Övergripande diskussion

För barn är skolan inte bara en plats för utbildning utan även en social arena där en betydande del av deras liv utspelar sig. Detta innebär att lärare befinner sig i en särskilt god position för att upptäcka och identifiera de barn som riskerar att fara illa. Tidigare presenterad statistik visar dock att en stor del av de barn som utsätts för missförhållanden aldrig uppmärksammas vilket får stora konsekvenser både för det enskilda barnet och samhället. Forskning indikerar att många lärare med stor sannolikhet varit i kontakt med barn som farit illa men troligtvis inte uppfattat tecknen. Tecken på utsatthet kan se ut på många olika sätt och vara svåra att uppfatta och tolka vilket gör att många situationer rörande barn som far illa innebär komplexa bedömningar.

Lärare som yrkesprofessionell grupp har stor diskretion att själva styra sitt dagliga arbete vilket innebär stort handlingsutrymme att fatta beslut efter eget omdöme. En oprecis lagstiftning tillsammans med vaga begrepp gör att lärare har ansvaret för att fatta beslut som kan vara livsviktiga för det enskilda barnet. Trots detta ges lite eller ingen utbildning på området under grundutbildningen. Skolverket menar att lärare generellt vet när en orosanmälan bör göras. Samtidigt finns kritik från

Barnrättskommittén som menar att skolpersonal saknar grundläggande kunskap för att upptäcka och identifiera utsatta barn. Kontrasten kan förstås med att det är professionens logik som styr, det vill säga utifrån det pedagogiska perspektivet styrs normer, arbetssätt och utbildning. Denna logik är främst fokuserad på utbildning och lärande och saknar nödvändiga sociala perspektiv för att bemöta komplexa sociala problem. Detta kan innebära att lärare förstår sociala problem utifrån skolans perspektiv och problemen relateras till och hanteras inom skolan. Stort

handlingsutrymme tillsammans med svåra bedömningar kräver djupgående kunskap för att hantera situationen då de beslut som fattas kan vara avgörande för det

enskilda barnet.

Skyldigheten att anmäla oro eller misstanke är inte endast juridisk utan det finns även en etisk skyldighet. Lärare och lärarstudenter uppger själva att de är medvetna om vilken viktig roll de spelar för barn som riskerar att fara illa, de uttrycker även vilja att leva upp till ansvaret som anmälningspliktiga. Samtidigt upplever de att de får otillräcklig utbildning rörande barns utsatthet och anmälningsplikten. Vi vill

därför problematisera att fokus under lärarutbildningen uteslutande ligger på det pedagogiska fältet och saknar utrymme att beröra anmälningsplikten och barns utsatthet mer djupgående. Problematik kan uppstå då tyst kunskap, normer och kulturella föreställningar blir ledande i lärares handlingsstrategier rörande barn som far illa. Otillräcklig utbildning under grundutbildningen leder till att de lärare som förstår anmälningspliktens ansvar söker kunskap på annat håll. Lärarstudenterna i vår undersökning fick information rörande anmälningsplikten och barns utsatthet från internet, sociala medier, TV, tidningar och diskussioner med vänner. Dessa källor innefattar inte alltid vetenskapligt belagd kunskap utan kan istället vara byggda på kulturella eller subjektiva perspektiv. Tidigare forskning visar att många yrkesverksamma lärare saknar kunskaper och färdigheter för att se och tolka tecken på utsatthet och bedömningar baseras i stor utsträckning på egna föreställningar. Detta får konsekvenser för den socialisationsprocess som lärarstudenter genomgår under sin VFU då praktiska färdigheter och handlingsmönster lärs in. Därmed finns risk att de strukturer som gör att underrapportering fortfarande är ett problem reproduceras och upprätthålls genom att lärarstudenter tar efter de

handlingsstrategier som finns inom skolan. Utan vetenskapligt belagd kunskap kan det vara svårt att förhålla sig kritisk till alternativa källor och det finns risk att lärarstudenter okritiskt tar efter de handlingsstrategier och rutiner de kommer i kontakt med under sin VFU.

Tilltro till den egna förmågan är en av de mest avgörande faktorerna för om lärare anmäler oro eller inte. Vår undersökning visar att även om respondenterna upplever att de fått otillräcklig utbildning rörande anmälningsplikten och barn som riskerar att fara illa upplevde de sig ändå ganska väl förberedda att verka som stöd och skydd för utsatta barn i kommande yrkesliv. Detta indikerar att det finns en generell övertro på den egna förmågan bland lärarstudenter i vår undersökning. Bristande kunskap innebär bristande insikt i problemets komplexitet, detta tillsammans med en stark yrkesidentitet utifrån det pedagogiska perspektivet kan förklara den tilltro lärarstudenterna har till sin förmåga att bemöta problemet med barn som far illa. Uppfattningen av att vara förberedd att verka som stöd och skydd för utsatta barn i kommande yrkesliv tillsammans med responsen på vinjetterna, där de flesta var villiga att anmäla tecken på utsatthet, indikerar hög grad av anmälningsbenägenhet. Även Walsh et al. (2008) studie visar att avsaknad av utbildning rörande

anmälningsplikten och barn som riskerar att fara illa kan leda till ökat förtroende för den egna förmågan. Bristande kunskap innebär dock bristande insikt i

komplexiteten av problemet, därmed finns risk att lärarstudenter i likhet med tidigare forskning kommer att missa eller missuppfatta de flesta tecken på utsatthet.

