Analys – Begrepp och teoretisk tolkning

I samtliga intervjuer framkommer gemensamma och centrala begrepp. Begrepp som jag dessutom tidigare har lyft fram i min litteraturöversikt och teoretiska bakgrund. Begreppen är oftast större till antalet i intervjuerna med sjukhuspedagogerna, men de huvudsakliga och ofta förekommande begreppen anser jag vara gemensamma för samtliga informanter, mer eller mindre. Jag har valt att kursivera de begrepp som jag upplever är synliga och väsentliga i min empiri.

så anser samtliga sjukhuspedagoger att Sjukhusskolan och den ”vanliga” skolan fungerar på samma sätt när det handlar om organisation. Där slutar också de flesta likheterna enligt sjukhuslärarna. Arbetstiderna kan variera, d.v.s. se ut på olika sätt men man har samma antal arbetstimmar som en vanlig pedagog. Begreppet schema förekommer hos sjukhuspedagogerna inom Barn- och ungdomspsykiatrin som båda har erfarenhet av att ha elever med någon typ av skolschema. Detta begrepp saknas dock hos Agneta Grunditz på den somatiska enheten. Ett stort centralt begrepp som genomsyrar samtliga av sjukhuspedagogernas verksamheter är ekonomi och nedskärningar. Inom sjukvården handlar det mycket om att omorganisera och öka genomströmningen av patienter/elever. Detta drabbar i sin tur också sjukhusundervisningen, eftersom begreppen i sin tur sedan är kopplade till behov av vårdplatser eller fler tjänster inom Sjukhusskolan som istället för att öka har minskat. Särskilt inom barn- och ungdomspsykiatrin är trycket stort. Det är även Skolverkets (2005) uppfattning är den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar ökar och således är behoven olika typer av vård stor.

. Sjukhuspedagogerna anser att tiden inte riktigt räcker till ibland, trots att de medger att de har andra förutsättningar vad gäller arbetsförhållanden, färre elevantal och ofta inom BUP långa behandlingsperioder. De har möjlighet att individualisera undervisningen på ett annorlunda vis än i den ”vanliga” skolan. De upplever alla att de möter eleven på den nivå den för tillfället befinner sig på. Skolverket (2005) anser även att sjukhusskolan erbjuder en betydligt mer individanpassad undervisning (Skolverket 2005:48). Sjukhuspedagogerna pratar om vård och behandling som en naturlig del i undervisningen, där vården måste ha företräde framför den pedagogiska verksamheten. Detta är något som Skolverket inte motsäger sig, men de anser dock att det i första hand handlar om att bedriva en pedagogisk verksamhet och att sjukhuslärarnas konsultiva uppdrag/arbetsuppgifter bör regleras. Läroböcker är återkommande i diskussionen kring sjukhuspedagogernas arbetssätt. Sjukhuspedagogerna pratar aldrig om tematisk undervisning eller temabaserat lärande. Det är också Skolverkets uppfattning att undervisningen i stor grad är läromedelsstyrd (Skolverket 2005:48) Alla tre sjukhuspedagoger anser att arbetssättet och deras erfarenheter av verksamheten inte på något sätt går att jämföra med den ”vanliga” skolans verksamhet. Velanderskolans sjukhuspedagog tar upp begreppet treämnesskola, i negativ bemärkelse förvisso, men inte desto mindre framkommer det under intervjun att man känner sig

tvungen att trots fenomenet lägga en stor del av krutet vad gäller undervisningen just på basfärdigheter. Estetiska uttrycksformer som t.ex. bild eller musik nämns inte överhuvudtaget.

Verksamheterna bör präglas av ett specialpedagogiskt förhållningssätt och samtliga sjukhuslärare ska ha en specialpedagog- eller speciallärarexamen, understryker sjukhuspedagogerna. De anser att det är nödvändigt med en sådan kompetens för att kunna möta barn med särskilda behov. Vernersson (2007) menar dock att det bästa är att barnen blir så lite ”särskilda” som möjligt (Vernersson 2007:27). Hon förespråkar tillsammans med Brodin & Lindstrand (2004) att samtliga pedagoger inom skolväsendet bör ha specialpedagogiska kompetenser. Brodin & Lindstrand (2004) anser att det i första hand bör handla om integrering istället för att särskilja dessa elever. Barn mår/fungerar helt enkelt bättre i ett sådant sammanhang (Brodin & Lindstrand 2004:75).

Hur väl fungerar återkoppling och samarbete mellan elevens hemskola och sjukhusskolan? Ingen av sjukhuspedagogerna ger uttryck för att vara direkt missnöjda med kontakterna med elevernas hemskolor. Det finns dock en viss gemensam uppfattning rörande de ”vanliga” skolorna och deras intresse för sina ”sjuka” elever. Det handlar om att klasslärare eller mentorer är avvaktande i sitt förhållningssätt eller som en av sjukhuspedagogerna uttrycker det; att kontakten känns ”påtvingad” eller ”omotiverad”. Agneta Grunditz anser dessutom att klasslärarens intresse för den sjuka eleven ibland sinar. Jag upplever dock att sjukhuspedagogerna generellt sett har goda erfarenheter. Sjukhuspedagogerna uttrycker tillsammans olika tankar kring samarbete i den egna verksamheten. På Velanderskolan har man försökt med en kontaktperson på hemskolan, utan någon större framgång. BUP-skolans sjukhuspedagog efterlyser ett närmare samarbete med BUP:s vårdteam emedan Agneta Grunditz på den somatiska enheten anser att ett samarbete mellan skolhälsovården och Sjukhusskolan (Ortopeden och BUC på UMAS) hade varit önskvärt, men p.g.a. skilda sekretessregeler mellan skola och hälso- och sjukvård så fungerar ett sådant samarbete i nuläget dessvärre inte. Skolverket (2005) anser dock att nuvarande sekretessregler fungerar överlag väl och vill i nuläget inte rekommendera att dessa ändras.

