I detta kapitel presenteras den tidigare forskning som ligger till grund för studien. Allt akademiskt arbete bör sträva efter ett förhållningsätt där man står i en tydlig relation till den forskning som kommit före. Detta betyder inte att man måste stå i ett strävt bundet förhållande till tidigare forskning. Snarare bör ny akademisk produktion syfta till att bryta mark och våga utmana tidigare etablerade sanningar och paradigm. Men utan relation till tidigare forskning är det svårt att argumentera för en stark inomvetenskaplig relevans (Badersten & Gustavsson 2015). Relationen till tidigare forskning syftar, åtminstone i den här studien, till att förstå ett sammanhang. Det som är skrivet på dessa rader och det som presenteras i form av resultat står i relation till tidigare arbete. Genom denna pragmatiska hållning till tidigare forskning ges vi en god möjlighet att inte enbart förstå studiens progressiva syfte. Utan kan även lokalisera problem eller vita fläckar där vår studie lyckas fylla ett tidigare tomrum.
Att presentera tidigare forskning innebär dock en inbyggd problematik och det är att det finns en oändlig mängd statsvetenskaplig forskning som kommit före. Därför behöver vi även här arbeta med avgränsningar. I det här kapitlet presenteras därför den tidigare forskningen som bedömts vara till störst nytta för att förstå det sammanhang som uppsatsen vilar i.
Det finns ingen absolut regel för hur man kan dela upp denna presentation men i uppsatsen delar vi av pedagogiska upp den tidigare forskningen i de två huvudområdena (1) rollen som politiker och representationsforskningen i synnerhet och (2) valkretsens betydelse i svensk, nordisk och annan internationell forskning. Värt att notera är att det inte finns några vattentäta skott mellan dessa två kategorier. Det betyder att huvuddragen kan likna varandra. Något annat vore samtidigt förvånande då all statsvetenskaplig forskning kretsar kring politik som gemensam nämnare.
3.1. Tidigare forskning om rollen som politiker och politisk representation
Var ska vi egentligen börja om vi vill ta oss an forskning kring rollen som politiker överlag och mer specifikt politisk representation. Forskningen kring rollen som politiker varierar i
sida 29
inriktning, varav ett exempel är detta kapitels inriktning på representation och valkrets. När vi reflekterar om forskning kring politikerrollen kommer vi in på ett relativt omfattande område där det finns tämligen rikt med forskningsunderlag. I det här delkapitlet kommer vi därför att koncentrera oss på ett urval av forskning, närmare bestämt Svend Dahls (2011) avhandling
Efter folkrörelsepartiet, Isbergs (1999) studie Riksdagsledamoten i sin partigrupp, den redan
nämnda avhandlingen av Lars Davidsson (2006) och Patrik Öhbergs (2011) avhandling
Politiker med karriärsambitioner – en omöjlig självklarhet.
Något som är viktigt att komma ihåg är att partiforskningen i grund och botten handlar om människor. Här finns ett tydligt exempel i Svend Dahls (2011) avhandling Efter
folkrörelsepartiet: Om aktivism och politisk förändring i tre svenska riksdagspartier. I sin
avhandling undersöker Dahl genom en intervjustudie hur partiaktiva i Miljöpartiet, Moderaterna och Socialdemokraterna förstår förändringarna i sina egna partier under ett antal år och hur de beskriver sitt egna engagemang. Vad Dahl gör i sin avhandling är att han belyser att partiaktiva inte enbart fungerar som en enda, homogen massa som lyssnar blint till partiledningen. Snarare menar Dahl att partierna fungerar inte enbart på grund av att de i partiledningen söker efter möjligheten att utöva politiskt inflytande, utan att detta även gäller för vanligt aktiva medlemmar. Detta menar Dahl gör det möjligt att förstå förändringarna i respektive parti. För skulle de partiaktiva i huvudsak vara en konservativ, ideologiskt fokuserad grupp skulle det vara svårt att förstå nämnda förändringar.
