Analysen utgår från den databas som författaren skapat, innehållande 73 hällkistor från Kronobergs län. I bilaga I presenteras en del av databasen i tabellformat med de variabler som bedömts vara av störst intresse för studien. Nedan följer en genomgång och analys av studiens hällkistor, med en närmare analys av de hällkistor som visat tecken på att ha återbrukats mellan äldre bronsålder och yngre järnålder.
I studien ingår 73 hällkistor som är undersökta och/eller dokumenterade mellan åren 1860 och 2019. Vad gäller de äldre hällkistorna är det inte alltid de är sakkunnigt undersökta, ibland kan det handla om studier efter att hällkistan borttagits eller efter insamling av fynd samt uppgifter från ortsbor.
Figur 7. Antal undersökta hällkistor per decennium. Källa: författarens databas (bilaga I).
I figur 7 visas studiens alla hällkistor där undersökningsår fanns registrerat. I några fall är undersökningsår inte exakt angivet och ibland syftar det på borttagningsår. Några av studiens hällkistor är undersökta i två omgångar och då finns de representerade två gånger i tabellen (det gäller Växjö 18:1, Öja 16:1, Öjaby 71:1 och Öjaby
34:1). Flest undersökningar gjordes i början av 1900-talet med en tydlig topp under 1920-1900-talet samt en minskning från 1940 och framåt.
Den stora toppen sammanfaller med tiden Knut Kjellmark var verksam i Kronobergs län. Han var en flitig arkeolog i länet, och ansvarade för över 30 undersökningar av hällkistor. Att det är så många hällkistor undersökta under just denna period kan få vissa konsekvenser. Som tidigare nämnts såg undersökningsmetoderna annorlunda ut och på grund av att 14C-analyser inte fanns att tillgå kan sekundärgravar av anonym brandgravskaraktär saknas i materialet. Dock är det i första hand artefakter som studerats i uppsatsen, och det är även gravgåvor som i de allra flesta fall daterar gravarna. En nackdel med att studera artefakter är att anonyma brandgravar ofta missas. I en del hällkistor har dock undersökaren
0 2 4 6 8 10 12 14 16 18
Undersökningsår
Figur 8. Knut Kjellmark. Foto från Kulturparken Småland
kunnat se en sekundärgrav utan gåvor, bland annat Söraby 18:1 som Knut Kjellmark undersökte 1922. I hällkistans nordvästra hörn påträffades här brända ben som tolkades vara en grav från yngre bronsålder. Vidare kan vi ana att nedgången i undersökningar av hällkistor beror på ett minskat antal forskningsundersökningar. Till exempel hade Kjellmark andra förutsättningar där han kunde ägna sin forskning till det han tyckte var mest intressant, vilket bland annat var hällkistor. Idag ser det annorlunda ut och tydligare lagar reglerar arkeologin vilket innebär att forskningsundersökningar inte sker i samma omfattning nu för tiden.
Av de 73 studerade hällkistorna visar 29 tecken på att ha återbrukats under perioder efter senneolitikum, fördelningen visas ovan i figur 9. Det är tydligt att det är mest sekundär aktivitet i hällkistorna under äldre bronsålder, där 16 kistor är representerade. Det finns även 3 hällkistor som är generellt daterade till bronsålder vilket innebär att det finns en möjlighet att dessa hällkistor är återbrukade under äldre och/eller yngre bronsålder, men med tanke på den stora skillnad är det ändå äldre bronsålder som utmärker sig mest. Vidare är äldre järnålder samt järnåldern generellt representerade med sammanlagt 9 hällkistor, vilket visar på att återbruket inte var ovanligt under järnåldern i Kronobergs län. Yngre järnålder är däremot ovanligare i materialet, med enbart en hällkista representerad.
Några av hällkistorna har återbrukats under mer än en period, bland annat Växjö 18:1 som använts under alla fyra studerade återbruksperioder. I tabellen nedan, tabell 1, visas hur återbruket är fördelat mellan de olika hällkistorna.
