Tidigare i resultatet har fyra teman redovisats där socialarbetarnas upplevelser beskrivits. Nedan presenteras samtliga teman återigen och analyseras då på ett djupare plan med hjälp av tidigare forskning, anknytningsteorin, stämplingsteorin och begreppet stigma.
10.1 Behov
Det är tydligt hur socialarbetarna uppfattar att barnen har grundläggande behov som behöver tillgodoses, men respondenterna tycks även uppfatta att ensamkommande barn är en extra utsatt grupp. Teoretiskt sett kan det förklaras att barnen är en utsatt grupp på grund av det härkomstbetingade stigma som Goffman (2006) beskriver kan föreligga om en individ har andra attribut än majoriteten. En individ som stämplas som avvikande har större risk att hamna utanför samhället och utveckla en uppfattning om att en själv är avvikande. Socialarbetarna tycks uppleva att barnen är annorlunda och har svårt att passa in vilket respondenterna antar bidrar till att barnen upplever ensamhet. Vidare uppfattar socialarbetarna att barnen varit med om traumatiska händelser vilket påverkar dem och gör barnen mer ömtåliga än andra. Det är något som tidigare forskning också påpekar, bland annat Hollander (2013) beskriver hur de traumatiska händelser som barnet upplever under flykten påverkar deras sociala, kognitiva och psykiska förmåga. Studien av Fazel och Stein (2002) bygger dock på myndigheters uppfattning om barnen och inte barnens egna upplevelser. Moberg Stephenson och Källström (2020.b) har intervjuat barn vilket visade att barnen inte alls upplever sig själva som ömtåliga eller särskilt utsatta. Det tycks finnas skiljaktigheter kring vad respondenterna i denna studie beskriver och vad ensamkommande barn anser om sitt liv. Utifrån socialarbetarna i denna studie tycks det som att de tycker synd om de ensamkommande barnen, dels för att de har separerats från sin anknytningsperson men också för att de har svårigheter att etableras i samhället. Det verkar dessutom som att socialarbetarna anser att barnen har komplexa behov av stöd och hjälp från närvarande vuxna.
Närvarande vuxna är något som tagits upp i resultatet och något som socialarbetarna uppger är mycket viktigt för barnen. Men som tidigare nämnt visade det sig att socialarbetarna har olika syn på vad närvarande vuxna innebär. Några av socialarbetarna menade att närvarande vuxna innebär att barnet har någon hen kan knyta an till och etablera en nära relation till för att få sina behov tillgodosedda. Det kan anses som att dessa respondenter utgår från ett psykologiskt och anknytningsteoretiskt perspektiv. Enligt anknytningsteorin kan barnet knyta an till någon annan än den primära anknytningspersonen om hen inte finns tillgänglig. Vilket tycks vara något som
socialarbetarna utifrån det psykologiska perspektivet anser är det viktigaste. Alltså att barnet behöver någon som hen kan knyta an till för att barnet annars inte får sina behov tillgodosedda av en närvarande vuxen. Det är en strategi som enligt anknytningsteorin barn använder när hen inte får sina behov uppfyllda av den primära anknytningspersonen (Havnesköld m.fl.2009). Uppfattningen kring närvarande vuxna innebär anknytning går i linje med socialarbetarnas upplevelse om att de ensamkommande är en otroligt utsatt grupp och behöver mer stöd än andra barn. Respondenterna anser att barnen behöver en närvarande vuxen som kan ersätta föräldern så länge då de inte kan tillgodose sina behov själva. Det kan ifrågasättas huruvida detta stämmer att barnen inte kan tillgodose sina egna behov då ett ensamkommande barn exempelvis kan vara 17 år. Visserligen har även äldre barn behov av en närvarande vuxen men det kan inte anses som att alla ensamkommande barn är så ömtåliga att de behöver en närvarande vuxen som hen kan knyta an till för att denne inte kan tillgodose något av sina behov. Ett barn behöver självklart trygghet oavsett ålder vilket också kan ges av en närvarande vuxen men socialarbetarnas uppfattning om ensamkommande barns försvarslöshet kan ifrågasättas. Speciellt då Moberg Stephenson och Källström (2020.b) beskriver hur barnen själva uppfattar sig själva som resursstarka och målmedvetna. Barnen behöver en trygghet men upplevde inte att de måste knyta an till någon vuxen för att tillgodose hens grundläggande behov.
