6. Resultat av avhandlingar och litteratur
6.2 Carl-Martin Bergstrand Tattarplågan Tattarna i svenskt folkliv
folkliv
1942 utkom Carl-Martin Bergstrand med boken Tattarplågan. Tattarna i svenskt folkliv.64
Boken kan inte sägas ha något större forskningsvärde vad beträffar resandes ursprung då den främst behandlar folklore kring resande. Boken kom dock att spela en viktig opinionsbildande roll angående den framväxande ”tattarplågan” som sedermera skulle komma att bana väg för Adam Heymowskis forskning.
Benämning
Bergstrand benämner själv resande uteslutande som ”tattare”. Då boken till stor del baseras på intervjuer gjorda av Västsvenska folkminnesarkivet i Göteborg förekommer i dessa intervjuer dock även andra benämningar. Exempel på dessa är: rackare, skojare, fanter, tavringar, tater osv.
Tolkning av resandekulturen och dess ursprung
Bergstrand delar inte Etzlers syn på resande som en ”blandras” mellan ”zigenare” och svenskar utan ser dem främst som svenskättlingar och avkomlingar till utövare av vad man benämnde som pariayrken, exempelvis rackare, nattman och bödel.
”Våra dagars tattare ha förmodligen som regel något zigenarblod i sina ådror, men i huvudsak är tattarsläktet säkerligen produkten av en under århundraden försiggången blandning av asociala element, så som frigivna trälar, förrymda brottslingar, krigsfångar,
39
frigivna fångar, avskedade soldater, rackare, lösaktiga och lättjefulla kvinnor och andra förkomna eller utan tukt uppvuxna individer”.65
Bergstrands bok är framför allt intressant som ett tidsdokument över de fördomar som fanns gällande resande och som senare kom att utvecklas allt tydligare av opinion och myndigheter i den så kallade ”tattarplågan”. För Bergstrand är en ”tattare” en individ som tillhör en släkt, som i generationer fört ett vagabonderande liv och skaffat sig utkomst av ”tattaryrket”.66 Bergstrand fäster således ingen större vikt vid språk eller etniska markörer så som hudfärg, hårfärg, kroppsbyggnad etc. och är generellt mindre benägen än Etzler att prata om ras eller rasegenskaper.
Källmaterial och utgångspunkt för forskning
Som underlag för boken har Bergstrand främst använt sig av uppteckningar gjorda av Västsvenska folkminnesarkivet i Göteborg, samt protokoll över biskops- och prost visitationer och sockenstämmoprotokoll i Västergötland och Bohuslän.67
Kännetecknande drag och yrken/försörjning
Bokens olika kapitel ger en aning om hur resande beskrivs. Talande exempel är följande:
Clairvoyance och spådomskonst, Tattarnas hämnd, Slagsmål, Hur förtrollning förekoms,
Stöld, Dråp och mord osv.68 Då boken främst utgörs av material från folkminnesarkiv är det främst allmogens syn på resande som kommer fram, Bergstrand gör dock inlägg med jämna mellanrum.
Bilden som förmedlas av resande är tämligen lik den som förmedlas av Etzler, vilket kanske inte är så konstigt då båda använt sig till stor del av folkminnesarkiv och olika kyrkoprotokoll. Resande anses ovanligt fruktsamma och sägs vanligtvis föda sitt första barn vid 16 års ålder. För det mesta anses de leva i usla hygieniska förhållanden och dryckenskap samt vara särskilt benägna till blodiga släktfejder som aldrig velat upphöra.
65Ibid. 1942, s 7 66Ibid. 1942, s 8 67Ibid. 1942, s 11 68Ibid. 1942, s 139-140
40
De anses leva ett rörligt liv och ständigt vara på resande fot. Vidare anses de utomordentligt skickliga i konsten att komma underfund med allmogens övertro och samvetslösa, då det gäller att utnyttja denna. Kvacksalveri anses allmänt vara en betydande inkomstkälla för resande.
Vad gäller sysselsättning fäster Bergstrand likt Etzler stor vikt vid hästhandeln. De resande anses särskilt fästa vid hästar och kunniga inom handel med dessa. Likt Etzler påpekar även Bergstrand att resande många gånger tog till olika knep för att sälja gamla hästar. Man påstås ha utfodrat hästarna med kalk i syfte att de skulle svälla och se större ut, hällt i dem brännvin och arsenik för att de skulle framstå som piggare, filat tänderna på dem för att få dem att verka yngre osv.69 Ett yrke som under äldre tider ansetts särskilt förknippat med resande är Rackarens. Detta innebar att avliva och flå häst, hund och katt. Om en bonde hade tagit skinnet av en häst menar Bergstrand, att denne hade kallats för rackare fortsättningsvis. Då både Bergstrand och Etzler utgår från släkttillhörighet, yrkesval, vagabonderande liv etc. i sin definition av vad som är en ”tattare” kan detta ge en inblick i hur ett tattarstigma växte fram.
Etzler och Bergstrand kan sägas ge en tämligen likartad beskrivning vad gäller karaktäristiska drag hos resande. Då Bergstrands bok främst berör folklore kan man dock i denna utläsa en hel del mellan raderna av vad som sägs. Framför allt om hur resande spelade på allmogens vidskeplighet och hur man gick till väga för att utnyttja de fördomar som fanns till egen nytta. Särskilt förekommande är kloka gummor som erbjuder magiska kurer vid olika åkommor så som exempelvis engelska sjukan (D-vitaminbrist) och tandvärk eller hjälp vid förlossningar eller misskörd. Särskilt engelska sjukan och resandes förmåga att bota denna dyker upp vid flertalet tillfällen. Att de resande inte enbart spelade på allmogens vidskeplighet utan faktiskt kunde besitta viktig kunskap kan följande citat, angående botandet av engelska sjukan (D-vitaminbrist), visa.
”Rackare-Martin, som var häradsrackare, hade denne Duvas huvudskål i förvar och botade skiver (engelska sjukan) med den. Det sjuka barnet skulle dricka mjölk ur den”.70
69Ibid. 1942, s 31-32 70Ibid. 1942, s 39
41
Rackare-Martin klär sin kur i en viss mystik då han låter barnet dricka ur en bit utav ett kranium men om man bortser från rekvisitan så botar han D-vitaminbrist med mjölk. Således bör han ha en viss aning om vad sjukdomen rör sig om och utvecklar sedan detta till en akt där huvudskålen kommer i centrum.
Förutom att ge en inblick i hur resande kunde vända fördomar till ett lönsamt förvärv så kan man även vid flera tillfällen läsa om hur allmogen tog lagen i egna händer och fördrev resande från olika byar eller misshandlade dem. Även detta ger en inblick i den verklighet som resande levde i och de motsättningar som fanns mellan allmoge och resande. Sannolikt var detta inte normal förhållandet mellan resande och allmoge men det ger en inblick i de motsättningar som senare kom att utnyttjas i propagandan mot resande.
Generellt kan sägas att Bergstrand, trots att han främst lyfter fram de fördomar som fanns kring resande, inte har en lika negativ syn på resande som Etzler. I slutordet av boken påpekar han att det nuförtiden (1942) finns många ”tattare” som försörjer sig uteslutande genom köpenskap och sina händers arbete utan att varken tigga eller stjäla.71 Bergstrand är inte heller lika uppenbart influerad av rasbiologin som Etzler. Till skillnad från Etzler nämner inte Bergstrand nedärvda rasegenskaper eller dylikt som en del av problemet med ”tattarplågan” utan talar istället om möjligheterna att ”dana samhällsnyttiga medborgare”.