DISKUSSION

Syftet med uppsatsen har varit att studera återbruket av hällkistor i Kronobergs län under brons- och järnålder. Hur detta återbruk yttrat sig under olika perioder, och om det syns några skillnader mellan perioder. Målsättningen har varit att se i vilken utsträckning samt under vilka perioder hällkistorna har återbrukats, var i landskapet hällkistorna ligger samt hur återbruket kan ses, och om detta skiljer sig mellan olika perioder. En viktig målsättning med uppsatsen är även att jämföra resultatet från Kronobergs län med närliggande regioner i syfte att skapa en bredare bild av återbruket av hällkistor i södra Sverige under brons- och järnålder

• Under vilka perioder återbrukades hällkistorna?

• Skiljer sig återbruket av hällkistorna i Kronobergs län mellan olika förhistoriska perioder?

Under vilka perioder återbrukades hällkistorna?

Av studiens 73 hällkistor visar 29 tecken på återbruk under brons- och järnålder. Detta motsvarar 40% av kistorna vilket tyder på ett relativt omfattande återbruk. Det är möjligt att fler hällkistor har återbrukats än vad vi kan se idag. Detta kan bero på bland annat plundring eller att monument förstörts. Det kan även handla om material som inte finns bevarat från sekundärgravarna såsom exempelvis benmaterial eller annat organiskt material.

Hällkistans plats var inte alltid en tidigare outnyttjad plats i landskapet, Eva Stensköld (2004) diskuterar i sin avhandling de senneolitiska dödshusen som i vissa fall är kopplade till hällkistan. Hon beskriver även så kallade skeletteringsplatser, platser som använts vid avsaknaden av dödshus. Bruket av hällkistans plats innan dess uppförande är inget som vidare har studerats i denna uppsats, dock är det en intressant tanke, att platsen återbrukades redan när hällkistan byggdes.

I analysen av de studerade hällkistorna syns en tydlig topp under äldre bronsålder, då ser återbruket ut att ha varit som mest intensivt. Fynd visar också på att återbruket fortsatt i yngre bronsålder, dock inte i samma omfattning och med färre gravgåvor. Under järnåldern fortsätter man att begrava i de senneolitiska hällkistorna, om än i mindre utsträckning jämfört med äldre bronsålder. I studien går inte att se något direkt uppehåll i återbruket och det yngsta återbruket som kan ses är en sekundärgrav från yngre järnålder, daterad till vendeltid. Med så grova periodindelningar som använts i uppsatsen blir det svårt att tydligt se brott eller kontinuitet. En kontinuitet kan finnas men den saknas i fyndmaterialet, dels på grund av att den inte upptäckts eller att monument blivit förstörda under senare tider.

Äldre bronsålder Yngre bronsålder Bronsålder Äldre järnålder Yngre järnålder Järnålder 600 år 600 år 1200 år 1050 år 500 år 1550 år

16 hällkistor 5 hällkistor 2 hällkistor 5 hällkistor 1 hällkista 2 hällkistor 20 artefakter 3 artefakter 2 artefakter 6 artefakter Inga artefakter 2 artefakter

Tabell 2. Fördelningen av hällkistor och artefakter på daterande perioder. De generella dateringarna till brons- eller järnålder anges separat. Källa: författarens databas (bilaga I).

I tabellen ovan (tabell 2) presenteras periodernas längd, äldre bronsålder pågick under 600 år, det är då återbruket varit störst med 16 hällkistor, sammanlagt har 20 artefakter hittats från denna period. Yngre bronsålder pågick även den i 600 år, och i studien visade 5 hällkistor tecken på att ha återbrukats under perioden samt tre artefakter kan knytas till yngre bronsålder. Äldre järnålder pågick i 1050 år och under den tiden återbrukades 5 hällkistor med 5 artefakter bland fynden, skulle även keramiken räknas in blir det 6 artefakter. Yngre järnålder pågick i 500 år och enbart en hällkista i studien har daterats till denna tid, dock inga artefakter. Två hällkistor och två artefakter är daterade till bronsålder generellt. Även under järnåldern generellt finns två hällkistor samt två artefakter daterade.

