Begrav mig hos mina förfäder
Om återbruket av hällkistor i Kronobergs län
Författare: Tove Traneskog Handledare: Peter Skoglund Examinator: Bodil Petersson Ämne: Arkeologi
Abstract
Begrav mig hos mina förfäder. Om återbruk av hällkistor i Kronobergs län. Bury me with my ancestors. Re-use of gallery graves in Kronobergs County.
The gallery graves in Kronoberg county, Småland, are well known and archaeologists have been studying them since the 19th century. They were built in the Late Neolithic but this essay studies how these monuments were used in the Bronze Age and the Iron Age. A total number of 73 monuments have been analyzed. During the Early Bronze Age, the elite of the society was buried with high status metal objects in the gallery graves. Studies of the same kind of monuments in the neighboring county of Scania demonstrate that here they were used by the non-elite indicating variations in-between neighboring regions. Also, in the Late Bronze Age and in the Iron Age the gallery graves in Kronoberg county were used for burials, but these graves are generally less spectacular. The results demonstrate that the gallery graves in Kronoberg county have a long-term use and that the use of the monuments changed through time. The monuments’ biography begins in the late Neolithic and continues to the present, from being a monument and a grave to a gravel pit or a dump and now it is protected by law and an object of study.
Nyckelord
Hällkista, Kronoberg, återbruk, bronsålder, senneolitikum, järnålder, monument
Tack
Främst vill jag tacka min handledare Peter Skoglund som påmint mig om att behålla fokuset som inte alltid varit där, samt som gett bra och snabb feedback. Tusen tack! Jag vill även tacka Åsa Alering, Helena Victor, Niklas Ytterberg och Martin Rundkvist, med er hjälp blev uppsatsen mycket bättre.
Innehållsförteckning
1. INLEDNING ... 1
1.2 SYFTE, MÅLSÄTTNING & FRÅGESTÄLLNINGAR ... 1
1.3 AVGRÄNSNING ... 3
2. TEORI ... 4
3. TERMER OCH BEGREPP ... 7
4. TIDIGARE FORSKNING ... 8
4.2 MONUMENT OCH ÅTERBRUK ... 8
1. Inledning
Bara att flytta de stora hällarna som bildar stenkistan i rösets mitt, helt utan några moderna hjälpmedel, måste ha krävt flera mannars kraft, för att sedan bygga kistan av flera liknande hällar, en famn stora. Ett krävande arbete med ett fantastiskt resultat, ett monument med i många fall långt liv. Hällkistan har fångat människans uppmärksamhet både förr och nu, och även om den är starkt förknippad med sin upphovstid, senneolitikum, har den fått fylla flera funktioner i efterhand. Dessa funktioner har varierat från begravning till stentäkt.
Återbruk är ett ganska modernt ord som används allt flitigare. Trots detta är själva återbruket något som människorna före oss var betydligt bättre på. De var bättre på att använda och återbruka det som fanns till hands, vilket är en stark konstrast mot det ”slit-och-släng”-samhälle vi lever i idag. Fenomenet att återbruka redan befintliga monument är något som förekommer världen över under de flesta tider, Kronobergs län är självklart inget undantag.
Att studien utgår från Kronobergs län, mitt i Smålandsskogarna, är ingen slump. Området är hällkistetätt, visserligen inte det enda området i Sverige med många hällkistor men ett av det minst utforskade. 2015 fanns det närmare 750 dokumenterade hällkistor i Kronobergs län, i hela landet fanns det vid samma tid 2220 kända hällkistor och majoriteten av dessa har sannolikt uppförts under senneolitikum 2350–1700 f. Kr (Alering 2015). Det är en stor andel hällkistor som finns bevarade i sydöstra Sverige. Här finns även Göteryd, känd för att vara Sveriges mest hällkisterika socken. En av anledningarna till det så magert utforskade länet är dess sura jordar, benmaterialet bevaras inte vilket begränsar forskningsmöjligheterna. Det är ett aningen dåligt utgångsläge men både konstruktioner och artefakter finns bevarade, och utifrån dessa kan en studie göras för att se hur och när hällkistorna i Kronobergs län har återanvänts.
Så varför är återbruket i Kronobergs län viktigt att studera? Eftersom hällkistorna användes inte bara under senneolitikum utan även under brons- och järnålder så är det viktigt att studera hällkistan i ett långtidsperspektiv, annars riskerar man att få en felaktig bild av gravskicket under dessa senare perioder. Vidare kan vi genom studiet av hur gravmonument återbrukats genom forntiden få en bild av historiens närvaro hos de människor som levde då. Det är intressant att se hur ett samhälle eller en grupp människor relaterar och hänvisar till monument och människor som var på platsen före dem. Kanske fanns det historier kring förfäderna, minnen av händelser och personligheter. Eller är det en mer mytisk historia som berättas, kopplat till de egna förfäderna som ligger begravda i kistan. Min utgångspunkt har varit att precis som vi är intresserade av vårt ursprung och vår historia idag, var forntidens människor intresserade av de som levt i området före dem.
Sist men inte minst så fascineras även jag av hällkistan, den är vacker, imponerande och det krävdes många timmar och ett stort engagemang i samhället för att uppföra den.
1.2
Syfte, målsättning & frågeställningar
Att megalitgravar har återbrukats och att fynd från flera perioder påträffats i samma grav har man vetat om länge (Sjögren 2003:106). Däremot har hällkistorna i Kronobergs län inte varit ämne för någon större studie av fenomenet. Trots att monumenten har studerats i regionen sedan 1800-talet saknas en bredare kartläggning av återbruket.
Målsättningen är att se i vilken utsträckning samt under vilka perioder hällkistorna har återbrukats. Var i landskapet ligger de återbrukade hällkistorna, hur kan återbruket ses, samt om och hur skiljer det sig mellan olika perioder? En viktig målsättning med uppsatsen är även att jämföra resultatet från Kronobergs län med närliggande regioner i syfte att skapa en bredare bild av återbruket av hällkistor i södra Sverige under brons- och järnålder.
I uppsatsens kommer följande tre frågeställningar att diskuteras; • Under vilka perioder återbrukades hällkistorna?
1.2
Avgränsning
Den geografiska avgränsningen är Kronobergs län, Småland. Länet har flest hällkistor i landet, med närmare 750 hällkistor av Sveriges sammanlagda 2220 kända hällkistor (Alering 2015:10). Att detta område valdes är ingen slump. Det finns outforskat material och när det gäller återbruket av hällkistor finns det inga djupare studier i Kronobergs län.
Uppsatsens tidsmässiga avgränsning är från äldre bronsålder till yngre järnålder, då studien fokuserat på återbruk efter senneolitikum. Historisk tid har valts bort på grund av att det är just sekundära gravar som studeras, sekundära aktiviteter i historisk tid innefattar oftast inte gravar. Studien har utgått från att senneolitikum är hällkistans uppförandefas, återbruk kan ha skett även under senneolitikum vilket hade kunnat studeras då välbevarade benmaterial finns. Vid avsaknad av skelett kan artefakter studeras. Vad vi kan se i det material som ingår i studien är att i stort sett alla hällkistor innehåller ett eller flera flintföremål i form av bland annat dolkar, spjutspetsar och skrapor. I några enstaka fall finns enbart fynd från senare perioder och i vissa fall saknas fynd helt. I de fall där enbart yngre fynd lyfts fram kan det bero på att de inte är fackmannamässigt undersökta eller att mer spektakulära yngre fynd fått allt fokus, exempelvis Blädinge 22:1, där ett bronssvärd påträffades. Ett exempel på en grav där fynd från flera perioder påträffats är Växjö 158:1. Där hittades vid undersökningen 1908 en spjutspets i flinta, en skrapa i kvartsit och en rakkniv i brons. Total avsaknad av fynd kan bland annat bero på plundring, i äldre eller nyare tider. Utifrån flintmaterialet vet vi att hällkistorna användes under senneolitikum och därmed uppfördes under denna period, om vi utgår ifrån att flintmaterialet är nedlagt under senneolitikum.
