Riksdagsuppdragets oklara mandat
En studie av det svenska riksdagsuppdraget
The unclear mandate of Members of Parliament A study of the Swedish parliamentary assignment
Simon Sjögren
Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Institutionen för samhälls- och kulturvetenskap Political science
Avancerad nivå / 30 hp Handledare: Annika Fredén Examinator: Mikael Granberg September 2020
1. Inledning
1.1. Problemformulering………..sida 3-5 1.2. Syfte och frågeställningar……….sida 5-6 1.3. Uppsatsens disposition………..sida 6-7 1.4. Uppsatsens metod och metodologiska diskussion………....sida 7 1.4.1. Arbetsprocessen fram till början av analysen……….sida 7-13 1.4.2. Arbetsprocessen från och med början av analysen………...sida 13-18 1.5. Avgränsningar………...sida 18-20 1.6. Etiska överväganden……….sida 20-21
2. Teoretiskt ramverk
2.1. Varför teori?...sida 22 2.2. Vetenskapsteoretisk utgångspunkt……….…....sida 23 2.3. Representationsteori………..sida 24-28
3. Tidigare forskning
3.1. Tidigare forskning om rollen som politiker och politisk representation...sida 28-33 3.2. Tidigare forskning om valkretsens betydelse………sida 33-37 3.2.1. Nordisk forskning om valkretsens betydelse……….sida 37-39 3.3. Sammanfattning av tidigare forskning………..sida 39-40
4. Resultat
4.1. Hur förstår vi resultatet……….…sida 41-43 4.2. Regionala företrädares bild av representationsuppdraget……….sida 43-50 4.3. Riksdagsledamöters syn på representationsuppdraget………..sida 50-56 4.4. Jämförelse mellan de två respondentgrupperna………...….sida 56-57 4.5. Representationsuppdragets uppbyggnad……….……….…...sid 57-59 4.6. Slutsatser……….…..sida 59-63 4.7. Förslag på vidare studier………...sida 63-64 4.8. Avslutande reflektioner……….sida 64-66 5. Referenslista………...sida 67-68 6. Bilagor……….……….sida 69-79
sida 1 Abstract
In this master's thesis, we ask which factors are important for the understanding of the representation of the parliamentary mandate in Sweden. A large part of the general picture is that Swedish politics is mainly nationally party-oriented and that the basis for the realization of the will of the people is representation of opinion. Previous research also seems to support this assumption. The essay asks if this is really the case. The study uses a qualitative interview method to address the research problem. To better understand the issue, we also use a breadth of respondents that includes not only members of parliament (MPs) but also regional party representatives. The hope is that this will provide a clearer picture of how different political representatives understand the parliamentary representation.
With the help of representation theory as a reference, the analysis shows that the regional level is also important for the representation of MPs. Both members of the Riksdag and regional party representatives are open to the fact that, although the importance of the national level is not unimportant, it is also necessary to incorporate the regional level and recognize its importance.
This is expressed, among other things, in the fact that as long as the national party line is still being formed, there is an expectation that members of the Riksdag will pursue county issues, and this is something that MPs also claim’s to do. But when the central party line has been formed, there is also widespread acceptance that MPs must adhere to it.
Here is a basis for further discussion and research on what is the foundation for parliamentary representation in Sweden. What the will of the people is based on and how this representation is understood is a cornerstone in how we understand Swedish politics. By opening to the fact that more than one individual factor is important when defining political representation, the thesis' most important contribution is the following; to only understand and interpret representation within the framework of national party politics becomes an overly narrow understanding. Instead, more factors need to be considered to understand how the will of the people is realized and as this essay shows, the regional level is an important example of this.
sida 2 Sammanfattning
I den här masteruppsatsen frågar vi oss vilka faktorer som har betydelse för riksdagsmandatets representation. En stor del av den allmänna bilden är att svensk politik i huvudsak är nationellt partiorienterad och att basen för folkviljans förverkligande är åsiktsrepresentation. Tidigare forskning tycks också ge stöd åt detta antagande. Uppsatsen frågar sig om detta verkligen är fallet. I studien används en kvalitativ intervjumetod för att ta sig ann forskningsproblemet. För att närmare förstå frågan använder vi oss också av en bredd av respondenter som inkluderar inte enbart riksdagsledamöter utan även regionala partiföreträdare. Förhoppningen är att detta ska ge en tydligare bild av hur olika politiska företrädare förstår riksdagsuppdragets representation.
Med hjälp av representationsteori som referens visar analysen att även den regionala nivån har betydelse för riksdagsuppdraget. Både riksdagsledamöter och regionala partiföreträdare öppnar upp för att, även om den nationella nivåns betydelse inte är oviktig behöver man också införliva den regionala nivån och erkänna den betydelse. Detta tar bland annat uttryck i att så länge den nationella partilinjen fortfarande formas finns en förväntan att riksdagsledamöter ska driva länsfrågor och detta är något som ledamöter även menar sig göra. Men när den gemensamma partilinjen har formats finns också en utbredd acceptans för att riksdagsledamöter måste hålla sig till denna.
Här finns en grund för fortsatt diskussion och forskning om vad som är fundamentet för den parlamentariska representationen i Sverige. Vad folkviljan baseras på och hur denna representation förstås är en hörnsten i hur vi förstår svensk politik. Genom att öppna upp för att mer än en enskild faktor är av betydelse då man definierar riksdagsuppdraget är uppsatsens viktigaste bidrag följande; att enbart förstå och tolka riksdagsuppdraget in i den nationella partipolitikens ramar blir en alltför snäv förståelse. Istället behöver man väga in fler faktorer för att förstå hur folkviljan förverkligas och som denna uppsats visar är den regionala nivån ett viktigt exempel på detta.
sida 3 1. Inledning
1.1. Problemformulering
Av Sveriges tiotusentals politiker finns endast ett fåtal heltidspolitiker varav ännu färre utgör den begränsade skara som invalts till riksdagen. Tack vare sin konstitutionella ställning med inflytande över lagstiftningen och ansvaret att granska regeringen har riksdagsledamöterna en avgörande roll i svensk politik (Karlsson & Gilljam 2014). Men vad innebär det egentligen att vara folkvald, att enligt regeringsformens högt författade formuleringar förverkliga folkviljan?
Det finns olika sätt att teckna riksdagsuppdraget. Ett perspektiv får vi från den före detta liberala riksdagsledamoten Camilla Lindberg.1 I spåren av FRA-debatten beskrev Lindberg sin, vad som närmast får betraktas som utsatta, situation i sitt riksdagsuppdrag. Lindberg var en av de riksdagsledamöter som tydligast var motståndare mot den föreslagna ”FRA-lagen”. I en intervju med Svenska Dagbladet använde hon ord som skrikande och gormanden i korridorerna och redogör för vad som med politiska mått får beskrivas som hot om en förstörd karriär.
”Ibland har jag känt mig behandlad som en femåring. Jag har saknat en respektfull dialog. Det har varit du röstar med oss, punkt slut” (Lindblom 26/6–2008). Nu ska vi inte dra för stora växlar på ett enskilt citat, som dessutom är yttrat för en journalist av en politiker under stor press och där åsikterna om vad som sagts går isär.
Men oavsett vad som sagts är detta ändå en återgivelse av hur någon ser på hur det är att vara del av landets högsta beslutande församling. Men det finns ytterligare utsagor om hur det kan vara att tillhöra denna folkvalda skara. Trots några år på nacken ger en riksdagsmotion signerad av bland annat Moderaternas nuvarande partiledare Ulf Kristersson en talande bild av komplexiteten i uppdraget:
Man kan utan att överdriva säga att riksdagens ledamöter står längst ner i den politiska hierarkin, och så känner nog många också. Vi är som en skolklass som bevakas av lärare och rektorer. (Kristersson et. al. 1993)
Vidare beskriver motionärerna sin frustration över kopplingen till partimaskineriet, bland annat med orden: ”Den beryktade partipiskan där ledamöterna primärt ges utrymme att ha en egen uppfattning i frågor som de flesta inte tycker är så viktiga måste ersättas av en väljarpiska och väljar-morot” (Kristersson et. al. 1993).
