En agenda för de sakerna man driver i sitt utskott i Stockholm. Och sedan har man en

Värmlandsagenda. Så det är ett tvåfrontskrig. Beroende på vilka uppdrag man har tar detta olika stor del av tillvaron. (Respondent 6)

Om vi ska plocka ut ett citat som i sig själv sammanfattar ledamöternas övergripande beskrivningar av uppdraget träffar vårt ovanstående stycke så nära mitt i prick vi skulle kunna önska. För det som lyfts fram i citatet och den empiri som vi får ur ledamöternas svar är följande. För det första pratar man om att nationella uppdrag i utskott och som talespersoner har betydelse och för det andra pratar man om att man driver två olika agendor.

Betydelsen av nationella uppdrag kopplat till riksdagsuppdraget tycks uppta en stor del av ledamöternas tid. Återigen ger Respondent 6 en bra redogörelse för hur detta kan uttryckas:

Nu är jag ju utskottsordförande och talesperson. Då tar ju det arbetet en väsentligt större del. Man ska leda ett utskott, man ska leda ett opolitiskt kansli och man är också talesperson. Det betyder att min handlingsfrihet och tidsmässiga utrymme blir svårare måndagar och fredagar att i samma utsträckning driva Värmlands-agendan. (Respondent 9)

Denna beskrivning av uppdraget bekräftas i stor utsträckning av Respondent 7 när hen listar arbetet i sitt eget utskott som det vilket har högsta prioritet om det krävs en prioritering bland alla åtaganden. Av svaren att döma tycks även utskottsuppdragen prägla vilka nationella kontakter som ledamöterna har. Vad som också framkommer är att kontakten till viss del ser annorlunda ut beroende om den är regional eller nationell. För medan kontaktförfrågningar som är relaterade till den egna valkretsen speglar en bredd av olika sakfrågor vittnar ledamöter om att när det kommer till nationella kontakter så koncentreras detta i huvudsak till ämnen som täcks inom de egna utskotten. Ett exempel på detta får vi i följande citat:

Lobbying blir mer och mer. Det är klart att Handelskammaren, Jägarförbundet, fackföreningar, stora företag, näringslivsorganisationer you name it. Det är klart att de gärna vill träffas regelbundet. Nationellt är det dock oerhört mycket i de frågor jag är ansvarig för. (Respondent 5)

Men som vi kan utläsa ur svaren finns även den dubbelagenda som beskrevs av Respondent 9. Ledamöterna uttrycker sig visserligen något olika i vilken agenda, den nationella partiagendan eller den som speglar de regionala intressena, som väger tyngst men samtliga vittnar i sina svar om att den senare ändå existerar. Respondent 5 beskriver det som att hen är företrädare för partiet lokalt, regionalt som nationellt men att partifärgen i vissa fall endast spelar en blygsam roll. Som exempel lyfter hen en situation där valkretsen eventuellt kan få chansen att dra till sig

sida 54

en myndighetsetablering: ”Då gäller det ju bara att dra i de kontakterna man har” (Respondent 5).

Överlag bekräftar ledamöternas svar att den regionala representationen har betydelse. Respondent 8 menar att om hen måste göra en avvägning mellan de två nivåerna så baseras beslutet på att hen som ledamot är inkryssad för valkretsen. Men samtidigt är det enligt ledamoten en balansgång mellan att agera i laget, vilket avser riksdagsgruppen och företräda de regionala frågorna. Svaren från bland annat Respondent 9 speglar denna balansgång väl. För samtidigt som ledamoten påpekar att när det kommer till kritan så sitter man i riksdagen för hela landet finns där ändå myntets andra sida. Något som framkommer i följande citat:

Knappt 3 % av ledamöterna kommer från Dalarna eftersom vi är 3 % av befolkningen. Och det är klart att vi då, ska man göra landsortsfrågor uppmärksammade i riksdagen när över hälften av ledamöterna kommer från storstäderna. Då kanske vi får gå ihop vi som kommer från landsbygden för att driva de här frågorna. (Respondent 9)

