter, från såväl skiftande forskningsfält som vetenskapstraditioner. Genom att dessa kombineras möjliggörs analytisk
eklekticism, det vill säga en stilblandning. Då förenklas komplexa skeenden vilket också
underlättar för såväl forskare som läsare att upptäcka dolda samband. Här kan även nya insikter nås (Sil och Katzenstein, 2010: 426). Gyllensporre menar att detta förhållningssätt stärker förklaringskraften av säkerhetspolitiska skeenden då dessa kan beskrivas såväl mer mångfacetterat som med en större nyansrikedom (Gyllensporre, 2016: 493). I nästa kapitel
Sida 16 av 52 berörs operationaliseringen av analysramverket vilket i linje med detta kommer vara baserat på mer än en teori.
Dynamiken mellan politisk kontroll, autonomi och effektivitet är en central fråga för forskningen av civil-militära relationer (Ledberg, 2019: 12) och här gäller att hålla den dikotomiska relationen mellan kontroll och autonomi i minnet när perspektiven analyseras. Teorimaterialet är avgörande för formuleringen av denna studies analysramverk. Hur studien utgått från relationen mellan de olika begreppen framgår nedan tillsammans med de kategorier som avses att mätas (se tabell 1).
Tabell 1: Studiens begrepp/perspektiv och kategorier
Kod Begrepp/perspektiv Kategori
A Institutionell autonomi Organisatorisk autonomi
Operativ autonomi Rättslig autonomi
B Militär effektivitet Komplexitet
Säkerhetspolitisk koherens Kostnader
På detta sätt kan teorierna utgöra ett sorteringsinstrument i analysramverket. Genom att bidra med detta ”raster” kan de båda fallen systematiseras. Strävan är att kombinationen av dessa två perspektiv bidrar till belysa fallen på ett nytt sätt (Esaiasson et al, 2017: 42–43). Det normativa utfallet i resultatet blir således subtilt, men en bra beskrivning är Ödmans träffande liknelse att vill man hitta vad som är fel på en bil, är det lämpligt att börja med att beskriva en del av den, exempelvis motorn (Ödman, 2007: 83). På så sätt bidrar studie till att komplettera gällande teorier då andra, och nya perspektiv ställs i relation till dem samt att praktikers för- och nackdelar åskådliggörs. Någon ansats att pröva dessa har inte förelegat (Esaiasson et al, 2017: 42–53).
3.2 METOD
3.2.1 Vetenskapsteoretiska utgångspunkter
Problemformuleringen indikerar ett tentativt orsakssamband. I det avseendet blir fallstudiemetodiken att betrakta som en lämplig för undersökningen. Metoden möjliggör att komplexa fenomen, såsom autonomi och effektivitet kan analyseras med grundlighet. Teorierna om institutionell autonomi och militär effektivitet, används här deduktivt. George och Bennet definierar ett fall ”som en instans innehållande händelser möjliga att klassificera” (George och Bennet, 2005: 17) vilket väl stämmer in på dessa studieobjekt. Det huvudsakliga tillvägagångssättet i den jämförande fallstudien är att kvalitativt analysera texter från centrala politiska styrdokument. Det innebär att fokuseringen inte läggs på det kausala utan mer på de idéer och praktiker som varit rådande vid mättillfällena (Esaiasson et al, 2017: 212).
Valet av metod medger forskaren en hög grad av begreppsvaliditet då den ger möjlighet att identifiera och mäta indikatorer som representerar vald teori, detta är en av de främsta styrkorna (Esaiasson et al, 2017: 57). Vidare då fallen djupstuderas ges en möjlighet att förstå kausala mekanismer och hantera komplexa kausala samband samt att påvisa eventuell ekvifinalitet, det
Sida 17 av 52 vill säga att flera tänkbara förklaringar kan ligga bakom ett visst fenomen, något denna undersökning särskilt måste förhålla sig till (George och Bennet, 2005: 20–24). En annan fördel är att fallen medger jämförelser mellan såväl skillnader och likheter mellan de två staternas agerande, likväl förändringar över mätperioden (Esaiasson et al, 2017: 212–213).
