Allmänna krav på läroboken

Den utredning, de sakkunniga hava att verkställa, avser de vid de allmänna Lärobokens läroverken och vid med dessa jämförliga läroanstalter använda läroböckerna. ^{u p p s} ' Den nu gällande läroverksstadgan innehåller icke någon definition på begreppet

lärobok, men av de bestämmelser för läroböcker, som däri finnas intagna, synes framgå, att stadgan med lärobok närmast avser vad de sakkunniga skulle vilja kalla lärobok i egentlig mening. Lärobokens huvudsakliga uppgift skall nämligen — sådan den framgår av läroverksstadgans bestämmelser — vara att stödja och sammanhålla vad som redan vid undervisningen meddelats lärjun-gen. Från andra kunskapskällor skiljer sig läroboken, så fattad, därigenom, att den såväl genom läroinnehållets anordning som genom framställningens ytt-re gestaltning är omedelbart inriktad på att i lärjungens hand utgöra ett hjälp-medel för denne att såsom kunskapsförvärv behålla vad som vid undervisnin-gen undervisnin-genomgåtts. Måttet av de kunskaper, som undervisnin-genom läroboken förmedlas, be-stämmes av de föreskrivna lärokurserna och det speciella studiemål, som de sär-skilda läroanstalterna hava att fylla.

Emellertid anse de sakkunniga, att åt begreppet lärobok både kan och bör i nu föreliggande sammanhang givas en så vid omfattning, att därmed avses varje vid undervisningen använd bok.

Giver man nämnda begrepp denna omfattning, kommer man att till läroböcker i denna vidare m\emng räkna även sådana undervisningsböcker som läseböcker, textböcker, exempelsamlingar m. m., vilka alla dela åtskilliga av den egentliga lärobokens kännemärken. Till undervisningsböckerna hör slutligen en grupp av böcker, som närmast tjäna till att från någon viss sida ytterligare belysa re-dan förvärvade kunskaper. Hit höra t. ex. historiska och geografiska läseböc-ker och över huvud s. k. »bredvidläsningsböcläseböc-ker». Givetvis hava även dessa böcker ett undervisande syfte och äro därför också ur denna synpunkt att anse som läroböcker, men deras innehåll är icke såsom den egentliga lärobokens av-sett a t t omedelbart ansluta sig till undervisningen.

Det har synts angeläget att här framhålla detta, enär otvivelaktigt den svä-vande betydelse, begreppet lärobok haft i det allmänna språkbruket, varit en av orsakerna till den obestämda praxis, som rått i fråga om införande av nya läro-böcker. De sakkunniga komma alltså att i den följande framställningen

be-3—.303336

34

gagna uttrycket lärobok i den nu angivna, vidsträcktare meningen, så vida icke annat särskilt angives.

Allt efter de olika stadier, genom vilka undervisningen fortlöper, kommer läroboken, ehuru i varje fall närmast avsedd att vara ett stöd för undervis-ningen, att intaga en mer eller mindre självständig ställning. Detta framgår bland annat därav, att i nu gällande läroverksstadga lämnas den anvisningen (§ 46: 1), att i den mån så kan finnas lämpligt, lärjungarna i läroverkets hög-sta årsklasser böra få göra förberedande bekantskap med vetenskaplig forsk-nings- och framställningsmetod. Den mera fria, av den muntliga undervisnin-gen relativt oberoende läroboken har bland andra hjälpmedel sin givna plats vid det »enskilda arbete», som skall utföras inom de allmänna läroverkens

hög-sta årsklasser och som har till huvudsyfte att utveckla lärjungarnas förmåga att på egen hand planlägga och bedriva ett arbete under utnyttjande av de kunskapskällor, som kunna stå dem till buds. Gränsen mellan de båda stadier, som nu blivit antydda, är givetvis flytande. Det lägre stadiet övergår så små-ningom i det högre.

I detta sammanhang inställer sig helt naturligt frågan om lärarens förhål-lande till läroboken och lärobokens till undervisningsmetoden. Ehuru denna fråga till sin natur är didaktisk och metodisk, anse sig de sakkunniga ändock böra beröra densamma med några ord. Till en början vilja de sakkunniga an-föra ett yttrande rörande detta spörsmål av den för behandling av åtskilliga till språkundervisningen inom elementarläroverken hörande frågor år 1865 till-satta kommissionen.