Om vi istället tillåter oss att förstå de partiaktiva som, i brist på bättre ord, röstmaximerande kan detta bidra till att förklara sakpolitisk förändring. I sin avhandling skriver Dahl bland annat:
Och när man väl gått med i ett parti har man varit beredd att stödja sitt parti i vått och torrt – på precis samma sätt som fotbollsupportern förväntas vara lika lojal och sluta upp bakom sitt lag, oavsett om man vinner allsvenskan eller tvingas till spel i superettan. Det är ju ändå mitt lag – eller parti. (Dahl 2011, sida 220)
Dahls (2011) avhandling kommer till nytta för oss därför att den belyser ett antal viktiga principer. Dels poängterar han i avhandlingen det viktiga i att vi har att göra med människor och att även politiker vilka inte är heltidsavlönade rikspolitiker kan ha en viktig röst i det politiska spelet. Detta ger grund för vårt antagande att det är en klok idé att inte enbart koncentrera oss på riksdagsledamöter, utan även på distriktsordföranden. Visserligen fokuserar Dahl (2011) på andra frågor i sin partiforskning än vad vi gör. Men det är sig inget hinder för
sida 30
oss att också använda hans resonemang och argumentation för att det finns något värt i att studera förtroendevalda från politikens olika nivåer.
Ytterligare ett viktigt bidrag till forskningen om politikerrollen finner vi i Magnus Isbergs (1999) studie Riksdagsledamoten i sin partigrupp. Anledningen till att denna studie omnämns är dels att Isberg besitter värdefull praktisk kunskap genom att ha varit kanslichef för riksdagens konstitutionsutskott, dels genom att den belyser den nära kopplingen mellan partierna och riksdagen. Något av det viktigaste som vi kan ta med oss från studien är (1) att partierna har en central funktion för riksdagsledamöterna i form av riksdagsgrupperna, (2) riksdagsgrupperna har en viktig praktisk betydelse, (3) partilojalitet är viktigt och extern kritik uppskattas inte och (4) det verkar finnas en balansgång mellan att företräda partiet nationellt och valkretsen man är vald från.
Isbergs studie är genomförd i en tid då det talades mycket om partiernas kris i form av minskat medlemsunderlag och en allmän uppfattning om att det fanns en risk för att partierna höll på att
tappa greppet. Men trots detta beskriver Isberg partiernas centrala politiska funktion:
Partierna uppträder emellertid inte bara som lyssnare och organisatörer av folkviljan utan också som beslutsfattare i det politiska systemet. De förser stat och kommun med handlingsmål och med personer som beslutar. När det gäller dessa funktioner saknas det skäl att tala om någon kris. (Isaberg 1999, sida 12)
Isberg noterar att även om det finns en viss skillnad mellan riksdagsveteraner i de olika partierna är det representationen av partierna som är det centrala. Isbergs (1999) studie finns med av ett antal anledningar. För även om han studerar frågor som liknar det vi gör i den här studien finns vissa skillnader. Isberg (1999) plockar sina respondenter ifrån veteraner bland riksdagsledamöterna. Styrkan med detta är att dessa har en lång erfarenhet från riksdagsuppdraget och kan tänkas beskriva maktrelationerna inom partierna baserat på detta. I vår studie breddar vi dock underlaget av respondenter i och med att vi också införlivar de regionala representanterna.
Det skulle inte ha varit rätt att helt fokusera på distriktsordförandena utan det finns en viktig pusselbit i att fortsatt ha med ledamöternas perspektiv. Argumentationen för detta är dels att vi i den här studien applicerar en särskild betoning på platsens betydelse som utgångspunkt, något
sida 31
Isberg (1999) inte gör. Men det bör också nämnas att den nämnda studien nu har ett antal år på nacken och det finns ett behov av att hålla forskningen aktuell.
Ett annat exempel på forskning som undersöker relationen mellan partiet och de folkvalda riksdagsledamöterna är Lars Davidssons (2006) avhandling I linje med partiet: Maktspelet och
lojalitet i den svenska riksdagen. I sin avhandling poängterar Davidsson bland annat att det blir
förenklat att se riksdagsledamöter som röstboskap i nåder hos partiledningen. Snarare har mer och mer forskning framställt ledamöterna som i hög grad egna individer. Men relationen är komplex och i avhandlingen försöker Davidsson ge ett teoretiskt bidrag genom att bruka principal-agentteori (PA-teori).
