4.3 Intervju med David Baas
5.1.1 Allerns och Pollacks fem punkter
5. Analys
Under den här rubriken analyseras huvudmaterialet utifrån teorierna.
5.1 Mediedrev
Expressens omfattande publicering av materialet som rör Sverigedemokraterna är svårt att placera i ett fack. Att klassa en mediehändelse som ett drev är med tanke på de olika tolkningarna av begreppet aldrig självklart. Rosenberg skriver om
mediedrevet som något negativt och överdrivet, vilket innebär att om man klassar en mediehändelse som ett drev efter Rosenbergs tolkning säger man egentligen att journalisterna gjort ett dåligt och kanske tendensiöst arbete. I fallet med Expressens publicering är det onekligen svårt att avfärda uppgifterna som publicerades som bagatellartade. Att föra fram oegentligheter bland folkvalda riksdagsmän ingår i journalistens huvuduppdrag enligt 1972 års pressutredning: granskning108. Ser man alltså till innehåll och fakta är det ofta svårt att avfärda Expressens publicering som ett mediedrev enligt Rosenbergs resonemang. Frågan är däremot om ett mediedrev verkligen handlar om fakta och innehåll. Ordet drev i sin ursprungliga betydelse innebär att en blodtörstig flock jagar ett ensamt vilt. Alltså är inte orsaken till varför någon jagas lika relevant som vilka som jagar. Mediedrev är i många sammanhang ett begrepp med subjektiv betydelse och en mediehändelse klassas och tolkas olika beroende på betraktarens öga. För att i någon mån kunna definiera Expressens publicering av SD-filmen måste man vända sig till forskningen. Ester Pollack och Sigurd Allern har fem punkter som karakteriserar ett mediedrev.
5.1.1 Allerns och Pollacks fem punkter
Medieforskarna Ester Pollack och Sigurd Allern har i boken Skandalenes
markedsplass sammanställt fem punkter som karakteriserar ett mediedrev. Under den här rubriken analyseras punkt för punkt i förhållande till Expressens publicering av SD-filmen som en del i att försöka ta reda på om mediehändelsen kan klassas som ett drev. Punkterna är följande109:
“1. Mediedrev är en omfattande, intensiv och kritisk rapportering riktad mot en eller
108 SOU 1975:78
flera personer, organisationer eller institutioner.
2. Består av personliga anklagelser som kan karaktäriseras som en skandal. 3. Där flera dominerande redaktioner och medier deltar över en bestämd tid. 4. Med samma perspektiv, journalistiska vinkling och dramaturgi.
5. Där utgången i fallet är oviss.”110
Den första punkten innehåller många steg. Ett mediedrev ska både vara omfattande, intensivt och kritiskt, samt riktat mot en eller flera personer organisationer eller institutioner. Orden som Pollack och Allern använder är inte direkt definitiva. Det finns inga skalor för om något är omfattande eller inte, inte heller för om någonting är intensivt. Är då Expressens publicering kring SD-filmen omfattande?
Huvudmaterialet i publiceringen är den film som Kent Ekeroth spelade in under natten den tredje juni 2010. Filmen är i sin helhet cirka 20 minuter lång och visar bitar av ett större händelseförlopp. Filmen har sedan klippts ner i mindre bitar innan
publicering och fokus har legat på vissa små sekvenser som varit någon, eller några, minuter långa. Dessa få minuter film som varit huvudfokus under publiceringen är händelserika, kontroversiella och har högt nyhetsvärde men de är inte omfattande. Det går här att jämföra med andra avslöjanden av politiska skandaler där huvudmaterialet varit betydligt mer omfattande. Bland annat Ekots avslöjande av Saudi-affären där mängder av dokument och rapporter som visade ett systematiskt fel låg grund för publiceringen. Carema-skandalen är också ett exempel där materialet bakom
publiceringen var väldigt stort och innefattade flera vårdhem och en längre tidsperiod. I jämförelse med dessa två går det knappast att kalla Expressens huvudmaterial omfattande, men ett smalt material innebär inte per se en icke omfattande publicering. Bland annat handlar ”omfattande” om spridningen av nyheten till andra medier, det kommer att diskuteras under Allerns och Pollacks tredje punkt. Oavsett spridningen går det också att argumentera för att Expressens publicering var omfattande. Nästan alla personer som medverkar i SD-filmen har på ett eller annat sätt fått komma till tals i Expressens publicering. Journalisterna bakom nyheten har identifierat, hittat och pratat med alla som var inblandade i konflikten den tredje juni 2010. Alla tre politiker, Almqvist, Ekeroth och Westling, intervjuas och uttalar sig. Kvinnan i filmen, Anna Östrand, medverkar i många publiceringar speciellt de första dagarna.
Den aggressiva mannen samt polisen som griper honom uttalar sig också om händelsen, om än först några dagar in i publiceringen. Den enda av filmens många huvudpersoner som inte medverkar i Expressens artiklar och tv-inslag är komikern Soran Ismail. Han gör ett enda utspel under mediehändelsen och det är en
debattartikel i Dagens Nyheter. Att på det här viset låta alla inblandade komma till tals ger publiceringen bredd och gör den också väldigt omfattande.
