Under åren kring riksdagsvalet 1976 behandlades frågor kring kärnenergi och kärnavfall med helt olika perspektiv bland de fyra partier som här har studerats. Folkpartiet, Moderaterna och Socialdemokraterna hade en i grunden positiv inställning till kärnkraften, inte minst baserat på samhällsekonomiska och industripolitiska argument. Även om företrädare för dessa tre partier i allmänhet erkände att avfallsproblemet existerade ”på lång sikt”, fanns en mycket stor tilltro till framtida tekniska lös- ningar vad gällde slutförvaringen. I jämförelse med alternativen kol och olja betraktades kärnkraftens avfallsproblem som rela- tivt sett mindre än miljökonsekvenserna av fortsatt omfattande användning av fossila bränslen.
Centern avvek från detta mönster genom att ha en betydligt mer kritik inställning till kärnkraften som energiform. Ämnet kom upp redan i partiledarens inledningsanförande och åter- kom sedan i flera debatter och motioner. Partiet ansåg inte att kärnavfallsfrågan var ett mindre problem än de som följde av andra energipolitiska vägval utan hävdade att en sådan argu- mentation var en ”efterhandskonstruktion”. Kärnkraften inne- bar, enligt Centern, alldeles särskilda risker vad gällde både användning och avfallshantering.
Enigheten inom de fyra respektive partierna förefaller ha varit ganska stor. Enstaka motionärer inom Folkpartiet och Modera- terna framförde visserligen försiktig kritik eller skepsis mot parti- linjen, men det fanns en övertygande majoritet som var positivt inställd och optimistisk vad gäller slutförvaringsmöjligheterna.
Inom socialdemokratin hördes inte heller någon större opposi- tion mot partiledningen, även om denna tydligt hade intryck av att ”något var på väg att hända” opinionsmässigt i denna fråga, när den diskuterades bland partimedlemmarna. Centern föreföll vara helt enigt i uppslutningen bakom sin drivande partiledare.
Riksdagsdebatten ett år före och efter riksdagsvalet 1976 var fylld av politisk dramatik och starka konflikter, inte minst i energifrågan. Det var på flera sätt ett omvälvande år i svensk inrikespolitik. Hösten 1976 tillträdde en borgerlig treparti- regering efter 42 år av socialdemokratiskt regeringsinnehav. Det fanns stora förväntningar på den nya regeringen, men som dess största interna problem framstod de stora låsningarna vad gäller kärnkraften, där Centern i grunden var negativ och de två övriga koalitionspartierna positiva. Regeringens kompromiss byggde på att en sjätte reaktor (Barsebäck 2) fick laddas, sam- tidigt som villkorslagen beslutades, som stoppade vidare ut- byggnad av kärnkraften så länge inte avfallsfrågorna var lösta. Kärnkraftsindustrin avkrävdes ett upparbetningsavtal för det använda kärnbränslet eller en teknik för säker slutförvaring.
När det gäller synen på kärnavfallet fanns en klar skiljelinje mellan Centern och Socialdemokraterna som ofta kom till ut- tryck i debatterna i kammaren. Folkpartiet och Moderaterna hade visserligen i princip samma uppfattning som Socialdemo- kraterna i den här frågan, men förekom mer sällan i debatterna. Det var inte särskilt förvånande, eftersom de borgerliga parti- erna före valet hade allt intresse av att inte i onödan exponera sin oenighet, och efter valet hade en ömtålig kompromisslös- ning att ta hänsyn till. Det var omständigheter som möjligen lade band på enskilda borgerliga riksdagsledamöter. När nu den borgerliga splittringen i frågan blev uppenbar både på mediearenan och på den interna arenan fanns rimligen goda skäl att försöka styra debatten i en annan riktning, vilket var något lättare i riksdagsdebatten.
Denna blev i stället framförallt en kraftmätning mellan Social- demokraterna och Centerpartiet. De förra drev linjen att kärn- kraften skulle behållas om avfallsfrågorna gick att lösa, och de senare hade uppfattningen att kärnkraften skulle avvecklas om avfallsproblemen inte gick att lösa. Det kan förstås diskuteras om detta egentligen var två motstridiga ståndpunkter och inte uttryck för samma linje, fast med olika prognoser om sanno- likheten att lösa avfallsfrågorna. Den som följde debatten i riks- dagen dessa år kan dock knappast få någon annan bild än att
motsättningen mellan de två partierna var djup och att det fanns en djup misstro mot de politiska motståndarnas planer.
Socialdemokraternas främsta argument i riksdagsdebatterna var att allt tydde på att avfallsproblemen skulle komma att lösas. Av stor betydelse var här att de flesta forskare sades vara opti- mistiska när det gällde en utveckling av pålitliga metoder för avfallsförvaringen. Det ansågs därför otillfredsställande att ägna kärnkraftsavfallet så stor uppmärksamhet, när andra energislag som kol och olja ledde till kanske än större miljöproblem och ökade det internationella beroendet. Avfallet från kärnkraften bedömdes inte som ett tillräckligt stort problem i ett större energi-, miljö- och samhällsekonomiskt sammanhang. Dessutom fanns tidsaspekten. Den slutliga deponeringen låg kanske 15 år framåt i tiden och det fanns skäl att tror att de teknologiska framstegen då möjliggjorde en säker förvaring.
Centerpartiets företrädare berörde sällan frågan om forsk- ningen skulle leda fram till bättre och mer säkra metoder för avfallsförvaring, och om partiet då borde ompröva sin ställ- ning. I stället var huvudargumentet att avfallsfrågan inte hade klarats upp i nuläget och att det var ett stort ansvar för dagens politiker, inte minst gentemot kommande generationer, att inte fatta beslut om fortsatt kärnkraftsdrift om den slutliga förvar- ingen inte fått sin lösning. Centerpartiet hämtade inte så mycket stöd i vetenskapen i sin argumentation, men desto mer i händelser i omvärlden som andra europeiska länders skepsis mot fortsatta satsningar på kärnkraft.