Davidssons bidrag går bland annat ut på att undersöka införandet av ett valt ledarskap som undviker de potentiella problem som en cirkeldelegation kan bidra med. PA-teori går i stora och förenklade drag ut på att försöka förstå delegation och förtroende genom relationen mellan en givare av mandat (principalen) och tagaren av mandatet (agenten). Davidsson skriver bland annat:
Genom införandet av ett valt ledarskap som mellanliggande länk förändras principal-agentrelationens natur, till en situation av delegation och återdelegation. Delegationsproblemen i parlamentariska partigrupper kan då istället förväntas vara mindre omfattande än i de flesta andra principal-agentförhållanden. (Davidsson 2006, sida 296)
I sin avhandling analyserar Davidsson två stora reformer i riksdagen, (1) införandet av personval och (2) reformen av statens budgetarbete. Davidsson visar i sin avhandling på osäkerheten i det svenska valsystemet. För i och med införandet av inslag av personval i valsystemet har Sverige fortsatt än idag en situation där det finns en blandning av personval och partival. Davidsson konstaterar dock att denna blandning inte är optimal: ”För väljarnas möjlighet till ansvarsutkrävande är det därför bäst att renodla systemet för representation i en demokrati” (Davidsson 2006, sida 319)
Vår studie kan hämta inspiration från Davidssons (2006) avhandling men den skiljer sig också på ett antal centrala punkter. Vad som görs i avhandlingen är att den ger extra ljus åt att belysa vikten av representation och hur vi förstår representation. Skillnaden består i att Davidsson (2006) använder sig av principal-agentteori. Teorin kan bidra till att förklara relationer där det
sida 32
finns ett mått av representation. Det bör rimligen finnas utrymme för ytterligare teoretiska resonemang, vilket den här studien är ett exempel på. Dessutom saknar också Davidssons (2006) avhandling den regionala nivåns som utgångspunkt. Något som vi kan ha som ytterligare argument för att motivera studien.
Ett alternativt sätt att förstå rollen som politiker finner vi i Patrik Öhbergs (2011) avhandling
Politiker med karriärambitioner – en omöjlig ekvation. I avhandlingen ställer Öhberg frågan
vad som egentligen driver politiker. Han menar att den allmänna mediala bilden ibland kan få det att framstå som att enskilda politikers karriärsambitioner och konkurrensen om diverse politiska uppdrag inte är en viktig faktor i svensk politik. Utan att det är partierna som är den huvudsakliga drivkraften i politiken och till och med att de med karriärsambitioner motarbetas av partierna. Men är det verkligen på detta vis?
Öhberg lyfter fram att det historiskt har funnits en skillnad mellan en mer individbaserad amerikansk statsvetenskaplig forskning kring rollen som politiker och den europeiska forskningen som betonar att politiker är underordnade institutionella strukturer:
Det finns betydande skillnader mellan amerikansk och europeisk forskning. Medan amerikanska forskare nästan uteslutande har kommit att fokusera på den enskilde aktörens drivkrafter, har den europeiska forskningen under längre tid hållit sig kvar vid att se politikerna som underordnade institutionella normer och strukturer. (Öhberg 2011, sida 32).
Öhberg slutsats är varken svart eller vit. För även om han kommer fram till att i jämförelse med andra europeiska länder har Sverige relativt få parlamentariker med tydliga karriärsambitioner så betyder det inte att de är frånvarande. Utan politiker med personliga karriärsmål är enligt Öhberg en del av det svenska politiska systemet. Öhberg kommer även fram till att de politiker som har karriärsambitioner utmärker sig mot övriga. I avhandlingen skriver han i hänvisning till vad som utmärker karriärsfokuserade politiker att: ”Ofta är det yngre personer från resursstarka familjer, hemmahörande i Stockholmsområdet, som vid inträdet i riksdagen varit yrkespolitiker” (Öhberg 2011, sida 141). Vidare visar studiens resultat att faktorer som den enskilda väljaren och valkretsen är av mindre betydelse. Istället är fokus den egna åsikten och att göra sin röst hörd genom att bland annat ta strid internet i partiet.