2. Teori
Det teoretiska ramverket för uppsatsen utgår bland annat från diskussioner om föremålets biografi som Igor Kopytoff (1986) var en av de första att förespråka. Han menar att utifrån ett socialt perspektiv finns en stor likhet mellan hur samhället konstruerar människor och föremål. Vidare diskuterar Kopytoff föremålets kulturella värde som han menar ligger bortom det ekonomiska. För att komplettera detta används även en artikel av Chris Gosden och Gary Lock (1998) om hur människan förhöll sig till det förflutna under förhistorien. Vidare menar Gosden och Lock att tanken om att människan i det förflutna var intresserad av sin egen historia inte bara ska ses som en allmän poäng utan en utgångspunkt för att förstå hur människan organiserade sina samhällen i det förflutna.
Inom antropologin har begreppet biografi länge använts, mestadels på människor men det är något som även går att applicera på föremål. Samma frågor som ställs till individen kan ställas till eller om föremålet. Vilka sociala möjligheter finns i föremålets status i förhållande till tidsperiod och kultur? Hur realiseras detta? Vem har skapat det och till vem? Hur förändras dess användning över tid och när upphör föremålet att existera (Kopytoff 1986:66–67)? Dessa frågor är lika relevanta vid studiet av hällkistan och hur den återbrukas.
Som ett exempel på sin teori kopplad till återbruk tar Kopytoff upp hur hyddans biografi ser ut i Suku of Zaire, numera i Demokratiska republiken Kongo, i centrala Afrika. Där utgår hyddans biografi med att ett par bor där, eller i polygama förhållanden, en av fruarna med sina barn. Med tiden blir hyddan istället ett gästhus eller boende för en änka, kanske ett hus för familjens tonåring. Till slut, innan termiterna tar över hyddan och den rasar, fungerar den som boende för gårdens djur såsom getter eller höns. För varje fas i hyddans liv har den ett speciellt syfte, som ändras med tiden och hyddan ska användas därefter. Om en hydda är i en ålder för att användas som hus till djuren istället används som gästhus säger det något om husets status. Finns det ingen hydda med gästhus-status anses ägaren vara lat eller fattig (Kopytoff 1986:67).
En drastisk men intressant jämförelse som Kopytoff gör är mellan en målning av Renoir och en människans livsöde och död. De båda har en biografi vars tragiska avslut väcker starka känslor. I målningens fall skulle ett avslut innebära att förstöras, exempelvis brännas upp. Men om Renoirs målning finns i en privat samling, otillgänglig för den övriga världen, är även det något som skapar starka känslor, nästan som att den vore förstörd, borta för eftervärlden. Han menar att bakom den kulturella meningen finns en väv av etiska, historiska och politiska övertygelser som format synen på detta objekt (Kopytoff 1986:67). Detta är ett tydligt exempel på hur starka känslor och värderingar formar synen inte bara på historiska artefakter och monument, utan även på kulturarvet.
När IS handlade med de stulna kulturföremålen bröt de mot flera lagar och regler. Det finns i varje samhälle vissa föremål som är kulturellt förbjudna att användas som handelsvaror, ett förbud som upprätthålls av kollektivet. Detta berör ofta föremål som har ett symboliskt värde för samhället, exempelvis monument, rituella föremål eller betydelsefulla byggnader. Makt kan hävdas symboliskt genom att förändra ett objekts status (Kopytoff 1986:73), något som IS använde sig av under kriget, genom att förstöra och sälja artefakter och monument.
För människan i det förflutna var landskapet inte statiskt, betydelsen kunde hela tiden omarbetas vilket skapade nya möjligheter för hur landskapet kunde användas. I det dagliga livet finns det alltid en spänning mellan arvet från det förflutna och framtidens möjligheter (Gosden & Lock 1998:4). Det finns platser i landskapet som har speciella funktioner, tillsammans med ritualer skapas speciella händelser, och dessa platser kan enligt Gosden och Lock ses som motorer. Dessa händelser har haft i uppgift att upprätthålla men också omarbeta delar av landskapet med hjälp av tidigare händelser. Vissa händelser är mer kända än andra och i dessa fall är de ofta kopplade till förfäder. Viljan att framkalla det förflutna i nutiden kallar Gosden och Lock för mytisk historia, vilket kan låta motsägelsefullt, men både historia, i form av förfäder, och myt, kan användas för att forma samtiden. Dessutom existerar de båda sida vid sida i ett samhälle (Gosden & Lock 1998:6).
Ett gemensamt förhållande under flera forntida perioder är att skapa monument i landskapet eller återanvända gamla monument. Detta var ett viktigt handlande som troligen var mycket formaliserat och ritualiserat. Vidare skriver Gosden och Lock att tanken om att människan i det förflutna var intresserad av sin egen historia inte bara ska ses som en allmän poäng utan en utgångspunkt för att förstå konstruktioner som monument i det förflutna (Gosden & Lock 1998:11).
Historia är medvetenheten om hur de sociala relationerna formas av individuella eller kollektiva handlingar. Historien är resultatet av mänskliga handlingar och den existerar endast om kända individer eller handlingar kan skapa en ram för att förstå det förflutna. I icke-litterära samhällen är det i huvudsak förfäder som används för att berätta historien om det förflutna. Det är också vanligt att förhållandet mellan släkt och blodsband specificeras och blir grunden i berättelserna om de kända förfäderna. Berättelsen om härkomsten förlitar sig inte bara på det mänskliga minnet utan använder olika typer av minnestekniker, där en av de vanligaste minnesteknikerna är att relatera till spår i landskapet (Gosden & Lock 1998:5). Mytisk tid däremot hänvisar till en tid då människan antingen inte fanns eller saknade makt, därmed är inte historia och myt varandras motpoler, och ömsesidigt exklusiva, istället kan de tillsammans hantera det förflutna (Gosden & Lock 1998:5).
Flera av de hällkistor som studerats i uppsatsen har uppvisat tecken på en eller flera typer av återbruk. Precis som Kopytoff beskriver har även monumentet en biografi som kan ändra uppgift eller innebörd under sin livstid, så även hällkistan. Som tidigare nämnts har gravmonumentet haft olika funktioner under sin brukningstid, och några av dem ska studeras närmare i uppsatsen. En av hällkistans uppgifter har varit att fungera som minnesmärke för förfäder, både de som finns i ett historiskt minne och i ett mytiskt minne. På grund av monumentets relation till förfäder har det också varit ett utmärkt redskap för att visa på makt över ett område – de som använder hällkistan är också de som har den historiska rätten till området.
3. Termer och begrepp
Några begrepp är centrala i uppsatsen, men dessa är inte helt oproblematiska. I detta kapitel presenteras de begrepp som är av vikt för studien, hur de kommer att användas samt deras betydelse.
Hällkistan är ett gravmonument bestående av en stenkista ofta omgiven av ett röse. I uppsatsen ses detta som en helhet, och sekundära aktiviteter i form av senare tiders gravgåvor eller tydliga begravningar i eller utanför kistan ses som sekundärgravar. Trots att hällkistan i uppsatsen ses som en helhet, är det av intresse att se vilken del av monumentet som använts under vilka tider, exempelvis om stenkistan återbrukats eller om det är det kringliggande röset.
Sekundärgrav syftar till en grav anlagd i en tidigare anlagd grav. Den sekundära graven är yngre än den ursprungliga graven. I studien förekommer sekundärgravar i hällkistor, både i form av tydliga begravningar i kistan men också i form av mer anonyma gravar i det omkringliggande röset.
4. Tidigare forskning
4.2
Monument och återbruk
Människans minne är skört, vi vårdar så gott det går våra minnen men det är lätt att glömma, eller att minnas fel. Därför har människan länge varit bra på att skapa rum för sina minnen utanför kroppen, i form av olika föremål. Det kan vara lertavlor, redskap av ben och senare i historien även målningar och kartor. Idag använder vi istället våra datorer för att lagra minnen (Jones 2007:1). En av de äldre metoderna att bevara minnet är genom att bygga monument. Ordet monument kommer från det latinska verbet monere som betyder att påminna (Bradley 2012:82).
