6 Frågor för framtiden
6.1 Alternativa framtida lösningar
6.1 Alternativa framtida lösningar
Samtidigt som den yttersta gränsen för när en abort får genomföras, det vill säga när fostret nått livsduglighet, idag satts till början av den 22a veckan av graviditeten tycks finnas fall där det finns anledning att genomföra en abort väldigt nära denna tidpunkt.
126 Patridge, E. A., Davey, M. G., Hornick, M. A., m.fl. An extra-‐‑uterine system tophysiologically support the
extreme premature lamb, DOI: 10.1038/ncomms15112, Nature Communications 2017-‐‑04-‐‑25, hämtad
2017-‐‑11-‐‑07.
127 Patridge, E. A., Davey, M. G., Hornick, M. A., m.fl. An extra-‐‑uterine system tophysiologically support the
extreme premature lamb, s. 11, DOI: 10.1038/ncomms15112, Nature Communications 2017-‐‑04-‐‑25,
Om så pass sena aborter ska rymmas inom lagstiftningen torde det antingen krävas en förändring av lagen eller en klarare uttalade linje för hur lagen, då framförallt begreppet och villkoret livsduglighet, bör tolkas.
För att inte endast peka på ett problem – det vill säga hur möjligheten att genomgå en sen abort inskränkts genom neonatalmedicinsk utveckling, utan även reflektera över vilka alternativa lösningar som skulle kunna vara aktuella kommer i följande avsnitt fyra stycken alternativa tänkbara modeller för hur att hantera sena aborter diskuteras. Inom samtliga sådana lösningar ryms alltså fortfarande fri abort fram till vecka 18 enligt samma reglering som vi har idag. Varför denna gräns lämnas utanför diskussionen beror på att det inte faller inom uppsatsens syfte att diskutera gränsen för fri abort.
6.1.1 En omtolkning av begreppet livsduglighet
Att låta abortregleringen kretsa runt begreppet livsduglighet har fördelar i form av viss flexibilitet, detta då det ger utrymme att bevilja senare aborter i fall där fosterskador lett till att fostret inte är kan anses livsdugligt. Det kan konstateras att det faktum att fostrets rättsliga ställning inte är helt fastställd internationellt skapar utrymmer för nationella tolkningar av hur omfattande rättigheter det ofödda barnet har. Det torde således kunna vara möjligt att omtolka begreppet livsduglighet. En möjlig tolkning av begreppet livsduglighet skulle till exempel kunna vara att livsdugligheten inträffar vid den tidpunkt fostret kan överleva utanför livmodern utan allt för omfattande medicinsk hjälp, eller då fostret bedöms ha en viss procentuell chans att överleva. En omtolkning av detta slag skulle inte nödvändigtvis kräva en lagändring utan skulle kunna falla på Socialstyrelsen. Det skulle dock kunna diskuteras om en omtolkning och en ny definition av ett begrepp som redan har en innebörd, även en oklar sådan, inte ligger i linje med det allmänna rättsmedvetandet. Även vid tillämpning av denna modell skulle ju gränsen för livsduglighet potentiellt behöva justeras i takt med medicinsk utveckling men möjligen inte i samma takt som enligt nuvarande modell. Lösningen skulle kunna sägas ha sitt fokus på den gravidas rättigheter och förutsättningar på så sätt att den lämnar något mer utrymme för sena aborter än dagens utformning.
6.1.2 Fler feticid-‐‑ingrepp
Att innan en abort slutförs göra ett kompletterande feticid-‐‑ingrepp för att vara säker på att fostrets liv är avslutat har föreslagits som en lösning vid sena aborter. Om ett feticid-‐‑ ingrepp utförts är fostret de facto inte livsdugligt när de lämnar livmodern eftersom dess hjärtaktivitet avslutats innan det sedan aborteras. Huruvida det föreligger något juridiskt hinder mot att utföra ett feticid-‐‑ingrepp på ett foster efter vecka 22 har inletts är beroende av hur begreppet abort tänkt att definieras i sin legala mening. Om abort endast skulle tolkas som behandlingen för att stöta ut fostret ur livmodern skulle det potentiellt gå att argumentera för att lagen inte uppställer något uttryckligt hinder mot att genomföra ett feticid-‐‑ingrepp på ett livsdugligt foster innan denna utstötning. Av abortlagens kommentar framgår att abort, i abortlagens sammanhang, ska tolkas som ett uppsåtligt avbrytande av havandeskap som förutsätter en åtgärd i uppsåt att avliva fostret.128 Det kan konstateras att feticid, som syftar till att få all hjärtaktivitet hos fostret att avstanna, med all säkerhet utgör en sådan åtgärd då ett avslutande av all hjärtaktivitet leder till fostrets död.
Att rutinmässigt utföra feticid som en del av aborter som utförs efter vecka 22, och på så sätt endast abortera foster som garanterat inte är vid liv torde alltså inte kunna vara förenligt med abortlagen enligt den tolknings som presenteras i lagkommentaren.
6.1.3 En ny gränsdragning
Ytterligare ett alternativ för att skapa en säkerhetsmarginal och undvika att livsdugliga foster aborteras är att istället för att sätta den övre abortgränsen vid livsduglighet bestämma den till en specifik vecka. Som framgick av tabellen över europeiska abortgränser tillämpar många europeiska länder denna modell. Flera av dessa länder kombinerar denna typ av gränssättning med undantagsfall vid vilka abort kan beviljas även senare under graviditeten. Sådana undantag kan till exempel vara aktuella vid fosterskada eller hot mot den gravidas hälsa.