I diagrammet nedan (figur 12) syns tydligt hur återbruket fördelas över de århundraden som studerats. I diagrammet finns inte de generellt daterade hällkistorna med eftersom vi inte vet vilken period de tillhör. Eftersom de utgör en liten andel skulle de inte påverka resultatet i diagrammet. Under bronsåldern ger det ett återbruk av 0,17 extra hällkistor per århundrade, resultatet för järnåldern är plus 0,13.

Figur 12. Återbruk per århundrade, genomsnittligt antal artefakter och hällkistor. Källa: författarens databas (bilaga I).

Hällkistorna byggdes under senneolitikum men det var endast en del av befolkningen som begravdes i dem, Blank (2018) menar att övriga befolkningen begravdes i flatmarksgravar vilka inte är så tydliga i det arkeologiska materialet. Dock menar Weiler (1994) att hällkistans byggnation och innehåll tyder på en kollektiv karaktär, och hon nämner även begreppet familjegrav samt menar att hällkistorna använts för att markera sociala positioner. Det finns indikationer som tyder på en hög befolkningstäthet, vilket gör det svårt att se om graven använts av en familj eller en större social grupp.

Även om bruket sett olika ut har de haft en gemensam grund som de utgått ifrån. Kan vi se det i Kronoberg? På grund av skelettmaterial vanligen inte har bevarats kan vi ytterst sällan säga något om antalet gravlagda i de kronobergska hällkistorna. Dock tyder det mesta på att hällkistan varit kopplad till någon typ av högre samhällsklass. Kanske har den varit kopplad till

kollektivet men inte varit begravningsplats för alla. Troligtvis har hällkistan, när den användes för begravningar under senneolitikum i Kronoberg, markerat sociala positioner precis som Weiler skriver, vilket även går att se i gravgåvorna.

I andra områden där återbruket av hällkistor studerats har återbruket varierat. I Skåne visar studier att återbruket skett under sista delen av senneolitikum (Bergerbrant et al. 2017:40) samt äldre bronsålder. Materialet från västra Sverige bygger inte på enbart hällkistor utan även övriga megalitgravar är medräknade. Vad som kan ses i den studien är att i Halland och Bohuslän har återbruket varit mest intensivt under bronsålder (Sjögren 2003:107). I samma studie visar Västergötland däremot att det är främst under järnålder som megalitgravar återbrukats. I Kronoberg finns återbruket under alla perioder men eftersom äldre bronsålder utmärker sig så var det mer utbrett vid den tiden och vissa likheter kan då ses med bland annat Halland. Dock har uppsatsens studie inte kunnat urskilja återbruk som skett redan under senneolitikum.

Figur 13. Växjö 74:1 undersökt av Knut Kjellmark 1921, i hällkistan hittades en del av en bronsfibula daterad till äldre bronsålder. Foto författaren

De senaste årens studier har gett intressanta resultat och den osteologiska studien från Falköping visar på ett tidigt återbruk av hällkistan (Blank et al. 2018). Till skillnad från ovan nämnda studie är detta resultat enbart från hällkistor. De flesta är begravda under samma period som hällkistan byggdes och några under senneolitikums andra period. Detta skiljer sig från Kronoberg. Även om studien inte tittat på återbruket under senneolitikum kan vi tydligt se att återbruket i Smålands inland pågått betydligt längre än i Falköping. Även studien av artefakter visar att Falköping haft ett återbruk när hällkistan var relativt ung. Övriga delar av Västergötland har tvetydiga resultat, vi kan se att återbruket funnits under både senneolitikums andra period och järnålder. Detta resultat kan bero på de olika studierna. Sjögrens studie (2003) innefattar alla megalitgravar, den senare (Blank 2018) enbart hällkistor, vilket är en intressant

aspekt att studera vidare, dock inte aktuellt i Kronobergs län som enbart har hällkistor (Ryberg 2008:10).