0 2 4 6 8 10 12 14 16 18 ÄBRÅ BRÅ YBRÅ ÄJÄÅ JÄÅ YJÄÅ
Återbruksperiod
Raä ÄBRÅ BRÅ YBRÅ ÄJÄÅ JÄÅ YJÄÅ Aringsås 24:1 X Blädinge 32:1 X Blädinge 22:1 X Drev 20:1 X Furuby 12:1 X Hamneda 6:1 X Hamneda 53:1 X Kalvsvik 59:1 X Virestad 8:1 X Växjö 74:1 X Växjö 158:1 X Öja 39:1 X Öjaby 71:1 X X Öjaby 23:1 X Östra Torsås 233:1 X Öjaby 34:1 X X X Ormesberga 59:2 X Väckelsång 118:1 X X Växjö 18:1 X X Öja 16:1 X Furuby 123:1 X Söraby 18:1 X Växjö 129:1 X Bergunda 55:1 X Gårdsby 175:1 X Växjö 92:1 X Östra Torsås 39:1 X Asa 34:1 X Blädinge 200:1 X
Tabell 1. De hällkistor som i studien visat tecken på återbruk samt under vilka perioder. Källa: författarens databas (bilaga I).
Återbruket är som nämnts tydligast under äldre bronsålder, det är även under denna tid som sekundärgravarna enbart daterats med hjälp av artefakter. De flesta gravar innehåller endast en artefakt daterad till äldre bronsålder, men i två fall finns flera gravgåvor. Dateringarna är hämtade från Andreas Oldeberg Die ältere Metallzeit in Schweden och i bilaga I finns anvisning till avbildningar av föremålen i Oldebergs katalog. Det är exklusiva gåvor i de allra flesta gravarna från äldre bronsålder, både rakkniven och bronssvärdet indikerar att den gravlagda haft en högre social status.
Fynd i hällkistor som återbrukats under äldre bronsålder: • Tre tutulus (Aringsås 24:1)
• Bronsknapp (Blädinge 32:1) • Svärdspets i brons (Blädinge 22:1) • Bronssvärd (Drev 20:1)
• Bronskniv (Furuby 12:1) • Bronskniv (Hamneda 6:1)
• Bronssvärd, rakkniv i brons med hästhuvud (Hamneda 53:1) • Bronskniv (Kalvsvik 59:1)
• Rakkniv av brons (Virestad 8:1) • Rakkniv av brons (Växjö 158:1)
• Spirallagd ten, del av fibula (Växjö 74:1) • Rakkniv i brons med hästhuvud (Öja 39:1) • Bronspincett, två bronsdolkar (Öjaby 23:1) • Tveeggad bronskniv (Öjaby 71:1)
• Dubbelknapp i brons samt bronskniv (Öjaby 34:1) • Avsatsyxa i brons (Östra Torsås 233:1)
Av de 19 artefakter som nedlagts under äldre bronsålder är den vanligaste gravgåvan rakkniv som finns i fyra av gravarna (varav två är formade som hästhuvuden). Tre av gravarna innehåller svärd (svärdsspets Blädinge 22:1), och bronskniv återfinns i fem gravar. I ett fall finns en pincett nedlagd ihop med två bronsdolkar (Öjaby 23:1). Även bronsknappar är representerade i två gravar varav en är en dubbelknapp (Öjaby 34:1). I Östra Torsås 233:1 finns studiens enda bronsyxa, en avsatsyxa daterad till äldre bronsålder.
I tre fall har fynden inte kunnat dateras närmare än till bronsåldern generellt, det beror på att det inte finns någon avbildning av föremålet. Den fjärde graven som är daterad till bronsålder är Öja 16:1, undersökt 1955, som innehöll en sekundärgrav i form av en urna nedsatt i en hällkista med en mindre röseliknande stensättning kring sig. Graven var utan gåvor men på grund av urnan kunde graven dateras.
Fynd i hällkistor som återbrukats under bronsålder (utan närmare datering) • Bronsring (Väckelsång 118:1)
• Bronsdolk (Ormesberga 59:2) • Bronspincett (Öjaby 34:1)
I sammanställningen syns fem hällkistor som återbrukats under yngre bronsålder varav två har daterats med hjälp av sekundärgravar (Öjaby 71:1 och Söraby 18:1). Övriga sekundärgravar har daterats med hjälp av fynd.
Fynd från hällkistor som återbrukats under yngre bronsålder
• Bronsbitar, eventuellt en rakkniv samt en bronsdolk (Växjö 18:1) • Bronsnål (Furuby 123:1)
• Vriden halsring i brons och bronsnål med platt huvud av spirallagd ten (Växjö 129:1) Hällkistan Växjö 18:1, även kallat Telestadsmonumentet, har återanvänts under flera perioder. I en studie publicerad 2001 har fem faser kunnat urskiljas vid och i hällkistan. Den första fasen ägde rum under mellanneolitikum och senneolitikum, då fanns det på platsen en träkonstruktion i nord-sydlig riktning samt tecken på aktiviteter i form av stolphål och härdar. Den andra fasen under senneolitikum är hällkistans byggnadsfas, på samma plats som träkonstruktionen tidigare stått restes nu en hällkista. Vid den arkeologiska undersökningen påträffades, intill kistan, två
neolitiska armringar. Vidare tyder stolphål på att en samtida byggnad funnits invid graven. Den tredje fasen var under äldre bronsåldern och då byggdes ett röse över hällkistan, en fas som dateras av en spjutspets av flinta. Under den fjärde fasen, vilken är under yngre bronsålder och äldre järnålder, återanvändes monumentet som grav. Då anlades sekundära gravar intill kistan. Den sista och femte fasen markeras av en sekundärgrav från yngre järnålder. En bra bit från kistan men under det stora röset var graven placerad (Nilsson & Skoglund 2001:49).