Denna nya abortgräns skulle i så fall antingen kunna sättas till vecka 22 – alltså när fostret anses livsdugligt, eller till en tidigare vecka för att skapa en säkerhetsmarginal. En sådan säkerhetsmarginal skulle kunna sättas för att ligga i linje med andra europeiska länder med mer begränsad aborträtt. Att inskränka aborträtten idag torde dock inte vara oproblematiskt. Det kan konstateras att det för Sverige som land är något av en identitetsfråga att slå vakt om aborträtten. Ett exempel på detta är Sveriges agerande när president Donald Trump i år beslutade att dra in ekonomiskt stöd till organisationer som tillhandahåller abortrådgivning, utför aborter eller deltar i abortdiskussionen utomlands. Den svenska biståndsmyndigheten Sida svarade med att i sin tur dra in biståndet till de organisationer som viker sig för USA:s krav att avstå från att arbeta med abortfrågan.129 Att en svensk statlig myndighet fattar beslutet att vidta denna typ av åtgärd som en markering mot en politik som hotar aborträtten visar på Sveriges ställningstagande i denna fråga.
Att i ett land som har en relativt omfattande aborträtt och som tagit ställning för detta även i den internationella kontexten inskränka aborträtten riskerar att gå i strid med det allmänna rättsmedvetandet. Detta kan i sin tur leda till ovilja att rätta sig efter lagstiftningen. Att använda sig av denna mer specifika gränssättning torde tyvärr heller inte leda till att man kommer ifrån den problematik som livsduglighetsbedömningen för med sig. Om den medicinska utvecklingen för när det är möjligt att rädda prematura barn fortsätter i den nuvarande riktningen kan gränsen för livsduglighet, vilken fortfarande kommer att utgöra den över abortgränsen, successivt inträffa tidigare i graviditeten. Det kan konstateras att det då kommer att bli nödvändigt att genomföra ändringar i lagen för att matcha denna utveckling, vilket kan tyckas komplicerat. Lösningen kan också konstateras föra med sig problem i fall där fostret till exempel lider av svåra fosterskador som upptäcks efter att den över gränsen för beviljande av abort passerats. En ny, till en specifik vecka satt, övre gränsdragning kan sägas tillerkänna fostret en ökad rätt till skydd, detta särskilt om den sätts lägre än vecka 22 för att skapa en säkerhetsmarginal.
6.1.4 Sammantagen bedömning istället för övre gräns
En annan alternativ lösning skulle kunna vara att i fler fall tillämpa en sammantagen bedömning i stället för en övre gräns i beslutet huruvida en sen abort ska beviljas. Denna modell skulle i så fall likna den som svensk rätt tillämpar idag i fall där den gravidas liv eller hälsa hotas. En fördel med denna typ av lösning är att den erbjuder den typ av flexibilitet som lagstiftningen tycks behöva, detta då den kan släppa igenom de få fall där en abort är nödvändig trots att fostret kan anses vara livsdugligt -‐‑ till exempel på grund av svåra sociala omständigheter eller svår psykisk sjukdom hos den gravida. Att sådana fall förekommer har framgått av statistiken från Socialstyrelsens Rättsliga råd. Vid denna modell blir fostrets eventuella livsduglighet inte den avgörande faktorn utan istället en parameter att ta hänsyn till i bedömningen om det är lämpligt att bevilja abort.
Ju längre graviditeten fortgår desto mer avgörande blir denna parameter och desto mindre troligt torde det vara att en sen abort beviljas. Skulle denna typ av gränsdragning tillämpas behöver man dock vara tillfreds med att acceptera att foster som hade kunnat räddas om de varit önskade kan aborteras i fall där föräldrarna saknar förutsättningar att ta hand om ett barn. Det går att föra en omfattande diskussion om de etiska aspekterna av detta resonemang, vilket tyvärr faller utanför syftet för denna uppsats.
En av de, enligt min uppfattning, viktigaste frågorna vi måste kunna ställa oss för att på ett fullständigt sätt kunna angripa frågan om den övre abortgränsen är dock om det finns någon absolut motsättning i att abortera oönskade foster vid samma tidpunkt av graviditeten som det hade gått att rädda önskade barn?
Docent Lena Marions är positiv till en abortlagstiftning utan en specifik övre abortgräns. Som representant i Rättsliga rådet har hon god insyn i vilka fall som når dit och hon menar att rådets beslut sällan är någonting annat än enhälliga.130 En modell där fler omständigheter kan föranleda en sammantagen bedömning i frågan om huruvida en sen abort ska beviljas ger ett större fokus på den gravidas rättigheter och framförallt dennas förutsättningar att bli förälder.
130 Samtal med Lena Marions, docent i obstetrik och gynekologi och representant i Socialstyrelsens Rättsliga råd.
6.2 Sammanfattande reflektioner
Som framgår finns flera svårigheter med att lagstifta om aborträtten. Alla de lösningar som diskuterats i detta avsnitt har fördelar såväl som nackdelar och det är inte möjligt att i en framställning av den här omfattningen och på denna nivå klart nå en slutsats i fråga om hur det är lämpligast att angripa den problematik som dagens lagstiftning för med sig. Det kan konstateras att etiska ställningstaganden är svåra att undvika i sammanhang som abortreglering. Att som lagstiftare lämna stort utrymme för tolkning leder till att ansvaret för dessa ställningstaganden förflyttas till andra aktörer som ska tillämpa lagen, vilket i frågan om sena aborter ytterst är Socialstyrelsen med hjälp av läkarkåren. En större vägledning från lagstiftaren eller Socialstyrelsens skulle kunna underlätta för tillämparen.