Huruvida publiceringen är intensiv eller ej är betydligt lättare att svara på. Från första publiceringsdagen den 13 november toppar nyheter om SD-filmen Expressens
webbsida konstant i mer än en vecka. Dag två publiceras hela 16 artiklar på expressen.se rörande skandalen och papperstidningen har mer än ett uppslag om Sverigedemokraterna fram till den 20 november. Det är ett högt tempo och en intensiv publicering.
Är då publiceringen kritisk och riktad ”mot en eller flera personer, organisationer eller institutioner.”? Kritiken är tydlig. Framför allt Almqvist anklagas för att uttalat sig rasistiskt, nedsättande och för att ha ljugit. Almqvist är från början i fokus för
publiceringen men efter hand uttalar sig flera Sverigedemokrater, bland annat Ekeroth och Westling, och då det blir tydligt att även de ljuger riktas hård kritik mot dem. Sedan flyttar fokus och kritik riktas mot partiet Sverigedemokraterna, deras nolltolerans mot rasism ifrågasätts och toppnamn inom partiet, bland annat
partiledaren Jimmie Åkesson själv, anklagas för att ha haft vetskap om filmen innan. Expressens rapportering av SD-filmen är alltså omfattande, intensiv, kritisk samt riktad mot flera personer. Därmed stämmer den väl in med Allerns och Pollacks första punkt.
Punkt nummer två säger att ett mediedrev ”består av personliga anklagelser som kan karaktäriseras som en skandal.”. Precis som första punkten handlar även denna om en definitionsfråga och eget tyckande. Huruvida något karaktäriseras som en skandal eller inte är i princip lika subjektivt som om något är ett drev eller ej. Tydligt är ändå att Expressen rapporterat om SD-filmen som en skandal. Att som folkvald
riksdagsman ljuga och agera omoraliskt klassas otvivelaktigt som skandal i de flesta journalisters ögon. Vad gäller ”personliga anklagelser” har främst Erik Almqvist anklagats, men också Kent Ekeroth, Christian Westling och Sverigedemokraterna som
parti. Anklagelserna i stort är de som nämndes ovan där fokus främst legat på
lögnerna. Denna andra punkt har däremot inte speciellt mycket tyngd när det gäller att begripa vad ett mediedrev är. Som tidigare fastställt gör en skandal i sig inget
mediedrev utan är en isolerad händelse. Ett mediedrev kan det bli först när skandalen uppmärksammas vilket leder till punkt nummer tre.
Punkt nummer tre är en av de viktigaste punkterna i Allerns och Pollacks definition av ett mediedrev. Den handlar om spridningen till andra medier och hur ”flera betydande redaktioner deltar över en bestämd tid”. Utan att uppfylla detta kriterium spelar det knappt någon roll hur väl en mediehändelse stämmer in på de övriga punkterna: en ensam tidning kan aldrig bedriva ett drev helt på egen hand. En redaktion, oftast den som gjort avslöjandet, går i bräschen och sticker ibland ut men en ensam jägare gör inget drev. I Expressens fall är det precis så: tidningen har haft mängder med exklusivt material och i många fall satt agendan för publiceringarna under SD-skandalen men andra medier var mycket snabba på att rapportera om händelsen. Tidningens huvudkonkurrent Aftonbladet publicerade nästan lika intensivt som Expressen själva och även etermedier som Ekot och TV4-nyheterna ägnade stora delar av sina sändningar åt Sverigedemokraterna under de mest händelserika dagarna.
Utöver spaltmeter ska också vinkel, perspektiv och dramaturgi tas i beräkning enligt punkt nummer fyra. Ett mediedrevs dramaturgi är speciellt utmärkande och intressant att analysera. Därför görs den analysen under en egen rubrik nedan.
Punkt nummer fem slår fast att ett mediedrevs utgång alltid är oviss. En oviss utgång är nära knuten till drevets dramaturgi eftersom det handlar om händelseförloppet. Det Allern och Pollack antagligen menar är att ett mediedrev aldrig går att planera då det är beroende av en skandaliserad part som gör utspel och därmed påverkar
händelseförloppet. Precis som David Baas antyder i intervjun går det aldrig att förutse exakt hur en människa kommer att reagera, däremot kan man som journalist ha förväntningar och en plan för ett eventuellt händelseförlopp. I ett visst avseende är Expressen-publiceringen av SD-filmen unik eftersom redaktionen satt med facit i hand och på ett oerhört tydligt sätt styrde nyheten. Däremot hade de ingen möjlighet att styra över Sverigedemokraternas reaktion och tvingades såklart att anpassa publiceringen efter den. Baas berättar att det var Erik Almqvists lögner under första intervjun som gjorde att de började med vinkeln ”Vittne: Han kallade oss
blatte-
älskare”. Det framgår tydligt av det Baas säger att publiceringen var långt ifrån så välregisserad som den framstår, exempelvis säger han ”det är någonting man helt enkelt får anpassa efter publiceringens gång. Man får utgå från vad de säger och sanningshalten i det.”.