K o m m i s s i o n e n y t t r a r :

»Det heter visserligen med rätta, att en god lärare ä r den bästa läroboken;

men därmed är ingalunda den vikt minskad, som ovillkorligen måste fästas vid arten och beskaffenheten av de läroböcker, vilka användas vid statens offent-liga undervisningsverk. En god lärare skall alltid med en god lärobok kunna uträtta vida mer än med en dålig, under det åter en svag lärare uträttar med en dålig lärobok ännu mindre än med en god.

»Bägge två (läraren och läroboken) måste bära prägeln av enahanda erfa-renhet och samma åsikter, bägge kunna endast verka i samdräkt, ej i strid med varandra, såvida de skola föra lärjungen fram till det mål, han genom skolan vill vinna, nämligen själskrafternas jämna utveckling till en allmänt grund-läggande bildning. Men lika nödvändigt som det är, a t t läraren och läroboken sålunda stå i behörig överensstämmelse med varandra, lika oundgänglig är fordran, att det förhållande, som rätteligen bör äga rum emellan båda, riktigt fattas och bestämt iakttages.

»Läroboken är det rena uttrycket av undervisningsmetoden såsom sådan, hon tager ej hänsyn till den eller den enskilde lärjungen utan till lärjungarna un-der en enda helhet inbegripna, hon kan icke särskilt foga sig efter olika indi-viduella anlag och fallenheter utan är utarbetad med avseende på det medel-mått av anlag och fallenheter, som erfarenheten uppvisar hos ynglingar i

all-85 mänhet vid det stadium av utveckling, för vilket hon är avfattad. Som lik-väl erfarenheten härutinnan ingalunda är och svårligen bliver så stadgad, att detta medelmått kan alldeles bestämt angivas, är det tydligt, att läroböc-ker i samma ämne, av samma innehåll och efter samma metod alltför väl kunna förete åtskilliga olikheter sinsemellan, utan att man ändock är i stånd att ur antalet av befintliga, sinsemellan olika läroböcker utvälja en, som vore den enda riktiga, den enda, som borde till antagande föreskrivas. Även såsom all-mänt uttryck av en viss undervisningsmetod kunna läroböckerna vara olika den ena den andra och ändock hava det gemensamt, att de äro verkliga uttryck av samma metod.

»Läraren har, i motsats mot läroboken, för varje fall att göra med enskilda personer, av vilka var och en har sitt särskilda skaplynne mer och mindre olikt var och en annans; läraren är den, som tillser, att vad lärobokens skrivna ord innehåller må i och för lärjungens uppfattning bliva anda och sanning. Han bör därför, särdeles i de lägre klasserna, icke ålägga ynglingarna att lära sig en läxa, den han icke genom föregående muntlig utläggning förklarat och gjort för samtliga lärjungarna fullständigt uppfattlig. Av det sålunda förberedelse-vis utlagda och förklarade innefattar läroboken själva huvudpunkterna, i kort och redig översikt framställda; och dessa är lärjungen nu fullt i stånd att ensam för sig genomgå, övertänka, fästa i minnet och göra till sin inre egen-dom, för vilken han en följande lärotimme kan fritt och nöjaktigt redogöra.

Läraren får således aldrig nedsjunka till en likgiltig läxförhörare, han får icke göra sin lärjunge till en andefattig inhämtare av dödfödd minneskunskap, läxans bokstav får ej sätta lärarens personliga bemödande såsom undervisare i skug-gan; t y läraren skall städse utgöra den levande och livgivande förmedlingen mellan läroboken och lärjungen. Han skall än genom tillbörligt återupp-repande av samma sak och än genom att från olika synpunkter betrakta och inprägla det till studium förelagda, än genom sammandragning eller samman-ställning, än genom utvidgning eller sönderdelning av det i läroboken före-kommande uppmuntra den minneströge, stävja den brådskande, giva stadga åt den osäkre, befästa den eftertänksamme, korteligen, under varje omständighet söka att såväl hos alla lärjungarna i gemen som hos var och en särskilt på lämpligaste sätt framkalla den utveckling, elementarläroverket avser att åstad-komma. Likasom härvid å ena sidan varje lärjunges skaplynne kräver sin sär-skilda behandling, så går å andra sidan var och en lärare till väga på sitt eget sätt, olikt varje annans. Därav är också förklarligt, huru olika lärare, fastän följande samma lärometod i det hela, likväl finna för sig ändamåls-enligare att undervisa, den ene efter en, den andre efter en annan lärobok, eme-dan den ena läroboken bättre lämpar sig för den ene lärarens individualitet, den andra för en annans. Sålunda är det även ur denna synpunkt omöjligt att bestämma en enda lärobok såsom den uteslutande för elementarundervisningen antagliga. Vad som nämligen alltid erfordras jämte läroboken, det är lärarens på läroboken stödda och därmed sammanstämmande handledning. I en sådan handledning har lärjungens själwerksamhet och utbildning till förmåga av eget tankearbete sin kraftigaste befrämjan. Ty under lärarens vård växer