Fallstudiemetoden kan självfallet kritiseras, vanliga invändningar är att metoden kan anses för snäv samt det ofta deskriptiva inslaget inte medger tillräcklig förståelse, eller bidrar till teorin i rätt omfattning (Della Porta och Keating, 2008: 7). En annan kritik är att metoden inte upplevs som vetenskapligt rigorös i tillräcklig grad. Det kan vara brister i efterlevnad av systematiska procedurer eller om man tillåter tveksamma bevis att påverka studien, men också rent slarv. För att motverka detta krävs en god forskningsetik (Yin, 2018: 18), vilket utgjort en ledstång för den här undersökningen. Men att inom ramen för en fallstudie kvalitativt granska texter är dock förknippat med vissa svårigheter vilket bör påtalas. Det kan handla om att forskaren lyfter empiri, vilken i själva verket inte är representativ eller saknar sammanhang. Det finns också en risk att förbise delar som inte överensstämmer med analysramverket. Även forskarens individuella förförståelse, åsikter och värderingar måste beaktas. Det sistnämnda ett fenomen som svårligen låter sig helt reduceras (Denscombe, 2009: 398–399).
Designen av fallstudien är som en strukturerad och fokuserad jämförelse. Strukturen har bland annat uppnåtts genom att samma analysramverk använts oberoende av fall. Att forskningsfrågorna är objektiva i sin natur och datainsamlingen sker standardiserat har också utgjort en förutsättning. Fokus erhålls genom att endast en viss del av de annars omfattande fallen omfattas av studien. Fördelen med detta är att endast de delar av uppsatsens empiriska material som äger relevans behöver nyttjas och forskaren tillåts fokusera på vissa aspekter vilket strukturerar analysen (George och Bennet, 2005: 67). Metoden lämpar sig särskilt väl för fall som liknar varandra men har olika resultat samt att forskningsfrågorna hjälper till att avgränsa undersökningsmaterialet (Gerring, 2007: 132).
3.2.2 Studiens kategorier och begreppsrelation
För att disciplinera sin forskning kan det ändå finnas anledning att tänka i variabler. Att förhålla sig till en orsaksförklaring mellan beroende och oberoende variabler har varit arbetets utgångspunkt, men som senare redovisas transformerats under forskningens framåtskridande (Esaiasson et al, 2018: 45–46).
Jämförande fallstudier ställer höga krav på valet av relevanta variabler (George och Bennet, 2005: 50). Studiens antagande bygger på att den militära effektiviteten (Y) påverkas av graden av institutionell autonomi (X). Skillnader mellan utfall hos beroende variabeln har beskrivits ovan. För att denna ska kunna observeras och mätas krävs en operationalisering (David och Sutton, 2016: 191). Mitt antagande är att variationen i variablerna bäst tolkas kvalitativt, en utmaning är därför att variablerna ska upplevas rika på innehåll utan att för den saken skull ge avkall på enkelhet (George och Bennet, 2005: 85). Emellertid är sambandet mer komplext och en orsak och verkan mellan effektivitet och autonomi låter sig inte enkelt mätas. Studien
Sida 18 av 52 kommer därför snarare nyttja begreppet kategorier utan att för den saken skull ifrågasätta variabel-tänkande.
En ytterligare fördel är att metoden har goda förutsättningar att nå en hög grad av konceptuell
validitet, och på så sätt relatera till den antagna orsaksrelationen mellan begrepp och kategorier.
För den här typen av samband skulle ha varit svårare att göra med en kvantitativ metod då empirin är att betrakta som grannlaga. Det kräver dock ett arbete i formulering av indikatorer (George och Bennet, 2005: 19).
Som redan antytts utgår uppställningen från antagandet att någon form av orsakssamband finns mellan beroende och oberoende variabel varvid ett resonemang kring kausalitet är motiverat. För att en kausala mekanism ska vara att anse som vederlagt är det avgörande att fyra kausalitetskriterier kan innehållas (David och Sutton, 2016: 30–31). Ovan fört resonemang kring de variablerna styrker att en samvariation råder mellan X och Y. Att de oberoende variablerna kan isoleras från varandra blir en logisk följd då dessa operationaliseras med tydliga, observerbara och alternativskiljande indikatorer. Tidsordningen kommer falla sig naturligt av textanalysen och den relateras till hur omsättningen av dessa skett, vilket också är en metodens styrkor. Den kausala mekanismen är i denna typ av fenomen komplex och det är att anse som naivt att enbart x orsakar y. Det teoretiska ramverket ger en vägledning om orsaksammahang, men det är i denna typ av fall riskabelt att göra absoluta förutsägelser (David och Sutton, 2016: 30–32). Undersökningen åskådliggör detta fenomen snarare än leder det i bevis, men inte utan att ha reflekterat kring orsak och verkan.
