kunskapsbrist
I vissa program är varje kunskapslucka och förslag till kunskapsuppbygg- nad tydligt motiverade av vad som krävs för att kunna identifiera och utföra erforderliga åtgärder. I många program räknas kunskapsluckor upp utan att det närmare diskuteras vad kunskapen skall användas till. Det finns anledning att av framtida åtgärdsprogram önska att kunskapsluckor och förslag till kun- skapsuppbyggnad (nästa punkt) skall vara inbördes prioriterade samt behovs- motiverade.
Uppföljning måste i princip alltid uppfylla sådana krav som gäller för forskning, exempelvis beträffande frågeställningar, datainsamling och sta- tistisk bearbetning. Många program påpekar att effekter av skötselmeto- der och åtgärder måste testas och utvärderas innan de kan tillämpas i full skala, och de föreslår i praktiken alltså kontrollerade skötselförsök. Det finns således all anledning att koppla samman arbetet med åtgärdsprogram och FoU-verksamhet, eller att låta programmen på annat sätt få genomslag i såväl teoretisk som praktisk naturvårdsforskning. Forskningsfrågor skulle lätt kunna identifieras med åtgärdsprogrammen som bas. Lämpligen kunde sådana forskningsfrågor tas som utgångspunkt för forskningsupplägg som i hög grad involverar naturvårdspraktiker (exempelvis länsstyrelser) och art- experter. Om, å andra sidan, forskningsmetodik inte tillämpas i länsstyrel- sernas arbete med kunskapsuppbyggnad och uppföljning finns det stor risk att åtskilligt av arbetet blir omöjligt att analysera och dra slutsatser från. Sammanfattningsvis kan sägas att naturvårdsarbetet i och med åtgärdspro- grammen har kommit att bli utpräglat kunskapsbaserat.
En sammanfattande tolkning av kunskapsbristen antyder att den kan sägas ha tre huvudorsaker, ”DP- och SP-paradigmen” (Caughley 1994), bristande kunskap om biotopers funktion samt bristande kunskap om arternas och deras biotopers historia. Den förstnämnda orsaken innebär att naturvårdsbio- logisk kunskap i stor utsträckning baseras på studier av minskande popula- tioner (declining populations, DP) eller små populationer. I båda fallen får vi kunskap om processer och faktorer som är viktiga för arter med dålig beva- randestatus, när vi i själva verket skulle behöva kunskap om vilka förhållan- den som skall råda för att arterna skall ”må bra”. I minskande populationer (DP) kan man inte alltid detektera sådana förhållanden och steg i livscykeln som är viktiga för populationers tillväxt. Populationerna påverkas även ofta av svårstuderad fördröjd respons på miljöförändringar, eller förekommer i otypiska biotoper stadda i förändring, exempelvis efter tidigare hävdföränd- ringar. I små populationer (SP) måste effekter av själva populationsstorleken
(t.ex. stokastiska, genetiska och demografiska problem) behandlas som en orsak till, inte en effekt av dålig bevarandestatus.
I princip måste fältobservationer alltid värderas mot bakgrund av DPP- och SPP-problematik om man önskar använda observationerna till slutsatser om lämpliga åtgärder. Inget av programmen gör någon sådan utvärdering, sannolikt för att den inte efterfrågas, men vilket ändå måste anses vara en brist.
Flera åtgärdsprogram gör tappra försök att se förbi dagens ogynnsamma situation för att gissa sig till tänkbara bättre biotop- och populationstillstånd. Det görs bl.a. genom att föra mer eller mindre utvecklade resonemang om historiskt habitat (21 av 36 program), historisk hävd (18 program) eller habi- tat i arternas centrala utbredningsområde (16 program). Försöken försvåras dock av att vi ofta saknar kunskap om biotopernas funktion, d.v.s. om sådana mekanismer som kopplar samman arten med sin livsmiljö. Det gäller både biotopernas funktion idag och under de historiska förhållanden då de behand- lade arternas status var bättre.
Det finns uppenbarligen ett mycket stort behov av att sammanställa och tillgängliggöra kunskap om svenska biotoper ur ett funktionsperspektiv, att inkludera kunskap om historiska förhållanden i funktionsperspektivet samt av att exemplifiera hur sådan kunskap kan användas i artbevarande.
Till de tre huvudorsakerna kan slutligen läggas allmän brist på observa- tioner av arten under dess livscykel och i olika miljöer, samt låg detaljnivå på observationer, fr.a. beträffande olika steg i livscykeln.
