Alternativa perspektiv

Initialt var vi intresserade av enbart individens upplevelse kopplad till den sociala samvaron på dagverksamheten. Vi fick efter hand styra syftet till att handla mer om betydelsen av dagverksamheten i ett bredare perspektiv. För att förstå fenomenet helt och fullt skulle arbetet ha föregåtts av en djupare

49

analys av socialpolitiken och lagstiftningen på området. Det hade också varit intressant att grundligt utreda de ekonomiska förutsättningarna, vad dessa verksamheter faktiskt kostar samhället. Vi ser att det föreligger ett behov av att undersöka detta fenomen ur fler perspektiv. Vi kommer inte kunna ta alla sidor i beaktning, men en aspekt vi kort kan diskutera är lagtexterna som omfattar denna form av verksamhet. Ett enkelt sätt att påvisa skillnader är att jämföra med lagtexten som rör Lag om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS, 1993:387). Vi inser att det kan uppfattas problematiskt att ställa olika grupper mot varandra. Vi använder oss av ett citat av Blennberger (2017) för att visa på denna förståelse: “Socialarbetaren ska i sitt arbete och i sin livsföring i övrigt respektera varje människas lika och höga värde…. Socialarbetaren har yrkesmässigt ett särskilt ansvar gentemot personer och grupper i utsatta situationer” (Blennberger, 2017, s. 25). Med det sagt så ser vi konkreta saker i de olika lagtexterna som kan uppfattas som uppenbara orättvisor.

I SoL står att läsa att människor som av “psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra” (SoL, 5 kap. 7 §). “Den enskilde ska genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå” (SoL, 4 kap. 1 § 4st). Detta kan jämföras med LSS där “den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor” (LSS, 7 § 2st.). Lekmannamässigt uttryckt innebär skillnaderna att den som omfattas av LSS

kvalificerar sig för att få en hel rad rättigheter tillvaratagna. Att som psykiatriskt funktionshindrad inte omfattas av LSS leder till sämre möjligheter på många områden, men om vi låter oss diskutera

olikheterna för samhällets ansvar gällande att erbjuda sysselsättning finns uppenbara olikheter. Inom LSS har man, beroende på personkretstillhörighet, rätt att söka insatsen daglig verksamhet (LSS, 9§ 10). Intressant är att man kan omfattas av LSS till följd av psykiatriska funktionshinder men att det inte innebär rätten att söka insatsen daglig verksamhet. Detta är en stor diskussion och rör sig kring samhällets värderingar och tankar om hur dessa människor bäst blir behandlade, vi återkommer till detta senare. Om vi ändå tillåter oss att jämföra insatsen daglig verksamhet enligt LSS med

verksamheterna vi studerat finns uppenbara skillnader i att daglig verksamhet enligt LSS är omgärdad av många fler regleringar kring vad som skall uppnås. Samhället tar på sig ett större ansvar, till exempel i form av lagreglerade genomförandeplaner. Detta innebär att stora resurser läggs på denna verksamhet vilket för med sig en annan personaltäthet. Kontentan av detta är att olika grupper, beroende på samhällets värdering av människors funktionsnedsättning, ges olika förutsättningar.

Det vi kan fråga oss är hur väl grundade dessa bedömningar är. Enkelt uttryckt har samhället en förhoppning om att människor med psykiatriska funktionshinder skall ges möjligheter att etablera sig på den reguljära arbetsmarknaden. Till skillnad från till exempel människor med olika typer av autismspektrumtillstånd. Det kan anses vara problematiskt att göra denna indelning av människor, baserad på diagnos snarare än faktiska individuella förutsättningar. Det man skulle kunna argumentera för är en behovsprövning, i ordets rätta bemärkelse, gällande insatser som rör sysselsättning för personer med olika funktionshinder. Detta är självklart stora komplexa socialpolitiska och samhällsekonomiska frågor och vi har ingen ambition om att påstå att vi sitter på lösningen.

50

Inom ramen för vår studie av fenomenet dagverksamheter för psykiatriskt funktionshindrade kan vi dock urskilja att samhällets syn på denna grupp är lite otydlig. Vilket för gruppen får otydliga

konsekvenser. I april 2020 släpptes en bok med titeln “De omöjliga: från psykiatrireform till dyr och dålig vård”. Boken har ambitionen att göra en historisk genomgång av bakgrunden och utfallet av psykiatrireformen som i år firar 25 år. Titeln i sig är ganska talande för att de positiva konsekvenserna av reformen kan diskuteras. Själva grundtanken i reformen var att de stora mentalsjukhusen definitivt skulle stängas och de sjuka rehabiliteras och välkomnas in i samhället. Det är en i grunden fin tanke. Men författarna diskuterar i boken hur en kombination av kunskapsbrist och plötslig ekonomisk åtstramning fick följden att de psykiskt sjuka återigen på sätt och vis hamnade i kläm (Fredriksson & Moberg, 2020). Resultatet av reformen var att det åstadkom en förändring, en förändring som helt igenom inte kan betraktas som positiv.

I vår studie slås vi av att samhällets syn på, och osäkerhet kring hur människor med psykiatriska funktionshinder skall hanteras, präglas av osäkerhet. Samhället tycks ha ambivalenta känslor kring huruvida psykisk sjukdom är konstant eller övergående. “Vi” har bestämt oss för att dessa människor bör kunna ha möjligheten att försörja sig på egen hand. Detta får konsekvensen att individerna ses som självständiga nog att hitta verktygen att utvecklas. Samhällets rädsla för att döma ut dessa personer genom att bedöma dem som oförmögna kan påstås få konsekvensen att de inte ges de resurser som de faktiskt skulle behöva för att utvecklas tillräckligt för att uppfylla psykiatrireformens ambition; Att välkomnas tillbaka till och utgöra en del av samhället.