4.1 Syfte och metod
Delprojektet har haft avsikten att genom en enkätstudie skaffa en översiktlig bild av i vilken omfattning olika saneringsmetoder används på behandlingsanläggningar, hur de fungerar och vilka eventuella begränsningar som finns.
I Rapporten ”Kartläggning av behandlingsverksamheter för farligt avfall i Sverige - metoder och mängder”, RVF Utveckling 2005:20, ingår en inventering av tillgängliga behand- lingsanläggningar, deras tillstånd för olika metoder, samt en sammanställning av vilka behand- lingsmetoder som använts. Inventeringen som genomförts av Kemakta Konsult gäller för år 2004, och är huvudsakligen baserad på länstyrelsernas databaser.
För att underlätta för de svarande och för att få aktuella data har enkätstudien i detta projekt avgränsats till att gälla enbart år 2005.
Enkäten sändes under december 2005 med post till 41 företag eller kommuner med anläggningar med tillstånd för behandling av förorenade massor enligt ovan nämnda rapporten
,
se lista i bilaga 3a. Enkäten finns bifogad som bilaga 3b.För att underlätta svar på frågor som som kunde vara av konkurrenskänslig art gjordes svarshanteringen anonym, förfarandet dokumenterat enligt bilaga 3c.
Efter komplettering per telefon och e-post, har totalt 19 behandlingsföretag svarat. Dessa företag driver 29 st behandlingsanläggningar. Även om en stor andel svar fortfarande saknas, finns bland de svarande de företag som anses dominerande på marknaden, varför det samman- tagna intrycket antas ge en någorlunda rättvisande bild av situationen. Bland svaren finns även en del tvetydigheter, vilka på grund av anonymiteten inte kunnat utredas vidare. Hit hör ett av svaren där man anger att 50 000 ton massor deponerats utan annan behandling än sortering, samtidigt som svaranden i en annan ruta anger att man bedrivit biologisk behandling. De 50 000 tonnen har placerats i kategorin deponerat utan behandling, men möjligheten kvarstår att massorna faktiskt behandlats genom biologisk nedbrytning. En kategori massor som av någon anledning saknas helt i enkätsvaren är PAH och blandförorenade massor från expolaterings- projekt. Exploateringstakten har under året varit hög och det bör ha levererats stora volymer av denna typ av massor till anläggningarna. En bedömning är att minst 50 000 ton av denna typ av massor bör ha levererats under 2005. Eftersom denna typ av föroreningar räknas till de svårbehandlade och att massorna ofta har halter under riktvärde för MKM men mer än rikt- värde för KM enligt NV:s generella riktvärden, kan vi anta att de skulle hamna i kategorin deponerat utan långtgående behandling (pers. komm. Anders Friström JM AB). Samman- ställningen av inkomna enkätsvar bifogas som bilaga 3d. Det bör här noteras att det även finns anläggningar utanför landet som tar emot förorenade massor från Sverige men ej deltagit i enkäten, exv Noahs anläggning Langöya i Oslofjorden samt Stignäs i Danmark.
4.2 Resultat
Tillstånd
I svaren beskrivs totalt 29 anläggningar med tillstånd för biologisk behandling av olje- förorenade massor om sammantaget 865 000 ton per år. Av tillstånden är de flesta på 10 000 eller 20 000 ton per år samt uppåt till max 275 000 ton per år. I tre av anläggningarna finns dessutom tillstånd för behandling med jordtvätt, i två behandling med stabiliserande medel, i tre termisk avdrivning, i två förbränning, i en kemisk behandling, och i en behandling med geooxidation och geokinetik.
Behandling
Anläggningarna som svarat har under 2005 tagit emot 280 000 ton och behandlat totalt 187 000 ton jord, varav 129 000 med biologisk nedbrytning, 25 000 ton med geooxidation, 28 000 ton med jordtvätt och 4 000 ton med stabilisering, samt 500 ton genom kemisk utlakning. Biologisk nedbrytning gjordes genom sluten kompostering för 72 400 ton och i övrigt genom öppen kompostering, utom i ett fall där landfarmingteknik med öppna strängar använts.
