Analys: Anpassningar, stödresurser och specialpedagogiska perspektiv

Förskollärares synsätt utifrån specialpedagogiska perspektiv

Här presenteras analysen av de anpassningar förskollärarna beskriver utifrån de olika specialpedagogiska perspektiven kategorisk, relationell och dilemma.

Anpassningar av verksamheten och miljöfaktorer indikerar att respondenterna har i stora drag tankar kring att mindre barngrupper är ett bra tillvägagångssätt för att underlätta vistelsen för de barn som uppvisar tecken eller har diagnosen ADHD. Respondenterna poängterade att strukturen på miljön har avgörande faktorer kring hur undervisningen blir i förskolan. Vad finns det på väggarna, är miljön tydlig, är rutinerna lätta att uppfatta och har barnet sin egen plats. Är alla faktorer som kan påverka barnets vistelse i verksamhetens miljö. Vilka anpassningar förskollärare gör i verksamheten i samband med miljön spelar en viktig roll, vilket respondenterna vid flertal gånger poängterar. Inom det relationella perspektivet beskrivs det att den pedagogiska miljön ska ses över, som barnet vistas i. Därigenom skapa en miljö som verkar positivt för barnet, men även skapa en lärandemiljö som verkar för alla och där alla kan delta, oavsett svårigheter (Emanuelsson, Persson & Rosenqvist, 2001, s. 23–24; Sundqvist, 2014, s.

17). Respondenterna menade att visa sig tillgänglig och närvarande för barnet i den pedagogiska miljön kan bidra till en positiv vistelse för barnet i förskolan.

Inom kategorin hjälpmedel för barnet beskriver förskollärarna olika föremål som kan vara behjälpliga under vissa situationer som kan uppstå i verksamheten. Av resultatet framgår det att föremål som Ipad, böcker, timglas, bildstöd och nalle kan vara ett sätt att anpassa verksamheten för barnet. Däremot antyder en av respondenterna att föremål lätt kan bli ett störningsmoment, vilket kan ses som ett dilemmaperspektiv. Nilholm beskriver att dilemmaperspektivet tar avstamp i hur förskollärare bemöter barns förutsättningar och behov.

Detta sätter stor vikt vid att en förskoleverksamhet ska erbjuda alla barn, oavsett diagnos, samma kunskaper och erfarenheter som barn utan diagnoser (2005, s. 135). För att kunna anpassa verksamheten till barnets bevåg kan föremål användas för att underlätta vissa situationer. Däremot påpekar en av respondenterna att det finns risker i att använda sig av föremål vilket är något Asp-Onsjö framhäver, där extra stöd vid undervisningen måste ses över för att den inte ska störa den aktuella undervisningen som pågår (2014, s. 386). Hjälpmedel är, utifrån respondenterna, viktiga till viss del som att det kan ge barnet förutsättningarna till att lyckas i förskolan. Däremot kan det ge konsekvenser för den övriga barngruppen som ska få möjlighet till undervisning. Det blir därför ett dilemmaperspektiv som att det indirekt inte finns en korrekt lösning på problemet som kan uppstå vid hjälpmedel för barnet. Nilholm poängterar att dilemmaperspektivet inte ska ses som en lösning på en situation, utan att situationer som uppstår med ett barn är komplext och svårt i den mån att förskollärare kommer behöva göra olika val för att kunna bemöta barnets behov (2005, s. 135). Det vill säga, om barnet får använda sig av ett föremål under undervisningen kan det bli negativa effekter på barngruppen. Men förskollärarna får inte glömma att barnet behöver få sina behov sedda, vilket kan ses som ett dilemma.

Arbetet med diagnosen ADHD ter sig vara olika bland respondenterna i denna studie.

Kategorin att arbeta med diagnosen ADHD och bristande erfarenheter av diagnosen ADHD har resulterat i två olika läger. De som har erfarenheter och de som inte har erfarenheter.