1 Lindberg var riksdagsledamot under mandatperioden 2006–2010. I november 2010 valde hon att lämna partiet.
sida 4
I dessa två berättelser tecknas inte rosenröda bilder av riksdagsuppdraget. Bilder vilka dessutom sträcker sig från den borgerliga, liberala och socialdemokratiska partifåran över en period av 15 år. Bilden som framträder är ett riksdagsuppdrag vilket är hårt knutet till det nationella partimaskineriet. Vilket också är en bild som till stor del bekräftas av statsvetenskaplig forskning på området. Exempelvis befäster Oscarsson och Holmberg (2016) i sin studie Svenska väljare den etablerade bilden av svensk politik som i huvudsak nationellt partiorienterad, inte person- eller valkretsorienterad.
Men stämmer det verkligen att det svenska riksdagsuppdraget är så pass nationellt präglat och partiorienterat? I den här masteruppsatsen görs ett försök att belysa, om inte en motpol till den ovan tecknade bilden, så åtminstone komplexiteten i uppdraget. Frågan som ställs och som vi genom att bredda det empiriska underlaget och bruka en kvalitativ intervjumetod hoppas få svar på är ifall fler faktorer har betydelse för riksdagsuppdragets representation. På grund av det svenska valsystemets uppbyggnad har partierna, och då särskilt deras nationella nivå en central funktion i det politiska maskineriet. Men enbart på grund av att den nationella partipolitiken är viktig betyder inte detta att den är allena rådande. Förståelsen av den politiska representationen tål att utmanas. Därför fäster den här uppsatsen särskilt fokus på den regionala nivån och frågar om det den svenska parlamentariska representationen verkligen är så pass nationellt partiorienterad som det ibland kan framstå som.
I den delen av uppsatsen som presenterar tidigare forskning kommer vi se exempel på hur både svensk och internationell forskning i hög utsträckning använder sig av kvantitativ metod för att studera parlamentarisk representation. I inhämtandet av empiri utgår den här uppsatsen istället ifrån en kvalitativ intervjumetod. Men studien skiljer sig även på det viset att inte enbart riksdagsledamöter utgör respondentunderlag. För att bredda bilden och låta fler röster komma till tals har ett medvetet val gjorts att också införliva regionala partirepresentanter.
Genom att även intervjua regionala företrädare är förhoppningen att det ska ge ett bättre underlag för att förstå riksdagsuppdraget utifrån olika infallsvinklar. I försöken att förstå den empiri som intervjuerna får fram använder vi oss av ett teoretiskt stöd. I detta är Hanna Pitkin (1972) med sin bok The Concept of Representation särskilt tongivande.
Men varför studera denna avskilda del av det politiska landskapet? Finns inte andra, mer aktuella statsvetenskapliga frågor vilka är av samhällsrelevans? Varför välja att studera de
sida 5
mänskliga aktörerna i politiken? Ett tungt argument för detta finner vi i den tidigare statsministern Ingvar Carlssons bok där han uttrycker det som:
En ledare kan vara ond eller god, företräda flera hundra miljoner människor eller bara ett fåtal, finnas inom offentlig eller privat verksamhet, vara ung, gammal, kvinna eller man, mötesordförande, verksamhetsledare, ha ett långsiktigt eller kortsiktigt uppdrag. Det gemensamma? Ledaren är en mycket viktig person. (Carlsson 2014, sida 12)
Eftersom riskdagen utgör ett av de centrala naven i svensk politik och dess ledamöter på ett eller annat sätt innehar viktiga ledarfunktioner i nationella, regionala och lokala politiska sammanhang är dessa viktiga att studera.
1.2. Syfte och frågeställningar
Om den ovanstående problemformuleringen är kärnan i uppsatsen är syftet det första steget i att göra studien genomförbar. Efter detta följer också ett antal frågeställningar.
Uppsatsen hämtar inspiration ur den breda forskningen kring representationsuppdraget. Som med all annan forskning finns här möjligheten till avgränsningar. I uppsatsen är två förgreningar ur den övergripande forskningen särskilt viktiga. Dessa är (1) forskningen kring riksdagen och då särskilt riksdagsledamöterna och (2) forskningen som riktar in sig på valkretsens betydelse.
Detta inbegriper också ett fokus på partierna då dessa är så pass tätt sammankopplade inte bara med riksdagsledamöterna utan även med vad som sker i valkretsarna.
Syftet med den här studien är att bygga vidare på detta och utveckla förståelsen för riksdagsuppdraget genom att både lyssna till riksdagsledamöters egna uppfattningar men också lyssna in regionala partiföreträdare. Studiens syfte kan dock konkretiseras till följande:
Uppsatsen syftar till att undersöka hur riksdagsledamöter och regionala partiföreträdare beskriver representationen i riksdagsuppdraget
Det krävs ett antal frågeställningar vilka tillåter oss att operationalisera syftet och göra studien genomförbar. Därför finns nedanstående fyra frågeställningar.2
2 När vi nu operationaliserar syftet går vi från att enbart prata om platsen och istället använder vi ord som regional nivå, valkrets, partidistrikt, regionala företrädare, distriktsordförande och liknande. Dessa ord ger alla
sida 6
1) Hur ser regionala partiföreträdare på riksdagsledamöters regionala representationsuppdrag?
2) Hur ser riksdagsledamöter själva på sitt regionala representationsuppdrag?
3) Finns det skillnader mellan partiföreträdarnas uppfattningar och riksdagsledamöternas?
4) Vad säger resultatet från de tre första frågeställningarna om representationens uppbyggnad?
Men vad menar vi egentligen med detta? Jo vad vi i första frågeställningen frågar oss är hur ett antal regionala partiföreträdare (vilka i uppsatsen utgörs av respondentgruppen distriktsordföranden) ser på ledamöternas relation till den regionala nivån. Vilket i den här uppsatsen förstås som de två komponenterna partidistrikt och valkrets. Tillsammans med den andra frågeställningen, vilken egentligen ställer samma fråga fast riktar den till riksdagsledamöterna själva, försöker vi ge en bra grund till att svara mot syftet; att undersöka den regionala nivåns betydelse för riksdagsuppdraget. Efter detta ges vi också möjligheten att jämföra mellan de två grupperna, vilket den tredje frågeställningen riktar in sig på.
Den avslutande frågeställningen är den vilken ger oss möjligheten att efter att ha besvarat de första föra ett djupare och analyserande samtal kring vilka faktorer som är viktiga vid förståelsen av riksdagsuppdragets representation, och vad det har för implikationer för den representativa demokratin.
1.3. Uppsatsens disposition
Uppsatsen är disponerad på följande sätt. I de kvarvarande delarna av inledningskapitlet följer nu närmast presentationen av den brukade metoden. Detta delkapitel är uppdelat i två delar där en fokuserar på metoden fram till analysens början medan den andra tar fasta på processen från och med analysen. Efter denna del kommer en beskrivning av de avgränsningar som omgärdar studien vilket följs av etiska överväganden. Kapitel två utgör uppsatsens teoridel och i den diskuteras både varför vi behöver teori, vilken vetenskapsteoretisk utgångspunkt studien vilar på och sedan presenterar en del om representationsteori.
uttryck för en viss beskrivning av platsen. De är valda därför att de ger uttryck för den begreppsapparat som respondenterna är bekanta med.
sida 7
Kapitlet som följer tar upp tidigare forskning vilken är relevant för uppsatsen. Denna är uppdelad i ett delkapitel som fokuserar på tidigare forskning om rollen som politiker och politisk representation och ett delkapitel som fokuserar på valkretsforskning. Förhoppningen med detta kapitel är att det ska tydliggöras hur den här studien kan utgöra en fortsättning på tidigare forskning men också hur vi kan bryta ny mark. Efter detta möter vi resultatkapitlet där studiens faktiska resultat presenteras. Det inleds med ett delkapitel som frågar sig hur vi använder teorin för att förstå och analysera vårt resultat. Efter detta följer delkapitel där vi besvarar och analyserar resultatet för var och en av frågeställningarna som ställs i inledningen.