Ej behandlat 33,2% Jordtvätt 8,9% Biologisk sluten 25,9% Geooxidation 10,0% Biologisk öppen 20,3% Kemisk lakn 0,2% Stabilisering 1,4%
Figur 4-1. Fördelning av använda behandlingsmetoder efter andel behandlat tonnage enligt enkätsvaren. Totala mängden som togs emot var 280.000 ton.
Tekniska svårigheter
Ingen av de svarande uppger sig ha svårigheter att nå målet med sin behandling. Två uppger dock att ett vanligt bekymmer är att den biologiska nedbrytningen tar längre tid än väntat. Detta kan bero på hög andel oljeförorening med långa kolkedjor enligt ett av svaren. När behandlingen med landfarming tar längre tid än väntat sägs detta bero på för liten syresättning. Vad gäller behandling med jordtvätt och siktning har ett problem varit att man fått en högre andel restprodukt (koncentrat) än väntat.
Enligt ett svar är det nödvändigt att analysera och pilotköra varje jord först om man vill få en förutsägbar behandling.
Saneringsmål
Målet för behandlingen har utom i ett fall, varit riktvärden för mindre känslig mark, MKM. Vid en anläggning användes målet 2xMKM, för massor som lades under tätskiktet i deponi (8 000 ton). I de flesta fall (14 svar) används de renade massorna till konstruktion eller täckning av deponier. Fyra svarande anger att massorna även avyttrats till andra ändamål såsom anläggnings-, och vägbyggen, totalt uppskattas denna mängd till 40 000 ton. Massorna sägs dock inte användas som fyllnad vid känslig mark (KM.)
Ej behandlade massor
Vid en av anläggningarna har en mindre andel av mottagna massor bedömts tekniskt ej behandlingsbara och deponerats utan behandling. Det gäller metallförorenade massor med hög finjordhalt, massor med innehåll av blyspån, eller med hög organisk halt. Massor som vid leverans redan ligger under anläggningens behandlingsmål, utsorteras och behandlas ej enligt flera av svaren. Andelen uppgår enligt ett av svaren till normalt mellan 5-10 %. En av de svarande uppgav dock att man hade tagit emot hela 50 000 ton med halter under MKM, vilka därmed deponerades utan annan behandling än sortering.
Transportsätt
Enligt fördelning efter tonnage, transporterades de mottagna massorna till behandlings- anläggningen till 87 % med lastbil, 12 % med pråm och 2 % med järnväg.
Slutsatser
En stor andel, ca 70 %, av de mottagna massorna behandlas på något sätt efter mottagning på anläggningarna. Den vanligaste behandlingsmetoden är sluten biologisk kompostering, följt av öppen kompostering. Behandlingarna anses överlag fungera efter förväntan. Massor som behandlats till halter motsvarande MKM, 2MKM eller 3MKM är efterfrågade och används i mycket stor omfattning som konstruktions- eller täckningsmaterial på deponier vilka håller på att avslutas. I storleksordningen 20 % av massorna avyttras till användning i olika former av anläggningsarbeten utanför deponiområdet.
Svarsfrekvensen och svarens omfattning i den anonyma enkät blev dessvärre relativt svagt. Detta gäller särskilt försöken att få ut information om hur väl olika behandlingsmetoder fungerar. Majoriten har svarat mycket kortfattat och oftast ej angivit några särskilda tekniska svårigheter. Sannolikt har de anonyma enkäterna ej haft önskad effekt, och gett tillräcklig trygghet att komma ut med svårigheter och detaljer om metodanvändning vilket i stor
utsträckning betraktas som affärshemligheter. För framtida studier kan därför rekommenderas annan form av informationsinhämtrning, som telefonintervjuer eller platsbesök.