En kategorisering är ett utmärkt verktyg för att systematisera ett undersökningsmaterial, en kategorisering underlättar för oss att förstå vad ett fenomen är innan forskaren ger sig i kast med att förklara dess framtida påverkan. Kategorier möjliggör också att belysa fallen ur nya eller annorlunda vinklar (Mair, 2008: 182). Att konstruera relevanta kategorier ställer krav på forskaren för att dessa ska vara att betrakta som funktionella. Holsti menar att först och främst måste forskningens syfte återspeglas i kategoriseringen. Vidare ska kategorierna anses som oberoende, täckande, ömsesidigt uteslutande och inte minst möjliga att nyttja på de fall som ska undersökas. Det mest kritiska är att kategorierna avspeglar studiens forskningsfrågor och kan ses i ett sammanhang med forskningsproblemet och den teori som det hänvisas till (Holsti, 1969: 95). Även om dessa förutsättningar är gällande förekommer tvetydigheter i hur visa fenomen ska kategoriseras, det är naturligt. Uppstår en diskrepans i fall hur något tolkas innebär detta dock inte att det är att betrakta som fel, en alternativ tolkning kan snarare vara ett välkommet tillskott för såväl problematisering som komplettering av gällande beskrivningar (Boréus och Bergström, 2018: 30–31).
3.2.3 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet
En utmaning i samhällsvetenskaperna är att säkerställa validiteten, vilket innebär att studien och det operationaliserade analysramverket verkligen mäter det som teorierna avser. Utöver att
Sida 19 av 52 de teoretiska definitionerna återfinns hos indikatorerna och att vi de facto mäter rätt saker nås validitet genom att systematiska fel undviks (Esaiasson, et al, 2017: 58).
En triangulering, det vill säga närma sig forskningsobjektet ur mer än en vinkel (David och Sutton, 2016: 477) har varit önskvärd. Den möjliggörs här genom att huvudmaterialet stärkts med annan datainsamling i form av intervjuer (på generals- och överstenivå) för fallens två berörda organisationer, andra avhandlingar samt medierapportering. Att validiteten höjs är det främsta motivet till att genomföra en triangulering (Schmitter, 2008: 282). Ett ökat antal källor och en metodvariation avseende inhämtning bidrar till en ökning av studiens interna validitet då det medger att en mer rättvisande bild återges av studieobjektet (David och Sutton, 2016: 478).
Oberoende från metodvalet måste arbetet nå upp till reliabilitet, vilket kräver att mätningar och resultat genomförts korrekt och att samma resultat skulle nås vid en upprepning av studien. Här krävs en transparens avseende hur undersökningsmaterialet hanterats (George och Bennet, 2005: 106), kring detta förs en närmare diskussion i nästa stycke. Att analysramverket upplevs som väldefinierat kommer underlätta studiens reproducerbarhet. Diskussionen aktualiserar forskningsetiska ställningstaganden. Vid just textanalysen måste analyserade texter registreras och lagras så att efterföljande medges tillgång. Även genomförda intervjuer har dokumenteras, men här är det viktigt att dessa behandlas konfidentiellt och med informerat samtycke där så är önskat (David och Sutton, 2016: 165).
För att ytterligare stärka undersökningens interna validitet har det varit angeläget att undersökningsmaterialet upplevs som representativt. Leif Lewin menar att politiska dokument såsom riksdagspropositioner och motioner presenterar en nödvändig länk mellan dels politisk ideologi, dels politiskt ansvarstagande (Lewin, 1994: 280–281). Då aktuellt material innehåller båda dessa fenomen kan de ses som representativa för studien. Avseende de kompletterande intervjuerna torde de till viss del tala för sig själva, men då intervjupersonerna aktivt deltagit i de processer som beskrivs är kravet om representativitet att anse som uppfyllt.