Det var respondenter i denna studie som inte ansåg att en närvarande vuxen har med anknytning att göra. Socialarbetaren menade att det handlar om vuxna som kan stötta barnet och bidra till möjligheter utan att det handlar om anknytning. Den viktigaste uppgiften de närvarande vuxna har, enligt denna respondent, är att möjliggöra för barnet att etableras i samhället och utveckla nätverk som ger positiva effekter. Socialarbetaren kan antas utgå från ett sociologiskt perspektiv där det är mer fokus på etablering och nätverk. Alla samhällen har normer, regler och värderingar som människor antas följa. När en individ kommer in i ett nytt samhälle kan det vara svårt att förstå dessa regler då de är oskrivna och institutionaliserade i samhället och individernas världsuppfattning (Giddens, 2003). Den närvarande vuxna har, enligt socialarbetaren, till uppgift att lära barnet dessa regler och den svenska kulturen för att minska risken för stigmatisering och utanförskap. Därför är det också viktigt att barnet får bo i ett familjehem med redan etablerade vuxna. Respondenten som utgick från ett sociologiskt perspektiv var något negativ till att barnen ska bo hos släktingar eller anhöriga då det ofta leder till att barnen enbart umgås med landsmän eller andra ensamkommande barn. Frågan kring nätverk och vilken påverkan som socialarbetarna anser umgänget med enbart landsmän har kommer att tas upp vidare i avsnitt10.4.
Alla respondenter menar att ensamkommande barn är ensamma och har särskilda behov, de är osäkra och upplever sig som avvikande. Just därför menar respondenter vidare att det är extra viktigt att barnen har ett tryggt hem att bo i. Enligt Moberg Stephenson och Källström (2020.b) har socialarbetare generellt uppfattningen att flyktingbarn är en homogen grupp med samma behov och svagheter. Det tycks också vara något som vissa av respondenterna uppfattar i denna studie. Denna föreställning kan ifrågasättas då barn faktiskt är under utveckling och alla barn har sin historia och erfarenheter. Däremot är det rimligt att alla barn behöver ett hem de kan känna sig trygga i. Detta hör ihop med närvarande vuxna då barnet kan behöva vuxna i hemmet som barnet känner tillit till och vågar lita på. Det kan göra att hemmet blir en fristad och trygghet. Respondenter i denna studie vittnar om att många barn upplever att majoritetssamhället har negativ inställning till ensamkommande barn och därför är hemmet viktigt för barnet.
Moberg Stephenson och Källström (2020.b) menar att barnen upplever att hemmet är tryggt om det finns vuxna hemma och som bryr sig om dem. Det är något som respondenterna i denna
studie även beskriver, men att socialarbetarna ställer högre krav på vad ett tryggt hem är. På något sätt verkar det som att en av respondenterna uttrycker att ett tryggt hem måste vara där de vuxna ställer krav på barnen vad gäller skola, är etablerade och kan det svenska språket. Vilket även Fazel och Stein (2002) beskriver, att språket och skola är skyddsfaktorer som barnet behöver för att känna mening med vardagen och trygghet.
Socialarbetare är negativ kring hem där släktingar bor eftersom det kan bidra till att barnet till viss del får sina behov tillgodosedda men att barnet ändock upplever en otrygghet och ensamhet. Ensamheten bygger på att de vuxna inte kan bidra med hjälp för att barnet ska etablera ett nätverk och bygga upp ett sammanhang där de känner sig viktiga och har en mening. Detta kan kritiseras då barnet generellt skapar ett nätverk och detta kan ha en positiv inverkan på barnet trots att det enbart består av ensamkommande eller landsmän. Det kan skapa en trygghet och en mening med tillvaron ändå trots att barnet inte umgås med etablerade vänner. Det tycks som att socialarbetarna upplever att barnet kommer att bli ensamt om hen inte blir integrerad i samhället. På ett sätt kan detta stämma med tanke på teorin kring stämpling och stigmatisering eftersom individen då lätt blir stämplad som ”invandrare” eller liknande då barnet inte umgås med några ur majoritetsbefolkningen.