Det sistnämnda kan vara värt att beakta vid inventeringar, floraväktar- verksamhet och liknande: även mycket basala noteringar om olika livsstadier blir till stor nytta när hot skall bedömas och åtgärder utformas.
livsmiljöer
Sammanlagt förekommer i de analyserade åtgärdsprogrammen ett stort antal benämningar på biotoper och det är uppenbart att hanteringen av biotoper skulle underlättats av en mer enhetlig nationell terminologi.
Åtgärdsprogrammens beskrivning av livsmiljöer för arter ger en god grund för att identifiera biotop- och skötselförhållanden, d.v.s. sådana faktorer som vi kan påverka med skötselmetoder. Det finns anledning att analysera åtgärds- program ur det perspektivet för att kunskapen om arter verkligen skall få genomslag i praktiska åtgärder.
Inget av de analyserade åtgärdsprogrammen diskuterar livsmiljöer och krav i termer av tröskelvärden och optima och det går därför inte att bedöma hur välgrundade programmens angivelser av livsmiljökrav är. Det är dock tro- ligt att vissa av de angivna kraven snarast speglar optima, vilka i ett skötsel- sammanhang är mindre relevanta jämfört med kritiska tröskelvärden. hot
Eftersom åtgärdsprogrammen utgår från arten har resonemangen om hot förts i den ordningen, d.v.s. utgått från direkta faktorer och letat bakomlig-
gande orsaker till dessa. I de flesta andra naturvårdssammanhang hittills har det motsatta tillämpats: synbara miljöförändringar detekteras varefter man försöker uppskatta deras effekter på exempelvis arter. Detta är förmodligen en viktig förklaring till varför åtgärdsprogrammen pekar ut så många fall och slag av felaktig skötsel i hävdberoende biotoper. Omvänt förklarar skillnaden mellan att utgå från arten respektive från synliga problem också varför vi inte uppmärksammat sådana skötselproblem tidigare.
Nästa alla program skiljer tydligt mellan orsaker till tidigare tillbakagång och nuvarande hot. Detta är en styrka i åtgärdsprogrammen eftersom hotbil- den på så sätt blir starkt förankrad i nutid.
Å andra sidan är det viktigt att inte se förr och nu som helt separerade tillstånd. Många av dagens hot resultatet av fördröjd effekt av tidigare för- ändringar, exempelvis igenväxning efter tidigare upphörd hävd eller tidigare markavvattning. Insikt om att en hävdförändring förr kan ligga bakom habi- tatförändringar idag kan ge viktiga verktyg i ågp-arbetet:
Åtgärdsprogrammen ger ingen explicit rangordning av hoten och någon sådan efterfrågas inte heller. Däremot anger omkring en tredjedel av program- men tydligt att vissa åtgärd är klart viktigast vilket innebär att en prioritering av hoten trots allt gjorts. Av framtida åtgärdsprogram borde krävas tydlig redovisning av bästa möjliga försök till rangordning av hot baserat på exem- pelvis hotens vikt eller på mekanistiska samband mellan hoten som skapar nödvändig turordning .
åtgärder
I de analyserade programmen är punkt 2, åtgärdsförslag, väl tillgodosedd. De åtgärder programmen föreslår är såvitt kan bedömas väl lämpade att möta de hot som anges i programmen. Däremot är det, som ovan nämnts, inte alltid tydligt vilka hot som är viktigast och det är inte heller alltid redovisat vilka åtgärder som föranleds av vilka hot. Åtgärdsprogrammen skulle tjäna på om bådadera kunde tydliggöras och det vore en stor fördel om programmen kunde ange prioritet för åtgärderna.
Många åtgärder i naturlig fodermark handlar om betesanpassning och res- taurering av betesmark. De är fullt genomförbara och flertalet skulle i princip kunna rymmas inom det senaste miljöersättningssystemet och ett aktivt lant- bruk.
De flesta åtgärder i vägmiljöer, urbana områden, täkter etc torde vara fullt genomförbara, men om de ryms inom dessa sektorers verksamhet är främst en fråga om sektorernas intresse och ambitionsnivå.
Utöver populationsförstärkande åtgärder föreslås förhållandevis få åtgär- der av typen ”trädgårdsskötsel”. Det tyder på att åtgärdsprogrammen gör sitt bästa för att åtgärdsförslagen skall vara genomförbara inom normalt lantbruk med miljöersättning.
