För att kunna svara på problemformuleringen kommer forskningsfrågorna att undersökas utifrån empirin och teorin. Eftersom ingen av deltagarna var vårdnadshavare av barn blir faktor ”antal barn” irrelevant, då denna faktorn inte kan ha någon påverkan på deras
uppfattning av distansarbete. Som Bloom et al. (2015) påpekar, har vård av barn har visat sig
ha en stor betydelse för att uppleva positiva konsekvenser av distansarbete: Då det kan öka arbetstillfredsställelse och förbättra individens work-life balance. Eftersom denna faktor inte är tillämpbar tyder det på att studenterna möjligtvis inte upplever samma positiva
konsekvenser av distansarbete som personer med barn.
Att arbeta hemifrån visar sig fungera bra för vissa människor i tydligt definierade situationer, men överlag är det helt klart inte effektivt. Ingen var förberedd på denna situation, och medan vissa älskar den korta pendlingen till köksbordet, är många medarbetare helt enkelt inte utrustade för obligatoriskt distansarbete. Det kan vara ensamt och isolerande, eller överbelastat med för många distraktioner, allas erfarenhet kommer att vara annorlunda.
Hur uppfattar studenter omställningen till det ofrivilliga och abrupta distansarbetet?
Omställningen till det fullständiga distansarbetet skilde sig något mellan deltagarna. Alla deltagare hade upplevt att omställningen till distansarbetet har varit tuff på något vis. Från resultaten uppgav studenterna svårigheter i att strukturera sitt arbete och att distansarbetet ställde högre krav på individens självdisciplin. Studenter hade redan skapat en struktur och rutin för den ordinarie tillvaron. I och med den plötsliga omställningen till distansarbete, förlitade sig många på att utgå från kurshandledares struktur innan de började skapa en egen tidsplanering. Detta kan kopplas till faktorn ”förmåga att tidsplanera”. En följd av det svaga tidsplaneringsfärdigheter ledde till att studenterna spenderade mindre tid på arbetet och upplevde att de arbetade mindre produktivt. Detta kopplas till Rupietta och Beckmanns (2018) påstående, av att distansarbete leder till överskottstid vilket i sin tur leder till minskad produktivitet. I överenstämmelse med teorin och utifrån studenternas upplevelser krävs det goda tidsplanringsfärdigheter för att kunna dra mer nytta från distansarbetet.
Även faktor ”möjlighet att arbeta under den mest produktiva tiden” fann sig vara relevant i studenternas uppfattningar. Studenterna upplevde att distansarbetet bidrog till ökad autonomi och flexibilitet, vilket främst upplevdes som en fördel. Dock var det ingen enhetlig åsikt eftersom några uppskattade strukturen som skapades av att behöva gå till campus och därav bidrog till deras ”normala” produktiva arbete. Alltså antyder resultaten att distansarbete kan passa bättre för dem individer som föredrar att ha ett flexibelt schema. Detta överensstämmer Crosbie och Moores (2004) förklaring av att distansarbetare ger större kontroll över deras arbetssituation och går att anpassa sig efter individuella preferenser eftersom. Studenterna upplevde även att deras arbetstid var mer effektivt spenderad eftersom de kunde anpassa sig efter när de var mest produktiva, vilket återigen styrker en fördel med distansarbete.
Något som visade sig vara tvetydigt var huruvida att arbeta hemifrån minskade distraktioner.
Några rapporterade att de i vanliga fall föredrar att arbeta hemifrån på grund av de minskade distraktionerna, vilket korresponderar med Crosbie och Moores (2004). Dock upplevdes det svårare att arbeta fullständigt på distans då studenterna spenderade mer tid hemma och kände sig oftare rastlösa och blev till följd mer lätt-distraherade. Gemensamma distraktioner var mobiltelefonen och datorn, då majoriteten upplevde att de spenderade mer tid på sociala-medier och hemsidor som inte var relaterat till arbetet. Även de studenter som upplevde att de hade ”bra” arbetsplatser med ett eget skrivbord och arbetsstol, blev mindre benägna att
spendera mer tid på att arbeta. Detta motsäger till viss del Nakrošienės et al. (2018) yttrande om att distansarbetet leder till mindre distraktioner av medarbetare som leder till ökad produktivitet. Detta kan vidare kopplas till faktor ”lämplig arbetsplats” som klargör att arbetsplatsergonomi och hem- och arbetsförhållanden, som buller, temperatur och andra, påverkar också arbetarens trivsel. Resultaten fann kopplingar till Bailey och Kurlands (2002) uttalande av att en olämplig arbetsplats har ett negativt inflytande på anställdas effektivitet.
Därmed kan det enligt Sandblad et al. (2018) även påverka individens hälsa. Dålig ergonomi, bestående av dåligt anpassad arbetsplats, nämndes av några deltagare ha haft en negativ konsekvens för deras hälsa i form av ny kroppslig smärta, som ont i ryggen.
Implementeringen av distansarbetet var överlag positivt då alla studenter i studien hade tillgång till de resurser och verktyg som krävdes för distansarbetet. Därmed undveks i stora drag, en av det största nackdelarna av distansarbete som Nakrošienės et al. (2018) menar är dålig tillgång till teknik och dokument. Eftersom vissa studenter kände viss frustration i början av omställningen, gällande administrativa problem och brist på information, överensstämmer det med Cooper och Kurland (2002) som beskriver att tillgången till organisationens dokument påverkar individens produktivitet och tillfredsställelsen med distansarbetet.
