Tydligt är att det behövs mer forskning på området, och kanske framför allt med fokus på vilka tidiga insatser som finns att erbjuda potentiella förövare. Det brottsförebyggande arbetet behöver få ett större fokus och där ser vi ett behov av samarbete mellan myndigheter. Vi behöver involvera fler än enbart forskare och vården i det här arbetet för att skapa en bredare förståelse och kunskap kring ämnet. Polisen har fungerat som en tydlig bärare av information när det gäller att hänvisa personer till vård likt den ANOVA erbjuder. Vi behöver utforska hur vi finner liknande bärare av information till de personer som vi ännu inte vet att vi behöver nå ut till. Det här är således inte en fråga enbart för en grupp professionella.
Vi behöver skapa en helhetsbild av hur möjligheterna för vård ser ut för hela landet och därefter skapa förutsättningar för närvaro i alla landsting. Informationen har visat sig vara för svårtillgänglig idag när man söker efter den, i alla fall begränsad och inte med ett uppsökande perspektiv. Informationen om vart man kan vända sig borde dessutom vara tillgänglig via den allmänna sjukvårdsupplysningen. Ett brottsförebyggande fokus innebär inte att arbetet skall lämnas över enbart till myndigheter som polis och kriminalvård. Det här är en process som på olika sätt kan integreras i samhället, där varje individ kan bidra genom ett mer tolerant förhållningssätt till störningen, inte handlingen.
Vi diskuterade huruvida vi själva någon gång mötts av en artikel, debatt eller reportage där vi fått ta del av hur det är att leva på den andra sidan, med en oönskad sexualitet, en rädsla för att bli avslöjad och samtidigt med vetskapen att man faktiskt aldrig gjort
35 någon illa eller gett efter för sin drift. Svaret var aldrig. Inte innan vi begav oss in i detta forskningsprojekt. Fördomarna finns där oavsett vad, fördomar vi själva hade när vi startade det här arbetet. Tolkningen vi gör av det är att fördomar i sig troligtvis är en sund försvarsmekanism, men att vi behöver ifrågasätta den till viss del för att skapa förändring och dialog. Vi behöver tala om problemet, snarare än att förbli tysta.
Becker (2006) menar att om vi definierar ett begrepp, säg pedofili, som avvikande, så antyder det att detta fenomen har vissa empiriska egenskaper som enligt allmän mening gör det klandervärdigt. Vi skulle således kunna fastställa detta genom vidare studier, men ofta ombeds vi att bara acceptera det definitionsmässigt. Det innebär att något definieras som avvikande utan att det faktiskt gjorts vidare studier för att konstatera detta. Det i sin tur skyddar oss från att upptäcka att vår förutfattade mening är inkorrekt (Becker, 2006, s.159). För att förändra vårt förhållningssätt behöver vi bryta dessa tankemönster och vara mer öppna för forskning som istället utmanar våra fördomar. Vi är fullt medvetna om att Beckers teori om stämpling och stigmatisering är en allt för enkel förklaring till brottsligt beteende som pedofili. Vi avser snarare starta en dialog kring ämnet för att synliggöra behovet av ytterligare forskning, samt det faktum att det här är en verklighet vi lever i, dessa människor finns idag i vårt samhälle. Först när vi kan tillkännage att problemet finns där och det är allas vårt ansvar att hantera det, först då kan vi skapa bättre förutsättningar för att förebygga problemet.
Vi lever idag i en globaliserad ekonomi med den enskilde individens behov i fokus, självförverkligande på mikronivå. Därmed saknas det ett mer omfattande makroperspektiv i frågan kring pedofili. Vi behöver alla lyfta blicken för att se vad vi som enskilda individer kan göra för att förändra denna utveckling. Det här är frågor som absolut behöver ett helikopterperspektiv, vilket många gånger saknas idag. Frågan behöver lyftas ytterligare till instanser som EU, om vilket ansvar vi har, både som samhälle och som individer, att delta i arbetet med att skapa förutsättningar för att personer med denna avvikelse skall känna sig trygga nog att söka hjälp. Det är också på det sättet vi kan skapa bättre förutsättningar att undvika ytterligare brottsoffer.