Samtidigt är det relevant att reflektera över källkritik. Avseende myndighetstexter är det uppenbart att allting inte omnämns å andra sidan är det en uppenbar primärkälla. För de sekundärkällor som nyttjats finns självklart en risk för tradering, då antalet led från ursprungskällan ökar. Medvetet har dock denna studie nyttjat ett tämligen rikt källmaterial varvid riskerna bedöms hanterade, även om flera utgörs av sekundärkällor. För intervjuobjektens vidkommande kan det alltid anses som att dessa på något sätt är en part i målet, dels i form av egna åsikter, dels den egna prestationen och det gäller att förhålla sig till att källor inte upplevs som tendensiösa (Thurén och Werner, 2019: 73). Det finns dock på intet sätt någon anledning att misstänka att denna studies två intervjuobjekt på något sätt skulle fara med osanning.
Huvuddelen av det material som undersökts är unikt för fallen så att utifrån dessa samtidshistoriska händelser göra anspråk på generaliserbarhet kan säkert kritiseras. Emellertid påstås att denna studies resultat mycket väl kan komma anses som generaliserbart då det är ett
Sida 20 av 52 fenomen såsom den politiska styrningen av det militära maktmedlet som studeras utöver de enskilda fallen (George och Bennet, 2005: 112–113).
3.2.4 Kvalitativ textanalys och intervjuer
En kvalitativ textanalys medger att studera normer och hur dessa kan komma att förändras över en viss tid genom att granska studiens empiriska material systematiskt och kritiskt (Esaiasson et al, 2017: 213). Analysramverket medger inslag av båda dessa delar men med en tyngdpunkt i att systematisera och tematisera undersökningsmaterialet vilket medger att identifiera de för studien viktigaste fenomenen. Analysramverket utgörs av i förhand definierade kategorier vilka indikerar dessa (Esaiasson, et al, 2017: 222). Indikatorer utgör i sitt led textanalysens kodschema, här har studien utgått från de förutbestämda och tämligen vida kategorierna och fyllt dessa med innehåll. En förutsättning för analysen är därför hur materialet uttolkas, här har förförståelse både varit en förutsättning och en risk att kontaminera materialet. En uttolkning utan förförståelse låter sig dock inte göras, därför får den ges ett såväl historiskt som socialt sammanhang med texten i fortsatt centrum (Boréus och Bergström, 2018: 32, 50).
Textanalysen, likt studien i sin helhet, förutsätter en genomtänkt och god forskningsetisk ansats. Några uppenbara företeelser är självklart att studiens resultat fabriceras eller utfaller som en plagiering av någon annans. Vidare måste undersökningsmaterialet hanteras korrekt och inte utsättas för otillbörliga förändringar (David och Sutton, 2016: 58). För denna studies vidkommande motverkas detta genom en transparens i analysramverket samt att all undersökt textmaterial redovisas.
För att komplettera textanalysen genomfördes ett begränsat antal intervjuer. Detta bidrar till studiens triangulering och strävan att presentera fler perspektiv (Schmitter, 2008: 282). Intervjuerna genomfördes som respondentundersökningar. Urvalet av intervjupersoner har utgått från att begränsa antalet intervjuer samt att personerna idag inte är aktiva myndighetsföreträdare, eller innehar en tämligen väsensskild befattning (Esaiasson, 2017: 268). Utmärkande är att de på ett unikt sätt närvarat i anslutning till viktiga skeenden under fallen, men det är viktigt för studien att deras perspektiv kommer fram, likväl att de har möjlighet att bidra med egna åsikter (Esaiasson et al, 2017: 236). Det senare ställer dock krav på en källkritisk granskning då deras svar innehåller såväl subjektiva tolkningar som egna värderingar. Det stödjer dock ett annat syfte med respondentundersökningarna, att intervjupersonerna får bidra med hur de upplevt och tolkat skeendet (Esaiasson et al, 2017: 262). Intervjuerna ställer andra forskningsetiska krav på undersökningen. Deltagarna har omfattats av ett informerat samtycke där så krävts samt där intervjupersoner så önskat att uppgifter behandlats med konfidentialitet (David och Sutton, 2011: 114–116).