Respondent 6 och Respondent 7 betonar den regionala representationen något tydligare än övriga riksdagsledamöter. Bland annat beskriver Respondent 6 den regionala partiorganisationen som basen för uppdraget och att hen är vald av länsinvånarna för att representera länet i Stockholm. Respondent 7 å sin sida menar att även om en fråga inte täcks in under det egna ansvarsområdet utan landar på en kollegas arbetsbord så tvekar inte ledamoten att prioritera frågan ifall den berör den egna valkretsen. Ledamoten betonar att frågor som rör exempelvis skogsnäringen ligger extra nära hjärtat, just på grund av att de i så pass hög grad berör den egna valkretsen. Av samtliga svar kristalliserar följande citat denna regionala representation tydligast av:

Ett annat exempel är det här med jaktfrågor där vargen är jätte tydlig. Med områden där vargen finns kontra inte. I sådana fall behöver man visa att man till viss del är landsbygdens apostel och att det inte bara är Södermalmsfokus på frågorna, vilket man ibland kan uppleva att det är. (Respondent 7)

Men vad säger egentligen dessa svar om platsbetydelsen för riksdagsuppdraget? För att besvara detta har vi den andra dimensionen vilken kretsar kring begreppet representativitet. Vilken form av representation ger ledamöterna uttryck för i sina beskrivningar? Det som framträder tydligast är att den regionala representationen i hög grad är framträdande. Att en ledamot ser sig som

landsbygdens apostel får ändå sägas vara en tämligen rättfram beskrivning av

sida 55

känsloladdade uttryck poängterar betydelsen av den regionala representationen. Bland annat då de ger uttryck för att de driver en dubbelagenda i sina uppdrag och då Respondent 6 beskriver den regionala nivån som basen för uppdraget.

Detta leder oss fram till den sista kategorin av frågor, vilka kretsar kring hur ledamöter resonerar när stridsfrågor bubblar upp till ytan och den nationella partilinjen avviker från vad man tycker regionalt. Anser riksdagsledamöter att de ska vara trogna den nationella nivån eller finns acceptansen där för att avvika från partipiskan? Ett svar från Respondent 5 kan sätta tonläget för hur det kan arta sig:

Här i länet har vi inget stort problem med det för det finns en förståelse. Men jag vet kamrater i andra distrikt som kan ha det jättejobbigt ibland där partidistriktet kräver att man gör på ett visst sätt och nationellt tar det hus i helvete. (Respondent 5)

Nu vittnar ingen övrig riksdagsledamot om en sådan situation men citatet ger ändå inblick i hur svårt det kan vara för ledamöter att hantera frågan om vem man ska lyssna på. Ledamöterna ger varierande svar men samtliga berättar ändå om att det precis som med frågan om representation finns en balansgång. Respondent 6 betonar att man måste komma ihåg att valkretsen är fundamentet för uppdraget samtidigt som politiken är en lagsport och basen i det vardagliga uppdraget finns i riksdagsgruppen. Ledamoten menar att hen har utrymmet att argumentera för den egna regionala nivåns linje internt när partiet formulerar sina ståndpunkter. Men för att sedan också känna sig trygg med att acceptera partilinjen. Respondent 7, vilken tidigare beskrev sig som landsbygdens apostel, poängterar i detta sammanhang att det finns en nationell acceptans för regionalt avvikande åsikter, men att det behöver hanteras på något sätt.

Respondent 8 lutar mot samma linje som Respondent 6 i att hen ändå skulle acceptera den nationella partilinjen. Men samtidigt poängterar respondenten följande:

Så om det skulle bli så pratar jag med partiledningen direkt för det är en öppen dialog. Men jag finner mig också i majoritetsläget. Fast innan jag går till röstning kommer jag säkerställa att valkretsens åsikt blir ordentligt framförd. (Respondent 8)

Respondent 9 ger ett särskilt medskick i att hur en sådan här situation hanteras beror på de interna styrkeförhållandena i ett parti. Ledamoten menar att i ett parti som har en stark riksnivå finns också ett starkare tryck att följa den nationella linjen än i ett parti där den regionala nivån är relativt starkare.