De avslutande tre delkapitlen utgörs av en del som tittar på vilka slutsatser vi kan dra, en del som ger förslag på vidare studier och en avslutning där vi reflekterar över vad vi fått fram och vad det kan ha för betydelse för svensk politik. Efter resultatkapitlet hittar man referenslistan och efter den studiens tillhörande bilagor.
1.4. Uppsatsens metod och metodologiska diskussion
I det här delkapitlet presenteras den metod som studien bygger på. Det förekommer även en diskussion kring metodens potentiella svaghet men också argumentation till varför den i slutändan är rätt för studien. Delkapitlet är uppdelat i två delar. Den första beskriver arbetsprocessen fram till och med början av analysen. Delkapitlets andra del beskriver metodvalen kring analysen. Frågan kring avvägningar och eventuella etiska frågor besvaras mer noggrant i de två följande delkapitlen.
1.4.1. Arbetsprocessen fram till början av analysen
Studien kan bäst beskrivas som en kvalitativ intervjustudie. Innan vi går in på beskrivningen av metoden och hur det praktiska arbetet i uppsatsen har strukturerats behöver vi ställa oss frågan varför just valet av metod föll som det gjorde. Valet av forskningsmetod kan vila på olika saker.
För många är den vetenskapsteoretiska utgångspunkten viktig då den säger något om vilken kunskapssyn man har och vilket värde man fäster vid olika metodologier. En annan faktor är praktiska möjligheter som till exempel ekonomiska medel och tid att faktiskt använda en given metod för att genomföra studien. I det här fallet har valet av metod primärt baserats på följande fråga; vad vill vi egentligen få fram för material?
sida 8
Valet av metod bör rimligen grundas i vilka frågor vi ställer. Ifall studien handlar om att förklara parti X framgång i kommunvalet men tillbakagång i riksdagsvalet kan en viss metod krävas medan en annan är behövlig om syftet är att försöka förklara varför implementeringen av ett politiskt beslut blev som det blev. Om man därtill även lägger in en värdering och kanske en rekommendation kan det i sin tur kräva nya åtaganden och överväganden. Men valet av metod kan även baseras på ifall tidigare forskning koncentrerats kring ett särskilt angreppsätt och man kan vid ett sådant läge ha möjligheten att pröva ifall en annan metod kan utmana den etablerade kunskapen.
Det som därför bör vägleda vårt metodval är i förstahand syftet, vilket i den här studien är att försöka förstå representationen i riksdagsuppdraget genom att (1) försöka förstå platsens betydelse och (2) göra detta genom att lyfta in två grupper av respondenter. Som presenteras i studien finns tidigare forskning både i Sverige och internationellt som studerar folkvaldas representation. Det finns tämligen mycket svensk forskning som beskriver riksdagsuppdragets representation, framförallt i kvantitativa termer genom bland annat Riksdagsundersökningen som kontinuerligt genomförs av forskare vid Göteborgs universitet.
Vad den här studien bidrar med är att försöka gå djupare in frågorna, vilket kvantitativa enkätundersökningar har svårt att göra. Detta val kan baseras både på kunskapsteoretiska överväganden och praktiska. Jag instämmer i vad Hjerm och Lindgren (2014) säger om skillnad i metod (det praktiska tillvägagångsättet) och metodologi (den kunskapsteoretiska utgångspunkten) när de skriver: ”Metod har att göra med det systematiska och handgripliga tillvägagångsättet med data, medan metodologi syftar på den kunskapsteoretiska (epistemologiska) utgångspunkt på vilken metoden vilar” (Hjerm & Lindgren 2014, sida 23–
24).
Argumentationen emot valet av kvantitativ metod grundas alltså inte bara på kunskapsteoretiska överväganden. Utan för att förstå varför vi väljer en kvalitativ intervjumetod behöver vi förstå både den teoretiska aspekten och den praktiska. Myntet har två sidor men de är del av samma underliggande sak. I de inledande delarna av sin bok skriver Robert S. Weiss (1994) att intervjumetoden ger oss ett fönster till dåtiden. Genom att intervjua människor får vi möjligheten att ta reda på saker vi tidigare inte visste, samtidigt som vi kan få höra berättelser om kända händelseförlopp fast utifrån någon annans synvinkel.
sida 9
Men detta i sig tycks inte vara ett starkt argument för valet att intervjua. En enkätstudie kan också sägas ge möjligheten att ta reda på saker vi inte visste och öppna ett fönster till dåtiden.
Styrkan i den kvalitativa intervjumetoden tycks istället komma från dess underliggande fundament i att den ger tid. Om vi studerar huvudtiteln på Weiss (1994) bok Learning from Strangers understryker den i sig detta konstaterande. Vad vi i denna studie ändå försöker göra är att för egen del ta oss ut på outforskade fält men vi begär också att andra människor, för vilka vi är främlingar, ska ta av sin tid och diskutera politiska frågor, vilka som regel kan vara känsliga.
Därför krävs både tid och möjligheten att vända och vrida på en situation. En enkätundersökning bär på styrkan att den ger möjligheten att bygga ett stort numerärt underlag av vilket vi med vissa matematiska metoder kan försöka dra vissa slutsatser från. Men den nämnda metoden har också begräsningar, framförallt i och med att den låser in våra möjligheter att ta tiden och flexibiliteten att lära från de främlingar vi möter. En uppsättning frågor med begränsat svarsutrymme ger inte möjligheten att på djupet söka svar på de komplexa frågor som vi ställer.
Med detta sagt föll beslutet på att en kvalitativ intervjustudie var den bästa metoden för studien.
Och ifall vi ska strukturera upp studiens arbetssätt kring det som rör den kvalitativa metoden kan det beskrivas på följande sätt. (1) Val av respondenter, (2) att rekrytera respondenter, (3) att skriva en intervjuguide, (4) boka intervjuerna, (5) genomföra intervjuerna, (6) transkribera intervjuerna och (7) analysera materialet.
Valet av respondenter begränsades framförallt i att de respondenter som var av intresse för studien kan kategoriseras in som tillhörande en av två grupper i regionala partirepresentanter3 och riksdagsledamöter. Robert Weiss (1994) menar att det finns två kategorier av potentiella respondenter. Antingen efterfrågar vi människor som kan agera som informatörer på grund av att de är sakkunniga i ett område eller vittnen. ”Our aim would be to develop a wide-ranging panel of knowledgeable informants. Each member of the panel would be chosen because he or she could significantly instruct us” (Weiss 1994, sida 17). Men i den här studien är vi inte ute efter detta utan efter den andra kategorin som Weiss (1994) beskriver, nämligen respondenter
3 I den här uppsatsen avses med regionala partirepresentanter de som leder den regionala partinivån. Partierna använder olika namn som distriktsordförande, länsordförande och länsförbundsordförande. För tydlighetens skull används i denna studie distriktsordförande eller ordförande för nämnda uppdrag.
sida 10
som ”sitter i samma båt” och är förenade av vissa gemensamma faktorer. Weiss beskriver det på följande sätt
For these studies what we need is a sample of people who together can represent the population of concern. If before we wanted a panel of knowledgeable informants, what we want now is a sample of representatives. (Weiss 1994, sida 17-18)
Valet av respondenter baserades i första hand alltså inte på att de är att beteckna som informanter utan för att de är representanter för de två grupper vilka studien är fokuserad på.
Informanter skulle istället kunnat tänkas gett oss sakinformation grundad på någon form av expertis. Men i det här fallet är det erfarenheten hos människorna vi är ute efter, inte deras eventuella expertkunskap i frågan.