3.2.5 Sammanfattning metod (val och utveckling)
Utgångspunkten har varit att finna en lämplig metod för att undersöka de synnerligen intressant empiriska skillnader som framträder i jämförelsen mellan Danmarks och Sveriges deltagande med styrkebidrag i internationella krishanteringsoperationer. Här har funnits att en strukturerad och fokuserad jämförande fallstudie är ett lämpligt forskningsupplägg (George och Bennet, 2005: 67). Textanalysen av politiska beslut och offentliga rapporter, kompletterad med
Sida 21 av 52 intervjuer, andra avhandlingar och viss medierapportering bidrar till en triangulering av studiens empiriska underlag vilket stärker dess validitet.
Forskningsfrågornas svar utgörs av ett destillat från analysramverkets kategorier vilka på ett systematiserat sätt presenterar likheter och skillnader i hur de civil-militära relationerna präglat den institutionella autonomin respektive den militära effektiviteten i de båda fallen. Medvetet är det den utomvetenskapliga relevansen som styrt såväl teoretisk grund som metodval, detta får dock inte tas som intäkt för att inomvetenskapligheten har försummats. Det är dock relevant för en forskare att ställa sig frågan vilken praktisk nytta det egna arbetet bidrar med utanför akademins portar snarare än att eftersträva mängden citeringar i andra studier (Alvesson, Gabriel och Paulsen, 2017: 125). Det torde så vara att en av krigsvetenskapens främsta uppgifter är att bidra med kunskap om det militära maktmedlet på olika nivåer. Då analysramverkets kategorier i grunden bygger på hela det militära maktmedlet förmodas att de kan användas på fler typer militära operationer över hela konfliktskalan, även tyngdpunkterna säkerligen förskjuts om den är en konventionell konflikt som undersöks.
3.3 OPERATIONALISERING
3.3.1 Indikatorer
Utifrån de teoretiska definitionerna skapar vi två analysramverk att använda för att ge struktur åt det empiriska materialet. Som ovan beskrivits ger de teoretiska begreppen upphov till ett antal kategorier med kodade indikatorer. Fenomenen låter sig inte enkel mätas, men för att åskådliggöra såväl likheter som skillnader har ramverken försetts med en ordinalskala. Fördelen är att svaren kan rangordnas utan att ta ställning till avståndet mellan de olika kategorierna vilket svårligen låter sig göras med aktuell empiri (David och Sutton, 2016: 190).
Det första analysramverket utgör ett sorteringsinstrument för institutionell autonomi som här omfattar vilket inflytande de väpnade styrkorna, i dessa fall förbanden och deras chef, har över olika beslutsprocesser. Den första kategorin är organisationen. Indikatorer över autonomi mäts då utifrån vilken handlingsfrihet som medges förbandschefen relativt styrkans sammansättning och förmågor, men även graden av civil kontroll som förbandschefen ska underkastas sig (Pion-Berlin, 1992: 89). Den andra kategorin omfattar förbandschefens operativa autonomi och hur förbandschefens tilldelats eller begränsats i sitt mandat att styra sitt förband från den politiska nivån. Ett annat sätt att utrycka detta är autonomi över beslutsfattande (Verhoest et al, 2004: 107). För att mäta detta har fallspecifika indikatorer tagits fram i form av nationella begränsningar avseende uppdrag som förbandet kan lösa samt förbandets frihet att samverka och samordna operationer med andra nationers förband. Den tredje kategorin är den rättsliga autonomin, och avser styrkans legala status och mäts huruvida politiken avdelat särskilda rättigheter till förbandet i relation till samhället i övrigt (Verhoest et al, 2004: 109). Denna indikator bygger på rätten att bruka våld och tvång, till exempel vid upprorsbekämpning (Pion-Berlin, 1992: 90). Indikatorer är hur politiken möjliggjort eller begränsat styrkans rättsliga autonomi i relation till krigets lagar, insatsregler och avtal med värdlandet.