Under nuvarande uppsatsarbete har vårt perspektiv och förståelse för problemet vidgats och skiftat från lärare som en del av problemet med underrapportering till samhällets ansvar för att skyddsnätet skall fungera. Lärare har förvisso ett rättsligt ansvar att anmäla oro eller misstanke om att ett barn riskerar att fara illa och underlåtenhet att anmäla kan i vissa fall leda till åtal för tjänstefel. Dock finns inga examensmål som berör kunskap på ämnet i högskoleförordningen och inte heller

några övergripande nationella riktlinjer för utbildning kring anmälningsplikten och barn som far illa. JO menar är det av yttersta vikt att skyddsnätet fungerar som det är avsett, samtidigt ges inte lärare grundförutsättningar för att vara en fungerande del av skyddsnätet. Lärares professionella fält tillsammans med samhälleliga strukturer skapar, upprätthåller och påverkar lärares möjligheter att leva upp till anmälningsplikten och således kan det argumenteras för att diskussion och forskning snarare borde behandla anmälningsplikten som skyddsnät snarare än lärares bristande förmåga att leva upp till den. Samhället ålägger detta ansvar på olika yrkesprofessionella grupper utan att ge förutsättningar för att leva upp till ansvaret, därmed finns risk att skyddsnätet endast blir symboliskt. Vi anser att problemet med att utsatta barn inte uppmärksammas är ett strukturellt problem som lärare ofta pekas ut som ansvariga för. Underrapportering är ett problem som behöver lösas på socialpolitisk nivå då det råder olika uppfattningar kring problemet mellan olika aktörer på makronivå. Till exempel utrycker skolverket en bild av problemet medan FN:s kritik mot Sverige angående anmälningsplikten visar en annan. Den skilda bilden hos aktörer på makronivå bidrar till olika perspektiv på problemet på meso- och mikronivå, samt påverkar det praktiska arbetet kring problematiken. I likhet med barnombudsmannen (2012) anser vi att utbildning rörande anmälningsplikten och identifiering av utsatta barn bör införas som examenskrav i högskoleförordningen i alla grundutbildningar för

anmälningspliktiga grupper och på så sätt ställa krav på grundutbildningarna att lägga större vikt vid ämnet.

7.2 Slutsats

Studiens syfte har varit att undersöka vilken utbildning lärarstudenter på låg- och mellanstadienivå på Linnéuniversitetet får rörande anmälningsplikten och barn som far illa. Samt hur förberedda de är att verka som framtida anmälningspliktiga. Studiens frågeställningar har varit:

• Vilken utbildning får lärarstudenter på låg- och mellanstadienivå på Linnéuniversitetet om anmälningsplikten och barn som riskerar att fara illa?

• Får lärarstudenter på låg- och mellanstadienivå på Linnéuniversitetet information om anmälningsplikten och barn som riskerar att fara illa från andra källor än lärarutbildningen och i så fall vilka?

• Hur förberedda är lärarstudenter på låg- och mellanstadienivå på Linnéuniversitetet att verka som anmälningspliktiga?

Vår undersökning visar att utbildning rörande anmälningsplikten och barn som far illa är ytterst sparsam. Utbildning förekommer endast ett fåtal gånger under

lärarutbildningen och främst tillsammans med andra moment under föreläsningar och med lite eller ingen förankring i kurslitteratur. Resultatet visar även att kunskap om anmälningsplikten och barn som far illa inte förekommer vid examinationer. De flesta lärarstudenter får information om anmälningsplikten och barn som far illa från alternativa källor främst i form av tidigare arbetslivserfarenhet, diskussioner med kurskamrater och vänner utanför universitetet men även från internet, TV och tidningar. Dock är det endast en tredjedel av studenterna som tagit del av officiella dokument och riktlinjer. En majoritet av studenterna får kunskap om

anmälningsplikten och barn som far illa under VFU eller VI-dagar. Dock skiljer sig detta åt mellan program och studieort, då Växjö i större utsträckning får kunskap under VFU än Kalmar och de som läser grundlärarprogrammet årskurs 4–6 får i större utsträckning kunskap under VFU eller VI-dagar än de som läser F-3. Utan goda grundkunskaper kan socialisering och yrkesträning dock innebära att studenter tar efter handlingsstrategier som de kommer i kontakt med under VFU. Risken är att subjektiva föreställningar rörande barn som riskerar fara illa och anmälningsplikten förs vidare och på så sätt upprätthålls de strukturer som bidrar till att

underrapportering fortfarande är ett utbrett socialt problem.

Generellt sett har lärarstudenter som läser F-3 och 4–6 på Linnéuniversitetet en viss grundkunskap rörande anmälningsplikten och barn som far illa, dock råder en osäkerhet på området. Lärarstudenterna upplever sig delvis tillräckligt förberedda inför ansvaret som anmälningspliktig och att de till viss del fått goda förutsättningar under utbildningen att verka som stöd och skydd för utsatta barn. Dock uppvisas en insikt i att de saknar kunskaper på området och att de fått otillräcklig utbildning.

Vår slutsats utifrån resultatet är att lärarstudenter som läser F-3 och 4–6 på

Linnéuniversitetet i stort saknar vetenskapligt baserad kunskap och grundläggande utbildning, då kunskap om anmälningsplikten och barn som far illa endast finns i periferin av det professionella fältet. Detta innebär att lärarstudenter saknar

ordentliga förutsättningar att bemöta komplexiteten rörande identifiering av utsatta barn, vilket gör dem otillräckligt förberedda inför ansvaret som anmälningspliktiga.