Andrew Jones är en av de forskare som studerat minne och materiell kultur. Han menar att minnet inte bara är kognitivt utan även kroppsligt. Detta kan innebära att människans minne kan få hjälp av omgivningen, till exempel vissa platser i landskapet (2007:21). Vidare menar Jones att det inom forskningen länge setts som självklart att människans minne kan transformeras till solida material som sedan får stå för ett minne, exempelvis en artefakt. Denna självklarhet är något som Jones också kritiserar då han menar att det finns flera anledningar till att det skulle vara felaktigt och därmed inte bör ses som en självklarhet. Bland annat hänvisar Jones till Sigmund Freud som menade att alla minnen visserligen behålls men att det även tillhör processen att glömma. Det mest intressanta argumentet är dock att många samhällen skapar artefakter vars syfte inte är knutet till ett verkligt minne eller händelse, utan att det istället är den bakomliggande fantasin som är det viktiga (Jones 2007:39)
Monumentets innebörd har diskuterats av flera forskare och Richard Bradley menar att en av de vanligaste tolkningarna är att monumentets uppgift är att hävda makt eller rättighet över ett visst område (Bradley 2012:84). Att bygga monument under oroliga tider för att skänka stabilitet och kontinuitet till samhället är även det en ofta diskuterad teori. Dock menar Eva S. Thäte i sin avhandling att detta mycket väl skulle kunna vara en modernt influerad tolkning av monument (2007:63). En tolkning, kopplat till minnet, är att tanken bakom monumentet var att det skulle leva längre än dess skapare, och med detta sprida ett budskap. Budskapet kunde dock lätt missuppfattas av senare generationer (Bradley 2012:84).
Hur monumentet ska tolkas har ofta diskuterats utifrån religiösa och politiska perspektiv. Men den absolut främsta tolkningen av varför ett monument byggdes, oavsett när i tiden, är att det är en medveten handling av en elit i ett hierarkiskt samhälle. Syftet är att visa den ekonomiska och sociala makten genom att referera till tidigare generationers makt på samma plats (Hållans Stenholm 2012:40). I skapandet av identitet och sociala normer har minnespraktiker en betydande roll, det gäller även i förståelsen av gravar och gravmonument. Vidare är minnespraktiker starkt kopplade till en föreställningsvärld som i kombination skapar länkar mellan det förflutna och framtiden (Therus 2019:283).
som arkeologer och antikvarier får upp ögonen för monumentet för att skydda och bevara det (Holtorf 1998).
Hällkistan är både ett monument och en grav, och även gravens uppgift var viktig i det rumsliga sammanhanget, där den visade på ägorätten i landskapet. Liknande resonemang har flera forskare fört när det gäller bronsålderns gravhögar. Gravhögarnas betydande storlek är troligen också en symbol för hierarki (Thäte 2007:70). Högen var även betydelsefull för det levande samhället och påminde om släktens döda, förfäderna (Jennbert 1993:69). Högens storlek visar inte bara på att betydande arbetskraft lagts på dess skapande utan även att monumentets uppförande inneburit undvarandet av betes- eller odlingsmark. Detta tyder på att monumenten har varit av stor betydelse (Jennbert 1993:74). Kristina Jennbert argumenterar även för att gravhögen hade en viktig roll i den religiösa föreställningsvärlden och var av betydelse för samhällets olika delar (1993:69).
Gravar och gravritualer ger ett perspektiv på människornas föreställningsvärld, där graven är det materiella uttrycket för ritualen. Dessa ritualer kan ge oss inblickar i olika förhållningssätt till livet, bland annat är de konsekvenser av ”rites de passage”, varav döden är en. Gravens arkitektur kan ge en bild av hur samhället såg ut vid tiden för uppförandet, vilka tankenormer som var dominerande. Detta är en anledning till att gravarna har en viktig roll i det arkeologiska källmaterialet (Jennbert 1993:71).
De gravar som tolkats vara monument över släktens hågkomst är svårtydda i ett så långt tidsperspektiv som tusen år (Jennbert 1993:74). Historiker verkar ha enats om att muntliga traditioner mister sin stabilitet redan efter 200 år, om inte speciella tekniker används för att föra minnet vidare till nästa generation (Bradley 2012:14). Detta kan tala både för och emot att hällkistan skulle vara ett gravmonument som användes av samma grupp människor, familj eller samhälle. Antingen kan monumentet ha fungerat genom den speciella minnesteknik som behövdes för att efterlevande generationer skulle minnas, eller så var hällkistan en del av en mytisk historia i de över tusen år som monumentet användes. Något som ytterligare kan styrka resonemanget att minnet varit starkt, är att trots förändrade gravritualer, har samma grav återanvänts. Detta kan tala för att hågkomsten av släkten var av stor betydelse för individen, släkten och hela samhället. Gravarnas monumentalitet kan därför ha varit en ständig påminnelse om förfäderna (Jennbert 1993:77).
Även om diskussionen kring monumentalitet har varit lång finns det vissa teorier som flera forskare har enats om. En av dem är att graven som monument använts för att minnas förfäder men också till att fortsätta hävda makten över området. Precis som när monumentet byggdes kan återbruket kopplas till makt, status eller att det utgjort en trygg punkt i oroliga tider. Det finns flera tolkningar kring återbruk av monument, men de har alla en sak gemensamt och det är de så kallade brytningstiderna. Brytningstiderna var konfliktfyllda med mycket instabilitet och stress i samhället. Då kunde ett monument skapa trygghet, kontinuitet och stabilitet, genom att manifestera makt. Genom att skapa monument kunde samhället stabiliseras och enas samt skapa en kontinuitet. Att resa ett monument är starkt kopplat till en makthandling där makt tas över områden som man ansåg sig ha rätt till. Det gäller även återbruk av monument, då också detta kan ses som en manifestation för makt och status i området, att återkoppla till förfäderna som tidigare levt och brukat i området (Hållans Stenholm 2012:40).
att skapa primära och sekundära faser i ett monument säger mer om forskarens behov av tydliga och raka tidslinjer. Vidare anser Wollentz att varje fas i ett monuments liv, oavsett om den ursprungliga betydelsen är intakt eller inte, har en potential att säga något om de människor som använder samt bor nära monumentet. I denna mening är varje fas lika viktig, de förmedlar olika saker eftersom det finns olika sammanhang (2012:175).
Idag är det självklart för arkeologer att det i landskapet ligger lämningar från olika tider sida vid sida. Men detta var troligtvis även verklighet för dåtidens människor. Därför behöver arkeologer även ta hänsyn till att redan under forntiden var dåtiden högst närvarande (Hållans Stenholm 2012:38). Sedan 1980-talet har den tidigare arkeologiska synen på det forntida landskapet som ett odlings- och produktionslandskap ändrats till att istället använda begrepp som ”rituella landskap” och ”minnenas landskap” (Hållans Stenholm 2012:38–39). Just minnets landskap spelar en stor roll för individen och gruppen. Minnet är grundläggande för identitet, tillhörighet och legitimitet. Bland annat kan man genom att binda samman olika lämningar över tid betona samhörighet och förbindelse. Genom återbruk skapas ett minne som är föränderligt i sociala sammanhang.
I det förhistoriska landskapet har det funnits olika monument, bland annat hällkistor. Dessa har legat väl synliga och dåtidens människor har varit tvungna att på något vis förhålla sig till dem. Inom arkeologin är det en allmän tanke att monumenten byggts för att vara beständiga och därmed har det även funnits en tanke att framtidens människor skulle ta del av monumentet. En allmän uppfattning om återbruk av monument är att det bottnar i en föreställning om det förflutnas roll. Att återbruka det förflutna kan stärka identiteter och användas för att främja en kontinuitet genom referenser till ursprunget (Hållans Stenholm 2012:39).
Att återbruka ett monument har helt enkelt tolkats som ett sätt att legitimera makt och status. Som tidigare nämnt kan återbruk vara ett sätt för en ny elit att legitimera sig i området. Genom att aktivt överta ett monument visades maktbefogenheter. Alltså var det inte vem som helst som byggde monument utan det var något som tillhörde samhällets elit (Hållans Stenholm 2012:40), inte bara på grund av den monumentalitet som representerades utan också det arbete som lades ner på att bygga monumentet. I Skandinavien är monumenten ofta kopplade till en centralplats. Även Gustav Wollentz tar upp monumentet som ett maktmedel. Han menar att förstörandet av ett monument kan vara en handling som syftar till att ta avstånd från det förflutna, samtidigt som ett återbruk kan visa på respekt samt legitimitet till marken eller området genom att hänvisa till de gamla förfäderna. Även att ignorera ett monument kan vara en handling med en mening (2012:176).