Andra steget i processen gick ut på att rekrytera respondenter. I arbetet genomfördes ingen skillnad i upplägget att försöka rekrytera till de två grupperna. Första steget gick ut på att via mejl kontakta respektive intressant respondent med en förfrågan om hen var villig att ställa upp (se bilaga 1 och 2 för inbjudningsbrev). Inbjudningsbreven ser lite olika ut beroende på vilken grupp de är riktade till, men det rör enbart val av ord för till exempelvis respondentens uppdrag och varför just hen var av intresse. Om respondenterna inte svarade på denna första inbjudan skickades en påminnelse efter cirka en vecka (se bilaga 3 för påminnelsebrev). Detta mönster upprepades med jämna mellanrum till dess att kontakt etablerats och den potentiella respondenten antingen bekräftade att hen ville delta eller valde att avstå.
När respondenten bekräftade att hen ville medverka bifogades ett informationsbrev (se bilaga 4 för informationsbrev). I informationsbrevet beskrevs studiens syfte samt hur Karlstads universitetet hanterar personuppgifter. Kontaktuppgifter till universitetets dataskyddsombud bifogades i brevet. I samma brev informerades även respondenterna om en utlovad anonymitet och att det enda som i den slutgiltiga uppsatsen skulle framgå var ifall respondenten var en riksdagsledamot eller distriktsordförande (för mer information om anonymiteten hänvisas till delkapitel 1.5. Etiska överväganden där denna fråga adresseras). Respondenterna fick kontaktuppgifter inte bara till undertecknad utan även till handledaren både i form av e- postadress och telefonnummer.
Tidigt i processen beslutades det att intervjuerna skulle spelas in. En del kanske anser att detta är en oproblematisk hållning men Weiss (1994) påminner oss om att det finns grund till att överväga valet att spela in en intervju. Att det finns teknisk utrustning på plats som faktiskt
sida 11
sparar respondentens ord och binder hen vid dem kan vara en källa till osäkerhet, även fast det finns en utlovad anonymitet och det inspelade materialet endast kommer sparas så pass länge som är nödvändigt för att avsluta studien. Weiss ger ett exempel på hur detta kan påverka en intervjusituation:
And almost every qualitative interviewer has had a respondent who hesitated before sharing a confidence and then said something like Would you mind turning of the tape recorder, because there is something I want to tell you I don’t want to have on the tape? (Weiss 1994, sida 53)
Det går inte att bortse från risken att vid känsliga ämnen, vilket politiska frågor tenderar att vara, kan en respondent tveka trots diverse garantier. Sammantaget gjordes dock en liknande bedömning som Weiss (1994) i att en inspelningsfunktion underlättar tillräckligt mycket i arbetet för att motivera det. För det är omöjligt att tänka sig en situation där det är pålitligt att enbart använda minnet då man ska återge en intervju. Alternativet skulle vara att man antecknar men detta blir alltid en andrahandsredovisning då ytterst få kan anteckna i den takten som en människa pratar och garantera att man inte missar väsentliga inslag. Tilläggas bör även att ifall man ska sitta och anteckna försvinner en stor del av fokuset som kan riktas mot respondenten och kan man därför slippa detta är det att rekommendera. I ett sammantaget resonemang tycks även den utlovade anonymiteten vara tillräckligt stark för att respondenterna inte ska känna någon oro för att innehållet i samtalet ska återges till någon annan.
Intervjuformen för studien kan framförallt beskrivas som semi-strukturerad. I en sammanfattning kan det förstås som att det för varje intervju fanns en uppsättning frågor och en struktur kring hur de ställdes, samtidigt som det fanns manöverutrymme att anpassa efter situationen, att justera när en viss fråga ställdes, ta bort frågor som blev överflödiga och ställa ytterligare frågor vid behov. Men som fundament finns en intervjuguide per grupp (se bilaga 5 och bilaga 6 för respektive intervjuguide). Den primära fördelen med att använda denna intervjumetod är att den ger en kombination av struktur och frihet (Nilsson 2014). Friheten i att respondenternas svar inte behöver passas in i en på förhand bestämd modell utan svaren är fria och kan därmed variera tämligen i både innehåll och längd. Samtidigt finns en struktur vilken respondenterna inte kan påverka i och med att intervjuguiderna är lika.
Nästa steg i arbetsprocessen var att genomföra de faktiska intervjuerna. Ursprungsplanen var att genomföra intervjuerna på fysiska platser valda av respondenterna. Dock behöver en sak tas upp vilket påverkade studiens arbetsgång och det är följderna av det coronavirus som påbörjade
sida 12
sin spridning i Asien under slutet av 2019 och som fick statusen av pandemi 2020. Det aktuella coronaviruset har namnet SARS-CoV-2 och sjukdomen som blir följden av viruset har av Världshälsoorganisationen (WHO) fått namnet covid-19.
Den svenska regeringen gav under våren 2020 viruset statusen som både allmänfarlig sjukdom och samhällsfarlig sjukdom. Konsekvenserna av detta blev bland annat att fysiska möten blev svårare att boka in. Detta kombinerat med den allmänna vädjan från myndigheter att vidta försiktighet resulterade i att en mängd intervjuer inte kunde genomföras så som var planerat.
Ställd inför risken om eventuella uppskjutningar av intervjuerna till dess att läget i landet förbättrats togs beslutet att öppna upp för möjligheten att genomföra intervjuerna via telefon.
Detta beslut reser frågor kring metoden. Att genomföra en intervju via telefon är inte det samma som att genomföra den ansikte mot ansikte. Vissa skulle hävda att forskaren får sämre möjlighet att kontrollera för respondentens omkringliggande miljö och avläsa eventuella signaler man skulle kunnat uppfatta vid en fysisk intervju. Trots dessa farhågor menar Weiss (1994) att telefonintervjuer per automatik inte är fel. Snarare menar Weiss att: ”This strikes me as right:
it’s better to be there, but telephone interviews are the next best thing” (Weiss 1994, sida 59).
Jag instämmer i att det vore att föredra att samtliga intervjuer skulle kunna genomförts fysiskt.
Men när detta inte har varit möjligt har telefonintervju varit att föredra framför att till exempel använda sig av mejlvägen. Att försöka övertala respondenterna att genomföra intervjuerna fysiskt trots deras tvekan tycks heller inte varit ett lämpligt tillvägagångsätt då det skulle ha utsatt dem för en press vilken kan tänkas påverka deras vilja att delta och svara ärligt. Dessutom törs det at diskuteras ifall det är etiskt försvarbart att ens i det minsta pressa respondenter att delta i en studie vars form de inte känner sig bekväma med.
Innan vi går vidare till nästa del av processen behöver vi ändå dröja oss kvar ett kort ögonblick vid coronaviruset och dess effekter. Ett led i det allmännas försök att bekämpa viruset och den påföljande sjukdomen har som redan nämnts varit att minska på resande av både jobbrelaterad art och privatresor. Man har även förordnat om eget personligt ansvar hos medborgarna där social distans varit ledordet. Utöver de rent praktiska effekterna som detta har fått på studien kan det även ge ytterligare en dimension åt frågan om platsens betydelse för representation. I en tid då människor är nödgade att begränsa den geografiska ytan som man kan röra sig inom kan detta påverka hur man ser på den lokala gemenskapen och därigenom även den regionala vikten i riksdagsledamöternas representation.
sida 13
Det kan även tänkas att i en tid då rikspolitiken fått fatta snabba och relativt kraftfulla beslut så som att begränsa mötesfriheten inom landet uppstår en situation där människor i större utsträckning söker efter svar från folkvalda politiker. De folkvalda politikerna kan även i sin tur tänkas se på den regionala nivån på ett annat sätt än de i vanliga fall brukar. Exempelvis är det tänkbart att sjukdomens effekter på den egna valkretsen gör att ledamöterna prioriterar valkretsarbete i större utsträckning och tillmäter det egna partidistriktet större betydelse än annars brukligt. Detta kan därför kasta extra ljus på riksdagsledamöterna där de både avkrävs svar av media men också följs mer noggrant av de egna väljarna. Dock är det svårt att exakt säga hur coronaviruset har påverkat den politiska sinnesstämningen i landet då detta inte har varit en del av undersökningen. Men vi bör ändå vara medvetna om att påverkan från den globala pandemin kan resultera i att människor tänker och agerar annorlunda än vad de skulle ha gjort under normala omständigheter.
