Mediedrevets dramaturgi

älskare”. Det framgår tydligt av det Baas säger att publiceringen var långt ifrån så välregisserad som den framstår, exempelvis säger han ”det är någonting man helt enkelt får anpassa efter publiceringens gång. Man får utgå från vad de säger och sanningshalten i det.”.

5.1.2 Mediedrevets dramaturgi

Eftersom ett mediedrev är en stor nyhetshändelse som sträcker sig över en längre tidsperiod och involverar många aktörer och utspel är dramaturgin komplex och trots att händelseförloppet inte alltid ser likadant ut är dramaturgin märkbart likartad. Som journalist kan det vara svårt att styra över en skandal eftersom händelseförloppet påverkas av den skandaliserades reaktion och allt som oftast handlar det om ett

gissningsarbete från journalistens sida. Journalisten själv tänker sällan i dramaturgiska modeller, något som även David Baas intygade. Att kunna berätta en historia är själva grunden för en journalist och det gör man till bästa förmåga utifrån det material som man har att tillgå. Självklart spelar vilket material som ligger till grund för avslöjandet och hur omfattande det är in i hur mycket kontroll journalisten har över dramaturgin. I fallet med SD-filmen var Expressen själva med att ha tillgång till filmen som Kent Ekeroth spelade in.

Expressens SD-avslöjande stämmer på flera vis in på Anders Todal Jenssen och Audun Fladmoes modell för mediedrevets dramaturgi. Det som gör situationen speciell är dock att ingen annan redaktion lyckades få tillgång till det filmade materialet. När Expressen publicerat filmklippet som visar hur Erik Almqvist använder de nedsättande ord han nyss hävdat att han aldrig använt sprids nyheten snabbt till andra medier men spridningen är framför allt ett linjärt återberättande av vad Expressen har avslöjat. Det linjära berättandet är egentligen typiskt för den grävande journalistiken och i vanliga fall inget som kopplas ihop med mediedrev. I mediedrevets fall är berättandet ofta spretigt och föränderligt beroende på vilka nya uppgifter som kommer fram. Det hör ihop med det faktum att endast en redaktion inte kan skapa ett mediedrev.

Efter avslöjandet och jaktens start borde de andra medierna, enligt dramaturgi-modellen, hitta egna vinklar på nyheten. I fallet med SD-avslöjandet hade de övriga medierna svårt att hitta egna vinklar. För Expressen själva tog det flera månader att

leta reda på och intervjua personerna som blev vittne till händelsen – alltså var det inte något de andra medierna kunde göra på bara någon dag. De hade dessutom hade fullt upp med att referera till det stora avslöjandet Expressen har gjort.

Några nya och nygamla nyheter grävdes dock fram när nyheten spreds. Aftonbladet avslöjade Ekeroths inblandning i sajten Avpixlat och var snabba med att berätta om den motion Ekeroth varit med och skrivit. I övrigt fokuserade andra nyhetsmedier framför allt på att kommentera och debattera nyheten. Man höll nyheten varm med hjälp av experter och kommentatorer, vilket stämmer väl överens med Todal Jenssens och Fladmoes dramaturgiska modell. Stora delar av Ekots, TV4-nyheternas och Aftonbladets rapportering bestod av att de egna politiska experterna kommenterade händelsen på nyhetsplats.

Todal Jenssen och Fladmoe skriver om att den skandaliserade vill komma till tals och att det ofta resulterar i en ”sekundärskandal” som kan orsaka ännu mer skada än den ursprungliga skandalen. I fallet med SD finns det mycket riktigt en sekundärskandal, men den uppstår, till skillnad från modellen, mycket tidigt i nyhetsförloppet. Den primära skandalen är de omoraliska handlingar som skedde på Kungsgatan 2010 medan sekundärskandalen är lögnerna om händelsen. Expressen hade alltså både primärskandalen och sekundärskandalen redan innan den första publiceringen. Det är något som kan ha drivit på mediehändelsen och gjort den mer intensiv.

Enligt modellen för mediedrevets dramaturgi avrundas mediehändelsen med avgång eller liknande. Nyhetsrapporteringen kring SD-filmen pågick under flera veckors tid, framför allt från Expressens sida, men Erik Almqvist avgick redan under avslöjandets andra dag och dagen därpå tog Kent Ekeroth time-out. Trots att det rent dramaturgiskt borde blivit en avtrappning efter avgångarna fortsatte rapporteringen kring SD i flera av de undersökta medierna. Bevakningen hade bara börjat om man ser till

publiceringens tidsomfattning. En huvudsaklig orsak till detta är Expressens sätt att pytsa ut delar av filmen vilket skapade nya skandaler varje dag, vilka i sin tur skulle kommenteras och diskuteras. Efter de inblandades avgångar och politiska pauser kom fokus att hamna på Sverigedemokraterna i stort och på hur partiledaren Jimmie Åkesson reagerade och sedan huruvida han, eller andra i partiet, hade vetskap om filmen innan. Eftersom uppgifter om Jimmie Åkessons vetskap eller icke vetskap inte gick att styrka planade rapporteringen om till slut SD ut.

6. Slutdiskussion

I arbetet med den här studien har huvuddiskussionen alltid hamnat vid

problematiseringen av begreppet ”mediedrev”. Definitionen av begreppet har varit svårbegriplig och växlat mellan att vara saklig och kontroversiell. Det verkar som att journalistiken utvecklats åt ett håll där ett begrepp behövs för att kunna beskriva stora mediehändelser som den som undersökts i den här uppsatsen men det vedertagna uttrycket har blivit ett skällsord.