Vid sidan av detta konstaterar även Öhberg att de politiker som har karriärsambitioner är tydligare intresserade av det partispelet genom att vinna interna debatter och etablera goda
sida 33
relationer med partiledningen. Öhberg kommer även fram till att påståendet att karriärsmotiverade politiker missgynnas i karriären rimmar illa med avhandlingens resultat:
Jag finner på så vis inget stöd för att karriärsambitioner håller den enskilde ledamoten tillbaka. Föreställningen om att karriärsambitioner är ett anatema i den svenska riksdagen behöver därför nyanseras. Ledamöter med karriärsambitioner har tvärtom över tid varit mer framgångsrika än andra. (Öhberg 2011, sida 141)
Vad kan vi då hämta från Öhbergs avhandling? Till viss del kan vi säga att den här studien är en utveckling av Öhbergs forskning. För även vi är i hög grad intresserade av riksdagsledamöternas förmåga att inte enbart ställa sig i ledet och lyda partiledningen. En logisk konsekvens av idéen om att den regionala nivån kan ha betydelse för ledamöternas representation är att de eventuellt kan ha en vilja att stå upp emot den egna ledning och argumentera för en annan linje än den nationella. Även om Öhberg har ett annat perspektiv i och med att han fokuserar på politikers karriärsambitioner så är frågan om viljan att hävda sig fortsatt den samma. Skillnaden blir att i vår studie är motivationen att hävda sig inte baserat på viljan att göra karriär utan grundat i vad den egna valkretsen och partidistriktet anser i frågan. När vi nu läst igenom tidigare forskning om rollen som politiker har vi fått stöta bekantskap med ett antal olika förhållningsätt. Vad vi ser är att det finns inspiration att hämta från tidigare forskning om riksdagsuppdraget och rollen som politiker i dagens Sverige. Men det finns också öppningar där den här studien kan bidra. Dels genom att den bidrar med ett dagsaktuellt perspektiv (jämför med Isbergs bok från 1999), dels genom att vi applicerar en viss teoretisk förståelse (jämför med Davidssons avhandling från 2006 där han utgår ifrån principal-agentteori) och dels genom att vi utgår ifrån den regionala nivåns betydelse (jämför med Öhbergs avhandling från 2011).
3.2. Tidigare forskning om valkretsens betydelse
Om vi i delkapitel 4.1. tittade på några av de centrala verken kring forskningen om riksdagsuppdraget och rollen som politiker kommer vi i det här delkapitlet fokusera på valkretsens betydelse. Även om det till ytan kan verka annorlunda består Sverige av 29 regionala valkretsar vilka tilldelas ett antal riksdagsmandat. Vi har redan i föregående delkapitel berört tidigare forskning vilken kan sägas stå väldigt nära forskningen kring valkretsens betydelse. Det tydligaste exemplet är Isbergs (1999) studie där riksdagsveteraner ger uttryck
sida 34
för en dragkamp mellan att företräda det nationella partiet och den regionala valkretsen. Vi kommer i det här delkapitlet gå igenom forskning som är relaterad till Riksdagsundersökningen och de publikationer som kommit från dess senaste empiri. Vi kommer även titta på ett kanadensiskt bidrag och dessutom göra en kort historisk tillbakablick över viktiga milstolpar i forskningen kring valkretsens betydelse och funktion.
Riksdagsundersökningen (RDU) genomförs vart fjärde år av forskare kopplade till Göteborgs
universitet. Undersökningen utgörs av en enkätstudie som riktar sig till riksdagsledamöter och har genomförts alltsedan år 1969. Senast i tiden genomfördes denna efter valåret 2014 vilket bland annat resulterade i forskningsantalogin Folkets främsta företrädare (Karlsson red. 2018). Till detta finns det även en undersökning som riktar sig till kommunala och regionala politiker vilken heter Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen, förkortat till KOLFU. Tillsammans med RDU har detta bland annat resulterat i boken Svenska politiker: Om de
folkvalda i riksdag, landsting och kommun (Karlsson & Gilljam red. 2014).
Representation är överlag ett viktigt tema i forskningen då de folkvalda har som en central uppgift att företräda folkets vilja och omvandla detta till beslut (Karlsson 2015). Man kan förstå representation på flera olika sätt, till exempel som att handla om vikten av en generell åsiktsöverensstämmelse mellan folkvalda och medborgare eller som en fråga om social representation. I den här studien intresserar vi oss för riksdagsledamöternas kopplingar till det regionala och lokala. Och i antologin Folkets främsta företrädare (Karlsson red. 2018) ställer sig bland annat David Karlsson frågan om man kan säga att det finns ett kommunparti i riksdagen. Bland annat menar Karlsson att baserat på svaren i Riksdagsundersökningen från 2014 påverkar förekomsten av multipla mandat hur ledamöterna ser på statens inflytande över kommunerna.
