och bevarandefrågor i jordbrukslandskapet?
Grupp 3. Stora måttligt hävdade utmarksbeten, både på torr mark (se grupp 1) och på varierad mark med fuktinslag
Storleken är nyckeln i dessa biotoper eftersom stora fållor medger låg avbet- ningstakt under säsongen. Det gör i sin tur att vissa fläckar blir sent betade eller bara betade vissa år. Betessäsongen är lång vilket innebär att avbetningen totalt sett blir fullt tillräcklig. De viktigaste biotoperna är (se även grupp 1):
• Betad el. f.d. betad alvarmark m glest buskskikt, vätar & grusryggar (12/7)
• Dynfält m. dynsänka & betad el. f.d. betad gammal dynnära flyg- sand (4/4)
• Ljung/ginsthed (på sand) (15/3)
• Kustnära betesmark m hällar, betesöar (2/2) Gemensamma livsmiljöer är:
• Torr, frisk, fuktig eller blöt mark • Mosaiker av buskar och träd • Ojämn vegetation och förna • Blomrikt
• Varierande mikroklimat, men i många typer varmt • Dynga under hela säsongen
• Betesrefuger för värdväxter
• God chans till regelbunden betesfred på fläcknivå
• Regelbunden störning av konkurrenskraftig vegetation, exempelvis genom bränning
Infrastrukturens biotoper
Ett mycket tydligt resultat av analysen är att infrastruktur-biotoper, d.v.s. väg- kanter, skogsbilvägar, banvallar, kraftledningsgator, täkter, industritomter och liknande, tillsammans med skjutfält och motorbanor utgör mycket viktiga miljöer för de studerade arterna.
Infrastruktur-biotoperna är fullt jämförbara med andra biotoper i jord- brukslandskapet, något som gäller även om man ser till rödlistade arter i stort (Lennartsson & Gylje 2009). Följaktligen hör också åtgärder i infrastruktur- biotoper till de viktigaste för de analyserade arterna.
Sammanfattande slutsatser om hot och livsmiljöer i dagens jordbruksland- skap
Även om det inte kunnat bedömas hur representativa de analyserade arterna är för alla rödlistade arter i jordbrukslandskapet, kan man anta att följande slutsatser om hot har stor betydelse för biologisk mångfald i jordbruksland- skapet i stort:
• Habitatförlust genom igenväxning i ohävdad f.d. fodermark är ett mycket stort problem, och förmodligen en av huvudorsakerna till pågående förlust av biologisk mångfald i jordbrukslandskapet. Problemet är troligen störst i torra marker eftersom de på grund av den långsamma igenväxningstakten kan hysa hotade arter under lång tid, till skillnad från övergivna mer produktiva marker som redan förlorat sina hävdberoende arter.
• Arealen hävdad mark (eller mark i landsbygdsprogrammet), som är det vanliga måttet på bevarandetillstånd i gräsmarker, blir därmed tämligen betydelselöst för dessa biotoper. Det är viktigare att känna till arealer av övergiven mark som ännu har kvar sina arter.
• Många arter i torra marker trängs nästan lika hårt av hävd som av igenväxning på grund av ohävd. Detta på grund av att hävden i torra marker från arternas synvinkel ofta blir för hård eller för tidig på säsongen. Problemet accentueras för arter vars populationer idag är så små att de inte klarar annat än närmast optimala förhållanden, och i små marker med få betesrefugier.
• För de flesta av dessa störningskänsliga arter anger åtgärdsprogram- men att de mycket väl tål slåtter och bete så länge hävden inte blir för intensiv, tidig eller likartad varje år. I dagsläget är dock hävdade områden alltför ofta olämpliga för arten, och den hittas därför ofta i infrastruktur-biotoper, d.v.s. vägkanter, skogsbilvägar, banvallar, kraftledningsgator, täkter, industri- tomter och liknande, tillsammans med skjutfält och motorbanor, utgör mycket viktiga miljöer för många rödlistade arter. Foto: Tommy Lennartsson.
ohävdade f.d. fodermarker eller i nya biotoper med tidiga succes- sionsstadier, som täkter, vägslänter och på skjutfält.
• Många arter skulle gynnas av senare hävdtidpukt, tidigast från mitten av juli, men åtminstone vissa år så sent som mitten av augusti. Många arter är emellertid känsliga för hård störning under hela sommaren och är därför beroende av svag hävd, antingen alla år eller regelbundet förekommande. Även ohävd nämns som åtgärd och förmodligen skulle många arter klara skötselsystem med rote- rande ohävd i liten rumslig skala.