I Skåne har återbruket av hällkistor pågått längre men ser ändå ut att stanna av runt äldre bronsålder. Även Eva Stensköld tar upp att hällkistan använts fram till äldre bronsålder. Varför skiljer sig materialet i Kronoberg? Även om periodindelningarna är relativt grova ser vi ändå att återbruket fortsatt under större delen av järnåldern. Dock är det intressant att det saknas vikingatida sekundärgravar i Kronobergs hällkistor. Återbruket av äldre monument anses generellt ha nått en höjdpunkt under vikingatiden då det var ett brett utvecklat fenomen. Vissa har till och med hävdat att det var en trend inom det europeiska området under denna tid (Hållans Stenholm 2012:40). En grav i studien är daterad till yngre järnålder, närmare bestämt vendeltid. Detta är intressant, återbruket i Kronobergs hällkistor utmärker sig på flera vis, det pågår längre än i andra regioner, men under förhistoriens avslutande period då det anses ha varit särskilt vanligt, saknas det helt återbruk i Kronobergs län. Varför ser det ut så? Kanske har hällkistan tappat sin tidigare status och andra gravar användes mer frekvent än tidigare. Denna diskussion kan dock inte utvecklas vidare då denna typ av gravar saknas i studien.

Skiljer sig återbruket av hällkistor i Kronobergs län mellan olika förhistoriska perioder? Det finns en tydlig skillnad mellan de olika perioderna, både i utsträckning och i hur sekundärgravarna har sett ut. Det mer intensiva återbruket under äldre bronsålder skiljer sig från järnåldern som har betydligt färre återbruk. Även fyndmaterialet skiljer sig åt då bronsåldern domineras av artefakter med hög status vilket enbart förekommer i några fall under järnålder, bland annat svärd som förekommer i tre hällkistor från äldre bronsålder och ett svärd från äldre järnålder. Att användningen har förändrats mellan perioderna går att knyta till teorin om monumentets biografi (Kopytoff 1986:67). Precis som hyddan i Suku of Zaire, som jag skrev om i uppsatsens teoridel, ser hällkistans status ut att ha förändrats från bronsålder till järnålder. Genom att fortsätta att begrava i monumentet långt efter att det uppförts förändrades hällkistans betydelse och nya betydelser adderades till monumentet (Gosden & Lock 1998:11). I de hällkistor som använts efter senneolitikum har äldre bronsålder varit den mest intensiva återbruksperioden, med gravgåvor av hög status, bland annat är rakkniven representerad. Under järnålder är återbruket inte lika frekvent som tidigare, och det är inte heller samma status på gravgåvorna. I flera fall saknas gravgåvor helt och det är istället konstruktionen eller ¹⁴C som daterar graven.

Det skulle kunna vara en kontinuitet vi ser i materialet, en kontinuitet som fortsatt från senneolitikum och in i äldre bronsålder. Dessa två perioder ligger närmare varandra i tid och det kan vara en historisk koppling som gjort att hällkistan användes så frekvent under denna tid. Människorna som levde runt hällkistan visste vilka som var begravda i den, vilket kan ha gjort att man ville fortsätta begrava sin döda i samma monument. Återbruket under järnålder låg långt bort i tid från hällkistans byggnadsfas och människorna har antagligen använt sig av mytisk historia, hänvisat till förfäder så långt tillbaka i tid att även myten är en del av den (Gosden & Lock 1998:6). Detta skulle även kunna vara kopplat till konflikter av olika slag, där det fanns ett behov av att legitimera sin makt över området genom att återbruka en befintlig grav och hänvisa till förfäder (Hållans Stenholm 2012:40).

Vid en studie av den sekundära gravens placering i den primära kan en skillnad ses, alltså hur sekundärgraven är placerad i hällkistan och dess röse. Materialet är inte stort men vad det visar är ändå att sekundärgravar förekommer oftare i själva kistan under äldre bronsålder. I 11 fall finns uppgifter om var i graven som artefakten eller sekundärgraven är placerad. 7 av dessa är placerade i kistan och 4 är placerade utanför kistan. Av de som fanns i kistan var 5 från äldre bronsålder, en generellt från bronsålder och en från yngre bronsålder. Där artefakten eller

