5.1 Resultat av studie
Det har varit intressant att se hur tydliga begrepp och mönster har vuxit fram i min empiri och hur dessa sedan kunnat sammanlänkas med litteraturöversikt och teoretisk bakgrund i Kap. 1. Jag har således upplevt att användandet av en Grundad teori, på det sätt som beskrivs av Gustavsson (2004), är lämplig i en kvalitativ studie där man har för avsikt att undersöka subjektiva fenomen, eller ”världsliga teorier” som informanterna/aktörerna har om olika saker och ting Repstad (1999:99).
Hur arbetar man i sjukhusskolan? Tar man hänsyn till olika inlärningsstilar? Vilka ämnen får störst utrymme i sjukhusundervisningen? Jag tror att dessa områden kan och bör utvecklas. Såväl SO som NO eller estetiska uttrycksformer (gärna i samverkan) erbjuder en uppsjö av kreativa och lustfyllda upplevelser för eleverna och om man som pedagog har adekvat utbildning och personliga verktyg av det slag som Vernersson (2004) förespråkar, nämligen den ”tysta kunskapen”, som bygger på personlig erfarenhet och således inte är mätbar, så tror jag att man kan erbjuda sjukhusskolans elever en fullgod undervisning (Vernersson 2 007:41).
Skolverket anser att de största skillnaderna mellan sjukhuspedagoger och ”vanliga” pedagoger är att sjukhuspedagogen är mer utredande och konsultativ än den ”vanlige” läraren. Gränsdragningen mellan skolans roll och vårdarbetet blir lätt flytande. (Skolverket 2005:41) Sjukhuspedagogerna i min studie bekräftar, var och en på sitt sätt, Skolverkets (2005) rapport.
Vilket intresse visar t.ex. rektorer, kuratorer och skolsköterskor, mentorer/klasslärare ute på elevens hemskola för dem elever som av olika skäl behöver erhålla särskild undervisning under en eller flera perioder? Intresset är enligt min studie lite avvaktande ibland, samtidigt som det också kan vara himlastormande och utvecklande, jag tänker särskilt på pedagog 2, som på många olika sätt försökte involvera sin sjuka elev i klassens verksamhet, även om det var svårt att genomföra i någon större utsträckning. Idag finns
datorer tillgängliga i det flesta klassrum och jag anser att det finns en mängd möjligheter att utforska ett samarbete mellan sjukhusundervisningen och hemskolans undervisning. Det finns idag större möjligheter för elever som erhåller särskild undervisning på sjukhus att hålla kontakt via Internet med både kompisar och klasslärare som säkerligen kan utvecklas och förbättras. Precis som Skolverket (2005) anser jag att mina resultat vittnar om att såväl rektorer som skolhälsovård bör skapa bättre samarbetskanaler med elever och sjukhuspedagoger i Sjukhusskolan. Det är väsentligt att alla aktörer gör sitt yttersta för att dessa elever om möjligt ska kunna återanpassas i den ”vanliga” verksamheten ute på våra skolor. Jag tror inte att samhället vinner på att sortera ut barn och ungdomar och placera dem i ett fack som gör dem ”särskilda”, utan istället bör skolan sträva efter ”att eleverna må ha särskilda behov”, men ska anses vara så lite ”särskilda” som möjligt (Vernersson 2007:27).
Det mest tänkvärda resultatet anser jag vara BUP-skolans sjukhuspedagog som uttrycker ett motstånd vad gäller de styrdokument som faktiskt är en del av hans uppdrag som pedagog. Skolverket anser att det är oklart vilka bestämmelser/författningar (t.ex. Lpo 94 och skollagen) som är tillämpliga på verksamheten och menar att sådana oklarheter kan äventyra elevers rättssäkerhet. Dock upplever Skolverket att man överlag är medveten om läroplansmål och försöker integrera och baka in dessa i sin undervisningsverksamhet (Skolverket 2005:46).
Min studie visar även att besparingar och eventuella omorganiseringar inom sjukvården här i Malmö (och den kommunala skolverksamheten) har en direkt inverkan på Sjukhusskolans verksamhet och elevers rätt till särskild undervisning.
5.2 Slutsats
Min slutsats är att skillnaderna mellan att arbeta och verka som sjukhuspedagog respektive ”vanlig” pedagog, precis som Skolverket (2005) fastslår är stora och bör kanske ses över, eftersom det finns risk att elever som under en längre sjukhusvistelse missar viktiga, krea- tiva och utvecklande ämnen och arbetssätt. Jag tror att det finns stora möjligheter att för- ändra undervisningen mot en mer tematisk och ämnesintegrerad undervisning utan att på något sätt äventyra elevernas medicinska tillstånd. Man kan arbeta med estetiska
(t.ex. göra en gestaltning) torde inte vara omöjligt, då det finns olika hjälpmedel (t.ex. sängbord) som man kan använda sig av. Jag menar att en treämnesskola måste till varje pris undvikas och ett första steg torde vara att minska på användandet läromedel i samtliga undervisningsverksamheter. Jag anser precis som Skolverket (2005) att sjukhuspedagogerna tycks vara väldigt involverade i vårdarbetet (har omfattande kontakter med sjukvården) och får ta ett stort ansvar för utredningar och eftervård. Det bör således finnas klara gränsdragningar mellan vård och pedagogik (Skolverket 2 005:48).
Vad gäller återkoppling och samarbete så upplever jag att dessa förhållandevis fungerar väl. Jag anser dock att pedagoger i den ”vanliga” skolan bör anstränga sig till sitt yttersta för att den ”sjuka” eleven känner att hemskolan stöttar och finns tillhands, inte minst då det gäller elevens återgång till sin hemskola. Det bör vara en mer öppen kommunikation ute på våra kommunala skolor, friskolor, och inte minst i vår lärarutbildning rörande elever i behov av särskild undervisning. Själva begreppet särskild undervisning bör vara mer integrerat och inbakat i utbildningen och inte endast förpassat till sidoämnen av specialpedagogisk karaktär. Kanske bör (obligatoriska) studiebesök ingå ute i olika verksamheter, såväl inom sjukhusundervisning som ute på våra särskolor och träningsskolor? Själva företeelsen ”barn som insjuknar i sjukdomar av olika slag”, såväl psykiskt som somatiskt bör kunna diskuteras i olika sammanhang och inte, som jag upplever det, tabubeläggas. Även om sekretessregler ska följas så måste det komma till stånd en diskussion, speciellt då pedagoger i den ”vanliga” skolan sällan tycks vara förberedda på hur de ska hantera en sådan situation när den uppkommer. Att barn mår dåligt och vistas på sjukhus i perioder är en oerhörd tragedi, men just därför är det viktigt att vi som arbetar med barn och pedagogik ser möjligheterna istället för svårigheterna, d.v.s. utgår ifrån salutogena perspektiv (lösningsfokuserat). Jag menar att det är först då vi kan erbjuda barnen en god undervisning utifrån de styrdokument som är en del av vårt uppdrag.
Mina intervjuer ger en bild av att läroplaner och kursplaner är något suddiga begrepp för sjukhusskolans pedagoger. Det handlar inte om att sjukhuspedagogerna inte känner till Lpo 94 i första hand, utan snarare om att dem saknar fortbildning/ämneskompetens av olika slag för att kunna genomföra och förverkliga denna på ett kreativt men samtidigt konstruktivt och lämpligt sätt.