Den stora utställning som Moderna Museet i Stockholm visat under sommaren 2014 har tagit ett grepp över den moderna konstens nätverk över Europa under första delen av nittonhundra- talet. Det ”verktyg” man har valt är den svenske konstnären Nils Dardel, vars komplicerade men korta och intensiva liv täcker och uppenbarar de flesta av de ”modernismer” som perioden omfattar. Ett fascinerande sätt att närma sig en del av konstens moderna historia som samman- binder Sverige med övriga Europa.
Konsthistorikern fil. lic Beate Sydhoff skri- ver om Nils Dardel.
Nils Dardel är på många sätt välkänd för den svenska publiken. Den mapp med bilder från den resa han gjorde under sina sista år (1940-43) i mellan- amerika med bland annat en mexikansk flicka och en lantman från Guatemala har suttit på många svenska väggar och vittnar om hans precisa och formstarka porträttkonst. Ändå måste man uppleva mycket av hans konst som motsägel- sefull i sina ofta våldsamma stilomvandlingar och motstridiga bildflöden. Han följer här det moderna livets utveckling, inte i första hand den ”modernitet” som visas i konsten, utan avbildar de många olika världar som detta liv kan sägas omfatta.
Han gör några resor som också avbildas i hans målningar, förutom den nämnda latinamerikanska resan så kommer han att med vännen Rolf de Maré, konstsamlare och skapare av Svenska baletten i Paris, lämna Europa under första världskriget och resa till Japan för att därefter 1917 resa genom Sibirien och Ryssland hem igen. Detta skildrar han i en märklig målning, ”Transsibiriska expressen” 1918. Här staplar han de världar han möter i kubi- serande och samtidigt berättande former, och visar hur han kan använda sam- tidens stilar till högst personliga bilder. Under andra världskriget gick hans resor till USA, men även till Tunisien där han också gjorde intressanta porträtt av innevånarna. Så småningom dog han 1943 i New York.
Men det är i Paris som Nils Dardel kommer att ha sitt centrum under större delen av livet. Dit kommer han 1910 tjugotvå år gammal just när både kubis- men och fauvismen har etablerats som konstriktningar. Dardel prövar på båda sätten att uttrycka sig, och närmar sig också naivistiska formspråk och mer upplösta färgbyggnader som alla har det gemensamt att de berättar om miljöer
320 Beate Sydhoff
och människor. Genom den tyske konsthandlaren Wilhelm Udhe så kommer han till staden Senlis inte långt från Paris. Dit kommer han att förlägga några av sina intressantaste motiv under 10-talet.
En av dessa är ”Rue Ville de Paris i Senlis” från 1912. Här spelar han på stadens gavlar som på en harpa och har övertagit kubismens gråskala och omvandlat den till en personlig tolkning av nästan musikaliskt slag. Hans kärlek för stadsmotiv har också under dessa år fört fram till några kraftfulla Stockholmsbilder där Nybrovikens skärgårdsbåtar också byggt upp några kubistiska kompositioner som tillhör hans mest intressanta målningar. Från Senlis kommer också under de här åren från mitten av tiotalet några bilder som också introducerar ett mer upplöst måleri, där expressiva och mer rörliga färger tar över allt mer från det grå kubiserande.
En av de märkligaste av dessa är ”Begravning i Senlis” från 1913. Här kommer det speciella draget i hans konst fram som kan beskrivas som naivt berättande i en närmast upplöst form, ett sätt att genomlysa med klara färger ett motiv som blir repetitivt med stark lokalfärg och nästan barnsligt i sitt ljusa svårmod. Från några somrar i Sverige kommer några liknande bilder, bland annat ”Turisthotellet i Rättvik” från 1915, och där kan man uppleva hur berät- tandet blir alltmer fantastiskt och surrealistiskt till sin karaktär.
Nils Dardel 321
Dardels eget liv är inte okomplicerat. Han lider av ett svårt hjärtfel, något som hela tiden speglas i hans konst. Tydligast kommer detta fram i en av hans mest berömda målningar, ”Den döende dandyn” från 1918, som också antyder en livsstil som är självförbrännande med kärleksrelationer till både män och kvinnor. I denna målning har han utvecklat ett realistiskt-symboliskt sätt att måla, med dramatiskt långsmala gestalter som han sedan återkommer till i olika sammanhang, och det kan på många sätt sägas bli hans mycket person- liga stil i fortsättningen. Här blir han snart en fullblodig surrealist och spelar på dessa strängar i alltmer teatraliska beskrivningar som ”Crime passionel” och ”Visit hos en excentrisk dam”, båda från 1921. Konstnären Dardel, som eftervärlden har vant sig vid att se honom, har här skapat sina viktigaste verk och även format den stil som han kommer att med smärre variationer hela tiden återkomma till.