Allern och Pollack har undersökt och försökt definiera vad ett mediedrev är. I deras text är blir det också tydligt att det inte var någon lätt uppgift. De fem kriterier som ges för ett mediedrev är mycket vaga och ibland svårtolkade, de innefattar inte heller den negativa innebörd som ordet ändå oftast har. I Skandalenes markedsplass skiljs det mellan ”skandal” och ”mediedrev”. Skandalen är det som kommer först, det som hänt, den stora rapportering som sedan följer är själva drevet, alltså mediehändelsen. Enligt den definitionen är skandalen inte något journalisterna skapar, något som verkar skilja sig från Ghersettis diskussion om senastionsjournalistik där

”skandalinriktning” är något journalister använder sig av. Enligt Allern och Pollack kan det som en politiker gör aldrig vara ett drev och den undersökande journalistik som föregår en stor publicering kan heller inte vara det. Men om då grävande journalistik aldrig kan vara ett drev, finns det då ens något att diskutera i den här studien? Ja, det finns det. Det handlar om spridning, omfattning och dramaturgi. Nils Hansson skriver att grävande journalistik kan vara kontroversiell då medierna

använder sig av ibland tveksamma metoder, eventuellt är det denna typ av journalistik som nu benämns som mediedrev.

Vi frågar oss vad ett mediedrev är och hur förhållandet ser ut mellan grävande journalistik och drevjournalistik. Dessa två visar sig ligga mycket nära varandra, så pass nära att det knappt går att skilja dem åt. Vid en första anblick är det kanske svårt att tro att något så sjaskigt som ett drev skulle kunna ligga nära det ofta prestigefyllda grävet men faktum är att de är två sidor av samma mynt. I fallet med Expressens SD-publicering går det att kryssa av alla de punkter som forskningen tagit fram för att karakterisera ett mediedrev men det gör inte avslöjandet mindre till ett grävjobb. Allt arbete innan publicering är gediget journalistiskt arbete som inte borde osynliggöras

bara för att mediegenomslaget för nyheten blivit stort. Ordet mediedrev är negativt laddat och används mot journalister om och av den/de skandaliserade och det är ofta mycket svårt att avgöra om kritiken som kommer med begreppet är befogad eller ej.

Anledningen till att begreppet blivit så laddat är för att det ofta använts av den skandaliserade och alltså som en del i en försvarsretorik. När folkvalda politiker bagatelliserar avslöjanden om missförhållanden och dumförklarar journalistkåren kanske de i själva verket ger den tredje statsmaktens viktigaste uppgift, granskning, en känga. Samtidigt är det viktigt att ifrågasätta och granska mediebranschen, speciellt när pressad ekonomi påverkar redaktionerna. Ordet ”mediedrev” har alltså nästan ett maktspel i sin definition vilket gör det svåranvänt. Det kanske till och med är rimligt att ställa sig frågan om det ens finns något riktigt mediedrev, eftersom svaret blir olika beroende på vem som får frågan.

Dramaturgi-analysen har varit intressant och avslöjar mycket om hur en

mediehändelse blir till. Fladmoes och Todal Jenssens modell har varit användbar men det är paradoxalt att deras sjustegs-modell har ett så tydligt avslut medan en av Allerns och Pollacks kriterier för ett mediedrev är att det ska ha en ”oviss utgång”. Grävande journalistik har ett linjärt berättande och mediedrevet ett spretigt där det spretiga triggar flera nyheter efter ett första avslöjande. Expressens berättande är så pass linjärt det kan vara när det handlar om ett fall där det fortfarande framkommer nya uppgifter. Andra medier har deltagit i ”drevet”, precis som Allerns och Pollacks fjärde punkt kräver, men att delta innebär inte per se att de andra redaktionerna måste föra fram helt nya uppgifter. Helt linjär kan en nyhetshändelse bara vara om man berättar om någonting som är avslutat, där ingen ny information framkommer och ingen ytterligare interaktion sker. Också grävande journalistik måste kunna publiceras som följetong utan att det reduceras till ett ”mediedrev”, alltså, fler redaktioner måste ha möjligheten att sprida andra mediers nyheter utan att bli anklagade för osaklighet.  

I slutändan handlar det om retorik och ordval. Sensation, skandal, drev och gräv kan alla beskriva samma sak beroende på vem det är som pratar. Det är tydligt i det här fallet att ord är makt. Den som får bestämma hur något benämns har också

möjligheten till klassifikation. Att försöka använda ”mediedrev” i dess tekniska bemärkelse utifrån de punkter forskarna tagit fram utan att bli missförstådd är i

mediedrev är en möjlighet. Det är svårt att avgöra om den mediala uppmärksamhet en nyhet får är befogad eller inte och rapportering kan såklart bli för likriktad och

onyanserad om redaktionerna utan att tänka efter börjar leka följa John. Däremot är det i många fall för svårt att avgöra detta för att kunna slänga sig med begreppet mediedrev. Efter att ha gjort den här studien är det tydligt att ”mediedrev” är ett ord som har oerhört många betydelser och som ofta sätter en ogiltig-stämpel på den journalistik som benämns. ”Mediedrev” är något som ofta ropas i vredesmod av den granskade men används också av forskare och lärare inom journalistik för förklara nyhetsspridning. Det är tydligt att man riskerar en definitionsförvirring när man använder mediedrev som begrepp och därför vore det allra bästa att införa ett nytt begrepp för att benämna den granskande journalistik som presenteras i följetong och plockas upp av andra nyhetsmedier.  

Den huvudsakliga slutsatsen är att släktskapet mellan gräv och drev är så tätt att det inte går att skilja dem åt, speciellt inte i fallet med Expressens publicering av SD-filmen. Det behövs ett neutralt begrepp som beskriver ett ickelinjärt medialt berättande.