10.2 Psykisk ohälsa
I tidigare forskning går det att urskilja att asylprocessen har en framstående påverkan på ensamkommande barn, då denna process kan ta lång tid. Det i sin tur medför påfrestningar i form av stress och oro där den enskilde kan bli retraumatiserad (Hollander, 2013). Även respondenterna i denna studie upplever att frågan kring asyl är det största orosmomentet för de ensamkommande barn som dom kommer i kontakt med. En del barn tycks uppleva att tiden innan asylbeslutet är mer psykisk påfrestande än att faktiskt skiljas från sin familj, detta eftersom de inte vet hur länge de får stanna. Detta innebär dock inte att ensamkommande barn är opåverkade vad gäller sin självkänsla och psykiska hälsa till följd av att ha blivit separerade från sin anknytningsperson. Återigen är det av vikt att komma ihåg att detta är socialarbetarnas upplevelse av ensamkommande barns livssituation och inte barnens egen uppfattning.
Maršanić, Franic & Ćurković (2017) beskriver vidare i sin studie att flyktupplevelsen har märkbar roll i risken för att utveckla psykiska och sociala svårigheter. Respondenterna i föreliggande studie upplever att ensamkommande barn gränsar till posttraumatiskt stressyndrom. Där problematiken som lyfts är att de är svårt att behandla traumat när barnen anländer, vidare att behandlingsprocessen är en långsam sådan som inte kan starta direkt. Således kan det antas att ensamkommande barn upplever att de inte får den behandling de är i behov av vid rätt tidpunkt, vilket i sin tur kan försämra deras psykiska hälsa ytterligare. Respondenterna upplever även att barns psykiska hälsa påverkas av hur majoritetssamhället bemöter dem. En del av de barn som socialarbetarna möter mår dåligt av att de inte känner sig välkomna i samhället, vilket också riskerar att de istället för att försöka etableras, ansluter sig till subgrupper. Det skulle därför kunna antas att respondenterna upplever att ensamkommande barn hamnar i farliga miljöer till följd av utanförskap i det nya samhället och på så sätt också utvecklar psykisk ohälsa.
Montgomery (2008) beskriver att särskilt ungdomar drabbas av stress och ångest vid separation från sin anknytningsperson, där dessa ungdomar som en följd kan utveckla psykisk ohälsa likt depression, som vidare kan bidra till att ungdomen hamnar i farliga miljöer. Även Broberg m. fl (2015) beskriver att den fara ensamkommande barn får utstå påverkar deras psykiska hälsa och utveckling i en negativ riktning. Varav risken för psykisk ohälsa och anpassningsproblem
ökar i och med att barn inte kan vara nära sin familj eller sina vänner. Det handlar om förlusten av den ”hela familjen” som i sig är en negativ faktor. Respondenterna i denna studie upplever att ensamkommande barn i stor utsträckning känner sig ensamma och av den anledningen också mår dåligt. Majoriteten av ensamkommande barn tycks även bemötas negativt av det övriga i samhället enligt socialarbetarna, vilket i sin tur leder till att ensamhetskänslorna ökar. I andra studier där socialarbetare har intervjuats har liknande resonemang framkommit, där bland annat ensamhet beskrivs som vanligt förekommande och en av de största riskfaktorerna för målgruppen ensamkommande barn (Herz & Lalander, 2017). Det går dock inte att med säkerhet säga att det är såhär ensamkommande barn mår eftersom denna studie och exempelvis Herz & Lalander, 2017 studie utgår från socialarbetarnas upplevelse, vilket inte är barnens sanning. Utifrån de studier som utgår från barnens upplevelse tycks de å andra sidan anse sig ha resurser och en positiv framtidssyn (Eide & Hjerm, 2013).