I diskussionen kring gravmonument och återbruken av dem är det ofta bronsåldershögar som diskuteras (Thäte 2007:69). Men det finns belägg för att människor under bronsåldern använde äldre tiders begravningsplatser, inte bara hällkistor utan även flatmarksgravar och dösar. I samband med själva anläggandet av en hög följde troligen en rad rituella handlingar, bland annat spår av eld och skapandet av kantkedjor. Dessa handlingar hade säkert stor betydelse för omorganisationen i samhället som följde med en persons död. Att skapa dessa högar för den avlidne medförde ett hårt arbete. I vissa fall har gravar fått en påbyggnad och i andra fall skapas sekundärgravar i den befintliga graven (Jennbert 1993:72).
I det arkeologiska materialet kan vi se spår av återbruk, men i de fall där monument medvetet förstörts eller på annan anledning saknas i forskningsmaterialet gör tolkningen svårare. Därför blir det svårt att diskutera kontinuitet alternativt ett avslut på en plats, exempelvis ett gravfält med få gravar men som använts under en lång tidsperiod (Thäte 2007:76–77).
många fall, då megalitgravar framkommit i botten av vad som framstått som vanliga högar (Sjögren 2003:107). Bland annat har fyra megalitgravar i södra Halland påträffats på detta sätt, vilket är cirka häften av megalitgravarna där. I tre av fallen dateras ombyggnationen till bronsålder. I Västergötland finns två exempel på megalitgravar i rösen, där båda är daterade till järnålder. På Falbygden och i Bohuslän är större gravhögar sällsynta och då bör denna typ av ombyggnad ha varit marginell i dessa områden (Sjögren 2003:110).
Under samtliga arkeologiska perioder i Skandinavien finns tecken på att gravar har återanvänts. Återbruket verkar dock ha nått sin höjdpunkt under vikingatiden då det var ett brett utvecklat fenomen. Vissa har till och med hävdat att det var en trend inom det europeiska området under denna tid (Hållans Stenholm 2012:40). Något som de flesta tolkningar av återbruk har gemensamt är att de i huvudsak är funktionella och visar på ett socialt och framförallt politiskt sammanhang. Genom att hänvisa till det förflutna och förfäder legitimerar man sina handlingar. Återbruk av gravar är en typ av ritualiserad praktik som även den legitimerar ägande och status. Till sist representerar även själva graven det förflutna.
Gustav Wollentz menar att användning av begreppet återbruk inte är helt oproblematiskt. Detta på grund av återbrukets många olika former, bland annat som ytterligare en begravning i originalgraven, en sekundär konstruktionsdetalj eller andra aktiviteter. Släkten är i en ständig rörelse och när generationer som sedan länge varit döda försvinner från minnet utvecklas de gradvis till att tillhöra det mytiska. I denna otydlighet involveras kreativitet och en tanke om att återskapa det förflutna (Wollentz 2012:176).
Monumentet har haft flera syften vilka alla har varit viktiga för människan, ett hjälpmedel för att minnas förfäder men även för att stärka samhörighet och skapa kontinuitet. Dock ser monumentet ut att i många fall varit starkt knutet till den högre samhällsklassen som använt det för att manifestera social och ekonomisk makt. Återbruket har fungerat på samma sätt, det har knutits till områdets förfäder samt till den hierarki som styrt. Men att det är gravar säger också något om människornas föreställningsvärld. Återbruket har förekommit under alla forntida perioder och den sekundära användningen har varit lika viktig som den primära. I det sekundära användandet kunde ett minne skapas, kopplat till sociala sammanhang.
4.3
Hällkistan
Megalitgravar är samlingsnamnet för storstensgravar. Namnet kommer från grekiskan, mega som betyder stor, och lithos, sten. I Sverige finns ett antal megalitgravar, däribland dösar, gånggrifter och hällkistor. Hällkistan fick tidigare ge namn åt perioden senneolitikum, hällkistetiden, men den benämningen är sedan länge borta. Även efter sin byggnadsfas, senneolitikum, har den fortsatt att betyda något för människor i dess omgivning, tidigare som gravmonument och i modern tid även som forskningsobjekt. Tack vare nya undersöknings- och analysmetoder ser studiet av hällkistan annorlunda ut idag än under det sena 1800-talet. Nedan följer en genomgång av forskningen kring hällkistan.
Även hällkistans karakteristiska utseende har diskuterats av Oscar Montelius, 1876 presenterade han en teori där gravrummets utformning användes för att skapa en kronologi (Montelius 1876). Detta är något som senare kritiserats då det inte verkar stämma men diskussionen kring kistans utformning har fortsatt. I de fall som gravrummet har en ingång har innebörden för dess placering och utformning diskuterats. I Västergötland är det till exempel vanligt med förekomst av gavelhål i mellanväggarna vilket skapat diskussioner kring långväga kontakter, speciellt med området kring Paris samt Bretagne där liknande kistor finns. Dock påpekar Eva Weiler att megalitgravar är ett globalt fenomen, med undantag av Nordamerika och Australien, och därmed inte nödvändigtvis tyder på kontakter med Västeuropa (Weiler 1994:65). Arkitektoniskt finns tecken på att hällkistorna har ett ursprung i de mellanneolitiska
träkistorna från stridsyxekultur. Även en koppling till de samtida dödshusen kan ses. En av anledningarna till detta är att flera hällkistor saknat takhällar vilket skulle kunna tyda på att det funnits en träkonstruktion, något som även de mellanneolitiska dödshusen hade (Gill 2003:206).
En av dem som studerat hällkistan ingående är Eva Weiler. I sin avhandling från 1994 framhåller hon kistans kollektiva karaktär samt betydelsen som familjegrav. Weiler menar också att hällkistorna använts för att markera sociala positioner. Både byggnationen och gravens innehåll tyder på att i det kollektiva gravskicket fanns idéer och regler om utförande. Även om det finns variationer bland gravgåvor och hällkistans utseende är det samma grund de utgår ifrån (Weiler 1994:65). Vidare menar Weiler att hällkistorna är ett uttryck för en gemensam ideologi både i synen på de avlidna och de kvarlevande i samhället (1994:56). På grund av de sociala regler som styrt vad som fick läggas i graven är hällkistan ovanligt rik på information. Dessvärre har inte organiskt material bevarats i områden utanför de kalkrika kambrosilurområdena (Weiler 1994:61).
Vidare menar Weiler att hällkistorna representerar en ideologisk bebyggelsestruktur med fasta begravningsplatser i landskapet (Weiler 1994:55). En tidigare uppfattning är att hällkistan var starkt knuten till jordbruket, men senare studier har visat att så är inte fallet då de ofta är placerade i terräng som inte alltid är relaterad till jordbruk (Weiler 1994:55). Weiler jämför i sin avhandling utbredningen av hällkistor i Västergötland med registrerade fynd av enkla skafthålsyxor. Jämförelsen visar att yxor har påträffats även i terräng som saknar gravar, vilket
kan tyda på att hällkistor inte helt och hållet sammanfaller med samtida bebyggelse, och inte heller med markanvändningen i stort (Weiler 1994:60).
Att bygga en hällkista med den teknik som fanns på stenåldern, måste ha krävt ett stort engagemang i samhället. Kunde religiösa föreställningar motivera arbetet (Kaliff & Mattes 2017:79)? Arbetsinsatsen och monumentaliteten tyder på att graven är tillägnad en samhällselit (Hållans Stenholm 2012:40).
Trots att perioden senneolitikum kopplas ihop med hällkistor var det endast en del av befolkningen som begravdes i dem. Den övriga befolkningen begravdes på andra sätt som inte är så tydligt urskiljbara i det arkeologiska materialet. Det finns exempel på flatmarksgravar i Skåne och dessa är av förklarliga skäl inte lika tydliga som hällkistorna. Däremot saknas det i den hällkisterika Falbygden belägg för flatmarksgravar från senneolitikum (Blank et al. 2018). Isotopanalyser har öppnat upp för nya möjligheter inom forskningen, inte bara 14C som är den
vanligaste och mest kända isotopanalysen. Även strontium (Sr) ger möjlighet till nya intressanta resultat, och flera studier har publicerats de senaste åren. Strontium är ett grundämne som finns i berggrunden, men förekomsten är inte densamma på varje plats, istället finns det en, av forskare upprättad, baslinje för varje område, vilket hjälper till att spåra härkomsten hos studerade individer.
Andra isotopanalyser kan visa vilken diet individen haft, om den i huvudsak varit marin eller terrestrisk. Vid en sådan analys är det 13C och 15N som används, 13C visar på om individen i
huvudsak levt på marin eller terrestrisk föda och 15N visar varifrån i födoämneskedjan som den testade individens matintag kommit, animaliskt protein, vegetariskt protein eller blandad kost. Vid en sådan provtagning är tandemaljen att föredra då denna inte är lika känslig för kontaminering som övriga ben i kroppen (Blank et al. 2018).