Majoriteten av de respondenter som beskriver att de har erfarenheter kring att arbeta med dessa barn, menar att inom en förskoleverksamhet ska det redan arbetas med olikheter och att därigenom belysa exempelvis ADHD. En annan respondent indikerar problematiken vid att arbeta med detta, som att det alltid ska ske i samråd med barnets vårdnadshavare. Dock belyser respondenterna som har erfarenheter, att det bör lyftas vad för svårigheter som finns och att istället försöka bekräfta det som kan ses som en olikhet. Att se till barnet och som förskollärare finnas där för att stötta, beskriva och ge verktyg som behövs. Men också bekräfta barngruppen i deras funderingar och att belysa vissa svårigheter men inte alla. Nilholm beskriver hur dilemmaperspektivet tyder på något komplext och att det krävs av oss som förskollärare att göra olika val i olika situationer (2005, s. 135). Av det som Nilholm beskriver kan det te sig både negativt som positivt att belysa ett barns diagnostisering. Det är en komplex situation där det finns olika valmöjligheter kring hur förskollärare väljer att arbeta med det. Där vissa av respondenterna beskriver det som något positivt och som bör föras fram. Medan andra menar att det kan vara en svår situation och att det alltid bör ske i samråd med vårdnadshavare. De respondenter som beskrivit att de inte besitter någon erfarenhet kring att arbeta med diagnosen ADHD, menar att diagnostisering av barn i sådan tidig ålder är väldigt ovanlig, vilket bidragit till att dem aldrig arbetat med ett barn som fått diagnosen ADHD.

Av resultatet utifrån kategorierna konflikter kontra problemlösningar och förskollärares förhållningssätt beskriver respondenterna deras sätt att arbeta med situationer som de hamnat i, när dem inte kan hantera ett barn med misstänkt ADHD eller diagnosen ADHD. Likaså hur dem förhåller sig till dessa situationer. Respondenterna beskriver hur de värsta situationerna är att hantera barnets impulskontroll. Det finns inget konsekvenstänk, vilket leder till konfliktsituationer med andra barn. Här kan ett kategoriskt perspektiv urskiljas. Problemet ligger i hur barnet beter sig, men att däremot har barnet rätt till att få hjälp via extra stöd (Nilholm, 2005, s. 125–126; Emanuelsson, Persson & Rosenqvist, 2001, s. 23). Barnet har i fråga ofta problematiken i sig själv, den kan inte kontrollera sig själv och sina tankar vilket gör att den utför saker på grund av impulser. Respondenterna menade att det ligger en stor frustation kring dem själva som att det är svåra situationer barnet försätter sig själv i. En av förskollärarna beskrev att ett tillvägagångssätt för att lösa problemet var att avleda barnet. Vilket kan kopplas till det Asp-Onsjö beskriver kring det kategoriska perspektivet, att barnet ska anpassa sig efter omgivningen och inte tvärtom (2014, s. 383). Av resultatet gällande förskollärares förhållningssätt beskrivs barnet som i ett relationellt perspektiv. Där förskolläraren ser barnets svaga sidor men lägger problemet i omgivningen (Nilholm, 2005, s. 126–127). Som en av respondenterna beskriver, ska arbetslaget diskutera och reflekterar tillsammans för att få syn på vad det är i omgivningen som kan ha orsakat problemet hos barnet.

Förskollärares synsätt angående stödresurser utifrån ett specialpedagogiskt perspektiv

Kategorierna specialpedagog och privat regi kommer analyseras här mer ingående utifrån det resultat som framkommit med hjälp av de specialpedagogiska perspektiven. Detta för att förska urskilja vilket eller vilka pespektiv som respondenterna utgår från.

Respondenterna lyfte att de resurser som dem i första hand får hjälp av är en specialpedagog.