Återbruket under järnålder ser något annorlunda ut med färre gravgåvor än under bronsåldern. Av studiens fem hällkistor som visat återbruk under äldre järnålder är det tre som daterats med hjälp av fynd.
Fynd i hällkistor som återbrukats under äldre järnåldern • Keramik (Bergunda 55:1)
• Pärlor och benkam (Öjaby 34:1)
• Svärd och hjälm av järn. Samt eventuellt en sköldbuckla (Blädinge 200:1)
I de två andra gravarna daterade till äldre järnålder är det en sekundärgrav (Väckelsång 118:1) och ett 14C-prov (Gårdsby 175:1) som visat på återbruk. Det togs tre 14C-prover i Gårdsby varav två visade på senneolitikum/äldre bronsålder och ett tredje visade romersk järnålder. Blädinge 200:1 borttogs 1860 och enbart svärdet har funnits tillgängligt för datering, detta dateras till äldre järnålder.
Det finns tre hällkistor daterade till järnåldern generellt, varav två är daterade med hjälp av artefakter. Hällkistan Asa 34:1 har daterats genom en sekundärgrav utan gåvor.
Fynd i hällkistor som återbrukats under järnålder (utan närmare datering) • Kniv (Växjö 92:1)
• Glaspärlor och glasfragment (Östra Torsås 39:1)
Figur 10. Svärd från Blädinge 200:1. Daterad till äldre järnålder. Fynd L 305 Smålands museum/Kulturparken Småland. Foto: Maria Karlsson.
Hällkistan Öjaby 34:1 har undersökts två gånger, första gången var 1909 och undersökningen leddes då av Kjellmark. Graven visar tecken på att ha återanvänts under flera perioder, ett återbruk som syns i både sekundärgravar och fynd. Under Kjellmarks undersökning påträffades tre sekundärgravar, i en av sekundärgravarna påträffades en dubbelknapp i brons som har daterats till äldre bronsålder (Oldeberg nr 1922). I samma grav ska dessutom fragment från en bränd benkam (SHM 17574:1) påträffats. Denna var enligt Kjellmark av järnålderstyp, närmare daterad till äldre järnålder. Sekundärgravarnas placering var två utanför kistans östra sida och en på den västra sidan. Det var i den västra graven som knappen och kammen hittades. Efter
Kjellmarks undersökning täcktes röset med kullersten (Kjellmark 1934:40-41). När Växjö flygplats skulle byggas undersöktes kistan på nytt för att sedan tas bort, denna gång av Riksantikvarieämbetet och Eva Åhman (1973). Vid den undersökningen upptäcktes ytterligare fem sekundärgravar i anslutning till hällkistan, tre på sydsidan och två på nordsidan. Gravarna på sydsidan innehöll endast brända ben, och en av gravarna hade en mindre kistliknande konstruktion. I de två sekundärgravarna på norrsidan hittades glaspärlor, en i vardera grav. Dessa pärlor daterades till romersk järnålder. De två gravarna från romersk järnålder låg dessutom delvis under rösets kantkedja vilket tyder på att röset byggts till under denna period, kanske för att passa ihop med övriga stensättningar i hällkistans närhet, då dessa är uppförda under denna period. I rösets östra del låg en bronskniv och en bronspincett med ornering, utan tecken på samband till någon grav. Kniven har daterats till äldre bronsålder och pincetten till bronsålder (SHM 31135, F169 och F170). Hällkistan var byggd på ett kulturlager som beskrivs som diffust, dock har keramiken som hittades i lagret kunnat dateras till mellanneolitikum (Åhman 1978).
I hällkistan Östra Torsås 39:1 upptäcktes glaspärlor och glasbitar. Pärlorna är två blå, rundade i formen och sammanhängande, glasbitarna är tunna och brungula tillfärgen, de är daterade till järnålder (SHM 17230:20-22).