1.4.2. Arbetsprocessen från och med början av analysen
Att skriva ett delkapitel som beskriver studiens arbetsprocess från och med början av analysen kan vara aningen missvisande. Den bakomliggande kunskapssynen som denna studie är byggd på tillåter inte en sådan statisk, uppdelad syn på forskningsprocessen. Analysen av intervjumaterialet börjar inte nödvändigtvis när alla intervjuer är klara, transkriberingen är genomförd och man sitter med ett antal dokument framför sig. Den tolkande processen börjar tidigare, nämligen så tidigt som vi får en någorlunda inramning av det material vi har framför oss. I förberedelsen av intervjuguider finns tankar om vad en respondent kan förväntas säga och det är inte långsökt att därefter, kanske omedvetet, reflektera över hur det skulle kunna tolkas och vridas utifrån olika perspektiv. Under själva intervjun är heller inte den reflekterande tanken bortkopplad. För även om man bör vara fokuserad på att genomföra intervjun och ta sig igenom de frågor man hoppas få svar på betyder inte det att tankarna och reflektionerna upphör. Även här sker en tidig form av omedveten analys där man lyssnar in respondenterna, väger deras svar, ställer nya frågor och försöker förstå hur detta kan föra studien framåt.
Med detta sagt finns ändå en del i den kvalitativa forskningsprocessen vilken vi benämner som analysdelen vilket är den del där vi försöker få en överblick över den empiri som samlats in, analysera den och skapa en förståelse som kan svara upp mot studiens frågeställningar och sedan dra slutsatser (Weiss 1994, sida 151–153). I den här delen av arbetsprocessen har vi
sida 14
framförallt nytta av Qualitative Reserarching (Mason 2018) och Learning from strangers: The Art and Method of Qualtitative Interview Studies (Weiss 1994). Till viss del har även Introduktion till samhällsvetenskaplig analys (Hjerm et. al. 2014) varit till stöd.
Mason skriver i sin metodbok på följande sätt när det gäller att förstå sin kvalitativa data:
But you also need to find effective ways of organizing and managing materials that are likely to be unstructured, multifarious and eclectic, so that you can assemble them, have them at your fingertips, and move easily among and through them in ways that will enable you to draw insights and make interpretations. (Mason 2018, sida 187)
Första steget i analysprocessen är därför att göra materialet begripligt och hanterbart. Detta genomförs genom att intervjuerna först transkriberas. Genom att intervjuerna transkriberas kan vi lättare hantera dem. Nästa steg i processen är att försöka bestämma hur själva materialet ska analyseras. Detta steg har potentialen att vara en av de avgörande vattendelarna i arbetsprocessen därför att den utgör ett av de tillfällena där ett val av perspektiv är möjligt.
Olika tillvägagångsätt att analysera kvalitativ empiri står till förfogande. Weiss (1994) menar att valet av tillvägagångsätt i grunden handlar om vad du vill få fram av empirin och sedan använda den till. Weiss (1994) delar upp detta i två områden. En som är case-focused och en som är issue-focused. Denna studie är i huvudsak ett exempel på det senare alternativet. Detta på grund av att det vi i grund och botten letar efter är det som Lindgren (2014, sida 32) benämner för den underliggande berättelsen. När vi rör oss med termer så som underliggande berättelser säger det att vad vi egentligen letar efter är den berättelse som de olika respondenterna berättar, både som individer och tillsammans.
Men vad betyder det att leta efter den underliggande berättelsen och bedriva en analys vilken är issue-focused? Vi ska nu ägna en stund åt att närmare titta på vad Weiss (1994) menar med denna form av metod, varför denna studie klassas som den och hur den faktiska analysprocessen därefter har sett ut. Weiss (1994) lyfter fyra dimensioner av analysprocessen uppdelad i två steg. Det första steget går ut på att kategorisera in sin studie som antingen case-focused, vilket vi kan skriva som fall-fokuserad (egen översättning) eller issue-focused, som vi i den här uppsatsen har gett namnet fråge-fokuserad (egen översättning). Weiss beskriver det på följande sätt:
sida 15
Analysis and reporting can deal either with issues as they are learned about from respondents or with the respondents themselves: they can for example, deal with the effect being forced to retire has on feelings of worth, using relevant materials from all respondents; or with particular respondents and how they happened to retire, and what were their subsequent experiences, perhaps including their feelings of worth. We can call the first approach issue-focused and the second case-focused. (Weiss 1994, sida 152)
Genom att strukturera vår studie genom denna fråge-fokuserade modell knyter vi ihop de olika respondenternas svar och applicerar dem på den övergripande berättelse vi försöker berätta.
Skulle vi vara fall-fokuserade vore vårt mål mer att studera varje enskilt fall och mer se det som en specifik fråga. Nu är det inte en motsats i det här som betyder att bara för att vi är fråge- fokuserade så väljer vi att på något sätt bortse från de enskilda svaren. Utan skillnaden består i av att vi använder de olika svaren och med hjälp av metodprocessen kopplar vi samman dessa till den gemensamma berättelsen. Ett exempel på hur detta kommer till uttryck i den här studien är det faktum att vi har två olika respondentgrupper. Dessa svarar utifrån olika erfarenheter och roller. Men genom analysprocessen kopplas dessa samman till att bli en del av den gemensamma, narrativa berättelsen om riksdagsuppdragets representation.
Nästa del i processen består i att avgöra vilken grad av generalisering vi eftersträvar.
Generalisering är att intressant begrepp och det kopplas som regel samman med den delen av samhällsvetenskapen som kategoriserar under kvantitativ forskning. Men även fast vi i den här studien inte hoppas på att med hjälp av kvantifierbara metoder etablera matematiskt underbyggda svar finns ändå en önskan om att generalisera. Generaliseringen vi gör handlar inte om att arbeta fram någon kvantifierbar generalisering i mjukformat.
Syftet med den generalisering som görs i denna kvalitativa studie är visserligen inte förknippad med numerärt stora underlag. Men vi menar ändå att genom att söka svar kan går det att med goda argument säga något mer än om enbart enskilda, isolerade fall. Weiss (1994) menar att det finns två nivåer av generalisering vilka han benämner level of the concrete och level of the generalized. Kortfattad uttrycker sig Weiss när han beskriver vad de respektive nivåerna syftar till: ”Analysis and reporting can also either remain on the level of respondent’s reports or be generalized from their reports” (Weiss 1994, sida 152).
Exakt när en studie är det ena och inte det andra tål alltid att diskuteras. Men Weiss (1994, sida 152) menar i sin bok att en studie som är fråge-fokuserad och generaliserar tenderar att vara vad vi hittar i den huvudsakliga sociologiska forskningen. En studie som fortsatt är fråge-
sida 16
fokuserad men inte generaliserar i den bemärkelsen som vi lyfte här ovan är något vi tenderar att enligt Weiss (1994) hitta i historisk forskning. Om vi istället har fall-fokuserad forskning som inte försöker generalisera har vi det som journalistisk tenderar att vara och enligt Weiss (1994) även fallstudier. Men vi kan också ha fall-fokuserad forskning som i någon mån försöker generalisera och det är typologiska beskrivningar exempel på.