10.3 Anknytning
Genom att analysera socialarbetarnas uttalanden går det att tolka en viss tendens av att vissa utgår från ett anknytningsteoretiskt perspektiv. Ett bevis på detta är att socialarbetarna uppfattar att barnen påverkas negativt av att separeras från sin anknytningsperson. Ur empirin går det att urskilja att socialarbetarna även upplever att separation från den primära anknytningspersonen kan ge allvarliga konsekvenser på barnets psyke. Vilket går i linje med tidigare forskning där separation beskrivs som den främsta sårbarhetsfaktorn som bidrar till psykisk ohälsa, och att upplevelsen av separation kännetecknas av ångest och stress (Herz & Lalander 2017: Stauffer, 2008). Det kan vidare kopplas till anknytningsteorin och att barn behöver sina grundläggande behov tillgodosedda av sin anknytningsperson för att kunna utvecklas, och behålla en god psykisk hälsa. Varav barn som av olika anledningar inte får respons, och signaler av sin primära anknytningsperson knyta an till någon annan (Havnesköld m.fl. 2009). Även socialarbetarna i föreliggande studie menar på att barn som inte får sina behov tillgodosedda efter att ha blivit separerade i samband med flykten, eftersträvar att knyta an till någon annan vuxen på exempelvis familjehemmet. Således kan det antas att barnet eftersöker trygghet hos andra och på så vis använder sig av strategier för att erhålla en viss trygghet, då den primära anknytningspersonen inte längre finns i närheten.
Ur det anknytningsteoretiska perspektivet redogörs det för att yttre och inre påverkan från miljön är avgörande för vilket anknytning barnet utvecklar (Broberg m.fl., 2015). Utifrån socialarbetarnas yttranden går det att urskilja att de upplever att det är mer fördelaktigt för ett barn att placeras i en miljö med en släkting, då barnet redan kan ha en anknytning till denne. Respondenterna menar att genom att placera ensamkommande barn hos närstående eller släkt kan barnet på ett lättare sätt knyta an, i väntan på den primära anknytningspersonen. Det kan därför förmodas att socialarbetarna upplevelse av att en placering hos en anhörig är mer fördelaktigt grundar sig i att den anhörige/närstående är en pålitlig person, som också är villig och har förmåga att utgöra en trygg bas för barnet. Värt att nämna är dock att resultatet är socialarbetarnas upplevelse av placering, och inte barnens egen sanning. Således skulle den fördelaktighet med att placera barn hos en släkting, som socialarbetarna i denna studie lyfter inte nödvändigtvis vara den upplevelse som barnen själv har.
Även fast respondenterna lyfter fördelar med att placera barn hos en släkting, identifierar en respondent även en nackdel. Socialarbetaren i studien beskriver att hen upplever att etablering kan motverkas i och med att ett barn exempelvis kommer till Sverige genom anknytning och sedan hamnar hos en anhörig, i ett nätverk med enbart landsmän. Det kan därför antas att en placering hos en anhöriga i alla avseenden inte är positiv, där etableringen hamnar bakom
skymda dörrar när större fokus ligger på anknytning. Dock väger anknytning mer än etablering ur majoriteten socialarbetarnas perspektiv, där deras upplevelse är att barnen mår bättre om de får vara nära släktingar som kan tillgodose barnets behov. Det i sig stärker antagandet om att den psykologiska utgångpunkten och anknytningsteorin är betydelsefull och framträdande.
I materialet går det även att utläsa att respondenterna uppfattar att barnen upplever ett behov av närvarande vuxna. Vilket i sig också beskrivs som bidragande faktor till en lyckad etablering. Dock kan behovet av närvarande vuxna även kunna tänkas vara en önskan hos barnen eftersom de haft en av avsaknad av närvarande vuxna tidigare. Genom tolkning av respondenternas upplevelser kan en konsekvens av familjens upplevelse av krig eller fara i hemlandet vara att barnet utvecklat en otrygg anknytning. Antagandet om att ensamkommande barn saknar en trygg anknytning skulle kunna diskuteras i relation till det Broberg m.fl. (2015) beskriver, om att den primära anknytningspersonen kan vara avvisande eftersom denne själv lever i otrygghet. Varav otrygghet för ensamkommande barns familjer ett faktum, eftersom majoriteten lever i krig och förföljelse. I materialet beskriver en respondent ensamkommande barn som ”ankarbarn”, och beskriver att en familj kan skicka iväg sitt barn ensamt för att bland annat slå ankar. Det uttalandet i sig skulle kunna vara ett exempel på familjens omständigheter och den otrygghet de lever i. Således skulle antagandet om avsaknad av en trygg anknytning kunna grunda sig i att barnets primära anknytningsperson inte haft förutsättning för att kunna ge det. Man skulle även på så sätt kunna säga att anknytningspersonen är tillgänglig men otillräcklig, just på grund av att denne själv lever i otrygghet.
