Här redovisas hur skolornas dokument är utformade och hur innehållet används i det pedagogiska arbetet.
Skola A. Pedagogerna vid skolan beskriver att de ”lutar sig” mot specialläraren när det är
dags att formulera ett åtgärdsprogram. Det första åtgärdsprogrammet som skrevs, räknar pedagogerna efter, det måste ha skett ungefär år 2000, för eleven de tänkte på ”går nu i 8an”. Pedagogerna på skolan har tillsammans formulerat dokumentet.
”De första åtgärdsprogrammen vågade jag knappt stå för. Vi har tagit lite här och lite där.”
Åtgärdsprogrammet innehåller en bakgrundsbeskrivning av problematiken. Vad som fungerar bra och dåligt i nuläget och vilket mål som ska uppnås.
Vidare står beskrivet vilka delmål man ska arbeta mot, hur man ska gå tillväga och vem som är ansvarig att det genomförs.
Dokumenten förvaras sedan hos specialläraren och den ansvarige pedagogen. Föräldrarna får ett exemplar och dokumenten är underskrivna av elev, förälder, lärare och speciallärare. Det ska finnas kvar ett dokument i en gemensam pärm men skolan har inte något bra system ännu som är genomtänkt och lika för alla pedagoger på skolan.
Eftersom de flesta åtgärdsprogrammen handlar om läs- och skrivproblematik faller det största ansvaret på specialläraren som arbetar enskilt med eleven varje dag.
Stöttning i hemmet kan vara läxläsning i korta pass.
Eleven har arbetet beskrivet i sitt arbetsschema i klassrummet och det är viktigt att barnet själv kan se åtgärden.
Skola B. När skolan upprättar åtgärdsprogram är det någon av de två pedagogerna i
resursteamet som skriver.
Resursteamet skrev ”handlingsplaner” för eleverna som var knutna till deras verksamhet redan vid starten av deras verksamhet. Alla skolans pedagoger skriver någon form av dokumentation för ett barn som har svårigheter menar man på den här skolan.
”Man låter det inte bara flyga upp i luften så där”
Åtgärdsprogram ska skrivas lösningsinriktat och positivt. Pedagogerna talar om vikten av att formulera sig så alla förstår. Formulera tydliga delmål för att få ett verkningsfullt
åtgärdsprogram först då kan man få med barnen. Ta bort beskrivningen av personliga beteenden och egenskaper exempelvis:
”Bli en bättre kompis. Är inte jag en bra kompis? Det är den svåraste frågan. Man måste plocka isär problemet”.
Pedagogerna menar att de blivit noggrannare de senare åren med att alla ska skriva under och att de medverkande får en kopia av dokumentet.
Skolans original dokument förvaras hos kanslisten i ett ”valv”. Föräldrarna får en kopia. Själva formuläret ser lika ut för hela skolan och diskussionen har även funnits att ha lika på fler skolor i den delen av staden.
Åtgärdsprogrammets innehåll beskriver först nuläget hur barnet själv, föräldern och läraren ser på intressen, samt starka och svaga sidor hos eleven. Övergripande mål och delmål formuleras och vilka metoder/åtgärder som ska användas.
Pedagogerna på skolan lyfter fram vikten av att alla berörda ska känna att de är delaktiga. Sitter man och pratar i ett möte är det viktigt att sammanfatta och skriva ned vem som ska göra vad. Ett åtgärdsprogram ska inte vara hemligt eller konstigt. Det ska skrivas så att papperet kan ”sitta hemma på kylskåpet”.
”Det är inte bara vi som ska göra saker. Jag brukar tänka på - något som barnen ska tänka på, något som mamma och pappa också. Det måste vara meningslöst för dom att sitta där..så är dom inte med…. Vi brukar skriva tre punkter.”
I huvudsak är det skolans uppgift att försöka lösa problemen men det beror på vad problemet innefattar.
Vissa lärare låter barnen ha sina arbetsuppgifter som en särskild lapp i bänken. Lärarna pratar med barnen om det varje vecka och skriver in det i planeringarna.
”Barnen är medvetna om vad de ska träna på: räcka upp handen, träna på att lyssna…” Många av barnen kommer till resursgruppen under skoldagen för att arbeta.
”Vi försöker göra det så positivt som möjligt, jag tror inte någon säger nej.”
Skola C. Ett åtgärdsprogram inleds med en utvärdering av tidigare program.
Vidare skrivs rekommendationer om vad barnet behöver få ta del av för att gå vidare i sin utveckling.
Lång- och kortsiktiga mål beskrivs, vilka åtgärder som behöver genomföras och metoder att förverkliga åtgärderna. Barnet och föräldrars delaktighet avslutar programmet.
Barnen med funktionshinder som exempelvis fysiska handikapp är beroende av att åtgärdsprogrammen följs av berörd personal. Dessa handikapp är så tydliga men en av pedagogerna uttryckte sina funderingar om att kanske inte upptäcka annan problematik. ”Jag är ju inte van att se om något är alarmerande. Det kan man bli lite stressad över. Men jag tror att jag skulle märka det.”
Eftersom alla förskolor och skolor i kommunen arbetar med kartläggning så finns det mycket underlag till vidare stöttning för elever med behov av extra stöd. Det är däremot svårigheter att komma vidare anser pedagogerna. När man behöver kontakta BUP eller Habiliteringen då tar det för lång tid. När det måste vidare, när det annars inte kommer att fungera för barnen i skolan.
”Där är stoppen! Jag har varit arg många gånger. Tyvärr! Så är det”!
Eftersom det numera skrivs en hel del runt barnen i IUP så anser pedagogerna att mycket av problematiken hamnar där. Pedagogerna poängterar att IUP: n ska skrivas i positiva ord och innan de träffar föräldrarna har de ett elevsamtal där de går igenom barnens egen syn på hur arbetet går i skolan. Barnen har varit mycket mer delaktiga i utvecklingssamtalen när de är förberedda på detta sätt. Föräldrarna har också varit nöjda och tyckt att det varit bättre samtal. ” Dom (barnen) är väldigt medvetna. Det här är jag bra på, det här kan jag”.
Pedagogerna samtalade här om hur man bemöter barn som en viktig del i barnens skoldag
speciellt barnen som behöver extra stöd. Det är viktigt hur man är som person och att man vågar tala om problemen med arbetskamrater. Det är inte bra för en elev att känna att läraren inte klarar av honom/henne. Då är det bättre att försöka lösa det i arbetslagen på skolan. Man behöver inte som pedagog känna sig dålig för det.
”Vet ni, jag fixar inte att ta hand om det här.”