Många resonerade att dem hade en positiv förväntning på specialpedagogen och ansåg att de alltid fick hjälp när de behövde det. Utifrån de teoretiska perspektiven arbetar förskollärarna utifrån det relationella, som att respondenterna poängterar att de oftast får hjälp i form av hur verksamheten kan anpassas mer för barnet. I jämförelse med en annan respondent beskrev den hur hjälpen inte var tillräcklig, denna respondent hade negativa förväntningar på den hjälp hen kunde få av en specialpedagog. Även andra respondenter förklarade behovet av att en specialpedagog kommer ut och observerar barnet. Som att dem själva varken har den tid eller kunskap som krävs för att stötta barnet och ge de verktyg som barnet kan behöva. Med andra ord ställs respondenterna här inför ett dilemmaperspektiv, på grund av att det kanske inte finns upphov till att ge barnet de behov och förutsättningar som den behöver. Detta för att barnet ska kunna vara lika delaktig i undervisningen, då dem har olika behov än vad barn utan diagnos har (Nilholm, 2005, s. 135). En annan faktor som är problematisk är i det fall som gäller de förskolor som går under en privat regi. Där är det ingen självklarhet att förskollärarna har tillgång till en specialpedagog, utan dem får vända sig antingen till BUP, talpedagog eller barnpsykolog. Det är därav upp till förskollärarna själva att anlita in en specialpedagog. Men eftersom det inte finns tillräckligt av dessa verksamma inom det privata, har förskollärarna i det här fallet inte mycket att gå på. Respondenten belyser att hen hade velat ha hjälpen och stöttningen som en specialpedagog kan ge. Men de får som oftast lösa de problem som uppstår på egenhand. Detta talar för ett dilemmaperspektiv. Nilholm beskriver att dilemmaperspektivet utgår ifrån hur det

aktuella utbildningssystemet ser till barnens behov och förutsättningar. Vilket kan bli ett dilemma som att varje barn ska ha rätt till att få samma kunskaper och erfarenheter, oavsett vilka svårigheter dem har (2005, s. 135). Det blir därför svårt för förskollärarna att kunna ge barnet vad den behöver, som att dem inte har tillgång till specialpedagog på samma sätt. De har dock tillgång till BUP, talpedagog och barnpsykolog som säkerligen kan ge hjälp och stöd, men det var inget som framkom av resultatet.

Diskussion

Studiens syfte var att öka kunskapen om förskollärares erfarenheter kring att arbeta med barn som har misstänkt ADHD eller som blivit diagnostiserade med ADHD. I följande avsnitt kommer delstudiernas resultat att diskuteras i relation till tidigare forskning.

Delstudie 1 framför vilka kunskaper förskollärarna beskriver att de har av att arbeta med barn som visar tecken på eller som har blivit diagnostiserad med ADHD. Flera förskollärare menade att de har den kunskap som krävs för att arbeta med de barn som antingen har ADHD eller som visar tecken på det. Kunskaperna som de erfarit kommer dels från deras utbildning, dels egna upplevda erfarenheter. Men resultatet visade även att majoriteten av respondenterna ville ha mer kunskaper inom området. De ansåg att den kunskap de fick via sin förskollärarutbildning inte var tillräckligt omfattande. De framhävde även att de ville få möjlighet till vidare fortbildning för att kunna veta hur de ska arbeta med de barn som uppvisar tecken eller har ADHD. Detta var något som Anderson, Watt och Noble visade i en studie, att förskollärares kunskaper om ADHD ökar ju mer erfarenhet de får. Deras ökade kunskaper hänger samman med att de får arbeta med barn som har ADHD, dialoger med vårdnadshavare samt att de får fortbildning (2012, s. 521 och 524). Vilket visar att det å ena sidan är förskollärarnas erfarenhet som de får under arbetets gång som ger kunskap. Men det visar å andra sidan även att de förskollärare som ansåg att de inte hade tillräckliga kunskaper, skulle behöva få möjlighet till att få utbilda sig vidare och kunna erövra mer kunskaper kring ADHD.

Anderson, Watt och Noble visar även att förskollärarna i sin studie hade mindre kunskap om hur de ska arbeta med de barn som har ADHD (2012, s. 524). Det kan tydas som att det finns alldeles för få förskollärare som faktiskt vet hur de ska arbeta med diagnosen ADHD och det är även något som framkom i delstudie 1. Vissa förskollärare beskrev sina kunskaper som otillräckliga. Däremot poängterade förskollärarna att de vill lära sig mer om diagnosen ADHD, för att därigenom kunna arbeta för en fungerande barngrupp och de ska engagera de barn som uppvisar svårigheter i exempelvis koncentrationen.

Under delstudie 1 framkom det hur mycket kunskaper förskollärarna anser att de har om diagnosen ADHD. En av förskollärarna menade att ADHD är svårtydligt i den bemärkelsen att den yttrar sig på olika sätt från individ till individ. Vilket gör att det inte finns en optimal lösning för alla. Det som förskolläraren här betonar kan tolkas som ett kategoriskt perspektiv, där problemet ligger vid individen och där ofta talar om individuella anpassningar (Nilholm, 2005, s. 125–126). I tidigare forskning har det framkommit att beroende på var problemet placeras, kan det medföra att individen utvecklar antingen negativa eller positiva känslor kring sig själv.