sekundärgraven påträffats utanför kistan var en från yngre järnålder, två från järnålder, en från yngre bronsålder och en från äldre bronsålder. Även om materialet är knappt kan ändå en viss trend anas, det var vanligare att använda sig av kistan för sekundärgravar under äldre bronsålder än under senare tider. Det var aningen vanligare att använda sig av röset som sekundär gravplats under järnåldern. Kanske kan dessa skillnader i hur man begravt sina döda också kopplas till övriga gravskick i samhället, med ett mer anonymt gravskick under järnålder, i kontrast till bronsålderns mer praktfulla gravar. Järnåldern har ett annorlunda återbruk, gravarna är mer anonyma och det är oftare sekundära konstruktioner samt att det oftare är endast ¹⁴C som daterar aktiviteter från denna tid. Sekundärgravarna från järnåldern är oftast placerade i eller under hällkistans omgivande röse. De gåvor som påträffas är mer blygsamma än tidigare och antalet är färre än under bronsålder. Dock kan vi ana ett något större röse i de fall som hällkistor återbrukats under järnålder. Kanske har man under denna tid byggt om och utökat röset i samband med anläggandet av sekundärgraven.

Skulle en sekundärgrav med mer än en gravgåva kunna vara en indikation på att flera individer är begravda? På platser som har bättre bevaringsförhållanden än Kronobergs län kan andra studier göras, bland annat på benmaterial. Exempel på detta är två hällkistor i Västergötland, Karleby som var gravplats för 60 personer och Öglunda där 30 personer gravlagts. Avsaknaden av benmaterial gör att Kronobergs län inte lämpar sig för den typen av sammanställning, men kan antalet artefakter istället användas för att se om det är ett större antal individer som gravlagts? Det finns enstaka undantag där även det småländska inlandet har bevarade skelett, bland annat Hamneda 53:1 där minst 14 individer gravlagts, både barn och gamla. Graven var delad i två rum och där de 14 individerna påträffades fanns en urna, en flintspets, en flintbit som enligt Hildebrand kan ha varit en pil samt flintspån. I gravens andra rum fanns ett skelett bevarat tillsammans med bronsföremål, dock fanns här också en flintdolk samt en flintskärva. Vad detta visar är att antalet artefakter med säkerhet inte kan kopplas till antalet gravlagda personer.

Återbruket av monument kopplas inte sällan till maktmanifestation av olika slag, ofta av en grupp människor som anser sig ha rätt till ett visst område. Genom att förändra ett monument kan symbolisk makt hävdas. Vad vi kan se i analysen av hällkistans yttre ser det inte ut att ha varit några större förändringar, dock ser det ut som att röset har varit av större intresse under järnåldern. Under bronsåldern låg fokus på exklusiva gravgåvor. Men kan vi tänka oss att vissa gravar försvunnit, kanske till och med förstörts under forntiden, som en del av en maktmanifestation? Terrorgrupper använder sig av den taktiken idag, och även i tidigare perioder kan en sådan metod varit effektiv, se kapitel 3 (Kopytoff 1986:67, 73).Detta skulle betyda att fler hällkistor saknas i materialet.

Under bronsålder, och speciellt dess första del, har återbruket varit mer utbrett och det har varit högstatusföremål som lagts med den döde. Vad vi kan se i analysen så är det även vanligare att använda sig av själva hällkistan, som använts under senneolitikum. Detta bruk kan ses som väldigt intimt då den äldre graven öppnas och ordnas för att kunna brukas ännu en gång. Var det kanske så det gick till i Hamneda 53:1, där graven var delad i två rum, kanske har man under bronsålder byggt om graven, flyttat på de äldre skeletten för att göra plats åt den nya individen? På så sätt har det inre gravrummet förändrats för att anpassas till de nya tiderna och dess regler. Det återbruk vi ser under äldre bronsålder med föremål tillägnade eliten går ned något under yngre bronsålder, återbruket ser inte ut att vara lika utbrett vid denna tid. Att återbruket varit som mest intensivt under bronsålderns första del kan bero på att det ligger närmare senneolitikum i tid och minnet kring monumenten ännu levde. Människan i forntiden var även hon intresserad av sin historia, och i icke-litterära samhällen användes ofta förfäder för att berätta historien om det förflutna. Vidare kunde återbruket tyda på ett behov av att fortsätta visa på makten över området (Kopytoff 1986:73).