Analysprocessen inleddes med det steg som kallas för kodning. Exakt hur en kvalitativ kodning går till kan variera men i den här studien har det i huvudsak gått till genom en noggrann läsning av de olika intervjuerna för att reducera materialet. Att koda kan gå ut på att man redan innan själv analysprocessen har ett antal ord som man förväntar sig att innehållet ska svara upp mot, ett antal koder som vi kan sägas försöker avläsa. Genom detta arbetssätt hoppas vi sedan hitta ett mönster och kunna skapa en ordning i materialet. Problemet med detta tillvägagångsätt är dock att det riskerar att skapa en alltför stel modell där vi inte är öppna för de variationer och nyanser som varje intervju innehåller. Därför har inte på förhand strukturerade kodord använts i analysprocessen. Istället har koderna strukturerats längs resans gång. Koderna har i den här studien bestått av nyckelord eller nyckelmeningar vilka kan sägas gett uttryck för viktiga delar av den underliggande berättelsen som vi försöker utläsa. Olika former av kodord och meningar dök upp under analysprocessens inledande delar. Men exempel på dessa är samordnande funktion och hemmalän/hemmaplan. I det första fallet rörde sig exemplet om både regionala företrädare och riksdagsledamöter när de förklarade partidistriktens roll i partierna. En central del av detta var enligt flertalet respondenter att vara en samanordnande funktion mellan de olika nivåerna i partiet. Det andra exemplet avsåg hur vissa respondenter beskrev den regionala nivåns relation till riksdagsledamöter. Ett antal respondenter menade att partidistrikt samt valkretsen utgjorde en form av hemmaplan för ledamöter att återvända och återkoppla till.
Samtidigt påminner Weiss att kodningen inte enbart är en avgränsad del av analysprocessen: ”I find myself coding automatically as I read interview transcripts” (Weiss 1994, sida 155). De olika nyckelorden formas under processens gång och det sker närmast som en naturlig process att nyckelord ändras och passager som tidigare inte sågs som viktiga får en ny betydelse när materialet analyseras. Weiss (1994, sida 156–158) beskriver analysprocessens andra del som att man måste sortera det man fått fram. Att ha en stor mängd olika koder hängandes i marginalerna gör oss inte stor nytta om vi inte kan börja sortera dem och få ordning på de ord och meningar som formats. Det var i denna process som olika sätt för respondenterna att beskriva snarlika fenomen kunde sammanfogas under gemensamma begrepp så som
sida 17
samordnande funktion och hemmalän/hemmaplan vilka togs som exempel här ovan. Detta steg i analysprocessen bidrog med att ge en tydlighet till de olika delarna och underlättade även arbetet med att sammanfoga dem.
Efter detta följer en summerande process där de olika delarna i intervjuerna summerades och ett försök att skapa någon form av övergripande bild konstruerades. I sin bok beskriver Weiss (1994, sida 158–160) detta som local intergration. Essensen av vad vi i den här delen har försökt göra är att strukturera, summera och tydliggöra vad som framkommit i de olika delarna av analysprocessen. Det konkreta sättet genom vilket detta har gjorts på har varit genom att titta på särskilda intervjufrågor och frågor som sammanförts i något större kategorier därför att de liknar varandra och försöka tolka vad dessa säger i vår berättelse. Tydligast manifesteras detta genom arbetet med att koppla samman olika svar till en av de tre kategorierna vilka intervjuguiderna är uppbyggda kring. Genom denna process möjliggjordes också jämförelsen mellan de olika respondentsvaren. Den avslutande delen av analysprocessen har av Weiss (1994, sida 160–162) fått namnet inclusive integration och är den del av analysprocessen där vi försöker knyta ihop de olika fragmenten av en berättelse och skriva fram en röd tråd som bär.
Häri ligger också varje analys stora utmaning. Att låta den första föreställningen av vad vi fått fram eller borde fått fram tåla prövningen av skrivning, reflektion, genomläsning, omskrivning, ytterligare reflektion och i sista ledet en avslutande genomläsning.
I huvudsak är det den här sista delen som man som läsare tar del av i resultatkapitlet.
Förhoppningen med resultatkapitlet är att det ska framstå med en röd tråd och förhoppningsvis läsas som en berättelse i vilken man förstår de olika leden och ser hur empirins olika steg kopplas samman med stöd av teorin. Detta betyder också att man som läsare inte får se allting som ligger bakom det färdiga resultatet. Varje nyckelord, avvägning och reflektion redovisas inte. Men det är heller inte meningen då den mängden skulle innebära alldeles för mycket text som inte verkar logisk eller sammanhängande. Men för att det ändå ska finnas en trovärdighet i redogörelsen finns det ett antal bilagor som redogör för de dokument som bland annat respondenterna har tagit del av. Men det finns även en bilaga som redogör för vilka respondenter som har intervjuats. Av anonymitetsskäl redogörs inga namn eller vilken valkrets respektive respondent kommer ifrån. Men om respondenten är distriktsordförande eller riksdagsledamot framgår och dessutom redovisas partitillhörighet samt datum när den aktuella intervjun genomfördes.
sida 18
I slutet av arbetsprocessen finns även vissa formella åtaganden som behövde avklaras och de redogörs för här. Framförallt är detta relaterat till gällande dataskyddslagstiftning. Då studien formellt var avklarad raderades de inspelningar som gjorts och den tekniska utrustningen återbördades till universitetet. I samband med detta inlämnades även den påkallade blanketten till universitetsförvaltningen där det förklarades att intervjuupptaggningarna var raderade. I och med att arbetet förklarades vara godkänt lämnades den slutgiltiga uppsatsen in för publicering på DiVA, vilket står för Digitala vetenskapliga arkivet och är det publiceringssystem för forskningspublikationer och studentuppsatser som används vid de flesta svenska lärosäten.
1.5. Avgränsningar
All forskning är förknippad med avgränsningar. Detta har präglat hela studien från valet av frågeställningar till avgörandet vilka och hur många respondenter som ska utgöra underlag för analysen. Man skulle kunna motivera avgränsningarna med alltifrån ekonomiska begräsningar till praktiska avvägningar. Även om det finns en viss grund till detta även i denna uppsats är avgränsningarna som genomförts primärt motiverade av vad som varit bäst för studien. Vissa val har förefallit som naturliga. Då studien riktar in sig mot bland annat regionala partirepresentanter fanns ingen anledning att intervjua kommunalråd. Med tanke på att studien också har fokus på riksdagsledamöter som grupp fanns ingen anledning att avgränsa på grund av sådant som ålder, tjänstgöringssår eller socioekonomisk bakgrund.
Men hur valet av respondenter har gått till är något som behöver motiveras då detta utgör studiens främsta avgränsning. I valet av respondenter har centralitet varit det vägledande begreppet. Om motsatsen mot att söka centralitet är att söka efter en representativ bredd försöker vi med denna metod peka ut ett antal respondenter vilka vi kan anta är viktiga för studien (Esaiasson et. al. 2017). Detta ska inte blandas samman med informantintervjuer vilka kan byggas på liknande centralitetsprincip. Ett vanligt nästa steg för att välja ut respondenter är via snöbollsmetoden då en intervjuad respondent kan peka ut nästa lämpliga person. Även om detta har förekommit i något enstaka fall under arbetsprocessens gång då en respondent på eget initiativ föreslagit ytterligare en potentiell respondent har detta inte varit den huvudsakliga urvalsmetoden.
I stället har valet av respondenter varit strategiskt och det i bemärkelsen att respondenterna har valts ut på grund av att de kan tänkas vara centrala för att besvara de forskningsfrågor studien
sida 19
vilar på. Utöver det självklara att respondenterna ska inneha uppdraget som riksdagsledamot eller distriktsordförande har endast två övriga faktorer tagits med i beaktande vid urvalet. För det första eftersträvades en någorlunda balans mellan de två grupperna partiföreträdare och riksdagsledamot. För det andra eftersträvades en någorlunda fördelning ifråga om parti. Inte för att partifärgen i sig är något som studien tittade närmare på. Utan för att det skulle kunna uppfattas som snedvridet att endast ta riksdagsledamöter från till exempelvis Socialdemokraterna och distriktsordföranden från till exempelvis Centerpartiet. Tidigare forskning (se exempelvis Isberg 1999) visar också att olika partier har olika kulturer när det kommer till frågor som att bryta mot partilinjen, partipiska och intern hierarki.