Utställningen på Moderna Museet visar upp en hängning som likställer olika tekniker, ideer och format på verken och därmed också markerar att Nils Dardel: Visit hos
excentrisk dam, 1921. © Nils Dardel/BUS2013
322 Beate Sydhoff
Nils Dardel 323
det man vill visa sin publik är i första hand ett liv och en personlighet. Det främsta skälet till det är att man söker det ”ikoniska” i hans konst och inte det som i första hand kan ses som en konstnärlig form. Kanske är det för att man vill återfinna en personlighet som en stor publik tidigare funnit alltför kontroversiell och svår att acceptera; den konst han då också står för har ansetts av många som ”oanständig”, kanske till och med farlig att betrakta. Idag har man ett tillräckligt avstånd för att kunna se också det konstnärliga i hans många gestalter, att återfinna den moderna tidens komplexitet i det han lämnat efter sig.
Det är påtagligt att många målningar av Dardel innehåller rörelser av dans. Det finns hela tiden en scenisk struktur i hans bildspråk och det repetitiva som beskrivande form är ofta närvarande. 1912 hade han ju träffat Rolf de Maré, som grundade Svenska Baletten i Paris hösten 1920, och den vänskap som sedan uppstod mellan honom och Dardel återspeglas i många målningar och resor. Just runt 1920 skapar Dardel några målningar som direkt anspelar på Svenska Balettens framgångar. Dessa är ”Bödeln eller Svenska Balettens triumf” och ”Dödsdans (Flickan och Döden)”. En av de märkligaste i sin lako- niska enkelhet är ”Den drunknade flickan II”, en gouache från 1919, där figu- rerna uppför en säregen rörelse mot det vatten där döden visat sin obönhörliga närvaro. Detta är inte en målning som ofta visats av Dardel men som på denna utställning intar en viktig roll bland de som griper allra starkast.
Nils och Thora Dardel bredvid ”Crime passio- nel” i ateljén på rue Lepic, 1921.
© Riksarkivet, Thora Dardel Hamiltons arkiv. Fotograf: Okänd.
324 Beate Sydhoff
Det som framstår mycket starkt på utställningen är just detta stiliserade dans- tema i kontrast med hans mer beskrivande och lugna personbeskrivningar. En motsägelse – kanske, men också ett sätt att beskriva de ytterligheter som han upplevde genom sin konst. Bland de senare finns just hans porträtt, och det är kanske de som i första hand har funnit sin publik och hjälpt just publiken att finna fäste i hans samtidsbeskrivningar.
Två porträtt på utställningen får en särskild roll som centra i hans liv och som typiska för hans realistiska och ändå genomlysta sätt att skildra person- ligheter. Jag tänker här på porträttet av hans hustru Thora Dardel från 1922, en gouache på papper med ett relativt blygsamt format. Här kommer man modellen mycket nära, ja, det är sällan man kan känna andningen hos en per- sonlighet och ana vidden av både kärlek och livskomplikation så tydligt som här. Även i blyertsteckningen av hans dotter Ingrid från 1935 anar man samma kärlek och samtidigt samma avstånd; relationen var även en komplikation, något som ofta är tydligt i hans skildringar av individer.
Även i hans självporträtt finns denna märkliga koppling mellan inträngande analys och ifrågasättande avståndstagande. Det är särskilt närvarande i hans självporträtt från 1935, en akvarell på papper som visar fram en personlighet som försöker förstå det liv som han ser framför sig, det ansikte som kan tyckas så vackert men som också i sin renhet avslöjar både rädsla och främlingskap. Plötsligt blir det tydligt att han behöver de omvandlingar till surrealistiska och bisarra beskrivningar som så många av hans självporträtt och berättelser inne- håller. De bisarra scenerierna blir naturliga omskrivningar av hans liv, något han kan gömma sig bakom.
1928 målar Nils Dardel sitt enda offentliga verk, i det nya Stadsbiblioteket i Stockholm ritat av Gunnar Asplund. Det är en stucco lustro i det så kallade sagorummet, ett rum där barnen kunde sitta framför bilden och lystna till sagor som den som satt i en stol med ryggen mot verket kunde läsa. Det är många barn som har minnen av detta, och det beror inte minst på de figurer som bilden visar med en sovande flicka som centrum under John Blunds paraply och olika sagofigurer utspridda runtomkring under detta. Stilmässigt känns arkitekten Asplund och målaren Dardel här mycket nära varandra, modernism och klas- sicism ingår ett förbund som kanske är unikt i sitt slag.
På något märkligt sätt finns det en egendomlig gemenskap mellan ”Den döende dandyn” målad tio år tidigare och denna bild av den sovande flickan under John Blunds paraply. Det är som om cirkeln har slutits, den själv- förbrännande Dardel har funnit ro under sagans himmel, och publiken som kanske skrämdes av hans tidigare livsstil har här hittat ett sätt att komma honom nära i en miljö som handlar om drömmar och sagor. Själv intar han den självklara rollen av berättare, den som hans publik i alla åldrar aldrig kommer att glömma.