Om förskolläraren väljer att vända blicken mot miljön och att den utgör problemet, kan förskolläraren göra förändringar som gör att alla barn kan bli inkluderade (Thornton &

Underwood, 2012, s. 10–12). Detta var även något som framkom i delstudie 2, respondenterna lyfte fram att miljön kan ha en inverkan på undervisningen. Faktorer som hur miljön är strukturerad, tydliga rutiner samt hur miljön är inredd kan ge en positiv eller negativ inverkan för barnet. Thornton och Underwood poängterar i sin studie att det är förskollärares ansvar att lärmiljön är tillgänglig för alla barn (ibid., s. 10–12), vilket ställer krav på att förskollärarna ska arbeta för att miljön ska vara anpassad, strukturerad och inkluderande för alla. Just detta

beskrevs i resultatet under kategorin miljöfaktorer, där respondenterna beskrev att förskolläraren ska se till att de problem som kan uppstå i miljön åtgärdas och att det utformas en verksamhet som ska fungera och vara anpassad för alla. Det framkommer även i delstudie 1, där en förskollärare beskriver hur de anpassar verksamheten för att alla barn ska känna sig inkluderade och få den stöttning de behöver. Det kan vara i form av olika hjälpmedel som timglas, som används för att tydliggöra och konkretisera tiden. Samma förskollärare beskriver att bildstöd kan användas för att strukturera upp dagen för barnen.

I delstudie 1 lyfts det fram hur förskollärarna identifierar de första tecken på att ett barn eventuellt har ADHD. En av förskollärarna beskrev att det krävs en viss erfarenhet av att arbeta med dessa barn i första hand, men även att förskolläraren vet vilka kännetecken som är typiska för diagnosen ADHD. I en forskningsstudie försökte forskarna ta reda på hur förskollärare identifierar symtomen vid ADHD. I resultatet beskrivs det att förskollärare har goda kunskaper kring de symtom som barn med ADHD kan uppvisa (Mohr-Jensen et al., 2019, s. 211).

Kunskaper kring diagnosen behövs för att kunna avgöra om det är symtom eller inte.

Majoriteten av de respondenter som var med i vår studie kunde beskriva olika symtom som de kan stöta på. Symptomen kunde vara koncentrationssvårigheter, hyperaktivitet och svårigheter i att engagera barnen i undervisningen. Men även här beskrivs miljön som en faktor.

Det finns även forskning som visar att miljöer har en avgörande roll för barnets vistelse.

Barnet som uppvisar tecken på ADHD och/eller har diagnosen, har oftast redan svårigheter i att kunna koncentrera sig. Därför behöver förskollärare se över den miljö som barnet vistas i (Tufvesson & Tufvesson, 2008, s. 49). Liknande resultat återkommer både i delstudie 1 och 2 där respondenterna beskriver miljön som en stark faktor som påverkar barnet, barngruppen den vistas i men även förskollärarna.

Av delstudie 1 och 2 framkommer förskollärarnas syn på hur arbetet kan formas för att göra vissa anpassningar och se över sin undervisning. I delstudie 1 uttryckte en av förskollärarna ett behov av ytterligare kunskaper i fångandet av barnets intresse, arbeta för en fungerande barngrupp och få barnet att sitta still, var faktorer som förskolläraren ansåg vara svåra att hantera. I delstudie 2 lyfter förskollärarna ett bra tillvägagångssätt för att göra det mer lättillgängligt för barnet. Bland annat att vistas i barngruppen är att minimera barngrupperna, se över miljön, använda tydliga rutiner och strukturer över dagen. Det är några av de möjliga faktorer som kan användas för att utforma en mer fungerande vardag för alla parter. Sandberg, Norling och Lillvist beskriver i sin studie liknande resultat som respondenterna beskriver, gällande att använda sig av ett pedagogiskt stöd för att anpassa verksamheten. De framför hur förskollärarna är medvetna om hur de kan förändra verksamheten till att bli mer lättillgänglig för barnet, vilket dem bland annat gör genom tydliga instruktioner. Både respondenterna och den tidigare forskningen beskriver likartade sätt att arbeta på inom en förskoleverksamhet gällande anpassningar (2009, s. 108).