2018 publicerades resultatet av en studie på benmaterialet från en hällkista i Falköping, Falköping stad 5. Studien bestod av tvärvetenskapliga metoder och innefattade arkeologi, osteologi och isotopanalyser. I studien hade tänder från 21 individer analyserats, dessa individer har varit av blandade åldrar samt kön. Utifrån tändernas slitage har det gått att se vad personerna ätit under sin uppväxt, främst under småbarnsåren samt i tidiga tonåren. Vad som mer syns i studien är att barnadödligheten var stor under denna tid, en tredjedel av de studerade individerna har inte upplevt vuxen ålder. Av de vuxna individerna dog hälften innan de blivit 30 år. Majoriteten av dessa personer är kvinnor vilket man tror kan vara kopplat till faror i samband med förlossning. Av övriga vuxna individer levde hälften till de var i sjuttiårsåldern (Blank et al. 2018). Dessutom visade studien på att hällkistan byggts under senneolitikums första del och att den haft två begravningsfaser där majoriteten av begravningarna ägde rum under samma period som hällkistan byggdes. Tre individer hade gravlagts under senneolitikums andra period. Eftersom det finns indikationer som tyder på hög befolkningstäthet är det svårt att se om graven använts av en familj eller en större social grupp. En tidigare studie från Falbygden, där Falköping ingår, gjordes 2016. Då användes 14C-analyser på artefakter funna i hällkistor, vilket visade att den mest intensiva perioden av återbruk i området var under senneolitikums andra del (Blank et al. 2018).
benmaterial så är även andra fornlämningar än megalitgravar med, exempelvis flatmarksgravar utan gåvor. Studien inkluderar hällkistor och flatmarksgravar. Ett antal hällkistor, både i Danmark och Skåne, innehåller artefakter som tyder på en användning under bronsåldern. Gånggriften i Öllsjö innehöll en artefakt från äldre bronsåldern (period II) och tack vare studien visade det sig att fyra individer begravdes där under äldre bronsålder, närmare daterat till period III. Detta visar på vikten av 14C-prover vid undersökning av megalitgravar, de är inte självklart knutna till enbart en tidsperiod (Bergerbrant et al. 2017:40).
Vidare har samma studie på individer begravda under senneolitikum och tidig bronsålder i Skåne visat att det inte finns några större skillnader i dieter mellan individer begravda i olika typer av gravar. Däremot ser förekomsten av karies ut att vara vanligare hos de som är begravda i bronsålders högar än hos dem som är begravda i hällkistor och flatmarksgravar, vilket skulle kunna tyda på högre konsumtion av honung. Från bronsåldern finns fynd av en mjödliknande dryck i några rösebegravningar av hög status i norra Europa. Bivax användes vid bronsproduktion och behovet av detta vax kan ha varit större hos den sociala grupp som begravde sina döda i rösen (Bergerbrant et al. 2017:41).
Den skånska studien visar på att hällkistan i Skåne återbrukats under äldre bronsålder men att det parallellt byggts nya gravar åt samhällets högre klasser. De nya gravarna bestod av rösen och högar, samtidigt som övriga klasser begravdes i äldre hällkistor alternativt flatmarksgravar. Studien ger en ny bild av hur gravskicket sett ut under äldre bronsålder i Skåne, ett resultat som är intressant att sätta i perspektiv till materialet från Kronobergs län, då dessa områden gränsar till varandra. Det finns tidigare studier som visar på att återbruk kan se annorlunda ut mellan närliggande regioner. Sjögren skriver om hur de västsvenska megalitgravarna återbrukats i Bohuslän, Halland och Västergötland. Under bronsålder har återbruket varit som störst i Bohuslän och Halland, i Västergötland har järnåldern varit den mest intensiva återbruksperioden (Sjögren 2003:107). Eftersom resultaten skiljer sig åt mellan olika områden är det viktigt med fler regionala studier.
Med hjälp av strontiumanalyser kan man inte bara se var en individ växt upp utan även hur hen har rört sig geografiskt. 2019 publicerades artikeln Mapping human mobility during the third and second millennia BC in present-day Denmark av bland andra Karin Frei. I artikeln presenterats resultatet av den största tvärvetenskapliga undersökningen av människans mobilitet i Danmark under det andra och tredje milleniet före vår tideräkning. Förutom strontiumanalyser har även 14C samt osteologiska studier används. Syftet med studien är att
spåra ett rörlighetsmönster under den studerade perioden. Bland de gravar som har undersökts finns hällkistor representerade (Frei et al. 2019:1). Den mobilitet som studien tittat på är tydligast hos de personer som begravts i högar jämfört med flatmarksgravar. Detta är ett resultat som skiljer sig från en tidigare studie i Skåne. Där kunde inte några tecken på koppling mellan mobilitet och social status ses, vilket kan tyda på regionala skillnader i den nordiska bronsålderns samhälle (Frei et al. 2019:17). Vidare tyder studiens resultat på att det är eliten som är begraven i högar, ofta i en sten- eller träkista, samt att det ”vanliga folket” är begravt i flatmarksgravar och därmed inte lika synliga i det arkeologiska materialet (Frei et al. 2019:14). Hittills tyder forskningen på att äldre begravningstraditioner, såsom hällkistor och flatmarksgravar, fortsatte att användas även under tidig bronsålder, men att dessa sedan kompletterades med gravhögar tillägnade den högre samhällsklassen. Dessa blev sedan den föredragna begravningsformen (Bergerbrant et al. 2017:44). Att hällkistan skulle använts fram till äldre bronsålder är även något om Eva Stensköld tar upp (2004:135).
hällkistan. Hon beskriver även så kallade skeletteringsplatser, platser som använts vid avsaknaden av dödshus. Skeletteringsplats syftar till en plats som användes för att låta kroppen skeletteras, där avlägsnades mjukdelarna från skelettet. Dessa platser var oftast inte av permanent karaktär och de kunde även användas som begravningsplatser (Stensköld 2004:139). I det källmaterial som Stensköld gått igenom finns inga skeletteringsplatser som samtidigt inte utgör en grav. Rent hypotetiskt skulle det dock kunna sägas att alla gravar är skeletteringsplatser, detta om graven innehåller ett skelettmaterial som utsatts för skelettering eller andra dödsritualer samtidigt som det saknas ett dödshus i närheten (Stensköld 2004:139). Dödshus kallas även kulthus, och Helena Victor har i sin avhandling (2002) studerat dessa närmare. Victor beskriver konstruktionen så här: ”ett kulthus är en husliknande konstruktion, inte för vanligt boende eller annan profan verksamhet, utan för ett sammanhang som vi uppfattar som sakralt” (Victor 2002:65). En sådan konstruktion har under senneolitikum antagligen bestått av stolpar som håller upp ett tak i en huskonstruktion som saknat ytterväggar. I närheten av stolphålen finns det ofta nedgrävningar vilka bland annat innehåller brända eller obrända ben från djur eller människa. Ofta finns det också kokgropar och härdar som kan tolkas som en bålplats (Stensköld 2004:138–139).
Den tid som hällkistan tidigare gett namn åt och som starkast förknippas med dess byggnadsfas, senneolitikum, har i forskningen ofta beskrivits som en period utan betydande arkeologiska kulturer. Samhället under denna tid, till skillnad från mellanneolitikum, ansågs sakna separata kulturgrupper. En del forskare har försökt förklara detta med att under senneolitikum försökte motsättningar från tidigare perioder lösas (Stensköld 2004:44ff). Vidare menar en del forskare att den ekonomiska basen och bebyggelsestrukturen som uppkom under senneolitikum skiljer sig tydligt från tidigare perioder, och att de strukturer som finns under bronsåldern som gör sin debut (se bland annat Kristiansen 1987:45f; Gill 1998). Det är allt vanligare att denna period förs ihop med bronsåldern. Denna tanke är dock inte ny och redan på 1930-talet beskrevs hur en samhällsideologi som skapas under senneolitikum fortsätter och förstärks in i bronsåldern. Samhället under äldre bronsålder tolkas som ojämlikt och hierarkiskt, något som i vissa fall även applicerats på senneolitikum. Samtidigt finns tolkningar att senneolitikum skulle ha varit fritt från sociala skillnader. Att tolkningarna skiljer sig så pass mycket beror antagligen på det knappa forskningsläget för perioden. Dock ser vissa forskare tecken på en ny samhällselit som manifesteras i det arkeologiska materialet från och med senneolitikum (Stensköld 2004:44ff).