Hur ser sjukhusskolans pedagoger på läroplanen (Lpo 94) och kursplanerna? Velanderskolans sjukhuspedagog anser att de följer läroplanen, främst genom betyg och nationella prov. BUP-skolans sjukhuslärare uttrycker ett motstånd rörande Lpo 94 och anser inte att det är Sjukhusskolans skyldighet att leva upp till målstyrd undervisning, utan menar att det är hemskolans ansvar. Agneta Grunditz förklarar inte riktigt på vilket sätt hon arbetar med läroplaner- och kursplaner. Hon upplever dock att läroplanen har en klar plats i sjukhusundervisningen. I sin C-uppsats tar hon upp de styrdokument som berör sjukhusskolans verksamhet. Hon nämner då bl.a. läroplanerna och kursplanerna och instämmer med Skolverkets (2005) rapport som understryker elevens rätt till en undervisning som i största möjliga utsträckning ska motsvara den på elevens hemskola (Carlsson 2005:5).

Pedagogerna i den ”vanliga” skolan har positiva erfarenheter av att ha en elev inskriven i Sjukhusskolan. De är nöjda över hur återkoppling och samarbetet verksamheterna emellan föll ut. Båda upplever och tror att eleven har fått möjlighet till en någorlunda likvärdig utbildning, eftersom de har skickat ”kuvert” med arbetsuppgifter och fört samtal med elevens sjukhuslärare. Pedagog 2 tror dock att eleven främst har fått hjälp då det gäller basfärdigheterna, svenska, engelska och matematik, läsning och skrivning, vilket stämmer överens med Skolverkets rapport (2005) som varnar just för en treämnesskola som man tror kan undvikas om sjukhuspedagogerna arbetar mer tematiskt och temainriktat (Skolverket 2005:6). Sjukhuspedagogen på Velanderskolan presenterar som jag tidigare har nämnt även detta begrepp. Det tycks vara ett återkommande mönster att när sjukhuspedagogerna ombeds berätta utförligt om sin undervisning så är strukturerna av denna något suddiga. Skolverket (2005) menar att det inte finns någon klar definition eller utförlig beskrivning över hur undervisningen bör se ut (Skolverket 2005:47).

Pedagog 2 tar även upp utanförskap och beskriver hur lätt det är för en elev som är borta längre perioder att hamna utanför den sociala gemenskapen. Något som Grunditz (2007) bekriver i sin D-uppsats Metod för kvalitetssäkring av Sjukhusskolans undervisningsstöd., där hon bl.a. understryker vilken stor roll kroppen spelar för tonåringens identitetsskapande. Föräldern presenterar en del nya begrepp. Hon berättar om privatundervisningen som till stor del har utgjort den vinnande och positiva erfarenheten för hennes son och hans fortsatta studiegång. Utan detta specialarrangemang, och utan hennes och makens lärarkompetens

så tror hon att erfarenheten hade sett mycket annorlunda ut. Det skulle ha inneburit mycket arbete för både henne och hennes make samt sonens hemskola i Lund, eftersom Sjukhusskolan inte hade möjlighet att erbjuda hennes son undervisning i samtliga ämnen på gymnasienivå. Hon tror att en längre vistelse på sjukhus för ett barn vars föräldrar saknar vetskap om ”skolans värld” kan vara svår, om man ser till sjukhusskolans undervisningsmöjligheter. Hon gör en koppling till sjukhuslärarnas något begränsade ämneskompetenser, som även Grunditz beskriver i intervju. I nuläget är samtliga elever på den somatiska enheten på UMAS hänvisade till två sjukhuspedagoger som förväntas undervisa elever från förskoleklass ända upp till gymnasiet, något som de saknar fullvärdig ämneskompetens för.

Föräldern delger även att hemskolan slapp större delen av återkopplingen och samarbetet eftersom det upprättade specialarrangemanget täckte upp denna del.

Då det gäller förälderns ”professionella” erfarenheter av sjukhusskolan, under sin speciallärarutbildning, så upplevde hon att det var svårt att få till stånd lärandesituationer eftersom sjukvården/behandlingen alltid gick före. Något som Skolverket (2005) ställer sig frågande till eftersom de menar att även om den medicinska behandlingen går före så måste det pedagogiska uppdraget genomsyra sjukhusundervisningens verksamhet så långt det bara är möjligt. De lämnar i sin rapport ett förslag om en ändring i skollagen som de menar bör se ut på följande vis:

16 kap. 11 § skollagen

För elever som får behandling på ett hem för vård eller boende får skolhuvudmannen överlåta på huvudmannen för behandlingshemmet att bedriva undervisningen. Sådan undervisning skall med nödvändiga avvikelser motsvara utbildningen i motsvarande skolform. (Skolvereket 2005:55)