I delstudie 2 uppger förskollärarna hur de anpassar verksamheten för de barn som har svårigheter och i en av de tidigare studier som gjorts har forskarna undersökt en inkluderande verksamhet. Lieber et al. talar om vikten av att barnet som har vissa tecken eller fått diagnosen får ingå i en barngrupp. Det kan leda till positiva faktorer, inte enbart för barnet med en diagnos, utan även för de barn som ingår i barngruppen (1998, s. 88–89). I en annan studie beskriver Tufvesson och Tufvesson hur miljöfaktorerna påverkar barn med koncentrationssvårigheter, som barn med ADHD ofta har, vilket gör att som förskollärare behöver du se över hur miljön

är utformad. Forskarna i denna studie menar att barn med ADHD behöver rum som har minimalt antal dörrar och fönster (2008 s. 5). Förskollärarna i delstudie 2 poängterar i likhet med detta att en stor anledning till att barn med ADHD inte kan vistas i vissa miljöer är för många sinnesintryck. De menar att förskollärare måste se över vad som finns på väggarna och vilka faktorer som kan bidra till att barnet inte kan vistas i vissa rum. Då förskollärarna talar mycket kring miljön och anpassningar som de kan göra för enskilda barn, ser vi att majoriteten har ett relationellt tänk kring barnet. Att det inte är barnet som är problematiken utan det är omgivningen som måste utformas utifrån barnet (Nilholm, 2005, s. 126–127). Förskollärarna beskriver ofta hur de förespråkar en delaktig och inkluderande lärmiljö för barnet och att det därför krävs att anpassa omgivningen för att alla barn, oavsett svårigheter, kan delta i undervisningen. Men de betonar inte enbart miljön utan även hur förskollärare arbetar med diagnosen i barngruppen och hur förskollärare arbetar med sitt förhållningssätt gentemot barnet.

Utifrån delstudie 2 kan vi se hur förskollärarna dels vet hur de kan arbeta med diagnosen ADHD, dels hur de inte alls vet hur de kan arbeta med diagnosen. Majoriteten av förskollärarna ansåg att de har erfarenheter kring att arbeta med diagnosen som att de ofta belyser olikheter.

Andra menade att de inte har några erfarenheter alls kring att arbeta med det, vilket kan kopplas till att de inte har några kunskaper om att arbeta med dessa barn. Det uttrycktes dock ett starkt dilemma när det gäller att arbeta med diagnosen i barngruppen, eller diagnoser överhuvudtaget.

En förskollärare menar att allt måste ske i samråd med barnets vårdnadshavare. Medan en annan tycker det är bra att lyfta det tillsammans med barngruppen, för att ta hjälp av dem och stötta det barn som behöver extra hjälp. Lieber et al. framför i sin studie vilka fördelar som finns gällande att arbeta tillsammans i en barngrupp med barn utan behov av stöd och barn med stöd.

Fördelarna som tillkommer är att de barn utan behov av stöd lär sig känna och visa empati samt att de kan fungera som en förebild åt det barn som är i behov av stöd. Forskarna lyfter även fram att förskollärarna i studien menar att ett inkluderande arbetssätt ger positiva inslag (1998, s. 88–89). Respondenterna menar att det vill arbeta med diagnosen i verksamheten vilket kan forma barngruppen till att förstå vilka behov barnet har. Det ger ett uttryck för det relationella som att respondenterna menar att de vill arbeta i helgrupp med diagnosen. Det blir däremot ett kategoriskt i det fall om förskollärarna inte arbetar med det i barngruppen, vilket gör att barngruppen inte får förståelse för barnet och ser barnet som problemet i verksamheten, utan att riktigt förstå varför.

Av resultatet i delstudie 2 framkom det olika situationer som förskollärare kan hamna i, nämligen att hantera barnets impulskontroll och konfliktsituationer. Sandberg, Norling och

In document Linnéa Larsson och Fanny Lorin. Handledare: Niklas Norén. Examinator: Maria Hedefalk (Page 35-48)