36

småningom ut till full verklighet vad som vid början förefanns blott såsom möjlighet i ynglingens anlag. Att lämna lärjungen ända från början av hans studiebana ensam med sin lärobok och låta honom på egen hand reda sig med henne, bäst han gitter och förmår, det är att förskottsvis taga i anspråk det outvecklade anlaget så, som vore det den utbildade förmågan, det är att kväva själva möjligheten till en kraftig och hälsosam själsutveckling.

»Då sålunda å ena sidan läroboken aldrig får, vare sig genom sitt innehåll el-ler genom sin användning, undantränga lärarens personlighet, är å den andra hennes vikt och betydelse därmed varken förbisedd eller underskattad. Be-stridas kan icke, att det för en skicklig och nitisk lärare ej är alldeles omöjligt att undervisa efter en bristfällig lärobok eller till och med utan lärobok; men onekligt är också, att, såsom redan blivit i förväg yttrat, en god lärobok vä-sentligen bidrager att göra lärarens och lärjungens gemensamma arbete lätt och fruktbringande, samt att en olämplig eller dålig i hög grad försvårar eller förhindrar ett sådant arbete.»

I det nu anförda kunna d e s a k k u n n i g a i väsentliga avseenden instäm-ma. En lärobok kan å ena sidan hållas så allmän, att den låter använda sig vid flera olika undervisningsförfaranden. Den kan å andra sidan bindas närmare vid eller inriktas på en viss metod. Lämpligheten av det ena eller andra förfarings-sättet är i väsentlig mån beroende av det läroämnes egenart, som det i det sär-skilda fallet gäller. Av vikt är emellertid att läroboken icke så snävt bindes vid en viss metod, att den icke lämnar läraren önskvärd rörelsefrihet vid un-dervisningen. Läraren bör nämligen i intet fall bliva slav under läroboken utan, där så kräves, vara av densamma oförhindrad att i lämplig utsträckning göra sin personliga uppfattning av undervisningssättet gällande.

Lärobokens E t t betydelsefullt spörsmål är frågan om lärobokens omfattning. Bör omfattning. l ä r o b o k e n g ö r a g kortfattad, eller är en utförligare framställning att föredraga?

Av intresse är att erinra sig vad i denna fråga anförts av den kommission, som år 1866 tillsattes för behandling av åtskilliga till undervisningen i historia och geografi inom elementarläroverken hörande frågor.

Närmast beträffande läroböckerna i geografi yttrar k o m m i s s i o n e n :

»Framställningen bör vara kortfattad men läsbar. Men om den inbördes vikt, som bör tillerkännas vardera av dessa tvenne egenskaper, äro tankarna delade. Somliga hava ansett kortheten vara den viktigaste, strängt fasthål-lande den allmänna pedagogiska grundsats, att i en lärobok ej bör ingå något annat, än vad man kan och bör såsom ovillkorligt kunskapsmått av lärjungen fordra, samt att den utförligare, beskrivande framställningen tillhör dels

lära-rens muntliga undervisning och preparationen •—

. dels ock läseboken. Andra åter hava ansett läsbarheten, den åskådligt skildrande framställningen, såsom företrädesvis nödvändig hos en geografisk lärobok, på det hon ej må bliva ett torrt och onjutbart skelett, var-vid framhålles, dels att geografien redan i kartan äger ett slags lärobok i schematisk och sammandragen form, dels att någon särskild läsebok i

allmän-37