Med andra ord; partifärgen är inte en fråga som studien tittar närmare på men för att försäkra sig om att ledamöter från olika partikulturer ändå får företräde har en jämn fördelning när det kommer till partierna efterfrågats. En risk med den valda urvalsmetoden där det sker ett strategiskt urval är att då det är undertecknad som står för urvalet kan även bakomliggande personliga faktorer påverka urvalet. Det kan till exempel tänkas att undertecknad omedvetet söker efter riksdagsledamöter som har engagemang inom liknande sakpolitiska områden eller är av samma ålder, religiös övertygelse och dylikt. I grund och botten är det svårt att freda sig från sådana här faktorer när vi arbetar med forskning, åtminstone när vi inte tar till metoder som slumpmässiga urval eller liknande (i dessa fall utspelar sig urvalsproblematiken tidigare än vid urval av respondenter). Det strategiska valet bygger på en redan etablerad förförståelse. Risken att urvalet vinklas på ett sådant sätt att det omedvetet för oss till en skevhet som endast tjänar till att bekräfta den etablerade förförståelsen är en tänkbar risk. Att helt radera bort dessa risker är otänkbart. En forskare är mänsklig och kan inte radera bort sin egen förförståelse. Vad vi kan göra och vad som varit en del av studiens arbetsprocess är att vara medveten om förförståelsens betydelse och komma ihåg vad som sker med studieprocessen när ens egna glasögon färgar det vi ser.
En avgränsning som vi behöver ta upp för diskussion rör den om val av valkretsar.
Riksdagsledamöterna så väl som de regionala företrädare kommer från valkretsar vilka kan kategoriseras som i huvudsak landsbygd eller glesbygd. Detta kan tänkas ha en viss påverkan på respondenternas svar då ens omgivning kan tänkas ha påverkan på hur människor förstår och ser saker omkring sig. Exakt vilken effekt detta kan ha är svår att urskilja då detta inte är en fråga vi tittar närmare på i studien. Men vi bör komma ihåg att även i valkretsar där det finns mer skog än stad existerar fortfarande urbana centrum. Skillnaden mellan en riksdagsledamot från en mindre valkrets med mycket landsbygd och en från exempelvis Stockholm eller Malmö
sida 20
kanske är mindre än vad den politiska skillnaden är i den egna valkretsen mellan människor som bor i dess universitetspräglade residensstad och en mindre jordbruksort. Detta är en problematik som man alltid kommer ha när urvalet av respondenter inte sker med matematisk noggrannhet. Vårt sätt att hantera det är att vi är medvetna om urvalet, att respondenternas perspektiv och därigenom svar på vissa frågor kan påverkas av deras omgivning och att detta är något vi måste ha i bakhuvudet under analysens gång.
Exakt när man bör avsluta arbetet med att intervjua nya respondenter kan diskuteras. Den vägledande principen i arbetet har varit idéen om teoretisk mättnad. Detta betyder att ifall man har intervjuat och ett tydligt mönster har uppstått kan man överväga om det verkligen är mödan värt att intervjua fler respondenter (Nilsson 2014). Att enbart addera ytterligare respondenter har i sig inget värde för studien. Men om man under arbetets gång upptäcker nya infallsvinklar och det är svårt att etablera ett mönster finns det istället bättre argument för att fortsätta intervjua. Därför har sökandet efter mönster, något som också kan beskrivas som den underliggande berättelsens röda tråd, varit det som fällt avgörandet för hur många respondenter som utgör underlaget i studien.
1.6. Etiska överväganden
Redan i ett tidigare delkapitel diskuterades ifall det hade varit lämpligt att pressa respondenter att mötas för fysiska intervjuer. Ett av argumenten till att detta inte var lämpligt rörde just etiska överväganden och det är detta ämne som vi nu ska fortsätta diskutera.
De främsta etiska överväganden som tagits i studien är relaterade till GDPR vilket är den nu gällande dataskyddslagstiftnigen inom EU. För att garantera att kraven i GDPR uppfylls har det i arbetet följts en noggrann process. Respondenterna har innan respektive intervju gett sitt skriftliga samtycke och utgångspunkten har varit att individerna i grunden äger sina egna personuppgifter. Som ett led i detta har respondenterna haft friheten att när som helst meddela sin vilja att avbryta sitt deltagande. Ingen respondent har under arbetets gång uttryckt en sådan önskan. De har även haft tillgång till både e-postadress och telefonnummer till undertecknad såväl som handledaren.
Tillsammans med handledare insändes till universitetet formuläret för registrering av personuppgifter i uppsatsarbeten. I och med att uppsatsen avslutades raderades
sida 21
personuppgifterna i enlighet med universitetets föreskrifter och det har varit undertecknad som i enlighet med universitetets regelverk haft ansvaret för att radera nämnda uppgifter.
Handledaren har i enlighet med samma regelverk haft ansvaret för att informera registrator om att uppsatsen avslutats och att behandlingen av de insamlade personuppgifterna i och med detta upphört. Under arbetsprocessen har behandlingen av personuppgifterna utförts i enlighet med stegen som universitetet föreskriver från den inledande fasen med att bedöma om det var nödvändigt att behandla personuppgifterna till det nionde och avslutande steget med att radera de insamlade uppgifterna.
Utöver de etiska reflektionerna gällande personuppgiftshanteringen har det även funnits anledning att diskutera och reflektera över anonymiseringen. I metodkapitlet diskuterades hur valet att anonymisera respondenterna eventuellt kunde påverka studien. Därför behövs ingen sådan diskussion i den här delen av uppsatsen.
2. Teoretiskt ramverk
När vi nu tagit oss igenom uppsatsens inledande delar har vi kommit till nästa steg. Det här steget går ut på att närmare titta på det teoretiska ramverk vilket vi kommer inrama vår studie inom. I kapitlet kommer vi först ställa oss frågan varför vi behöver teori, hur vi applicerar den på vår empiri och vad vi menar när vi säger teoretiskt ramverk. Efter det kommer vi för en kort stund uppehålla oss vid frågan om vetenskapsteoretisk utgångspunkt. För även om det är skillnad på teori så som vi applicerar den på empirin finns här bakom en vetenskapsteoretisk utgångspunkt. Nu är inte detta en studie i vetenskapsteori och vi kommer därför inte att vända och vrida på ontologiska och epistemologiska frågor. Men som läsare behöver man få ta del av och som författare beskriva den vetenskapsteoretiska utgångspunkten då detta sätter de yttre ramarna för vad studien kan vara.
Efter dessa två delkapitel tar vi oss vidare till den delen som beskriver representationsteori på det sätt som vi förstår den i den här studien. Närmare hur vi använder denna teoretiska förståelse är något vi kommer få se praktiskt prov på i resultatkapitlet där vi använder representationsteorin som referenspunkt för vår tolkning av empirin.
sida 22
2.1. Varför teori?
Varför är det viktigt att ha en teori? I det vardagliga samtalet är nog inte teoretiska diskussioner det hetaste valet av samtalsämne. Men när teori kommer upp är det inte sällan man i huvudsak tänker på naturvetenskapliga teorier som sedan renässansen försökt förklara universums beståndsdelar. Metateorier som försöker förklara hur samhället, förståelsen och verkligheten hänger samman förekommer även i samhällsvetenskapliga sammanhang. Men i den här studien är sådana här stora teorier, ofta förknippade med vetenskapsteoretiska frågeställningar inte det vi avser när vi pratar om teori.
I den här studien använder vi teori som ett perspektiv vilket hjälper oss när vi betraktar världen.
De flesta människor har förmågan att beskriva händelser. När man tränas som samhällsvetenskaplig forskare finslipar man visserligen dessa färdigheter och man lär sig metoder för att undersöka vad som sker i samhället. Men i grunden är detta inget som gör vetenskapen unik. En vältränad journalist skulle med rätt förutsättningar och metodiska färdighet kunna beskriva, även djupt i detalj vad som sker i samhället. Även sådana saker som till ytan inte ter sig uppenbara kan avslöjas av det granskande ögat. Om nu inte denna förmåga att beskriva samhällsfenomen är vad som i slutändan skiljer samhällsvetenskapen från andra försök att beskriva samhället. Vad är det då?