sida 56

Men vad säger då dessa svar om platsens betydelse? För att förstå detta har vi den sista dimensionen som handlar om mandatbundenhet. Vid en närmare analys av de olika svaren framträder en bild där det enligt ledamöterna finns en delad bundenhet. Samtliga ledamöter erkänner att den beskrivna situationen behöver hanteras på något sätt. Exakt hur den hanteras varierar beroende på frågans karaktär (är det en fråga som har betydelse för valkretsen) och de interna styrkeförhållandena i partierna. Dock tycks det som att ledamöternas vilja att företräda den regionala nivåns åsikter är som starkast när frågan fortfarande hanteras internt i partierna. Och viljan att acceptera partilinjen baseras på det faktum att ledamöterna haft en chans att framföra regionala bekymmer till partiledningen. Mandatbundenheten kan därför sägas vara framträdande men att vilket håll den lutar åt varierar beroende på i vilket stadium av den politiska beslutsprocessen frågan är.

Vi har nu tagit oss igenom empirin för den andra gruppen av respondenter. Detta genom att presentera svaren i de tre huvudsakliga kategorierna av svar och sedan analyserat dem med hjälp av de tre dimensionerna. Men vad säger allt detta egentligen om platsens betydelse? Vi har nu sett, eller åtminstone försökt att se platsbetydelsen i de tre kategorierna. Men vad är den övergripande bilden? För att tydliggöra detta kvarstår två resultatkapitel. I det nästkommande vill vi försöka jämföra svaren mellan de två grupperna. För även om detta i grunden inte är en komparativ studie finns det ändå en poäng vid att jämföra svaren då detta kan säga oss mer om de grundläggande frågorna. Dessutom kan skillnader eller likheter även utkristallisera och tydliggöra. Efter detta kommer vi ta oss vidare till det avslutande slutsatskapitlet, där vi kommer försöka besvara det övergripande syftet om platsen verkligen har politisk betydelse.

4.4. Jämförelse mellan de två respondentgrupperna

Nu har vi tagit oss till det nästa steg där vi försöker besvara följande fråga: Finns det skillnader

mellan partiföreträdarnas uppfattningar och riksdagsledamöternas? Förhoppningen med den

här frågan är att eventuella skillnader skulle kunna tydliggjort nyanserna i respondenternas olika svar. Men efter att ha analyserat materialet framkommer inte en i huvudsak tvådelad bild utan vad som framkommer av empirin är en stor enighet mellan de två grupperna.

Om vi vänder vår uppmärksamhet till den första av tre svarskategorier ser vi att beskrivningarna av distrikten i stora drag är den samma. Distrikten tycks enligt de två grupperna fungera som den mellanliggande enheten i partierna, samtidigt som man har en viss stödfunktion gentemot

sida 57

lokala föreningar. Samtidigt ser vi att de intervjuade riksdagsledamöterna i sina svar tycks bekräfta den beskrivna bilden av den täta kontakten som finns mellan distrikten och ledamöter. Häri finns inga direkta skillnader vilka går utanför det man bör förvänta sig då människor alltid kan svara lite olika, även om de inte avser att poängtera underliggande skillnader.

När vi sedan går till den andra kategorin av frågor vilka kretsar kring frågan om representationen i sig ser vi även i detta fall att vi i huvudsak har att göra med likheter. Båda grupperna bekräftar att den nationella representationen är en central del av riksdagsuppdraget. Samtidigt poängterar både de regionala representanterna och riksdagsledamöterna att den regionala aspekten av riksdagsuppdraget är viktig. Vad som också är slående är likheten i hur de ser på myntets båda sidor. Båda grupperna bekräftar att den regionala aspekten, att driva för valkretsen centrala och viktiga frågor är som starkast i det interna partiarbetet innan partilinjen cementeras. Efter detta finns vad som får sägas vara en tämligen stor enighet om behovet att samlas kring den centrala partilinjen. Detta är något som även görs gällande när vi tittar närmare på hur respondenterna förstår mandatfrågan. Även här finns en dubbel linje i att även om båda grupperna uttrycker det som viktigt att den regionala aspekten tas med när det kommer till beslutsfattandet så är det inte aktuellt att avvika vid själva voteringen.

