NT-INTERVJUN
ATT ÖVERSÄTTA ÄR ETT DRÖMJOBB
Samtal med Pentti Saaritsa
Pentti Saaritsa, poet och översättare, Finland, har tilldelats Letterstedtska föreningens nord- iska översättarpris ur de nyhlénska medlen för 2014.
Henrik Wilén är journalist och fd direktör för Pohjola-Norden.
Finländaren Pentti Saaritsa (född 1941) är tacksam över att ha tilldelats Letterstedtska föreningens nordiska översättarpris ur de nyhlénska medlen för 2014. Under decenniernas lopp har han fått många utmärkelser för sin översättargärning. Saaritsa är poet och översättare. Sedan debuten 1965 har han gett ut över 20 lyrikverk och översatt mängder av lyrik, skådespel och andra texter främst från spanska och svenska, men också från franska och ryska till finska.
– Att översätta är ett drömjobb för mig. Redan under skoltiden i gymna- siet översatte jag korta texter från franska till finska och fantiserade om att bli översättare på heltid, säger Saaritsa, som är en känd kulturpersonlighet i Finland.
Intresset för att översätta från svenska till finska väcktes tidigt och Saaritsa har stor andel i att svenskspråkiga författares verk finns i finsk språkdräkt. Sammanlagt har han översatt över 30 verk från svenska till finska.
– Jag intresserade mig för svenska och finlandssvenska författare redan som ung och började översätta de finlandssvenska modernisterna på 1950-talet. Gunnar Björlings texter var ganska knepiga. På 1970-talet bad en förläggare mig översätta Claes Anderssons diktsamling "Det är inte lätt att vara en vil- laägare i dessa tider". Därefter blev det flera lyriktexter av Andersson, och Edith Södergran, skådespel av Johan Bargum, texter av Ingmar Bergman, Bo Carpelan, Lars Huldén, Willy Kyrklund, Christer Kihlman, Joakim Groth och Mårten Westö. Som bäst håller jag på med att översätta Huldéns senaste bok.
– Den första boken jag översatte av Kihlman var "Madeleine". Enligt för- läggaren var Kihlman missnöjd med tidigare översättningar och ville att jag skulle ta vid. Det blev allt som allt sex böcker.
Pentti Saaritsa
326 NT-Intervjun
Bakgrund i 1960-talets kulturradikalism
Som ung student på 1960-talet jobbade Saaritsa som kulturjournalist på den finska studenttidningen Ylioppilaslehti, som på den tiden var en erkänd kultur- tidskrift med flera unga lovande författare bland medarbetarna. Efter det blev det några år på socialdemokraternas huvudorgan Suomen Sosialidemokraatti innan han 1967 övergick till att bli poet och översättare på heltid. Ett vågat steg kan man tycka, men någon brist på arbete har det inte varit.
Pris och stipendier har kommit väl till pass. En översättare som specialiserat sig på lyrik och dramer blir inte rik i Finland. Små upplagor ger små arvoden.
– Jag har haft en jämn ström av jobb, men ersättningarna är små. Det är stor skillnad på arbetstakten beroende på om man översätter deckare eller lyrik. Tidigare fanns det stora inhemska bokförlag som beställde översättningar, men det är sämre ställt med det nu, säger Saaritsa, som skrivit texten till eller översatt över 200 inspelade låtar.
På 1960- och 1970-talen samarbetade han mycket med den radikala KOM- teatern. I kampsångerna från den tiden dominerar teman som arbetslöshet, krigets fasor, politiska strebrar och storstädernas rotlösa inflyttare. Saaritsa påpekar att världen i den meningen inte förändrats särskilt mycket. Eller som han skriver i en av sina dikter: Det återstår mycket att göra nu när det inte längre är så mycket vi kan göra.
Poesins samhälleliga betydelse
Saaritsa grämer sig över att poesin inte längre har samma genomslagskraft i samhället jämfört med tidigare decennier.
– Ta till exempel Bertolt Brecht. Hans finaste dikter var ingalunda politiska, men hans poesi och hans pjäser där han tar ställning för de svagaste i samhäl- let hade betydelse. Det samma gäller för chilenskan Violetta Parra, som jag översatte åt Arja Saijonmaa.
– Den finlandssvenska modernismen hade samhällelig betydelse, lik- som 1960-talets radikala lyrik, säger Saaritsa och nämner diktarna Pentti Saarikoski och Matti Rossi, samt tonsättarna Kaj Chydenius och Otto Donner och artisten M.A. Numminen som han samarbetade med när det begav sig.
Saaritsa har ett starkt socialt samvete, uppvuxen som han är i arbetarstads- delen Berghäll i Helsingfors strax efter andra världskriget. Hans far stupade vid fronten några månader innan sonens födelse.
– Vi var många faderlösa pojkar i Berghäll på den tiden. De flestas pappor hade tillhört det beryktade Ässä-regementet som led stora förluster.
Samtal med Pentti Saaritsa 327 Olika språk, olika utmaningar
Tack vare sina djupa insikter i latinamerikansk poesi har han också föreläst om ämnet vid universiteten i Helsingfors och Åbo. Som ett erkännande för sin insats tilldelades han Pablo Neruda-medaljen av chilenska staten 2004.
– Det är en stor utmaning att översätta texter från ett språkområde där man inte är förtrogen med alla samhällsfenomen eller till exempel med naturen. Då är det betydligt enklare att översätta från svenska eftersom samhället och naturen är bekant. Samtidigt är det intressant att översätta från svenska till finska eftersom språken står lingvistiskt så långt ifrån varandra.
För sin översättargärning har Saaritsa fått finska statens översättarpris tre gånger, bokförlaget WSOY:s pris två gånger, Mikael Agricola-priset två gånger, Svenska kulturfondens pris, Gabriela Mistral-medaljen och en mängd andra utmärkelser. Det senaste erkännandet är Letterstedtska föreningens pris, som föreningens ordförande Björn von Sydow överräcker åt Saaritsa under bokmässan i Helsingfors i slutet av oktober.
Inspirerad av Neruda
Saaritsa gör ingen skillnad på hög och låg när det gäller poesi och i sitt eget författarskap är han mån om att överskrida gränsen för vad som anses högt och lågt. Också i sina senaste verk odlar han den stil som han omfattade på 1960-talet, där välavvägda ord och avsnitt varvas med textavsnitt som verkar vara halvfärdiga och inte helt genomarbetade. Inspirationen till denna typ av ”oslipad” lyrik fick han av sin stora favorit Pablo Neruda. I Saaritsas senaste lyriksamling tillägnas en av dikterna Neruda.
Även om Saaritsa inte längre står på barrikaderna finns det samhälleliga engagemanget kvar i hans lyrik. Han har förvisso fått distans till gamla tiders passionerade engagemang och många dikter präglas av ironi och svart humor.
Skandinavisk nabospråksforståelse 329