Relaterat till den här studien är det här intressant. För det visar att vissa faktorer tycks kunna påverka hur ledamöterna ser på i det här fallet relationen mellan stat och kommun. Något som är intressant då det är en studie som ändå försöker belysa relationen till en plats, i det här fallet kommunen. Skillnaden jämfört med vår studie är att vi inte fokuserar på kommunerna utan på den något större platsen regional nivå/valkrets. Men vi kan fortsatt inspireras av det faktum att ledamöterna tycks kunna påverkas av olika faktorer i hur de ser på politiska frågor. Häri finns en öppning för att det också kan finnas skillnader i hur man ser på riksdagsuppdraget.
sida 35
I samma antologi menar Karlsson (2018) att Sverige skiljer sig relativt mycket från länder med starka personvalssystem där man ägnar mer tid åt valkretsarbete, som på engelska kallas
constituency service. I sin text lyfter han fram Finland som en närliggande kontrast mot det
svenska systemet. En mer genomgripande studie i frågan presenterar Karlsson (2018b) i sin artikel Putting Party First: Swedish MPs and their Constituencies. Studien är baserad på data som är inhämtat från riksdagsundersökningar gjorda mellan 1985 och 2014. I artikeln kommer Karlsson fram till att bilden av att riksdagsledamöter i huvudsak ser sig som representanter för sina partier och inte valkretsarna är korrekt. Dock menar Karlsson att detta inte utesluter att man försöker lyfta enskilda frågor som är viktiga för den egna valkretsen. Men att valkretsen inte verkar vara prioriterade för ledamöterna.
Det här är för oss ett intressant resultat. För å ena sidan tycks det inte vara omöjligt för riksdagsledamöter att lyfta valkretsspecifika frågor. Men Karlssons (2018b) resultat tycks ändå peka på att valkretsen i sig inte verkar vara det centrala, utan att det är den nationella partirepresentationen som får företräde. Något som står i motsats till vårt antagandet att den regionala platsen är en central utgångspunkt för riksdagsuppdraget.
Man kan studera detta på olika sätt men ett tillvägagångsätt är enligt Karlsson (2018b) att titta på vilka riksdagsmotioner ledamöterna lägger. För även om motioner från enskilda ledamöter ytterst sällan tar sig hela vägen till lagboken kan de ändå ge en indikation om att en fråga är prioriterad. Enligt Karlsson, som hänvisar till Lindgrens (2007) uppsats, kan vi se att antalet motioner som relaterar till en valkrets är så pass lågt som 17% under perioden 1991–2002. I artikel menar Karlsson (2018b) att deltagande i den offentliga debatten och att lyfta valkretsspecifika frågor är andra tillvägagångsätt som ledamöter väljer då de ändå lyfter valkretsspecifika frågor:
Helping a local university and questions relating to defense and infrastructure are specifically mentioned, along with issues relating to organized crimes and drug polices of special relevancy for the constituency. (Karlsson 2018b, sida 98)
När vi tittar på både RDU-undersökningen och KOLFU-undersökningen ser vi att den brukade metoden är kvantitativa enkätundersökningar. Även Lindgrens (2007) uppsats är baserad på en liknande kvantitativ metod där man tittar på antalet motioner. Här kan vår studie fylla en viktig funktion i att vi utgår ifrån en annan metod. För en djupare diskussion om de positiva sidorna av att bruka kvalitativa intervjuer hänvisas till metodkapitlet 1.3. Men vad vi kan konstatera här
sida 36
är att vi genom att bruka en annan metod kan belysa och vända på frågorna som ställs till respondenter på ett annat sätt än vad man kan göra i exempelvis RDU-undersökningen. Detta får anses som ett centralt argument för studiens relevans då olika metoder kan öppna för olika vägar.
Innan vi går vidare till att studera resultatet ska vi upprätthålla oss ett tag vid den internationella forskningen kring valkretsens betydelse. Denna forskning är omfattande, framförallt i USA och Miller och Stokes Constituency Influence in Congress från 1963 får ses som ett tidigt bidrag. I sin artikel belyser Miller och Stokes (1963) att det närmast är en del av den amerikanska självbilden ända från landets grundande att valkretsen ska ha betydelse för den federala representationen, framförallt när det gäller kongressens lägre kammare representathuset. Vad vi kan ta med oss från artikeln är poängen i att den regionala nivåns betydelse inte nödvändigtvis behöver vara statisk i den bemärkelsen att den är lika i alla tänkbara situationer. För både folkvalda och väljare kan exempelvis en fråga vara mer eller mindre viktig och därmed betyda