När vi därför nu ska försöka besvara frågan om det finns skillnader mellan de olika gruppernas svar blir resultatet att vi i huvudsak får skriva: nej i stora drag är de båda grupperna överens inom samtliga analyserade områden. Snarare är det så att skillnaderna mellan de olika svaren tycks kunna vara lika stora inom respektive grupp som mellan de två grupperna. Med denna förståelse nu till hands tar vi oss vidare till den fjärde och sista frågeställningen.

4.5. Representationsuppdragets uppbyggnad

Nu närmare vi oss slutet av uppsatsen och står inför att besvara den fjärde och sista frågeställningen, vilken är: Vad säger resultatet från de tre första frågeställningarna om

representationens uppbyggnad? Denna avslutande fråga är den med vilken vi nu vill försöka

närma oss själva kärnan av studien i att försöka förstå riksdagsuppdragets uppbyggnad. Så här långt i analysen har vi använt oss av de tre dimensionerna vilka går att finna här nedan.

sida 58

Kontakt

Representativet Mandatbundenhet

Genom dessa har vi i de första tre kapitlen kommit fram till vissa saker. Vi har kommit fram till att det finns en nära kontakt mellan distrikten och de folkvalda som innehar riksdagsuppdragen. Vi har även kunnat se hur representativeten i uppdraget går åt båda hållen i att både den regionala nivån och den nationella nivån tillmäts betydelse. Detta är något som vi i de tre ovanstående kapitlen också kunde se gällde när det kom till mandatbundenheten. Analysen av de tre första frågeställningen tycks peka åt ett resultat som säger oss att den regionala nivån har betydelse för det svenska riksdagsuppdraget. Empirin styrker inte en bild som koncentrerar riksdagsmandatet till den nationella politikens ramar utan blottlägger komplexiteten i frågan. Logiken bakom detta presenteras på följande sätt.

För det första tyder svaren på att det finns en nära kontakt mellan riksdagsledamöter och

regionala företräder. Som vi kan se i svaren går det även att tolka det som att detta inte endast begränsas till distriktsordförandena själva utan kontakten tycks även sträcka sig till företrädare på regionnivå och kommunalnivå. Att riksdagsledamöterna prioriterar kontakten i så stor utsträckning och att de regionala företrädarna bekräftar den tyder på en nära relation mellan partidistrikt och riksdagsledamöter. Detta stärker bilden av att den regionala nivån har betydelse. För om den skulle saknat betydelse vore det knappast en del av ledamöternas återkommande rutin att återkoppla till och förankra med distrikten. Därför bekräftar svaren och den första dimensionen att den regionala aspekten har betydelse för förståelsen av riksdagsuppdraget.

För det andra ser vi när det kommer till representationsfrågan hur den regionala nivån har

betydelse. Analysen visar att det vore ett misstag att sammankoppla själva voteringarna i riksdagen med att riksdagsuppdraget primärt är nationellt representerat. Snarare visar resultatet att ifall man skrapar på ytan döljer sig en stor respekt för den regionala aspekten av representativiteten. Även om inte alla ledamöter uttrycker sig som apostlar för landsbygden och inte alla distriktsordföranden har sådana förväntningar finns ändå en uttalad linje där ledamöterna försöker påverka formandet av den gemensamma partilinjen. Detta indikerar att

sida 59

den regionala nivån tillmäts betydelse, samtidigt som den nationella nivåns betydelse också befästs. Svaren vi får och analyserar utmed den andra dimensionen bekräftar därför att platsen har betydelse för riksdagsuppdraget.

För det tredje ser vi en liknande bild som i ovanstående stycke när vi koncentrerar oss på

analysen av den tredje dimensionen. När det kommer till en situation där den nationella partilinjen avviker från vad man tycker regionalt i ett partidistrikt indikerar analysen av båda respondentgrupperna att det finns en förväntan och en vilja att inte utan argumentation släppa den regionala ståndpunkten. Riksdagsledamöter vittnar om att de tillslut finner sig i majoritetens nationella beslut, men att detta föregås av försök att påverka den egna riksdagsgruppen att ta hänsyn till ledamotens regionala tveksamheter.

