Analys

Beträffande respondenternas erfarenhet kring vart man skall vända sig om man vill ha hjälp, kan vi dra slutsatsen att man upplever att det saknas tillräcklig information. Vi

30 tolkar respondenternas svar som att om dessa hade vetat om vart de skulle vända sig, så hade chanserna ökat för att de skulle söka vård i ett tidigare skede i livet. Flertalet respondenter har gjort försök att kontakta den allmänna vården med förhoppningen att bli hjälpta, men bemötandet där har varit undermåligt och ibland direkt oprofessionellt. För att det skall vara möjligt att komma i kontakt med vården behöver dock tillgången på information utvecklas, så att berörd målgrupp enkelt och snabbt kan erbjudas vård på ett motiverande sätt. Ett sätt att göra detta är att arbeta mer proaktivt genom uppsökande hjälpverksamhet där MAPs rör sig och verkar, exempelvis på internet och Darknet där dessa personer agerar. Det ligger i sakens natur att det dock är svårt för vården att nå personer som ännu inte har begått sexuella övergrepp mot barn (Forte, 2015). I det avseendet blir nationella hjälplinjer som PrevenTell av avgörande betydelse för att nå ut till personer som vården ännu inte identifierat.

Vidare tolkar vi respondenternas svar som att skyddad identitet är en viktig faktor när det gäller om man väljer att delta i behandling eller inte, när man väl funnit vägen dit. Att kunna erbjuda vård som inte inkluderar register eller på annat sätt identifierar patienterna anser vi vara avgörande för att motivera fler att delta. Vi kan därmed dra direkta kopplingar till Dunkelfelds tidigare studie (Beier et al., 2015) där anonymitet identifierades redan då som en avgörande faktor för deltagande i behandling. Vård kan dock endast vara lättillgänglig om personer som är i behov av den vet om att denna existerar. Vår tolkning är att så inte alltid är fallet och det finns därmed utrymme för att utveckla nya sätt att komma i kontakt med dessa personer.

Förutom bristen på information om vilken vård som finns, att den finns och var den finns, så står vi inför andra utmaningar när det gäller det brottsförebyggande arbetet kring övergrepp på barn. En av dessa utmaningar är den bild samhället, och kanske framför allt media, väljer att presentera. Den första utmaningen är definitionen av pedofili. Det råder en enorm okunskap om vad som faktiskt menas med begreppet, både ur rent medicinsk synvinkel, men också rent rättsligt. Vi har tidigare definierat pedofili enligt DSM-5, vilket innebär att alla personer som begår sexuella övergrepp på barn inte nödvändigtvis faller under definitionen av DSM-5. Det här är en åtskillnad som sällan görs i den allmänna debatten.

31 Det finns därmed anledning att diskutera vilket ansvar som vilar på både samhälle och media att distribuera en bild som stämmer överens med verkligheten. När media väljer att visa upp en bild av den ondskefulla pedofilen som känslokallt förgriper sig på barn så hjälper vi inte någon. Men hur förhåller vi oss till en bild som bara representerar en sida av verkligheten? Så länge det här är den enda bild som presenteras för oss, kommer viljan att förstå aldrig kunna infinna sig. Människan tenderar att skapa primitiva lösningar om hur vi skall hantera situationer som denna. Inte sällan hör man att dessa personer helt enkelt bara borde utplånas från jordens yta. Det medför att vi aldrig kommer så långt i debatten att vi istället försöker söka kunskap och arbeta förebyggande.

Den stereotypa bilden av pedofilen som någon sorts monster som rövar bort barn så fort de får möjligheten är en vedertagen bild, som dessutom befästs via olika forum och frivilligorganisationer. Det är en verklighet vi tvingas leva med idag, att personer med sexuella störningar existerar i vårt samhälle och att vi därmed tvingas ha obekväma diskussioner med våra barn tidigt. Men det finns också gränser för hur mycket vuxenvärlden kan belasta unga och barn med, hur mycket vi kan förvänta oss att barn och unga skall klara av att hantera i form av dialog, gränsdragningar med mera, när vuxenvärlden själva inte klarar av uppgiften.

Dessutom upplever vi att den generella uppfattningen i samhället är att man utgår ifrån att samtliga MAPs är likställda förövare för sexuella övergrepp på barn. Varken tidigare forskning, professionellas utlåtande, MAPs själva eller litteratur på ämnet underbygger att det skulle vara så att alla med diagnosen pedofili agerar på sin avvikelse. Det finns flertalet psykologiska förklaringar till varför en person med sexuellt avvikande tändningsmönster slutligen väljer att agera ut, eller avstår ifrån att göra så. Vi har valt att inte analysera dessa närmare då psykologiska orsaker inte är fokus för vår tolkning, men sammanfattningsvis kan det sägas att frågan är komplex och ett entydigt svar existerar inte. Slutsatsen vi kan dra av det här är att det råder en omfattande okunskap i samhället, och kanske framför allt hos media, som dessutom på många sätt är representant för den allmänna debatten. Det behöver skapas en förståelse för vad skillnaden mellan en så kallad förövare är kontra en med pedofil störning. Anledningen att det är viktigt att göra skillnad på dessa två är att de också kräver olika form av vård. En förövare kan vara mer benägen att agera där tillfälle finns, medan en person med en

32 pedofil störning har en drift som är bestående över tid och försvinner därmed inte enbart för att tillfället inte uppenbarar sig.