Att återbruka ett monument kopplas ofta till maktmanifestationer av olika slag, ofta av en grupp människor som anser sig ha rätt till ett visst område. Genom att förändra ett monument kan symbolisk makt hävdas. Vad vi kan se i analysen av hällkistans yttre verkar det inte ha varit några större förändringar. Dock ser det ut som att det omgivande röset har varit av större intresse under järnåldern med en andel större rösen bland de hällkistor som återbrukats under denna tid. Vad vet vi egentligen om hur den sekundära användningen påverkade utseendet? Var det under bronsåldern som de rika gravgåvorna var viktigast för att visa vem i området som hade den starkaste makten? Under övergången till järnåldern var det kanske istället rösets utseende som ansågs viktigast. En viktig aspekt att tänka på är att brons kan ha bevarats bättre än järn, vilket skulle kunna ha en viss påverkan på resultatet. Gravar har även försvunnit både under forntiden och i nyare historisk tid. Eventuellt har de förstörts under forntiden som en del av en maktmanifestation. Att förstöra ett monument kan syfta till att ta avstånd från det förflutna, men en sådan demonstration kan vara svår att se i det arkeologiska materialet. Terrorgrupper använder sig av den taktiken idag, och även i tidigare perioder har en sådan metod varit effektiv. Återbruket har tydligt sett annorlunda ut, har det betytt att även betydelsen varierat? Vad är mest värdefullt, en rik grav eller ett utbyggt röse där arbetskraften och tiden har stor betydelse? De olika hällkistorna i studien har olika biografier, vissa är inte använda efter senneolitikum. Betyder det att de har en mindre betydelse eller har dessa respekterats så pass mycket att man inte velat röra dem? Gustav Wollentz (2012:174) tar upp att sekundär användning ibland kan ses som mindre värd än primär användning. Dock visar uppsatsens analys att återbruket inte behöver innebära låg status utan snarare tvärtom. Men kanske har även detta varierat mellan olika hällkistor? Exakt vilken roll hällkistan haft för just den grupp som brukat den kan vi inte säga, men vi kan se att den tillskrivits en stor betydelse. Varje hällkista innehåller en mängd olika historier som återberättats, från olika tider.

Vid en studie av hällkistans placering i landskapet visar det sig att den inte har haft någon direkt koppling till återbruket. Både de återbrukade och icke återbrukade hällkistorna följer samma mönster i landskapet. Detta kan bero på att människor har rört sig i samma områden under alla forntida perioder, det skulle även kunna vara en källkritisk fråga, hur många hällkistor döljer sig egentligen under det som klassats som rösen? Det finns flera exempel på hällkistor som påträffats i konstruktioner som från början setts som odlingsrösen eller gravrösen. Ett exempel är Hamneda 6:1 som Kjellmark undersökte 1918. Vad han trodde var ett odlingsröse visade sig sedan innehålla en hällkista. Hundra år senare, vid en slutundersökning i Räppe väster om Växjö, upptäcktes två hällkistor i vad som först såg ut att vara gravrösen (Bergunda 55:1 och 159:1). Hällkistans placering i landskapet är heller inte av samma karaktär som andra monumentala gravar, istället för att placeras på en markant höjd ses hällkistor oftare i sluttningar (Ryberg 2008:16).

En målsättning med uppsatsen har varit att jämföra resultatet från Kronobergs län med andra närliggande regioner i syfte att skapa en bredare bild av återbruket av hällkistor i södra Sverige under brons- och järnålder. Studien visar att det är personer av högre status som begravdes i Kronobergs hällkistor under äldre bronsålder, något som skiljer sig från det skånska materialet. Den studie som publicerades 2017 (Bergerbrant et al. 2017) visade att personer från eliten begravdes i högar, något som förekomsten av karies i kombination med rika gravgåvor pekar på. De som begravdes i hällkistorna hade där lägre social status.

Under både äldre och yngre bronsålder är det exklusiva artefakter som gravläggs tillsammans med den döde i de sekundärgravar jag studerat, bland annat fem olika rakknivar. Kristian Kristiansen (2000, s. 68 f.) skriver att rakkniven är en artefakt som kopplas till personer med