1.2.1 Hällkistan i Kronobergs län
I Kronobergs län finns inga megalitgravar före hällkistan, detta är också den enda formen av storstensgrav i regionen. När hällkistan introducerades i området blev det inte bara ett helt nytt begravningssätt med gravläggning i ett stenrum, hällkistan blev också ett nytt inslag i det senneolitiska landskapet (Ryberg 2008:10).
Om man studerar fornlämningar, och kanske specifikt hällkistor, i Kronobergs län stöter man snart på namnet Knut Kjellmark. I början av 1900-talet var Kjellmark en flitig arkeolog i regionen och han har undersökt flertalet hällkistor som finns representerade i uppsatsens studie. Efter sin pension publicerade han en följetong i Smålandsposten. Under titeln ”Värends fornminnen” beskrev han olika fornminnen i regionen, både fasta fornlämningar, fynd och arkeologiska undersökningar. Av studiens 73 hällkistor har Kjellmark varit ansvarig för över 30 undersökningar.
följt av stensättning med 26%. Stenkammargrav, alltså hällkista, kommer som tredje största gravlämningstyp och står för 16% (Jönsson 2008:15).
Spridningen av hällkistor är koncentrerad till två områden, det största kring Växjö kommun och det andra kring Göteryds socken (Jönsson 2008:17). Göteryd socken ligger i sydvästra delen av länet och är känt för att vara den mest hällkistetäta socknen. Tillsammans med de angränsande socknarna Hamneda, Pjätteryd och Hallaryd återfinns cirka 16% av Kronobergs hällkistor i området. Detta område utgör 5% av hela Kronobergs län (Ryberg 2008:10). Varför detta område är så hällkistetätt har Ewa Ryberg studerat vilket resulterat i en sammanställning 2008. De kronobergska hällkistornas placering i landskapet är enligt Ryberg ofta i närheten av vatten. Det behöver inte vara en sjö, det kan även vara vattendrag eller våtmark. Vidare ligger de ofta placerade på moränhöjder, i regel inte på den högsta punkten utan snarare i sluttningar (Ryberg 2008:16).
2. Metod
Uppsatsen utgår från studier av arkeologiskt undersökta hällkistor, men även litteraturstudier har använts. Eftersom uppsatsen fokuserat på återbruk av gravar har det varit viktigt att samla in information om artefakter samt dateringar. För att finna nödvändig information har sammanställningar, rapporter samt Riksantikvarieämbetets söktjänst Fornsök använts.
De insamlade uppgifterna har sammanställts i ett Excel-dokument (bilaga I) där informationen kring studiens hällkistor organiserats och gjorts sökbar. Utifrån dokumentet har sedan analysen genomförts. Urvalskriterier för studiens hällkistor var om de blivit undersökta och om det finns någon form av dokumentation. I vissa fall är hällkistorna inte sakkunnigt undersökta eller knappt undersökta alls innan de har flyttats eller förstörts, i dessa fall finns dokumentation eller fynd som tillvaratagits antingen av ortsbefolkningen eller av den som i efterhand dokumenterat hällkistan. Även denna typ av hällkistor ingår i studien.
2.2
Tillvägagångssätt
Under arbetets gång har fokus förskjutits. I början av arbetet var ett av målen att studera bebyggelse kopplad till hällkistorna samt förhållande mellan boplatser och gravar. Det visade sig vara svårt eftersom det inte fanns så mycket material kring bebyggelse vid hällkistor eller hur marken använts innan graven byggdes. Även om detta hade varit intressant så fick det strykas. I stället flyttades fokus till enbart hällkistor och hur de använts under senare tider än under senneolitikum. Fokus lades då främst på artefakter som hittats i hällkistorna, men även på sekundära konstruktioner och sekundärgravar.
För att kunna genomföra studien fick ett antal undersökta hällkistor i Kronobergs län väljas ut. Det viktigaste kriteriet var att hällkistan skulle vara undersökt och/eller dokumenterad, och denna dokumentation har sett olika ut. Studien började med en sökning på Riksantikvarieämbetets tjänst Fornsök. Detta var dessvärre inte helt oproblematiskt då statusen inte alltid finns registrerad. Med status menas om kistan är undersökt, delundersökt eller, som i de flesta fall, okänd. Men tack vare en sammanställning av undersökta hällkistor i Kronobergs län, skapad av Cecilia Medina Pettersson, kunde ett antal kistor väljas ut till studien. Sammanställningen gjordes 2006, sedan dess har ytterligare två hällkistor kunnat läggas till listan. I dessa fall har information hämtats från bland annat Fornsök samt utförare av undersökningen. Sammanställningen som Pettersson gjort innehöll bland annat information om undersökning, utförare samt fynd.
Sedan år 2020 använder Riksantikvarieämbetet lämningsnummer, dessa har ersatt det tidigare RAÄ-numret. Dock är de äldre numren fortfarande sökbara i Fornsök och det är dessa som använts i studien, dels på grund av att det är ett enklare och kortare nummer som passar bättre i listformat, dels att RAÄ-nummer avslöjar socken.
hitta rapporter eller dokumentation som kunde använda för en studie. Något som däremot var uppmärksammat i en del rapporter var förekomsten av kistgolv, en stenlagd botten i hällkistan. Detta ansågs ett tag vara av vikt, men fick dock också strykas senare på grund av den inte allt för utbredda förekomsten, alternativt knappa dokumentationen. Den information som finns att tillgå om i stort sett alla hällkistor är orientering, längd, bredd och höjd samt rösets storlek, vilket ansågs av vikt. Ytterligare aspekter är koordinater som finns med på alla representerade hällkistor, samt under vilka perioder möjligt återbruk har skett. I bilaga I presenteras den viktigaste informationen från databasen, som mått, orientering, koordinater, återbruksperiod samt RAÄ-nummer. Även fynd finns presenterade. I några fall finns flera fynd och alla är inte med i tabellen, i dessa fall är det föremål som anses vara typiska senneolitiska artefakter, bland annat olika flintföremål såsom skrapor eller avslag.
För att göra tabellen enkel så har måtten på hällkistorna avrundats till hela och halva meter och måtten på röset har avrundats till hela meter. Hällkistans namn består endast av RAÄ-nummer som även anger socken, koordinaterna som anges i tabellen är i koordinatnätet SWEREF 99 TM och är hämtade från Fornsök. Dateringarna som presenteras är från litteraturen samt i enstaka fall SHM’s fynddatatbas Mis.
För att kunna datera fynd från hällkistorna, där datering inte funnits med i dokumentationen, har Andreas Oldebergs samlingsverk Die ältere Metallzeit in Schweden använts. Även Evert Baudous avhandling Die regionale und chronologische Einteilung der jüngeren Bronzezeit im Nordischen Kreis och Oscar Montelius Minnen från vår forntid 1 Stenåldern och bronsåldern har varit till hjälp. Dessutom har Historiska museets samlingsdatabas, Mis använts, där några av fynden varit daterade och avbildade.
Detta har kompletterats med litteraturstudier, vilket bestått i att läsa rapporter från utgrävningar samt artiklar. Många hällkistor undersöktes under eller innan Knut Kjellmarks tid och finns därför med i hans skrifter Värends fornminnen, som varit en väl använd källa för uppsatsen.
3. Källkritik
Fornlämningars representativitet är en ständig källkritisk fråga. Exempelvis finns bara en bråkdel av de förhistoriska bronsåldershögarna kvar i oskadat skick. Denna representativitet påverkar så klart tolkningen och förståelsen för monumentet (Jennbert 1993:69). Samma öde som drabbat bronsålderns högar kan även ha blivit hällkistans öde, hur många av de ursprungliga hällkistorna finns kvar idag? Alexander Gill (2003) skriver i sin avhandling att antalet hällkistor under senneolitikum och framåt antagligen var fler än vad vi vet om idag, detta bland annat på grund av att de ofta överlagrades av lämningar under brons- och järnålder, och att platsen återbrukades (2003:205). Kan en hällkista dölja sig i ett röse eller en stensättning? Det finns flera exempel på att så är fallet, bland annat Bergunda 55:1 och 159:1 som såg ut att vara gravrösen men visade sig innehålla hällkistor, samt Hamneda 6:1 som innan undersökningen utfördes antogs vara ett odlingsröse.