• Det är nödvändigt att utveckla skötselmetoder som i dagens små betes- och slåttermarker imiterar det betestryck som förr åstadkoms när hela landskap betades. Samtidigt bör eftersträvas att i viktiga områden återskapa ett landskapssammanhang där det bl.a. är lättare att hålla miljöer med skiftande hävd.
• I de flesta torra till friska betesmarker behövs en viss buskmosaik, både för att ge betesrefuger och för att skapa bättre lokalklimat. Vid restaureringar röjs ofta buskskiktet för hårt.
• Definitioner av gräsmark, mål för betestryck och buskrikedom etc måste anpassas för de torra markerna eftersom deras skötselbehov inte utan vidare tillgodoses om ”normala” skötselinstruktioner tillämpas.
• Aktiv spridning måste användas i stor utsträckning, akut för att restaurera arter på fallrepet och troligen också som en del av löpande skötsel. Aktiv spridning är även motiverat utifrån historisk markanvändning, där spridning med hö etc. måste varit vanligt. • För arter i torra marker har vägkanter, banvallar, ruderatmarker och
i synnerhet skjutfält och täkter blivit synnerligen viktiga ersättnings- biotoper i takt med att de ursprungliga hävdade miljöerna försvin- ner. För åtskilliga arter är sådana infrastruktur-biotoper idag huvudbiotop.
• Beskogning i samband med efterbehandling av täkter har blivit ett av de allvarligaste enskilda hoten mot biologisk mångfald i jordbruks- landskapet. Det gäller både pågående, förestående och nyligen utförd efterbehandling. Omvänt kan man säga att täkter och husbehovstäk- ter hör till de viktigaste biotoperna för biologisk mångfald.
analys av historiska förhållanden och traditionell hävd
Omkring hälften av de analyserade programmen utgår från att biotopens och artens historia kan avslöja mycket av den mest nödvändiga kunskapen om livsmiljökrav, hot och, inte minst, vilka åtgärder som bör vidtas. Programmen påpekar att arternas miljöer idag inte håller tillräcklig kvalité och att vi därför behöver kunskap om tidigare bättre förhållanden. Följaktligen för flera av programmen resonemang om vad som skulle kunna vara artens historiska situation, men kommer ofta till slutsatsen att vi behöver kartlägga och eko- logiskt tolka historisk markanvändning innan vi kan få svaret. En metod
som föreslås är enkel kartanalys av vilka biotoper arten förekom i historiskt. Eftersom inga program har haft möjlighet att genomföra ekologisk-historiska studier är det inget program som menar sig ha ett tillräckligt bra svar.
Åtgärdsprogrammen indikerar att det är angeläget att dels analysera många åtgärdsprogram i ett historiskt perspektiv, dels utveckla metoder för att koppla samman arters och biotopers ekologi med traditionell markanvänd- ning. Det är i praktiken en utveckling av begreppet biologiskt kulturarv.
Flera av de analyserade åtgärdsprogrammen behandlar arter som i dags- läget förekommer i otillräckliga biotoper och som därför minskar. Med olika specialåtgärder kan man skjuta upp försvinnandet och eventuellt även lång- siktigt rädda arten i dess nuvarande miljö. Mycket ofta saknas dock kunskap om hur sådana åtgärder skulle kunna passa in i mer normal naturvårdssköt- sel eller i bondens skötselformer. Historisk-ekologisk analys skulle sannolikt belysa tänkbara kopplingar mellan skötselform och ekologisk effekt. För många arter är det därtill troligt att vi måste leta efter och skapa andra, histo- riskt förankrade miljöer än dagens. Även här har ekologisk-historisk analys en nyckelfunktion.
Många åtgärdsprogram ger intryck av (även om det sällan är uttalat) att det ännu återstår att identifiera ursprungsbiotoper för arternar liksom de lämpliga skötselformerna. Samtidigt är det mycket troligt att de fakta som presenteras i åtgärdsprogrammen i kombination med historiska data vore till- räckliga för att identifiera sådana felande länkar.
Historiska kartor kan ge en indikation på vilken skötsel som gynnar olika arter, t.ex. mnemosynefjä- rilen som är starkt kopplad till områden med historisk hävd. Foto: Tommy Lennartsson.