De barn som själva inte väljer att ha kontakt med sina primära anknytningspersoner beskrivs enligt Moberg Stephenson & Källström (2020.b) ha valt de själva av olika anledningar. I föreliggande studie har socialarbetarna beskrivit att de upplever att en del barn inte vill bli återförenade med sin familj, och att det i samband med en familjeåterförening sker en kollision. Detta beskrivs handla om att barnet vid tiden för återföreningen upplever sig ha en annan syn på livet, en syn som går emot föräldrarnas. Det som egentligen kan sägas vara den största problematiken, enligt socialarbetarna, är just att barnet knutit an till en etablerad och närvarande vuxen i Sverige. En vuxen som är etablerade i Sverige vet hur denne ska bemöta de behov som barnet har i Sverige jämfört med föräldrarna som möjligtvis upplever den svenska kulturen, språket och samhället som främmande. Det menar socialarbetarna, utifrån ett psykologiskt perspektiv, kan bidra till att barnets ursprungliga anknytningsperson inte vet hur hen ska kunna skapa förutsättningar för att barnet ska känna sig trygg, integrerad eller säker. Detta väcker dock funderingar kring hur det blir med dom barn som placeras hos anhöriga. Det skulle kunna antas att dom barnen som placeras hos anhöriga i mindre utsträckning har problem med att återförenas med sin familj, eftersom de levt i samma kultur sedan separationen. Vilket även då kan ha medfört att de inte utvecklats till något annat eller fått en annan syn.
10.4 Nätverk
I del 10.3 har intervjuerna med socialarbetarna analyserats utifrån anknytningsteorin. Det tycks däremot som att flera av respondenterna utgår från en uppfattning och världsbild där anknytning är viktigast, där de helst ska placeras hos en familj som är knuten till barnet genom exempelvis släktband. Även om respondenterna beskriver hur barnen kan ha svårigheter att etablera sig i samhället är ändock fokus på familjeåterförening om det finns möjligheter till detta. En anledning till detta kan också vara Barnkonventionen (2018:1197) och dess fastställande att konventionsstater ska säkerställa att familjeåterförening sker vid det fallet ett barn ansöker om detta. I socialarbetarnas beskrivningar visas den tyngd som Barnkonventionen har i svenska myndigheters syn på barns behov. Det anknytningsteoretiska perspektivet ligger som sagt till
grund för de flesta av de beskrivningar som socialarbetarna ger av de ensamkommande barnens behov. Men detta gäller inte för alla uttalanden. Som tidigare nämnt kan en del uttalanden inte anses som uttryck för det anknytningsteoretiska perspektivet, det gäller beskrivningar där teman som nätverk uttrycks. Dessa visar sig ligga närmare de sociologiska utgångspunkterna än de psykologiska. En av respondenterna upplevs istället se arbetet med barnen utifrån ett sociologiskt perspektiv. Genom att hen beskriver ensamkommande barns situation som problematiskt utifrån omgivningens reaktioner och barnets upplevelser kring etablering och möjligheter till nätverk. Respondenten menar att barnet skapar en anknytning till själva staden genom god skolgång och etablering.
Vad bedöms då som ett lämpligt nätverk? Utgår respondenten utifrån psykologiskt tänk om anknytning, kan ett lämpligt nätverk innebära att barnet får sina grundläggande behov tillgodosedda av en närvarande vuxen som barnet kan knyta an till och på så vis etablera ett nätverk. Ur ett sociologiskt perspektiv får samma fråga ett annat svar. Utifrån ett sociologiskt perspektiv är detta möjligtvis inte tillräckligt för att barnet ska kunna skapa ett större nätverk som ger positiva utfall och etablering i samhället. Respondenter vittnar om att både barn och vuxna som anländer till Sverige har en tendens att umgås enbart med landsmän, men att det generellt krävs ett nätverk som innehåller även etablerade individer. Socialarbetarna menar att