36
Litteraturförteckning
American Psychiatric Association. (2019). Diagnostic and statistical manual of mental
disorders (DSM-5). Hämtad 2019-05-21 från
https://www.psychiatry.org/psychiatrists/practice/dsm
Becker, H. S. (2006). Utanför. Avvikandets sociologi. Lund: Arkiv förlag.
Beier, K., Grundmann, D., Kuhle, L., Scherner, G., Konrad, A., & Amelung, T. (2015). The German Dunkelfeld project: A pilot study to prevent child sexual abuse and the use of child abusive images. Journal of Sexual Medicine, Volym 12, Nr 5, s.529–542. DOI 10.1111/jsm.127.
Bryman, A. (2014). Samhällsvetenskapliga metoder. Stockholm: Liber.
Farrington, D.P. & Murray, J. (red.) (2014): Labeling theory, empirical tests. Advances
in criminological theory, Vol. 18. New Brunswick: Transaction Publishers.
Forte: Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd. (2015). Behandling mot sexuella
övergrepp mot barn: Kunskapsöversikt. Hämtad 2019-05-22 från
https://forte.se/app/uploads/2016/02/preventing-sexual-offending-against-children-1.pdf
Forte: Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd. (2016). Kunskapsöversikt om
behandling mot sexuella övergrepp mot barn. Hämtad 2019-05-21 från
https://forte.se/app/uploads/2016/02/preventing-sexual-offending-against-children-1.pdf
Graneheim, U. H., & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing research: Concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse
Education Today. DOI: 10.1016/j.nedt.200310001.
Imhoff, R. (2014). Punitive attitudes towards pedophiles or persons with sexual interest in children: does the label matter? Archives of Sexual Behavior 2015, Volym 44, s.35-44. DOI 10.1007/s10508-014-0439-3.
Jahnke, S. (2018). The stigma of pedophilia, clinical and forensic implications.
37 Kloppen, K., Mæhle, M., Øyvind, K., Haugland, S., Breivik, K. (2014). Prevalence of intrafamilial child maltreatment in the Nordic countries: A Review. Journal of Child
Sexual Abuse, Volym 25, Nr 1, s.37-55. DOI 10.1002/car.2324.
Malón, A. (2012). Pedophilia: A diagnosis in search of a disorder. Archives of Sexual
Behavior (2012), Nr 41, 1083–1097. DOI 10.1007/s10508-012-9919-5.
Mead, G. H. (1934/76): Medvetandet, jaget och samhället: från socialbehavioristisk
ståndpunkt. Uppsala: Argos.
Mokros, A., Banse, R. (2019). The “Dunkelfeld“ project for self-identified pedophiles: A reappraisal of its effectiveness. The Journal of Sexual Medicine, Volym 16 , Nr 5,
s.609–613. DOI 10.1016/j.jsxm.2019.02.009.
Sandelowski, M. (2000). Focus on research methods: Whatever happened to qualitative description? Research in Nursing and Health, Volym 23, s.334-340. DOI
10.1002/1098-240X.
Sarnecki, J. (2014) Introduktion till kriminologi, volym 1. Lund: Studentlitteratur.
SBU - Statens beredning för medicinsk utvärdering (2011). Medicinska och
psykologiska metoder för att förebygga sexuella övergrepp mot barn: en systematisk litteraturöversikt. Hämtad 2019-05-21 från
https://www.sbu.se/contentassets/a7360f5b8f644375b83e5d35229e6350/overgrepp_smf .pdf
Sjögren, R. (2004). Att vårda på uppdrag kräver visdom: en studie om lidandet hos och
vårdandet av patienter som sexuellt förgripit sig på barn. (Doktorsavhandling,
Vårdvetenskap och socialt arbete, Nr 37/2004). Växjö: Växjö University Press.
Svensson, B. (2012). De mest hatade. Om pedofiler och andra sexualbrottslingar. Stockholm: Ordfront.
Vetenskapsrådet. (2019). Forskningsetiska principer inom
humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Hämtad 2019-05-21 från
38 Virtual Pedophiles. (2019). Welcome to Virtuous Pedophiles. Hämtad 2019-05-24 från https://www.virped.org