Allianspartierna lämnar samtalen

Liberalerna lämnade de politiska förhandlingarna den 22 november. Det finns få uttalanden i frågan från representanter på nationell nivå och det saknas debattartiklar. Tidigare forskning visar att liberaler inom såväl kommun, landsting och riksdag tillhör de som varit mest positiva till storregioner. Regioner har beskrivits som en viktig organisatorisk nivå, särskilt i samband med Europasamarbetets framväxt (Wickman, 2016, s. 32). Samtidigt konstaterade Indelningskommittén under sina resor runt om i landet att de tillhörde de mest kritiska (Intervju med Indelningskommittén, 2017). I Björklunds uttalande framstår också partiet som negativt inställt till en regionreform. För att förstå hur detta hänger samman kontaktade jag partiets representant i de nationella förhandlingarna, Christer Nylander. Till svar fick jag att partiet inte är skeptiska till utvecklingen av regioner i sig, men att förslaget inte var tillräckligt bra:

Vår skepsis handlade inte om regiontanken i sig utan att regeringen var helt inriktad på ett förslag vi inte tyckte löste de frågorna en eventuell regionbildning bör lösa. Ska stora regioner bildas bör de ha förutsättningar för bred legitimitet bland befolkningen, de bör också innebära ett svar på sjukvårdens utmaningar. (Mejlkorrespondens med Christer Nylander, 2016)

Svaret är luddigt och inte särskilt uttömmande. Resonemanget om folklig förankring känns dock igen dels från det tillkännagivande som riksdagen lämnade till regeringen i juni och den reservation till SKL:s remissvar som partiet lämnade i oktober. Att partiet ville förstatliga delar av sjukvården framgick även i Björklunds uttalande.

Den 23 november lämnade Moderaterna samtalen. På partiets hemsida meddelade Andreas Norlén, konstitutionsutskottets ordförande, att det fanns flera anledningar till detta. Den första handlade om det som återkommande präglat partiets inställning till regionreformen – vikten av att inhämta medborgarnas åsikter i form av folkomröstningar eller opinionsundersökningar innan beslut fattas. Den andra handlade om att partiet saknade bra beslutsunderlag och ville att samtliga läns- och landstingssammanslagningar skulle äga rum vid samma tidpunkt (Norlén, 2016). Slutligen ansågs regionerna vara för stora:

Vi har inte kategoriskt avvisat förändringar i läns- och landstingsindelningen, men vi anser mot bakgrund av ovanstående att de föreslagna regionerna är alldeles för stora. Vi tror inte att avsevärt längre avstånd mellan väljare och förtroendevalda gör demokratin bättre. En eventuell regionreform förtjänar ett starkt parlamentariskt stöd i riksdagen och bör inte röstas igenom med minsta möjliga marginal, eftersom det är en grundlagsnära fråga.  Om de som bor i Svealand, Norrland respektive Värmland skulle ge storregionerna ett starkt stöd i folkomröstning eller bred opinionsmätning är vi beredda att tänka på saken en gång till (Norlén, 2016).

Partiets val att lämna förhandlingarna är inte förvånande utifrån tidigare uttalanden och ageranden i regionfrågan. Liksom den tidigare forskningen har konstaterat gick dock åsikterna isär inom Moderaterna. Företrädare på lokal och regional nivå var positiva, särskilt de med erfarenhet från de regionbildningar som redan genomförts (Intervju med Anders Knape, 2017). De insatta företrädarna på nationell nivå var istället skeptiska och tyckte, liksom sina företrädare, att processen skulle drivas underifrån och att medborgarnas åsikter skulle komma till uttryck i frågan. Även denna gång var det de kritiska rösterna inom partiet som vann.

Både Kristdemokraterna och Centerpartiet deltog i den sista rundan av förhandlingar den 24 november, men lämnade dem senare samma dag. Från regeringens sida var det tydligt att de hade bestämt sig för att ”fälla förslaget” redan när torsdagens möte påbörjades (Intervju med Matilda Malmquist Glas, 2017). Det finns inte så mycket information i media om varför Kristdemokraterna lämnade samtalen. I Ekots direktrapportering meddelade dock partisekreterare Acko Ankarberg Johansson att partiet lämnat samtalen eftersom att de inte hade fått svar på sina frågor och för att regeringens förslag skulle ökat ojämlikheten (Ekot, 2016). På vilket sätt framgick inte. Jag kontaktade därför Ankarberg Johansson. Till svar fick jag att regeringens förslag lämnat skulle förstärka ojämlikheterna då vissa län inte skulle omfattas av reformen och den avancerade sjukvården inte skulle förstatligas:

När C, regeringen och vi konstaterade att vi inte kom längre i förhandlingarna så hade regeringen lämnat förslag om att förstärka olikheterna i styrningen. Några få län skulle bilda regioner andra skulle "slippa" eftersom de var emot (läs Jämtland och Norrbotten). Större delen av Sverige skulle stå utanför regionreform och utan att någon inriktning för fortsättningen fanns fastlagd. Regeringens förslag var att göra en regionreform styckevis utan att ha helheten klar. Därmed menade jag att ojämlikheten ökade med regeringens förslag. KD ville ha fler än sex regioner och vi ville göra det i ett gemensamt beslut där helheten prövades samtidigt. Vi var beredda att fastställa ca 8-10 regioner med olika införandedatum men där helheten lades fast och kartan var klar i beslutet.