Stenar från hällkistan har i senare tider fått fylla andra funktioner än gravrum. Bland annat har hällar tagits från gravarna för att tjäna som trappor eller broar, detta gäller oftast takblocken, kanske för att de varit lättare att ta än sidohällarna. De kan också ha varit av mindre storlek än de andra hällarna; var tanken att graven skulle öppnas igen för ytterligare gravläggningar behövdes ett hanterbart block. Men även i de hällkistor där takhällar saknas kan vi inte vara säkra på att de funnits från början, konstruktionen har sett olika ut (Weiler 1994:58).
Hällkistans omliggande stenpackning är svårare att tolka, hur har det sett ut från början? Många är de hällkistor som ligger i åkrar och på grund av odlandet kring dem upplevs de nästan ligga som på en egen ö, en platå i landskapet (Weiler 1994:58). Under studiens gång har det dessutom upptäckts att många stenpackningar och rösen har fått tjäna som grus- och stentäkt under de senaste två århundradena. I vissa fall har hällkistan och dess röse fått tjäna som soptipp, vilket kanske bidragit till att hällkistor försvunnit eller fortfarande ligger dolda i landskapet. Vad som också framkommit under arbetet är att flera hällkistor kan ha varit utsatta för plundring. I några fall skriver undersökaren att kistan ser ut att ha plundrats, i vissa fall finns uppgifter om att plundring skett inte alltför långt tillbaka i tiden, bland annat skriver Hildebrand 1863 att Hamneda 53:1 utsatts för plundring som skadat kistan. Även detta ska ses som en källkritisk aspekt då det kan innebära att kistor som har återanvänts dessvärre inte visat några tecken på det vid min undersökning.
Det är enbart ett fåtal hällkistor som är undersökta i modern tid, från 1970-talet fram till idag, även det är en källkritisk aspekt. Att så många hällkistor undersöktes vid sekelskiftet har såklart en betydelse, metoderna såg annorlunda ut då och undersökningarna var kanske inte alltid fackmannamässigt utförda. Resultaten från undersökningarna hade möjligen sett annorlunda ut om de skett med dagens metoder och kunskaper. Hade Knut Kjellmark haft isotopanalyser att tillgå hade resultaten sett annorlunda ut, genom 14C hade troligtvis fler sekundärgravar kunnat hittas. Med äldre metoder var det lättare att sekundärgravar utan fynd missades, en rakkniv är betydligt lättare att hitta än en diffus konstruktion. Hade studiens resultat sett annorlunda ut om alla hällkistor blivit undersökta med moderna metoder? Det är så klart svårt att säga, men det diskuteras vidare i kapitel 9.
4. Analys
Analysen utgår från den databas som författaren skapat, innehållande 73 hällkistor från Kronobergs län. I bilaga I presenteras en del av databasen i tabellformat med de variabler som bedömts vara av störst intresse för studien. Nedan följer en genomgång och analys av studiens hällkistor, med en närmare analys av de hällkistor som visat tecken på att ha återbrukats mellan äldre bronsålder och yngre järnålder.
I studien ingår 73 hällkistor som är undersökta och/eller dokumenterade mellan åren 1860 och 2019. Vad gäller de äldre hällkistorna är det inte alltid de är sakkunnigt undersökta, ibland kan det handla om studier efter att hällkistan borttagits eller efter insamling av fynd samt uppgifter från ortsbor.
Figur 7. Antal undersökta hällkistor per decennium. Källa: författarens databas (bilaga I).
I figur 7 visas studiens alla hällkistor där undersökningsår fanns registrerat. I några fall är undersökningsår inte exakt angivet och ibland syftar det på borttagningsår. Några av studiens hällkistor är undersökta i två omgångar och då finns de representerade två gånger i tabellen (det gäller Växjö 18:1, Öja 16:1, Öjaby 71:1 och Öjaby
34:1). Flest undersökningar gjordes i början av 1900-talet med en tydlig topp under 1920-1900-talet samt en minskning från 1940 och framåt.
Den stora toppen sammanfaller med tiden Knut Kjellmark var verksam i Kronobergs län. Han var en flitig arkeolog i länet, och ansvarade för över 30 undersökningar av hällkistor. Att det är så många hällkistor undersökta under just denna period kan få vissa konsekvenser. Som tidigare nämnts såg undersökningsmetoderna annorlunda ut och på grund av att 14C-analyser inte fanns att tillgå kan sekundärgravar av anonym brandgravskaraktär saknas i materialet. Dock är det i första hand artefakter som studerats i uppsatsen, och det är även gravgåvor som i de allra flesta fall daterar gravarna. En nackdel med att studera artefakter är att anonyma brandgravar ofta missas. I en del hällkistor har dock undersökaren
0 2 4 6 8 10 12 14 16 18
Undersökningsår
kunnat se en sekundärgrav utan gåvor, bland annat Söraby 18:1 som Knut Kjellmark undersökte 1922. I hällkistans nordvästra hörn påträffades här brända ben som tolkades vara en grav från yngre bronsålder. Vidare kan vi ana att nedgången i undersökningar av hällkistor beror på ett minskat antal forskningsundersökningar. Till exempel hade Kjellmark andra förutsättningar där han kunde ägna sin forskning till det han tyckte var mest intressant, vilket bland annat var hällkistor. Idag ser det annorlunda ut och tydligare lagar reglerar arkeologin vilket innebär att forskningsundersökningar inte sker i samma omfattning nu för tiden.
Av de 73 studerade hällkistorna visar 29 tecken på att ha återbrukats under perioder efter senneolitikum, fördelningen visas ovan i figur 9. Det är tydligt att det är mest sekundär aktivitet i hällkistorna under äldre bronsålder, där 16 kistor är representerade. Det finns även 3 hällkistor som är generellt daterade till bronsålder vilket innebär att det finns en möjlighet att dessa hällkistor är återbrukade under äldre och/eller yngre bronsålder, men med tanke på den stora skillnad är det ändå äldre bronsålder som utmärker sig mest. Vidare är äldre järnålder samt järnåldern generellt representerade med sammanlagt 9 hällkistor, vilket visar på att återbruket inte var ovanligt under järnåldern i Kronobergs län. Yngre järnålder är däremot ovanligare i materialet, med enbart en hällkista representerad.
Några av hällkistorna har återbrukats under mer än en period, bland annat Växjö 18:1 som använts under alla fyra studerade återbruksperioder. I tabellen nedan, tabell 1, visas hur återbruket är fördelat mellan de olika hällkistorna.
0 2 4 6 8 10 12 14 16 18 ÄBRÅ BRÅ YBRÅ ÄJÄÅ JÄÅ YJÄÅ
Återbruksperiod
Raä ÄBRÅ BRÅ YBRÅ ÄJÄÅ JÄÅ YJÄÅ Aringsås 24:1 X Blädinge 32:1 X Blädinge 22:1 X Drev 20:1 X Furuby 12:1 X Hamneda 6:1 X Hamneda 53:1 X Kalvsvik 59:1 X Virestad 8:1 X Växjö 74:1 X Växjö 158:1 X Öja 39:1 X Öjaby 71:1 X X Öjaby 23:1 X Östra Torsås 233:1 X Öjaby 34:1 X X X Ormesberga 59:2 X Väckelsång 118:1 X X Växjö 18:1 X X Öja 16:1 X Furuby 123:1 X Söraby 18:1 X Växjö 129:1 X Bergunda 55:1 X Gårdsby 175:1 X Växjö 92:1 X Östra Torsås 39:1 X Asa 34:1 X Blädinge 200:1 X
Tabell 1. De hällkistor som i studien visat tecken på återbruk samt under vilka perioder. Källa: författarens databas (bilaga I).
Återbruket är som nämnts tydligast under äldre bronsålder, det är även under denna tid som sekundärgravarna enbart daterats med hjälp av artefakter. De flesta gravar innehåller endast en artefakt daterad till äldre bronsålder, men i två fall finns flera gravgåvor. Dateringarna är hämtade från Andreas Oldeberg Die ältere Metallzeit in Schweden och i bilaga I finns anvisning till avbildningar av föremålen i Oldebergs katalog. Det är exklusiva gåvor i de allra flesta gravarna från äldre bronsålder, både rakkniven och bronssvärdet indikerar att den gravlagda haft en högre social status.