Detta är en bild som även förmedlas av regionala representanter i att de förstår vikten av att ledamöterna inte kan rösta emot partiet. Samtidigt förväntar de sig att ledamöterna försöker påverka den interna partidebatten. Denna dubbelnatur av representationen är något vi ser både i den andra och tredje dimensionen. Precis som i den andra dimensionen indikerar även analysen av empirin i detta fall att den regionala nivån har betydelse. För skulle den sakna betydelse är det inte troligt att ledamöterna skulle försöka ändra på partiets nationella ståndpunkt och därmed riskera att gå emot partiledningen. Svaren som analyserats genom den tredje dimensionen bekräftar därför att den regionala aspekten har betydelse för hur riksdagsuppdraget formas.

Om vi sammanfogar allt detta är resultatet för den fjärde frågan tydlig. Den regionala nivån har betydelse för riksdagsuppdraget. Detta baserat på en sammanvägd bedömning av resultatet av de olika svarskategorierna. Ett antagande som stärks av att de två respondentgrupperna bekräftar varandras ståndpunkter.

4.6. Slutsatser

Uppsatsens syfte är att undersöka hur riksdagsledamöter och regionala företrädare beskriver platsens betydelse för riksdagsuppdraget. Som vi nu kunnat se i resultatkapitlen är det en rimlig slutsats att dra att den regionala nivån har betydelse för riksdagsuppdraget. Både för ledamöterna själva men också i de regionala företrädarnas beskrivningar belyses på olika sätt hur denna aspekt är relevant. De vetenskapliga försöken att förstå den parlamentariska

sida 60

representationen i Sverige blir bristfällig om denna aspekt inte vägs in. Det finns ett antal delar av slutsatsen som vi kan lyfta i och med att studiens slut närmar sig.

För det första är det tydligt att denna uppsats bidrar till att bekräfta den forskningen som betonar

att politiker och då specifikt riksdagsledamöter inte är att betrakta som någon form av ansiktslös skara av röstboskap. Utan som Davidsson (2006) konstaterar har vi att göra med komplicerade relationer, där vi med vår studie utvecklar förståelsen av att riksdagsuppdraget inte enbart formas av maktspelet i riksdagen, utan även av vad som sker på regional nivå. I uppsatsen tycks vi kunna visa att den forskning som menar att det i huvudsak är nationella hänsyn som präglar riksdagsledamöternas agerande är förhastad. Istället behöver vi väga in den regionala nivån som en betydelsefull faktor när vi vill analysera vad som påverkar riksdagsuppdraget.

För det andra belyser uppsatsen att vi riskerar att missa målet om vi i strävan att förstå

riksdagsuppdraget i huvudsak koncentrerar oss på sådana politiska företeelser som sker i den politiska processens slutskede. För som analysen visar har platsen störst betydelse för riksdagsledamöternas uppdrag i den interna partidebatten. I huvudsak är man beredd att, och de regionala representanterna accepterar att riksdagsledamöter behöver, acceptera den nationella partiviljan när partilinjen väl är formulerad. Om vi då tar och fokuserar forskningen på sådant som sker i det politiska maskineriets slutskede, så som voteringar och plenumdebatter innan beslut kan det ge skenet av att regional hänsyn inte prioriteras av riksdagsledamöterna. Vilket skulle kunna leda till att forskningen drar slutsatsen att den regionala nivån saknar, eller i alla fall innehar en minimal betydelse.

Men som den här studien visar skulle dock detta riskera att vara en felaktig slutsats. För som den här uppsatsen försöker påvisa är det inte så att den politiska praktiken kan koncentreras enbart till den externa aktion som ledamöter och partier vidtar. Utan studien visar att hänsynen till platsen är mer mångfacetterad än så. Förståelsen att det är skillnad mellan den interna partidebatten och den externa är central för att utveckla forskningen kring platsbetydelsen.

För det tredje är det värt att poängtera behovet av att tillåta olika metodiska tillvägagångsätt

när vi studerar dessa politiska fenomen. Även om det inte är så att kvantitativa metoder inte kan ställa forskningsrelevanta frågor är risken att man inte kommer till det djup som krävs för att förstå komplicerade relationer, överväganden och dilemman som politiker bär på. Vår chans att förstå platsens betydelse har i den här uppsatsen stor utsträckning varit beroende av möjligheten