Den centrala frågan för när skyldigheterna enligt kärnteknik- lagen och förordning 302/2005 (Euratom) ska anses fullgjorda är således i vilken utsträckning det föreligger återtagandemöjlig- heter efter det att förslutning skett. Det tycks i dag stå klart att ”förslutning” definitionsmässigt inte innebär ett definitivt hinder mot återtagande.7
Samtidigt är återtagbarhet inte ett absolut begrepp, det rör sig snarare om en glidande skala. Graden av återtagbarhet är rimligen direkt korrelerad till de krav rörande fysiskt skydd och kärnämneskontroll som kommer att ställas.
6Det ska emellertid noteras att SSM:s föreskrifter rörande fysiskt skydd ej är tillämpliga för en slutförvarsanläggning
som ”slutligen förslutits”/SSMFS 2008:12, 1§, bilaga 1, p 1(2)/.
7Enligt SSM innebär begreppet förslutning att ”tunnlar och schakt fylls igen upp till markytan enligt vad som framgår
av säkerhetsredovisningen för anläggningen. (SSM:s allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna (SSMFS 2008:21) om säkerhet vid slutförvaring av kärnämne och kärnavfall, s. 2.)
Ju större möjligheter till återtag som etableras desto mer långt- gående kommer de långsiktiga kraven på fysiskt skydd och kärnämneskontroll att vara.
I Sverige är frågan om återtagbarhet av använt kärnbränsle från ett förslutet slutförvar oreglerad. Att återta det förvarade använda bränslet utgör emellertid en kärnteknisk verksamhet i sig som därmed kräver tillstånd enligt kärntekniklagen och miljö- balken. Den svenska politiska debatten rörande framtida återtag tycks i dag vara relativt öppen och innefattar en rad argument
pro et contra.8
Som argument för en långsiktig återtagbarhet efter förslutning framhålls framförallt vikten av att inte avsäga sig möjligheten att i framtiden utnyttja det använda kärnbränslet som en resurs. Vidare framhålls vikten av att förbehålla sig en möjlighet till att tillämpa annorlunda och bättre former för hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle vilka kan komma att utvecklas i framtiden. I en situation då utbudet av kärnbränsle i framtiden bedöms underskrida efterfrågan har framförallt det första av dessa argument kommit att vinna kraft i debatten (se till exempel /Forsström 2010/. De centrala argu- menten mot återtagbarhet efter förslutning rör den långsiktiga säkerheten. Återtagbarhet ökar oundvikligen risken för olovlig och oansvarig befattning med kärnämnen. Därmed ställs ökade krav på långsiktigt stabila kontrollstrukturer som samhället kan komma att få svårt att upprätthålla, framförallt i en situation av politisk och social instabilitet.
I generaliserad form innefattar således denna debatt ett spänningsförhållande mellan viljan att bevara ett framtida flexi- belt handlingsutrymme och strävan efter att etablera en över- blickbar långsiktig säkerhet. Det ska i detta sammanhang upp- märksammas att SKB i Fud-program 2007 /SKB 2007/ intog en position som söker tillgodose båda sidor i detta spännings- förhållande. SKB slår inledningsvis fast målsättningen att ”… [s]lutförvaret för använt kärnbränsle ska utformas på ett sådant sätt att det inte behöver övervakas”. Som visats ovan är en förutsättning för att denna målsättning ska kunna uppnås att slut- förvaret försluts på definitivt sätt så att det använda kärnbränslet
8En analys av debattens centrala argument återfinns i /Kärnavfallsrådet 2010, s 43–53/. Denna analys utgår till stora delar
från den rapport rörande återtagbarhet som presenterades av /NEA 2001/.
i detta är praktiskt oåtertagbart. I den följande meningen anges emellertid målsättningen att ”… [o]m följande generationer skulle vilja ta upp bränslet igen är detta fullt möjligt” /SKB 2007, s 199/. Det är uppenbart att dessa två angivna målsätt- ningar svårligen går att förena. Det tycks emellertid stå klart att SKB prioriterar den andra målsättningen framför den första /SKB 2007, s 200/.
Således talar mycket för att SKB:s ansvar enligt kärnteknik- lagen och förordning 302/2005 (Euratom) kommer att kvarstå långt efter det att slutförvarets driftsfas avslutats och anlägg- ningen förslutits.9Även SSM tycks ha kommit till samma slut-
sats. I de allmänna råden till föreskrifterna om kontroll av kärn- ämnen fastställer myndigheten att [d]å kärnämneskontrollen inte
9SKI och SSI har noterat denna osäkerhet på ett lakonisk sätt: ”SKB:s ansvar enligt Kärntekniklagen är ett långsiktigt
åtagande som kvarstår tills alla skyldigheter fullgjorts eller befrielse från dem har medgetts. Det är svårt att nu ha någon uppfattning om när skyldigheterna har fullgjorts enligt Kärntekniklagen, men ansvaret har helt säkert inte fullgjorts förrän efter ett slutförvar slutligt förslutits.” /SKI/SSI 2007, s 44/. Det ska observeras att Kärnavfallsrådet tycks före- träda en annorlunda uppfattning. Enligt deras mening ska såväl reaktorinnehavarnas som SKB:s ansvar enligt kärn- tekniklagen anses ha fullgjorts när slutförvaret ”slutligen förslutits”. SKB:s ansvar enligt miljöbalken kan emellertid komma att ha en längre uträckning i tid /Kärnavfallsrådet 2010, s 41/.
upphör för material i ett slutförvar även efter förslutning måste dessa föreskrifter tydligt ange att så är fallet.10Att göra prognoser om
den tidsmässiga utsträckningen eller konkreta utformningen av skyddsåtgärder är förknippat med stor osäkerhet. Av naturliga skäl saknas det erfarenhet av kärnämneskontroll och fysiskt skydd vid förslutna slutförvar. Det ska i detta sammanhang även no- teras att den konkreta innebörden av det långsiktiga ansvaret för kärnämneskontroll och fysiskt skydd av använt kärnbränsle i en slutförvarsanläggning ännu ej preciserats av vare sig IAEA eller Euratom. Den närmare innebörden och tidsutdräkten för SKB:s ansvar efter förslutning kan således inte definieras med utgångspunkt i det existerande regelverket.
I vilken utsträckning reaktorinnehavarna, som ägare till SKB och formella ägare till det använda kärnbränslet, kan anses ha ett kvardröjande ansvar om SKB inte lever upp till sina för- pliktelser efter det att förslutning skett är en nära anknuten fråga som saknar ett tydligt svar.