Tidigare forskning har gjorts främst på frivilligt distansarbete. Som i Klindžić, Marić och Matijas (2019) forskning visade det sig att anställda som efterfrågar flexibelt arbete som i distansarbete ofta presterar bättre. De anställda som efterfrågade distansarbete visade sig vara motiverade, självständiga, disciplinerade, organiserade och ha en god kommunikativ förmåga vilket i sin tur leder till de förbättrade prestationerna. I studenternas fall kom distansarbete påtvingat och var ofrivilligt. Därav är de personliga kvalitéerna som Klindžić et al. (2019) beskriver inte nödvändigtvis vara något som alla studenter innehar.
Möjligheten att spara på resekostnader visade sig inte ha stor påverkan på studenternas uppfattning av distansarbete, eftersom de inte hade stora resekostnader i relation till arbetet i vanliga fall. Alla uppmärksammade mindre spenderad tid på transport, men hade olika åsikter om det var positivt eller negativt. En grupp kände att det var ”skönt” att slippa spendera tid på att gå till olika lokaler och menade att distansarbetet därav kändes mer effektivt. Medans en annan grupp saknade transporten till arbetsplatsen och att gå mellan olika lokaler, då det var ett sätt att få struktur och ett tillfälle att träffa andra. Även könsfaktorn visade sig vara obetydlig för studenternas omställning till distansarbete, eftersom inga tydliga samband hittades från resultatet. Generellt hade studenterna liknande erfarenheter av det nya
arbetssättet och distansundervisningen. Alla har behövt göra anpassningar av olika slag. Från empirin upptäcktes det att en hög förståelse mellan lärare och studenter sinsemellan som uppstod på grund av den oväntade situationen. Detta kan i sin tur betyda att den rådande situationen är unik och väger upp för något som annars kanske hade skapat mer frustration.
Vad har minskade fysiska interaktioner haft för påverkan på studenten?
Minskade fysiska interaktioner visade sig ha störst påverkan på studenternas upplevelse med distansarbete. Detta visade sig även förstärkas av restriktionerna som COVID-19 medfört,
eftersom det allmänt har blivit svårare att interagera socialt. Distansarbetet har i enighet med Cooper och Kurland (2002) skapat lägre uppfattad synlighet och stöd från handledare. Som Bloom et al. (2015) förklarar visar sig aktivt deltagande och snabba svar bygga förtroende mellan handledare och medarbetare. Eftersom studenterna redan byggt upp någon form av relation och kontakt till handledare, kan det ha påverkat förtroendet positivt enligt Rupietta och Beckmann (2018). Dock upplevde studenterna att dialoger och diskussioner hade minskat, det var mindre upplevt engagemang hos studenterna. Minskad kommunikationen med medarbetare gjorde att studenterna beskrev upplevelser av social isolering, som Wilson och Greenhill (2004) angav som en av det största nackdelarna med distansarbete.
Professionell isolering var inget som studenterna beskrev att de upplevt.
Kommunikation skedde via informations- och kommunikationsteknik (IKT) vilket i enighet med Collins et el. (2016) bidrog till att studenterna ändå kunde upprätthålla sociala relationer med kurskamrater och handledare. Dock beskrev alla att de upplevde en saknad av att kunna interagera med fler personer. Studenterna interagerade med färre kurskamrater till följd av den fysiska distansen. I överenstämmelse med Collins et el. (2016) upplevdes det svårt att utveckla närmare sociala relationer med distansarbetet. Resultatet påvisade även att det fullständiga distansarbetet och det rådande läget hade stor effekt på det uppfattade sociala stödet. Studenternas fysiska interaktioner med familj och vänner blev begränsade vilket i sin tur även påverkade work-life balance.
Hur har den abrupta omställningen till distansarbete påverkat studenternas work-life balance?
Work-life balance innebär en balans mellan arbetsliv och liv. Som tidigare diskuterat, har distansarbetet lett till minskat socialt stöd på grund av den fysiska distansen. Som Lindfors (2002) poängterar har det sociala stödet betydande påverkan på människors upplevelse av arbetet och därmed kan påverka påverka det psykologiska belastning och välbefinnande hos en individ. Vissa studenter beskrev att distansarbetet hade lett till minskat arbetsengagemang och motivation vilket intyder mindre arbetstillfredsställelse. Även känslor av ensamhet nämndes som en konsekvens av den nya situationen. Enligt Lindfors (2002) och Hilbrecht et al. (2008) förklaringar kan arbetet därmed påverka individernas övergripande livskvalitet.
Crosbie och Moore (2004) förklarade att erfarna hembaserade distansarbetare hade utvecklat flera strategier för att hantera motivation, isolering och stress, genom att utveckla
supportnätverk med kollegor; fastställa personliga mål för slutförandet av arbetet; boka möten för att umgås med vänner eller släktingar; delta i regelbundna sociala aktiviteter utanför hemmet och utveckla dagliga och/eller veckoplaner eller scheman. På grund av det rådande omständigheterna under undersökningen, blir de sociala interaktionerna betydligt svåra och i nästintill ogenomförbara för studenterna. Faktorn ”möjlighet att vårda familj”
hade ingen stor betydelse för studenternas upplevelse av distansarbete. Majoriteten bodde själva eller med sambo och levde därav väldigt självständigt och utan bindande krav på att ta hand om någon annan. Eftersom möjligheten att ta hand om familjemedlemmar inte
upplevdes som en särskilt värdefull resurs, på grund av studenternas livssituationer, märks
ingen koppling till positiva arbetsresultat och arbetstillfredsställelse som Johnson et al.
(2007) menar annars skulle vara effekten.