Det här leder oss in på den mest avgörande och omfattande utmaningen kring varför MAPs väljer att inte söka hjälp i tid, nämligen risken för stigmatisering. Tydligt i studiens resultatdel är att MAPs upplever en stor skam och skuld i sin syn på sig själva. Vi skulle kunna kalla det för att individen internaliserat samhällets, medias, och många gånger även vårdens bild av personer med sexuellt tändningsmönster gentemot barn. Individen har slutligen tillskrivit sig stämplingen. Stämplingen förstärks sedan ytterligare genom samhällets oförlåtande inställning till personer med sexuellt tändningsmönster gentemot barn. Handlingen att etikettera, eller att stämpla kan inte anses förklara hela sanningen kring varför avvikare agerar som de faktiskt gör. Det vore dumt att påstå att en person med sexuellt tändningsmönster gentemot barn i det här fallet, begår sådana övergrepp enbart på grund av att någon stämplat personen i fråga som pedofil. Dock har ett av de viktigaste bidragen kring detta synsätt varit att rikta uppmärksamheten mot hur stämpling och etikettering försätter individen i omständigheter som gör det svårt för hen att fortsätta verka i livets vardagliga rutiner, och därmed provocerar hen till vad man kallar abnorma handlingar. Det här går alltså direkt att koppla till tidigare beskriven teori kring stigmatisering och stämpling enligt Becker (2006). Vi gör tolkningen att det här är den främsta orsaken till att dessa personer avstår från att söka vård, oavsett tidpunkt i livet och oavsett vad vården vill erbjuda för hjälp. Risken är helt enkelt för stor. Vi behöver ställa oss frågan varför samhället väljer att vidhålla en ståndpunkt som är föga gynnande får endera parter.

Vad är det som gör att vi har så svårt att relatera till dessa personer, så svårt att debatten ofta avslutas innan den ens hunnit starta? Det finns ingen enkel förklaring till detta. En tolkning kan vara, vilket en av respondenterna också uppgav, att det råder en sorts konsensus i samhället kring att dessa personer behöver man inte ha någon förståelse för. Det här är kanske en av de enda frågor som förenar samtliga grupper i samhället, oavsett socioekonomiska faktorer, ras, kön, ålder eller politisk hållning anser vi. Det finns något förenande i kampen mot det som samhället kallar för pedofilerna. En tolkning kan vara att det är enkelt att enas i just den här frågan, och samtidigt så oerhört svårt att relatera till hur dessa personer upplever sin situation. Vi har alla känt aggression och ilska någon gång, vilket till och med kan ge oss förståelse nog att förlåta en person som mördat

33 under rätt omständigheter. I dessa situationer besitter vi en förmåga att vara inkännande och förstående för den utsatta. När det gäller MAPs saknar de flesta av oss den förmågan. Det ligger så långt utanför våra egna referensramar att vi väljer att stänga ner istället för att starta dialog. Men med största sannolikhet hör detta även ihop med att det här är den generella bild vi matas med från media, tv, och debatter. Bilden av pedofilen som den sjuka enstöringen, äcklig, pervers och utan hopp att hjälpa.

Vad kan vi dra för slutsatser om vi inte öppnar upp för dialog? Tolkningen vi gör utifrån detta är att risken för att slutligen (åter) falla i brottslighet ökar när individerna inte söker vård. Vi vet att sexuella förövare har en låg motivation till att börja med att söka vård. De flesta söker inte själva utan erbjuds eller tvingas i behandling först när de blivit dömda (Forte, 2015). Den skam som är kopplad till handlingen kan dessutom medföra att förövaren förminskar eller förnekar sitt eget ansvar, följderna för offret och behovet av att genomgå behandling (ibid). När individen upplever avsaknad av prosociala kopplingar i sitt sociala nätverk, vilket är en direkt konsekvens av stämpling, så ökar risken för individen att vända sig till likasinnade. Utvecklingen må vara prosocial, dock med ett uppsökande av likasinnade andra med samma problematik och ett normaliserande av beteendet som resultat. Social anknytning blir här kontraproduktiv i det avseendet.

Samhället har därmed allt att vinna på en mer öppen och tillåtande dialog beträffande pedofili som diagnos. Det är framför allt i dagsläget den bästa motiveringen till att försöka synliggöra dessa grupper och få fler att söka hjälp innan de gått över gränsen. Det viktigaste i bemötandet av andra människor är ibland också det som är det svåraste. Genom att det finns en mer öppen, snarare än förlåtande, dialog kring problematiken skulle man kunna minska stigmatiseringen och därmed få fler att söka hjälp (Jahnke, 2018).

Ett av de starkaste argumenten för att vården behöver agera mer uppsökande blir således att detta kan verka rent hindrande på MAPs från att begå brott. Överväganden om moral och lämplighet kan frammanas om samhällets reaktioner lyckas störa och stoppa användningen menar Becker (2006, s.59). Det betyder inte att möjligheten till att fortsätta elimineras. Handlingen blir omöjlig först när förmågan att njuta av upplevelsen enligt användarens perspektiv går förlorad. Det här sker genom en förändring i

34 användarens syn på sitt beteende, vilken har orsakats av erfarenheter i samband med denna, menar Becker (2006). I den bemärkelsen kan stigmatiseringen fungera proaktivt, genom att individen avskräcks från att bli stämplad som avvikande eller annorlunda. Det kan också fungera i motsatt riktning, vilket vi har sett resultat av i vår studie. En överdos av stigmatisering, eller rädslan för densamma tenderar att ha en motsatt effekt, där man istället tar avstånd från vården och samhällets åsikter. Slutsatsen vi kan dra av detta är att det krävs ett mer nyanserat och balanserat förhållningssätt för att närma sig den här målgruppen, där hela samhället bär ansvar, inte enbart vården.