Återbruket under yngre järnålder visar sig genom en sekundärgrav, i det ovan nämnda Telestadsmonumentet (Växjö 18:1). Detta är studiens enda sekundärgrav daterad till yngre järnålder, detta med hjälp av 14C-analys. Graven låg långt från själva kistan men inom rösets område.
Ytterligare en intressant aspekt med återbruk i hällkistor är att titta på var i originalgraven som den sekundära graven är placerad. Dessvärre finns inte alltid detta beskrivet, men i några fall finns uppgifter om fyndets placering. Det finns fem exempel från äldre bronsålder där fynden påträffats i kistan. Där mer exakta placeringar uppgetts är det i tre fall i kistans södra del som gravgåvan finns. Hällkistan Hamneda 53:1 undersöktes 1863 och innehöll ett ovanligt välbevarat benmaterial. Bland annat uppger Hildebrand som undersökte hällkistan att i den 5 meter långa kistan påträffades ett skelett, liggande mot sydost, med ett bronssvärd placerat vid sin sida. I hällkistan Växjö 158:1 hittades en rakkniv i brons, placerad i kistan. Från yngre bronsålder finns exemplet Växjö 129:1 även här hade gravgåvorna lagts i kistan.
I de fall som det är uppgett att artefakten hittats utanför kistan finns fyra exempel (Väckelsång 118:1, Växjö 18:1, Öjaby 34:1 och Öjaby 71:1). I Väckelsång 118:1 hittades en järnbit norr om kistan, bronskniven i Växjö 18:1 hittades öster om kistan och även i Öjaby 34:1 påträffades pincett och kam öster om kistan.
Hällkistor där fynd påträffats i kistan
• Furuby 12:1 (Bronskniv äldre bronsålder) • Hamneda 6:1 (Bronskniv äldre bronsålder)
• Hamneda 53:1 (Bronssvärd samt rakkniv äldre bronsålder) • Virestad 8:2 (Rakkniv äldre bronsålder)
• Växjö 158:1 (Rakkniv äldre bronsålder)
• Växjö 129:1 (Bronsnål samt halsring i brons, yngre bronsålder) • Öja 16:1 (Sekundärgrav bronsålder)
Hällkistor där fynd eller sekundärgravar återfunnits utanför kistan • Växjö 18:1 (sekundärgrav yngre järnålder, under röset) • Väckelsång 118:1 (Sekundärgrav med bronsring, järnålder)
• Öjaby 34:1 (pincett och benkam, bronsålder och äldre järnålder)
• Öjaby 71:1 (Bronskniv, tveeggad, äldre bronsålder samt sekundärgrav yngre bronsålder)
Hamneda 53:1 utmärker sig med sitt välbevarade benmaterial, något som är ovanligt i regionen. Kistan var byggd i orienteringen nordost–sydväst och var delad i två delar med hjälp av tunna stenhällar. I den sydöstra delen återfanns det skelett som antagligen gravlagts med bronssvärd och rakkniv, i den nordvästra delen fanns rester av minst 14 individer. Vad som skiljer de två delarna åt är att den sydöstra graven ser mer exklusiv ut på grund av gåvorna och att det ser ut att vara endast en individ begravd. I båda gravrummen påträffades flintdolkar, vilket är intressant. Tillsammans med svärd, bronskniv och rakkniv låg även en flintdolk och en flintskrapa. Kan detta tyda på att det varit en äldre begravning i samma rum? I den nordvästra delen av kistan hittades en flintdolk och flintspån samt en urna, dock finns inga uppgifter om brända ben eller övriga fynd. Hamneda 53:1 undersöktes 1863, då fanns inga isotopanalyser att använda sig av. Med den typen av analys hade vi idag kunnat veta mer om under vilka tider hällkistan använts.
Storleken på de studerade hällkistorna skiljer sig markant. Längden är mellan 3 och 9 meter och bredden från 0,5 till 2,5 meter. Medelvärdet på hällkistornas mått är 4,8 meter långa (räknat på 62 hällkistor) samt 1,1 meter breda (räknat på 58 hällkistor). Bland de återbrukade kistorna är måtten 4,9 meter långa (räknat på 21 hällkistor) och 1,2 meter breda (räknat på 20 hällkistor). Det är en ytterst liten skillnad, som inte säger så mycket. Har monumentet byggts om är det mest troligt röset som berörts av det. Storleken på rösena varierar från 8 till 30 meter i diameter, undantaget en osäker uppgift då ett röse beräknats vara mellan 6 och 12 meter. Det genomsnittliga måttet på röset räknat på studiens alla hällkistor där mått angivits är 15,1 meter i diameter (61 hällkistor). Bland de återbrukade hällkistorna är genomsnittsmåttet 16,2 meter i diameter (21 hällkistor). Det mått som utmärker sig är röset från återbrukade gravar under järnåldern, med 20,6 meter i diameter. Dock är detta baserat på enbart 3 hällkistor. Även hällkistor återbrukade under yngre bronsålder har ett högre snitt, 19 meter, även detta beräknat på ett litet antal hällkistor, i detta fall 2. Den något större storleken för de rösen där gravar återbrukats skulle kunna antyda att dessa har blivit påbyggda i samband med att graven använts för nya begravningar.