Erfarenheter av tidigare arbete är en rubrik som rymmer stor potential. Den borde kunna nyttjas mer, både genom att leta efter fler exempel, inte
bara för den aktuella utan även för andra närliggande arter, och genom mer genomarbetade analyser av erfarenheterna.
åtgärder inom och utanför skyddade områden
Åtskilliga av de analyserade arterna har hela eller delar av sina populationer i naturreservat eller Natura 2000-områden. För 34 av 44 arter i naturreservat anger åtgärdsprogrammen dock att befintlig skötselplan inte tillgodoser artens behov. Också för Natura 2000-områden är det vanligt att bevarandeplanen behöver modifieras.
Åtgärder i naturlig fodermark utanför skyddade områden kräver oftast att åtgärderna är acceptabla inom miljöersättningssystemet. Följaktligen diskute- ras miljöersättningarna av omkring hälften av åtgärdsprogrammen.
Den vanligaste synpunkten på landsbygdsprogrammet är att miljöersätt- ning, restaureringsstöd etc är bra och användbara stödformer, men att det krävs anpassning av åtgärdsplaner och rådgivning för att skötseln skall bli bra för programmet i fråga. Detta understryker således behovet av resurser till rådgivning och liknande.
Det är samtidigt uppenbart att många författare underlåtit att diskutera landsbygdsprogrammet trots att det är i högsta grad relevant för de föreslagna åtgärderna, för hotbild etc. Det gäller exempelvis förslag på längre hävdup- pehåll (som inte är möjligt inom miljöersättningssystemet), särskilt svagt eller varierat bete (som kräver särskild rådgivning), eller bete i busk- och trädbä- rande mark (som riskerar att omöjliggöras av regler för busk- och trädtäck- ning). Det sistnämnda problemet har accentuerats av busk- och trädregeln efter att de flesta av de analyserade programmen skrevs. Ett av de viktigaste hoten, alltför hårt bete diskuteras intressant nog inte i något program i ett mil- jöersättningssammanhang.
Genom att åtgärdsprogram inte regelmässigt sätter arter, hot och åtgärder i relation till landsbygdsprogrammet försvagas viss program vad gäller möjlig- heter till implementering. Alternativt kan man säga att fokus i implementering flyttas från jordbruk och nyttjande till ren naturvård i skyddade områden. Samtidigt minskar möjligheterna att låta art- och biotopkunskap av hög kva- lité bidra till landsbygdsprogrammets utformning och genomförande.
övriga fakta om arternas biologi
I de allra flesta av de analyserade åtgärdsprogrammen redovisas förmodligen all tillgänglig kunskap, alternativt brist på kunskap, om arternas livscykel. Där vetenskapliga fakta och fältobservationer saknas anförs ofta intressanta hypoteser och resonemang. Samtliga program redovisar artens olika stadier, och de flesta även alla steg i livscykeln. Fenologi anges, om än inte alltid på ett lättfattligt sätt, för alla utom en art, och för alla utom sju arter (ett program) ges tillräcklig information om olika stadiers krav för att man skall kunna här- leda exempelvis störningskänslighet. Mellanartsinteraktioner redovisas utför- ligt.
Man kunde önska en mer överskådlig struktur för fakta av detta slag så att dels det gick lättare att hitta uppgifterna, dels risken minskade att uppgif- ter utelämnas.
hur kan åtgärdsprogrammen kvalitetsbedömas?
En mycket stor andel av de fakta som redovisas i programmen består av icke publicerade observationer och erfarenheter och av slutsatser baserade på icke publicerade analyser. Det framgår tämligen sällan vad påståenden och slut- satser baseras på. Läsaren kan därför inte bilda sig en uppfattning om kvali- tén på observationer och slutsatser och åtgärdsprogrammen skiljer sig i den meningen från vetenskapligt arbete.
Sannolikt är inte bristen på granskningsmöjligheter något större problem för programmens genomförande utan främst när program skall analyseras, som i denna rapport eller om ett program inte ger önskat resultat och därför måste ”felsökas” och omarbetas.
Givetvis finns inga möjligheter att ställa vetenskapliga krav på åtgärds- programmen vad gäller metodik, analys och transparens. Däremot vore det möjligt att under flera rubriker i programmen infoga underrubriker för metod- beskrivning och källkritiska resonemang.