Allan Etzler Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige Historia och språk

Historia och språk

1944 avlägger historikern och språkforskaren Allan Etzler doktorsavhandlingen Zigenarna

och deras avkomlingar i Sverige. Historia och språk.56 Etzler hade under 1930-talet varit fångvårdsassistent på Långholmsfängelset och där kommit i kontakt med resande. Till en början rörde Etzlers studier ”de nutida zigenaravkomlingar som kallas tattare”, men växte med tiden till att omfatta även de svenska zigenarnas historia.57

Benämning

Etzler väljer att genomgående benämna resande som ”tattare” eller ”svenska zigenare”

Tolkning av resandekulturen och dess ursprung

Framför allt kapitlet Svenska tattare – zigenaravkomlingar berör resande. Som man kan utläsa av titeln på kapitlet anser Etzler att resande främst bör ses som en ”blandras” mellan ”zigenare” och svenskar. Etzler går utifrån detta synsätt i polemik mot tre samtida debattörer; Ivar Lo-Johansson, C. M Bergstrand och Gunnar Dahlberg. Etzler vänder sig mot Johanssons antagande att resande är ”degenererade ättlingar till gamla tiders asiatiska och europeisk tartarfolk”, Bergstarnds antagande att resande är ”produkten av en under århundraden försiggången blandning av asociala element” och slutligen Dahlbergs påstående att det inte skulle finnas ”någon hållpunkt för antagandet att tattare ur

56_{Etzler, Allan. Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige: historia och språk. 1944, Almqvist & Wiksell} 57 _{Svensson, Birgitta. 1996, s. 39}

36

rassynpunkt skulle skilja sig från svenska folket i övrigt”.58 Som främsta bevis för att styrka teorin om att resande är zigenarättlingar pekar Etzler på språket. Ingen annan stans än hos resande lever zigenarnas språk naturligt enligt Etzler, som även menar att detta språk inte skall blandas ihop med andra förbrytaridiom. Syftet med avhandlingen säger Etzler vara att ge de resandes egen inställning till samhället och varandra.59 För Etzler är en ”tattare” en person som tillhör en släkt av tattarkaraktär och som vuxit upp med tattarspråket som naturligt tungmål. Etzler pekar vidare på vikten av att komma till en konsensus i frågan om vad begreppet tattare skall gälla. Detta för att på mest praktiska sätt kunna behandla det framväxande tattarproblemet. Att Etzler ser debatten kring resande som en rasfråga framgår tydligt då han i sin avhandling uppmanar statsmakten att ”övervaka och handleda denna farliga och försummade folkgrupp… snabbare än hittills kommer den annars framdeles att smälta samman med de sämsta elementen av landets övriga befolkning”.60

Källmaterial och utgångspunkt för forskning

Som underlag för avhandlingen använder sig Etzler främst av arkivmaterial från folkminnesarkiven i Lund, Göteborg och Uppsala. Vidare användes arkivmaterial från landsarkiv, krigsarkivet, hovrättsarkiv, socialstyrelsens arkiv etc. Utöver detta genomförde Etzler även intervjuer med resande på fängelser runt om i landet, främst Långholmen.

Kännetecknande drag och yrken/försörjning

Vad beträffar kännetecknande drag och yrken kan man läsa att resande har starka familje- och släktband och att man vanligtvis gifter sig ungt och får många barn. Mellan många släkter härskar ofta gammal fiendskap som kan ta sig uttryck i hätska och blodiga fejder. Knivslagsmål anses typiska för denna typ av släktuppgörelser.

58_{Etzler, Allan. 1944, s 155-156} 59 _{Ibid. 1944, s 161}

37

”Bakom många av de blodiga uppträden, som ägt rum tattare emellan, ligger alltså icke endast en naturlig vildhet utan också en primitiv rättsuppfattning, som är ytterst karakteristisk för rasen… Kärleken till kniven är stark och ursprunglig hos rasen”. 61

Vad beträffar resandes syn på övriga samhället menar Etzler att de saknar total social känsla för alla som inte tillhör den egna ”rasen” och att de endast har nyttosynpunkten för ögonen i sitt umgänge med ”vanligt folk”. Vidare menar Etzler att en ”rasmedveten tattare” i grunden känner en utpräglad överlägsenhet och ett djupt förakt mot alla som inte tillhör hans eget folk, även dem som för en liknande tillvare likt de resandes.62 Själva betraktar de resande sig enligt Etzler först och främst som ett handelsfolk. De flesta av dem anses syssla med affärer av något slag, vanligtvis häst- och gårdfarihandel. Hästhandeln framhävs särskilt och de resande anses ha en medfödd kärlek och förmåga att handskas med hästar. I beskrivningen av hästhandeln belyses även de resandes benägenhet till bedrägeri. De anses vanligt att resande färgar hästar, filar framtänderna på dem, piggar upp dem med brännvin och arsenik osv. Allt för att dölja hästarnas brister och frambringa ett högre pris. Etzler menar att de resandes affärsverksamhet ofta endast tjänat som täckmantel för andra och skummare förvärvsgrenar som bettleri, snatteri, kvacksalveri, trolldoms- och spåkonster osv. Handelsfärder och marknadsbesök anses spela en central roll i de resandes affärsverksamhet, men även i deras kultur. Resandet utsträcker sig inte över hela landet utan olika släkter anses ha olika områden som de håller sig till, vanligtvis omfattande något eller några landskap som dess stamfäder befarit. Resorna anses inte endast omfatta handel utan även släktmöten, supargillen och uppgörelser med vänner och fiender.

Ökad folkupplysning, snabbare kommunikationer, radio och tv m. m anses dock ha ökat misstänksamheten gentemot resande och tvingat dem att i allt större grad försöka smälta in och dölja sig bland den vanliga befolkningen. Bilismens genomslag och hästens minskande betydelse ser Etzler även som ett hårt slag emot de resande.

”Bilålderns tattare med sina försvårade utkomstmöjligheter, sin större obundenhet och sin formlösa levnadsföring kommer att bereda ordningsmakten åtskilliga bekymmer”.63

61 _{Ibid. 1944, s 162-163} 62 _{Ibid. 1944, s 165} 63_{Ibid. 1944, s 169}

38

Etzler konstaterar att ”bilålderns tattare” har utplånat de provinsiella särdragen och bidragit till att ”uppluckra rasgemenskapen”.