Allmän analys av metoderna

Alla metoder har samma syfte - att fastställa ett armlängdspris på en koncernintern transaktion. Processen av hur ett armlängdspris fastställs skiljer sig däremot åt. De flesta metoderna går ut på att jämföra oberoende transaktioner med närstående för att få fram korrekt pris på den aktuella transaktionen.

En skillnad mellan metoderna är att vissa är ensidiga och andra är tvåsidiga. Fördelen med ensidiga metoder är att endast en part behöver användas som testobjekt vid jämförelser av funktioner, tillgångar osv. Genom detta krävs det inte en analys av alla företag, vilket underlättar analysen. Det kan även underlätta att använda sig av en ensidig metod ifall en av parterna i transaktionen är väldigt komplexa.

En anledning till att OECD har framställt fem metoder för att sätta ett armlängdspris på interna transaktioner är att varje metod kan användas för en viss situation. Varje metod har sina för - och nackdelar, vissa metoder är bättre i vissa situationer och andra är bättre i andra situationer. Enligt OECD är de traditionella metoderna att föredra framför vinstmetoderna. På samma sätt är marknadsprismetoden att föredra ifall det finns underlag för att tillämpa denna, då denna enligt OECD ger det mest tillförlitliga resultatet. Vid tillämpningen av

marknadsprismetoden kan det verka relativt okomplicerat att endast jämföra priserna från en oberoende transaktion med priserna från en närståendetransaktion. Detta förutsätter dock att den jämförbara transaktionen faktiskt är jämförbar. Finns det ingen jämförbar transaktion, är det däremot lite svårare att tillämpa denna metod. OECD rekommenderar att justeringar görs för att göra transaktionen jämförbar- för att eliminera skillnader i transaktionerna. Det är dock inte säkert att dessa justeringar ger ett rättvist resultat, eftersom transaktionerna inte är direkt jämförbara. Det kan vara svårt att veta vilka skillnader som påverkar priset på vilket sätt, som exempelvis vid försäljning av kaffebönor. Ifall omständigheterna inte är detsamma, är det inte alltid enkelt att veta ifall priserna ska vara detsamma. För kaffebönorna skulle en annan härkomst kunna innebära en annan kvalitét på bönorna, vilket skulle föranleda ett annat pris på dem. Att fastställa ett pris blir då problematiskt, eftersom den jämförbara transaktionen inte är helt jämförbar. Detta innebär att prissättningen till viss del måste baseras på

ytterligare nackdel med marknadsprismetoden är att denna metod är tvåsidig. Detta innebär att en analys av funktioner, tillgångar och kostnader måste göras för alla parter i

transaktionen. Detta är särskilt en nackdel ifall någon av parterna i transaktionen är mer komplexa.

Om marknadsprismetoden kan användas är denna att föredra då den är den mest direkta och tillförlitliga metoden vid internprissättning. Denna metod kräver dock att det finns en

närståendetransaktion som kan användas för jämförelse. Är transaktionen inte helt jämförbar ska justeringar göras för att eliminera påtagliga skillnader. Som ovan nämnts är denna metod mest tillförlitlig när det gäller varor av samma sort. Det finns dock situationer när andra metoder är att föredra. Ett exempel är återförsäljningsprismetoden som är mindre känslig för skillnader i produkter. Ifall det går att hitta en jämförbar transaktion där varorna är av samma sort som i den aktuella transaktionen, är marknadsprismetoden att föredra. I OECD:s exempel om kaffebönor ska en analys göras avseende ifall priset kan påverkas av att kaffebönorna härstammar från en annan region. Eftersom härkomsten av dessa kan påverka kvalitén kan det finnas anledning att prissätta dessa på ett annorlunda sätt. Detta skulle exempelvis kunna innebära att varorna inte är av samma sort vilket skulle göra att den valda metoden inte är den mest tillförlitliga. I sådana fall är återförsäljningsprismetoden en alternativ metod. Detta då denna metod inte kräver att produkterna i sig är likadana. Ifall alla omständigheter utom produkten är jämförbara kan återförsäljningsprismetoden ge ett mer tillförlitligt resultat än marknadsprismetoden. Anledningen till detta är att denna metod utgår från vinstmarginaler istället för listpriser. Detta innebär att två relativt olika produkter kan vara jämförbara då samma vinstmarginal kan tillämpas på båda. I exemplet om kaffebönor skulle detta innebära att ifall kaffebönornas ursprung har en stor påverkan på exempelvis produktens kvalité, kan endast vinstmarginalen användas som jämförelse. Detta skulle kunna leda till ett mer tillförlitligt resultat.