Det andra ramverket sorterar hur militär effektivitet kan identifieras i det empiriska materialet utifrån studiens definition. Den första kategorin är graden av komplexitet som präglat
Sida 22 av 52 operationen. Den främsta indikatorn är vilken intensitet som rått under operationerna (Talmadge, 2015: 14, 34). För att mäta detta lyfts vilken nivån av hot och stridshandlingar som förbanden utsatts för i relation till det väpnade motståndet samt förbandets förmåga att verka med andra nationers förband i större militära operationer. I Reiters definition av militär effektivitet poängteras vikten av att uppfylla de mål politiken satt (Reiter, 2017: 4). Här mäts hur koherenta säkerhetspolitiska målsättningar varit med vad som faktiskt genomförs i operationen. Indikatorerna blir här att tolka graden av hur säkerhetspolitiska mål, medel och metoder är koherenta med varandra, samt graden av samordning mellan landets politiska och militära maktmedel. Den tredje kategorin fås också av Reiter där han relaterar måluppfyllnad med kostnader (Reiter, 2017: 4). Indikatorer för detta är de rent ekonomiska förutsättningarna men även stupade, veteranproblematik och hur ambitionen med styrkebidraget påverkat det nationella försvarets förmågebredd. Indikatorn avseende stupade är problematisk att kvantifiera på ett rättvisande sätt. Den är tydligt kontextberoende. Såväl konflikttyp som hemmaopinion påverkar. Här tar författaren friheten att i relation till fallen klassificera fler än 20 stupade som en hög grad av förluster.
Sida 23 av 52
3.3.2 Analysramverk institutionell autonomi
Relationen mellan kategorierna, deras kvalitativa indikatorer och studiens mätverktyg redovisas i tabellform (se tabell 2 och 3).
Tabell 2: Operationalisering av begreppet institutionell autonomi.
Kategorier Organisatorisk autonomi Operativ autonomi Rättslig autonomi Indikatorer -Förbandets sammansättning
och förmågor.
-Graden av civil kontroll av styrkebidraget.
- Omfattning av nationella begränsningar avseende uppdragets karaktär. - Förbandschefens frihet att samverka och samordna med andra operationer och med andra nationers förband.
- Tillämpning av krigets lagar.
-Nationella begränsningar av operationens insatsregler. - Status på avtal med värdlandet.
Låg grad av autonomi
i) Förbandets
sammansättning innebär väsentliga begränsar hur förbandet kan användas.1
ii) Förbandschefen är helt underställd civil chef på plats och disponerar enbart militära resurser.
i) Samarbeten utanför ISAF är inte möjliga.
ii) Avgörande nationella begränsningar hindrar förbandschefens från att delta i gemensamma operationer.
i) Krigets lagar tillämpas ej. ii) Insatsreglerna hindrar förbandets möjlighet att använda våld och tvång vid lösande av uppgift.
iii) Avtal med värdlandet saknas. Medelhög grad av autonomi i) Förbandets sammansättning innebär vissa begränsningar hur förbandet kan användas.2
ii) Förbandschefen
samordnar viss verksamhet med civil chef och kan disponera civila resurser.
i) Samarbeten utanför ISAF är möjliga men med begränsningar.
ii) Nationella begränsningar påverkar förbandschefens frihet att delta i vissa gemensamma operationer.
i) Krigets lagar tillämpas till del.
ii) Insatsreglerna begränsar förbandets möjlighet att använda våld och tvång vid lösande av uppgift.
iii) Vissa avtal med värdlandet saknas eller innehåller begränsningar. Hög grad av autonomi i) Förbandets sammansättning innebär försumbara begränsningar hur förbandet kan användas.3
ii) Förbandschefen leder och samordnar civila resurser.
i) Inga begränsningar avseende samarbeten utanför ISAF.
ii) Förbandschefen har frihet att delta i gemensamma operationer utan nationella begränsningar.
i) Krigets lagar tillämpas. ii) Insatsreglerna medger förbandet att använda nödvändigt våld och tvång vid lösande av uppgift. iii) Nödvändiga avtal med värdlandet existerar.
1 Väsentliga begränsningar innebär att uppdragen inte kan lösas.
2 Vissa begränsningar innebär att uppdragen kan lösas men med justeringar i ambitionsnivå. 3 Försumbara begränsningar innebär att uppdragen kan lösas med bibehållen ambitionsnivå.