Överlag ser inte återbruket ut att vara direkt kopplat till rösets storlek, men en viss ökning av röset kan ses under yngre bronsålder och de som är daterade till järnåldern generellt. Det skulle kunna vara ett tecken på att rösets byggts ut men det är ett mycket begränsat material att utgå ifrån. Självklart kan det i enstaka fall röra sig om utbyggda rösen (exempelvis Öjaby 34:1), och i materialet finns vissa rösen som sticker ut på grund av sin storlek. Det är svårt att med säkerhet säga hur kopplingen ser ut, och ett större undersökningsmaterial skulle skapa bättre förutsättningar för vidare tolkningar.
Vid en närmare studie ser de återbrukade hällkistorna inte ut att följa något särskilt mönster i landskapet utan sammanfaller med det redan befintliga mönstret av hällkistor, se bild 9. Återbruket under äldre bronsålder dominerar i det studerade materialet. Det är även under denna period som gravgåvorna var mest exklusiva. Järnålderns återbruk ser annorlunda ut, i fem fall är det artefakter som daterar graven, exempelvis glaspärlor (Östra Torsås 39:1), keramik (Bergunda 55:1) eller svärd och hjälm av järn (Blädinge 200:1). Men i fyra fall är det 14C eller en sekundärgrav som daterar återbruket. Att begravningarna ser annorlunda ut mellan de olika perioderna beror inte enbart på att återbruket förändras, även det generella gravskicket ser annorlunda ut mellan äldre bronsålder och järnålder. Dock kan gravar från järnåldern ha missats vid äldre utgrävningar på grund av att det saknats bevarade gravgåvor. Detta skulle kunna vara en delförklaring till minskningen av det synliga återbruket under järnåldern.
40 % av hällkistorna har återanvänts (29 av 73) vilket tyder på ett utbrett återbruk i regionen. I analysen kan vi se att återbruket pågått från äldre bronsålder till yngre järnålder. Det finns en tydlig topp under äldre bronsålder där det också var exklusivare gravgåvor som lades ned. Utifrån fynden som gjorts under denna tid kan vi se att det är en övre samhällsklass som har använt hällkistorna.
Sammanfattningsvis visar analysen att:
• Återbruket är som mest intensivt under äldre bronsålder. Detta visar sig främst genom exklusiva gravgåvor. Den höga andelen exklusiva gravgåvor gör att studiens resultat markant skiljer sig från situationen i Skåne.
• Under yngre bronsålder är återbruket inte lika intensivt. Det är en markant skillnad mellan äldre och yngre bronsålder.
• Järnålderns återbruk förekommer i något högre utsträckning än under yngre bronsålder men dessa gravar har färre gravgåvor än under äldre bronsålder.
Figur 11. Återbrukade hällkistor i förhållande till studiens alla hällkistor. De svarta prickarna visar studiens hällkistor och de röda visar återbrukade hällkistor från samtliga studerade perioder. Källa: författarens databas (bilaga I).
• Det finns en skillnad i hur man placerar sekundärgravarna då äldre bronsålder jämförts med senare perioder. Under äldre bronsålder gravläggs individerna framförallt i kistan medan omgivande rösen används i stor utsträckning under senare perioder.
• Av 29 återbrukade hällkistor har tre använts under mer än en tidsperiod, och då med relativt lång tid emellan. Exempelvis Öjaby 34:1 som återbrukats under äldre bronsålder samt under äldre järnålder.
• Det finns inget tydligt samband mellan hällkistans placering i landskapet beroende på om de har återbrukats eller ej, inte heller under olika perioder. De följer samma mönster som icke-återbrukade hällkistor.
• Studerar man hällkistans mått är det en ytterst liten skillnad i de återbrukade kistorna och de kistor som ser ut att vara orörda sedan senneolitikum. Möjligen finns en tendens till att rösena byggts på i samband med återbruk.