En annan metod som inte är lika känslig för produkternas särdrag som marknadsprismetoden, är kostnadsplusmetoden. Funktionen av denna metod påminner om återförsäljningsmetoden på det sätt att den inte utgår från produkternas eller tjänsternas faktiska värde, utan utgår från kostnaden för tillhandahållandet av varan eller tjänsten för att sedan addera ett skäligt

vinstpåslag. Denna metod sägs vara mer användbar för tillhandahållandet av tjänster. Vid tillhandahållandet av vissa tjänster kan det hända att ett marknadspris för tjänsten saknas, vilket gör att marknadsprismetoden kan vara svår att använda. Eftersom återförsäljning av

tjänster inte heller är möjlig, gör detta att kostnadsplusmetoden blir den enda återstående traditionella metoden. Då denna metod utgår från kostnaden av tillhandahållandet snarare än varan/tjänstens beskaffenhet, kan denna vara den mest lämpade för exempelvis tjänster som endast säljs inom en koncern. Ett exempel på en sådan tjänst skulle kunna vara interna utbildningar som inte säljs externt och därav saknar marknadsvärde.

Nettomarginalmetoden är en ytterligare metod som inte utgår från produkten eller tjänsten särdrag. Denna metod utgår istället från nettomarginaler, vilket är fördelaktigt då dessa inte är lika känsliga för skillnader mellan produkter. Denna metod är även en ensidig metod vilket är en ytterligare fördel då det inte krävs en analys av alla parter i transaktionen, utan endast en. Detta är fördelaktigt ifall en av parterna är mer komplexa eller ifall det är svårt att hitta information om en av parterna. Nettomarginalmetodens svagheter är främst att

nettomarginalerna kan påverkas av faktorer som egentligen inte påverkar priset. Detta medför en svårighet att fastställa korrekta och tillförlitliga armlängdspriser på en transaktion, vilket tar bort hela syftet med metoden. Att hitta jämförelseobjekt kan vara komplicerat som det är, denna nackdel försvårar processen att hitta jämförelseobjekt ännu mer.

Vinstdelningsmetoden är en sådan metod som tar hänsyn till transaktioner som andra metoder inte beaktar. Det kan röra sig om prissättning av transaktioner där parterna bidrar med något unikt samt värdefullt till transaktionen. Sådana bidrag kan exempelvis handla om

immateriella tillgångar. I uppsatsen har vi berört Know-how tjänster som betraktas som immateriella tillgångar. Anledningen till varför de andra metoderna är svåra att tillämpa när det gäller sådana immateriella tillgångar är svårigheten med att hitta oberoende transaktioner att jämföra med. Detta med tanke på tillgångens unika art. Vinstdelningsmetoden lägger stor vikt vid parternas bidrag till den faktiska transaktionen. Av den anledningen finns det villkor som ska uppfyllas för att veta huruvida denna metod är den lämpligaste metoden att användas i det fallet. Dessa villkor kräver, som tidigare konstaterats, att båda parterna har tillfört unika bidrag till transaktionen. Vinstdelningsmetoden, som tidigare nämnts, tar sikte på

transaktioner som är svåra att prissätta enligt de andra metoderna. Vidare kräver den inte information om en oberoende transaktion att jämföra med. Trots det är metoden svår att tillämpa eftersom den kräver mycket information om själva transaktionen för att den ska tillämpas på ett tillförlitligt sätt.

4.2 Hur motiverar domstolarna vid val av metod och vad avgör ifall metoden är