• Bronsknapp (Blädinge 32:1) • Svärdspets i brons (Blädinge 22:1) • Bronssvärd (Drev 20:1)
• Bronskniv (Furuby 12:1) • Bronskniv (Hamneda 6:1)
• Bronssvärd, rakkniv i brons med hästhuvud (Hamneda 53:1) • Bronskniv (Kalvsvik 59:1)
• Rakkniv av brons (Virestad 8:1) • Rakkniv av brons (Växjö 158:1)
• Spirallagd ten, del av fibula (Växjö 74:1) • Rakkniv i brons med hästhuvud (Öja 39:1) • Bronspincett, två bronsdolkar (Öjaby 23:1) • Tveeggad bronskniv (Öjaby 71:1)
• Dubbelknapp i brons samt bronskniv (Öjaby 34:1) • Avsatsyxa i brons (Östra Torsås 233:1)
Av de 19 artefakter som nedlagts under äldre bronsålder är den vanligaste gravgåvan rakkniv som finns i fyra av gravarna (varav två är formade som hästhuvuden). Tre av gravarna innehåller svärd (svärdsspets Blädinge 22:1), och bronskniv återfinns i fem gravar. I ett fall finns en pincett nedlagd ihop med två bronsdolkar (Öjaby 23:1). Även bronsknappar är representerade i två gravar varav en är en dubbelknapp (Öjaby 34:1). I Östra Torsås 233:1 finns studiens enda bronsyxa, en avsatsyxa daterad till äldre bronsålder.
I tre fall har fynden inte kunnat dateras närmare än till bronsåldern generellt, det beror på att det inte finns någon avbildning av föremålet. Den fjärde graven som är daterad till bronsålder är Öja 16:1, undersökt 1955, som innehöll en sekundärgrav i form av en urna nedsatt i en hällkista med en mindre röseliknande stensättning kring sig. Graven var utan gåvor men på grund av urnan kunde graven dateras.
Fynd i hällkistor som återbrukats under bronsålder (utan närmare datering) • Bronsring (Väckelsång 118:1)
• Bronsdolk (Ormesberga 59:2) • Bronspincett (Öjaby 34:1)
I sammanställningen syns fem hällkistor som återbrukats under yngre bronsålder varav två har daterats med hjälp av sekundärgravar (Öjaby 71:1 och Söraby 18:1). Övriga sekundärgravar har daterats med hjälp av fynd.
Fynd från hällkistor som återbrukats under yngre bronsålder
• Bronsbitar, eventuellt en rakkniv samt en bronsdolk (Växjö 18:1) • Bronsnål (Furuby 123:1)
neolitiska armringar. Vidare tyder stolphål på att en samtida byggnad funnits invid graven. Den tredje fasen var under äldre bronsåldern och då byggdes ett röse över hällkistan, en fas som dateras av en spjutspets av flinta. Under den fjärde fasen, vilken är under yngre bronsålder och äldre järnålder, återanvändes monumentet som grav. Då anlades sekundära gravar intill kistan. Den sista och femte fasen markeras av en sekundärgrav från yngre järnålder. En bra bit från kistan men under det stora röset var graven placerad (Nilsson & Skoglund 2001:49).
Återbruket under järnålder ser något annorlunda ut med färre gravgåvor än under bronsåldern. Av studiens fem hällkistor som visat återbruk under äldre järnålder är det tre som daterats med hjälp av fynd.
Fynd i hällkistor som återbrukats under äldre järnåldern • Keramik (Bergunda 55:1)
• Pärlor och benkam (Öjaby 34:1)
• Svärd och hjälm av järn. Samt eventuellt en sköldbuckla (Blädinge 200:1)
I de två andra gravarna daterade till äldre järnålder är det en sekundärgrav (Väckelsång 118:1) och ett 14C-prov (Gårdsby 175:1) som visat på återbruk. Det togs tre 14C-prover i Gårdsby varav
två visade på senneolitikum/äldre bronsålder och ett tredje visade romersk järnålder. Blädinge 200:1 borttogs 1860 och enbart svärdet har funnits tillgängligt för datering, detta dateras till äldre järnålder.
Det finns tre hällkistor daterade till järnåldern generellt, varav två är daterade med hjälp av artefakter. Hällkistan Asa 34:1 har daterats genom en sekundärgrav utan gåvor.
Fynd i hällkistor som återbrukats under järnålder (utan närmare datering) • Kniv (Växjö 92:1)
• Glaspärlor och glasfragment (Östra Torsås 39:1)
Figur 10. Svärd från Blädinge 200:1. Daterad till äldre järnålder. Fynd L 305 Smålands museum/Kulturparken Småland. Foto: Maria Karlsson.
Kjellmarks undersökning täcktes röset med kullersten (Kjellmark 1934:40-41). När Växjö flygplats skulle byggas undersöktes kistan på nytt för att sedan tas bort, denna gång av Riksantikvarieämbetet och Eva Åhman (1973). Vid den undersökningen upptäcktes ytterligare fem sekundärgravar i anslutning till hällkistan, tre på sydsidan och två på nordsidan. Gravarna på sydsidan innehöll endast brända ben, och en av gravarna hade en mindre kistliknande konstruktion. I de två sekundärgravarna på norrsidan hittades glaspärlor, en i vardera grav. Dessa pärlor daterades till romersk järnålder. De två gravarna från romersk järnålder låg dessutom delvis under rösets kantkedja vilket tyder på att röset byggts till under denna period, kanske för att passa ihop med övriga stensättningar i hällkistans närhet, då dessa är uppförda under denna period. I rösets östra del låg en bronskniv och en bronspincett med ornering, utan tecken på samband till någon grav. Kniven har daterats till äldre bronsålder och pincetten till bronsålder (SHM 31135, F169 och F170). Hällkistan var byggd på ett kulturlager som beskrivs som diffust, dock har keramiken som hittades i lagret kunnat dateras till mellanneolitikum (Åhman 1978).
I hällkistan Östra Torsås 39:1 upptäcktes glaspärlor och glasbitar. Pärlorna är två blå, rundade i formen och sammanhängande, glasbitarna är tunna och brungula tillfärgen, de är daterade till järnålder (SHM 17230:20-22).
Återbruket under yngre järnålder visar sig genom en sekundärgrav, i det ovan nämnda Telestadsmonumentet (Växjö 18:1). Detta är studiens enda sekundärgrav daterad till yngre järnålder, detta med hjälp av 14C-analys. Graven låg långt från själva kistan men inom rösets område.
Ytterligare en intressant aspekt med återbruk i hällkistor är att titta på var i originalgraven som den sekundära graven är placerad. Dessvärre finns inte alltid detta beskrivet, men i några fall finns uppgifter om fyndets placering. Det finns fem exempel från äldre bronsålder där fynden påträffats i kistan. Där mer exakta placeringar uppgetts är det i tre fall i kistans södra del som gravgåvan finns. Hällkistan Hamneda 53:1 undersöktes 1863 och innehöll ett ovanligt välbevarat benmaterial. Bland annat uppger Hildebrand som undersökte hällkistan att i den 5 meter långa kistan påträffades ett skelett, liggande mot sydost, med ett bronssvärd placerat vid sin sida. I hällkistan Växjö 158:1 hittades en rakkniv i brons, placerad i kistan. Från yngre bronsålder finns exemplet Växjö 129:1 även här hade gravgåvorna lagts i kistan.
I de fall som det är uppgett att artefakten hittats utanför kistan finns fyra exempel (Väckelsång 118:1, Växjö 18:1, Öjaby 34:1 och Öjaby 71:1). I Väckelsång 118:1 hittades en järnbit norr om kistan, bronskniven i Växjö 18:1 hittades öster om kistan och även i Öjaby 34:1 påträffades pincett och kam öster om kistan.
Hällkistor där fynd påträffats i kistan
• Furuby 12:1 (Bronskniv äldre bronsålder) • Hamneda 6:1 (Bronskniv äldre bronsålder)
• Hamneda 53:1 (Bronssvärd samt rakkniv äldre bronsålder) • Virestad 8:2 (Rakkniv äldre bronsålder)
• Växjö 158:1 (Rakkniv äldre bronsålder)
• Växjö 129:1 (Bronsnål samt halsring i brons, yngre bronsålder) • Öja 16:1 (Sekundärgrav bronsålder)