Genom att inte gå på vårt förslag om en statlig styrning av den mer avancerade sjukhusvården ökade också ojämlikheten /…/ Vi behöver centralisera den mer avancerade sjukhusvården i syfte att få en mer jämlik sjukvård med bästa resultat. (Mejlkorrespondens med Acko Ankarberg Johansson, 2017)

I samband med att Centerpartiet lämnade samtalen publicerades en promemoria på partiets hemsida där de frågor som hade varit viktiga för partiet framgick, liksom partiets syn på hur förhandlingarna hade gått till (Centerpartiet, 2016b). Promemorian innehöll även regeringens svar på Centerpartiets krav i sista rundan. Regeringen var negativt inställd till regionala skattebaser och att ändra patientlagen så att fritt val skulle råda i slutenvården. I övrigt var regeringen vag i sina formuleringar, men framstod som villig att diskutera ett antal decentraliseringsåtgärder efter utredningar genomförts. I en skriftlig intervju har jag bett Anders W Jonsson, partiets representant i förhandlingarna, att specificera om det var något av kraven som var viktigare än de andra och som gjorde att de inte kunde enas. Till svar fick jag att så inte var fallet, kraven gick inte att rangordna. Det var partiets samlade bedömning att

Social-demokraterna ville genomföra en regionreform för att centralisera makten medan Centerpartiet ville decentralisera makten (Mejlkorrenspondens med Anders W Jonsson, 2017).

Som nämnts tidigare ingick det inte i Indelningskommitténs uppdrag att utreda hur uppgiftsfördelningen mellan stat och region skulle se ut, med undantag för det regionala utvecklingsansvaret. Det fanns således inte underlag för hur en annan ansvarsfördelning skulle kunna se ut och regeringen var inte villig att utlova decentralisering utan att först utreda frågorna (Intervju med Matilda Malmquist Glas, 2017). Löftena om utredning räckte inte för Centerpartiet då en regionreform utan decentraliseringsförslag enligt Jonsson endast skulle resultera i en centralisering:

För Centerpartiet var det helt avgörande att regeringen skulle vara beredd att flytta makt från stat till regioner. För vår del räckte det inte med vaga löften om att utreda. Vi behövde skarpa utfästelser som att så skulle ske. Att enbart skapa stora regioner utan att samtidigt decentralisera innebär en centralisering. Det kan C aldrig medverka till. (Mejlkorrenspondens med Anders W Jonsson, 2017)

Trots att detta stämmer framstår Centerpartiets avhopp från förhandlingarna som drastiskt. Centerpartiet är det parti som traditionellt har varit mest positivt till en decentralisering av inflytande, makt och uppgifter från statlig till regional nivå. Partiet har drivit frågan om en regionreform länge och aktivt (Wickman, 2016). Samtidigt är de övriga allianspartierna några av de mest kritiska partierna till decentralisering. De vill istället förstatliga delar av sjukvården. Att driva igenom en regionreform med de andra allianspartierna framstår därmed som nästintill omöjligt. Både Centerpartiet och Kristdemokraterna stod bakom SKL:s positiva yttrande och partiaktiva på lokal och regional nivå hade uttryckt sig positivt under Indelningskommitténs arbete. Det tyder på att det fanns en oenighet i förhållande till regeringens regionförslag inom dessa två partier.

I och med att Centerpartiet lämnade förhandlingarna avslutades regeringens arbete med att ändra läns- och landstingsindelningen. När Shekarabi några dagar senare svarade på en skriftlig fråga i riksdagen konstaterade han att de folkvalda på lokal och regional nivå hade tagit sitt ansvar i denna komplexa fråga, men att det inte funnits någon uppriktig vilja från oppositionen att komma överens och att de som velat hindra

effektivisering och utveckling fått fälla avgörandet (Shekarabi, 2016). SKL:s ordförande Lena Micko kommenterade de avslutade förhandlingarna med att SKL förväntat sig ett större ansvarstagande från riksdagspartierna och såg dem som verklighetsfrånvända:

Vi hade förväntat oss ett större ansvarstagande från riksdagspartierna för att kunna skapa bättre förutsättningar för en jämlik vård och tillväxt i hela landet. /…/ Detta visar på en klyfta mellan den regionala och nationella nivån i flera partier där den nationella nivån fjärmar sig från den lokala och regionala verkligheten (SKL, 2016d).

Även om regeringens arbete med en ändrad läns- och landstingsindelning avslutades i och med detta så fortsatte den framtida statliga organiseringen på regional nivå vara föremål för utredning (Olsson, 2016b).