I metodkapitlet pratade vi om processen att generalisera. I sin bok menade Weiss (1994) att journalistiska texter är typexempel på sådana undersökningar som är fall-fokuserade och inte strävar efter att generalisera. Men som vi redan nämnt är ett av syftena med den här studien att kunna säga något som går utanför de enskilda respondenterna och de svar som återges. För att uppnå detta behöver vi inte bara en vilja att generalisera utan också verktygen att göra detta.
Och det är av denna anledning som vi placerar in teori. Teorin, eller som vi benämner det i den här studien, det teoretiska ramverket ger oss förutsättningar att tänka utanför den tid och rum som en enskild observation är gjord under. Den här möjligheten är också en av de springande punkterna där samhällsvetenskaplig forskning skiljer sig från andra försök att studera samhällsfenomen.
sida 23
2.2. Vetenskapsteoretisk utgångspunkt
Frågor om vetenskapsteori handlar i grund och botten om de två begreppen ontologi (verklighetssyn) och epistemologi (kunskapssyn) (Badersten & Gustavsson 2015, sida 15–17).
Existerar det en objektiv verklighet som är oberoende av mänsklighetens beröring eller är verkligheten så tätt förbunden med mänskligheten att den är beroende av oss? Och hur ser den egentliga möjligheten att förstå vår omvärld ut? Finns möjligheten att genom en noggrann vetenskaplig metod betrakta samhällsfenomen som en objektiv granskare eller är det så pass svårt och till och med omöjligt att förhålla sig neutral att den subjektiva bakgrunden färgar hur vi ser på omvärlden?
Dessa vetenskapsteoretiska frågor är inte oviktiga. Efter att ha läst metodkapitlet och hur vi i den här studien ser på förtjänsterna och nackdelarna med kvalitativ metod jämfört med kvantitativ är det rimligen ingen överraskning att vi ställer oss tveksamma till möjligheten att objektivt betrakta verkligheten. Som forskare är man alltid närvarande i studierna och att friskriva sig från tolkning är inte bara problematiskt utan det skulle även göra den forskande processen en otjänst. För vad kan vi egentligen säga om något om vi inte tillåter vår egen förförståelse att möta den nya kunskapen som vi tar del av i och med studieprocessen? Nog för att det finns problem då naivitet eller till och med fördomar färgar forskningen. Men samtidigt ska vi inte blunda för att det är i konfrontationen mellan etablerad kunskap och ny kunskap som möjligheten att förstå och tolka förbättras.
Efter att ha läst detta och tagit till sig metoddiskussionen kan man som läsare möjligen få uppfattningen att den ontologiska utgångspunkten som är basen i den här studien vilar på någon form av relativistisk verklighetssyn. Utan att gå in alltför djupt i detta bör man som läsare dock ha med sig följande. Den verklighetssyn som är bakgrunden till den här studien menar inte att verkligheten är relativ, snarare är förhoppningen att det finns någon form av objektiv verklighet.
En verklighet som människan kanske aldrig når till då vår förmåga att tolka verkligheten i allra högsta grad är subjektiv. Men kom ihåg att det är skillnad på ontologi och epistemologi och att ontologiska slutsatser måste avgöra epistemologiska val.
sida 24
2.3. Representationsteori
I det här delkapitlet kommer vi presentera den teori, det ramverk vilket är centralt för den här studien. Det centrala begreppet som vi rör oss med är representation och den tidigare forskningen som presenteras i uppsatsen tar sin utgångspunkt i representationsforskningen.
Samtidigt är begreppet ett av de vanligast förekommande i det vardagliga samtalet om politik.
Detta kan dock innebära viss problematik då begreppet riskerar att urvattnas. För vad innebär egentligen att representera någon? Men frågorna stannar inte här. För är verkligen representationen för någon och inte något? Är det någon skillnad på politisk representation och annan representation?
Vad det innebär att representera någon eller något är en fråga som sysselsatt tänkare under lång tid. Frågan i sig är till och med äldre än tanken om folkvalda politiker och allmänna, fria val.
Även fast det saknades vad vi idag skulle kalla för demokratiska institutioner tycktes man fortsatt behöva reflektera kring representation. Då det saknades en tydlig koppling mellan representation och tanken om folkstyre fylldes istället begreppet med mening genom en koppling till auktoritet.
En tidig tänkare som skrev om begreppet och formade det kring auktoritet var Thomas Hobbes.
Problemet med Hobbes som Hanna Pitkin (1972) påpekar och det är något vi bör instämma i är att Hobbes definition blir alltför smal när den föreskriver en snäv auktoritativ variant av representation. Eller som Pitkin själv uttrycker det:
Representing does not mean merely acting with authority from another. There may be such relationships, but they are not what representation is normally like, and they are not what representation means. (Pitkin 1972, sida 28)
Men om vi inte accepterar en definition av representation som baseras på ledares auktoritet vad kan vi då fästa begreppet vid som ger det mening? En del menar att ifall representation inte baseras på auktoritet så bör begreppet istället förknippas med de formella, strukturella demokratiska institutioner som idag existerar? De samhällsdebattörer som förknippar representation med formella institutioner ser också en nutida utmaning i det man menar som en försvagning av dessa. Luke Bretherton (2010, sida 6–7) kastar ljus över debatten där det finns en allmän oro över att de institutioner som många förknippar med den representativa demokratin vittrar sönder i och med ett lägre politiskt deltagande. Denna definition av
sida 25
representation är till sin essens formalistisk och kan vara lockande att ta till sig då de politiska institutionerna präglas av formella regleringar som de flesta känner igen.
Problemet med definitionen är att den blir alltför skral. Dessutom öppnar vi upp för vissa avvägar vilka inte alls kan sägas vara fundament i en demokratisk syn på representation. Den formalistiska representationen handlar mindre om demokratiska värderingar och mer om förmågan att binda människor vid beslut, ofta med formell rätt att via lagstiftning ha det sista ordet. Ytterst få skulle acceptera en definition av representation där vi tvingas erkänna ledarna för några av världens mest ökända diktaturer epitetet av att representera en befolkning enbart på grund av att de uppfyller ett enda hårt ställt kriterium i att kunna binda människor vid beslut?
Dessutom säger den ytterst lite om den faktiska representationsfrågan som den här studien kretsar kring.
Men vad är det som gör att vi accepterar regeringsformens skrivelse om att riksdagen utgör folkets främsta företrädare om det inte är den formella makten att stifta lagar eller ens auktoriteten att binda människor vid besluten? Pitkin (1972) försöker i sin bok dela upp representationen i två olika huvudkategorier i representation som handlar om att standing for respektive acting for. Standing for utgår ifrån en representation som kretsar kring att man som representant ska ikläda sig någon annans skor och stå i dennes plats. Ett sätt att göra detta är enligt Pitkins (1972) descriptive representation vilket tar sin utgångspunkt i att representanterna ska spegla dem som de representerar. Våra riksdagsledamöter skulle därför vara bra representanter om de på ett korrekt sätt återspeglar populationen. Pitkin (1972) menar dock att detta förhållningssätt innehåller flertalet brister. För när kan en representant verkligen helt utgöra en spegelbild? Detta ter sig närmast som en naivitet.
Men descriptive representation är som redan konstaterats inte enda sättet en representant kan
”stand for”. Det finns de som menar att symboler även kan ha den här funktionen. Symbolik handlar i grund och botten om känslor. Varför vissa inte vill låta en flagga vidröra marken eller varför någon väljer att stå upp när nationalsången spelas har i grund och botten inte något med logik att göra. Snarare handlar det om en emotionell reaktion där flaggan likväl som nationalsången har gått från ett tygstycke och musikstycke till att bli en nationell symbol vilken fått de berörda människorna att reagera.
